Helena Jerman

Migrationen från det forna Sovjetunionen till Finland har ökat drastiskt sedan 1990-talet. I själva verket har ryssar (liksom också finländare) under hela historiens gång passerat den flera gånger ändrade nationella gränsen mellan länderna varvid själva mobiliteten har tagit sig olika slag av former, från samarbete och fredlig samlevnad till krig och imaginering i olika kontexter. Vid sidan om migrationen har också den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utbytesverksamheten tilltagit och allt fler individer och grupper är verksamma i den transnationella umgängessfär som präglas av både historisk kontinuitet och avbrott. I denna historiska kontext finns det ett behov av komparativa forsk​ningsperspektiv i tid och rum.

Etnografin som en holistisk antropologisk process utgör en viktig metodologisk utgångspunkt i det finsk-ryska gränslandskapet där forsk​ningens målgrupper i högsta grad är mobila i tid och rum. Således är det också nödvändigt att förstå hur det politiska och sociala samverkar både privat och offentligt: Människors erfarenheter präglas av de mest olika situationer, från det mest intima till stora statsomvandlingar. I dagens läge utmanar etnografisk forsk​ning vissa givna begrepp i den offentliga mobilitetsdiskursen – reifierade begrepp om kulturskillnader och integration – genom att påvisa viktiga nyanser av sociala och kulturella förändringar. Dessa är ofta dolda från offentliga och politiska arenor. Syftet med min artikel är att peka på subtiliteter i den sociala och kulturella dynamiken. Skingrade familjers gränsöverskridande nätverk som karakteriseras av avbrott och kontinuitet är i fokus: Historier, hågkomster och minnen över generationer vittnar om mångskiftande och multitemporal gränsöverskridande växelverkan. Med stöd av etnografiska exempel på migration i det finsk-ryska gränslandskapet bygger jag min analys på en transnationell approach som speglar mobiliteten som en kulturell och social process i tid och rum. Migranter reagerar med andra ord socialt och kulturellt på kriser och andra händelser som inträffar under flera olika tidpunkter i det »transnationella samhället» som de lever i.1

Min etnografiska forsk​ning fokuserar sig på den ryska minoriteten i Finland med tonvikt på representanter för den andra och tredje generationens »gamla» ryska minoritet som kommit till Finland efter 1917 samt på en betydligt större grupp ryssar som kommit till Finland efter 1989. Den ryska minoriteten uppgår idag till cirka 40 000 personer vilka socialt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt utgör en ytterst heterogen grupp (Jerman 2007). Jag inledde min forsk​ning med en studie om människors egna uppfattningar om sin etnicitet och identifikation i olika sociala sammanhang.2 Personer som räknar sig till den ryska minoriteten överskrider ofta den nationella gränsen mellan Ryssland och Finland, både konkret och kognitivt. Hågkomster och minnen i intervjupersonernas berättelser tjänade som verktyg i utforskandet av perceptioner rörande identitet, eller »jaget». Vidare erbjöd mitt forsk​ningsmaterial en specifik innebörd av det »finsk-ryska gränslandskapet» som ett transnationellt rum, en följd av en lång historisk process. Insikter från denna studie ledde till utforskandet av det sociala minnet, ett fenomen som pekar på ett komplext samband mellan »införlivat minne» (embodied memory), historia, tid och rum (Jerman & Hautaniemi 2007).

Det empiriska materialet omfattar etnografiska intervjuer och diskussioner med informanter3 samt deltagande observation i skiftande miljöer, till exempel i informanternas hem- och arbetsmiljö, i aktivitