Perestroika: Process and Consequences

Markku Kangaspuro, Jouko Nikula & Ivor Stodolsky (red.)

Helsinki: Finnish Literature Society 2010

382 sidor. ISBN 9789522221827

Recenserad av Kristian Gerner [professor emeritus vid Historiska institutionen, Lunds universitet]

Perestrojka används som beteckning på en historisk epok i denna antologi från det vitala östeuropaforsk​ningscentret Aleksanteriinstitutet i Helsingfors. Utöver redaktörernas förord och introduktion innehåller volymen femton artiklar. De presenterades vid Aleksanteri-institutets sjunde konferens år 2007. Institutet periodiserar sin historia i konferenser med mönstret hämtat från den sovjetiska tideräkningen i partikongresser.

Redaktörerna utnämner perestrojkaepoken till »en avgörande vändpunkt i historien». Denna högtidliga retorik minner även den om ett sovjetiskt arv. I sovjetiskt språkbruk var Oktoberrevolutionen den »avgörande vändpunkten» i rysk historia. Perestrojkan var emellertid inte någon revolution. Den var inte en händelse utan en process, en reformation. Just begreppet reformation använde Michail Gorbatjovs närmaste medarbetare Aleksandr Jakovlev när han i ett tal vid Berkeley-universitet den 22 februari 1993 karaktäriserade perestrojkan:

This posture was also based on the assumption that perestroika is not only to solve the problems of the economy, political system, or foreign policy, but also it was assumed that perestroika could function as a sort of socialist Protestantism,

without which perestroika would not have historical prospects. We assumed that perestroika not only needed this sort of reformation but as a matter of fact it started this reformation and it was a stimulus to its development (Conversations with History: Alexander Yakovlev, http://iis.berkeley.edu/speakers/elberg/ayakovlev).

Startåret för den epokgörande samhällsförändringen bestämmer Markku Kangaspuro i sin introduktion i Perestroika till år 1985. Han påpekar att reformatorn Gorbatjov inte genast lanserade termen perestrojka utan först grep till det populära slagordet »acceleration» (ry. uskorenie). Detta ordval antydde att det bara handlade om »more of the same», men det ord som sedan valdes, perestrojka, signalerade en förändring.

Större delen av bidragen i Perestroika tar för givet att reformationen var över den 25 december 1991 då Sovjetunionen upphörde att existera. Ett undantag är emellertid Jussi Lassilas analys av ungdomsrörelserna »Vi går tillsammans» (ry. Idusjtjie vmeste) och »De våra» (ry. Nasji). Den förstnämnda rörelsen framträdde i samband med Vladimirs Putins upphöjelse till presidentposten och blev allmänt känd genom en stor manifestation i Moskva den 7 maj 2001 vid ettårsdagen av Putins trontillträde. Den andra rörelsen organiserades under direkt överinseende av regimen och föranleddes av den orangea revolutionen i Ukraina 2004. Nasji skulle vara ett motgift mot sådana tendenser och inregistrerades officiellt i februari 2005. Båda rörelserna agerade i namn av en patriotism som hade tydliga sovjetnostalgiska inslag. Lassila gör klart att etableringen av dessa två rörelser signalerade att reformationen var över.

I Perestroika analyseras själva begreppet inte närmare. Det är fråga om en empiriskt inriktad, berättande antologi. De olika bidragen är enskilda analyser som tar upp skilda sidor av reformationens historia. I denna recension kan inte alla bidrag presenteras. Jag begränsar mig till att konstatera att antologin som helhet ger en mångfasetterad bild av epoken och av dess bestående resultat. Utvecklingen i Sovjetunionen sätts in i ett större perspektiv och epokbegreppet utvidgas i fyra särskilda kapitel. Ett ägnas Ungerns historia under hela sovjetepoken, ett berättar historien om Bulgariens ögonblick av perestrojka 1989, ett är utformat som en tragikomisk berättelse om missfostret »Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd» (eng. CMEA, »Comecon») och ett är en kritisk redogörelse för Polens förmenta olycksöde efter och på grund av perestrojkan.

I Polen väcktes stora förhoppningar om en skön ny värld. Det visar den polska litteraturvetaren Urszula Chowaniec. Hon har

granskat ett litet urval polsk litteratur från åren efter 1991 och framhåller att den polska upplevelsen av reformationen var utpräglat polonocentrisk. Perestrojkan framställdes som föranledd av polackernas hjältemodiga kamp under ledning av den fackliga rörelsenSolidarność under 1980-talet. Den nutida skönlitteraturen handlar om hur besviken den polska nationen är över att perestrojkan inte utmynnade i det konsumtionsparadis på jorden i Polen som man under kommunisttiden hade förespeglat sig. Besviket och bittert berättar polsk skönlitteratur att perestrojkan resulterade i den reellt existerande kapitalismens hårda konkurrenssamhälle.

I Katalin Miklossys skildring av Ungerns efterkrigshistoria framstår utvecklingen i detta land efter den nerslagna revolutionen år 1956 som ett paradigm för perestrojka. Ungern hade vid 1980-talets början blivit vidöppet mot den demokratiska och kapitalistiska världen. Kommunistregimen var mycket mån om att visa upp ett mänskligt ansikte mot väst. Makthavarna tillät liberalt inställda intellektuella att inspirera politiska beslut som förändrade ekonomin i riktning mot marknad (NEM, Den nya ekonomiska mekanismen 1968) och därefter att skriva samhällskritiska analyser. Dessa »publicerades» i formellt underjordiska publikationer som emellertid i praktiken var öppet tillgängliga för vem som helst. 1983 anpassade regimen till sist lagarna till den framväxande nya verkligheten genom att underjordiska texter klassificerades som »brott» i klass med lindriga trafikförseelser.

Miklossys detaljerade och väldokumenterade analys av liberaliseringen av samhällslivet i Ungern före 1985 ger ett perspektiv på perestrojka som en från början felkoncipierad reformation. I Ungern hade man, från filosofen och dissidenten Istvan Bibó åren efter 1956 och partihöjdaren Rezsö Nyers på 1970-talet till den samhällskritiska Beszelö-cirkeln i början av 1980-talet, redan kört programmet perestrojka/glasnost och visat att det inte var tillräckligt. Det var omöjligt att reformera realsocialismens samhälle.

Perestrojka-reformationen kraschlandade i chockterapi i Ryssland och några andra av de postsocialistiska staterna. Perestroikas sista kapitel handlar om kvinnliga strategier för företagsamhet och överlevnad i den ryska provinsen i modern tid. Ann-Marie Sätre visar att en struktur – eller snarare institution (Sätre ansluter till Douglass Norths teori) – från den sovjetiska planekonomin överlevde och kom att fungera som en hämsko mot utvecklingen av privat småföretagande: företaget som ett helt samhälle. Lokala politiska makthavare var ännu långt in på 2000-talet beroende av att stora industriföretag tog på sig kostnaderna för skolor och andra

samhällstjänster. Den manliga dominansen i näringslivet från den extremt patriarkala Sovjetunionen bevarades också trots att många kvinnor tack vare perestrojkan hade kunnat ge prov på företagaranda inom service och småindustri. Det var män som efter perestrojkan styrde de större industrierna inom skogsnäringen i norr, och det var män som hade den politiska makten.

Aleksanteri-institutets tankeväckande och informativa bok om den ryska reformationen och dess resultat slutar med de sista raderna i Sätres kapitel:

Consequently, the problems women face in running their own businesses are not so much due to their own inability to adapt to the rules of the market economy, but due to an environment that has not adapted to a new reality; it is the politicians, individual state officials, administrators and suppliers that have not adapted to this new reality (s 350).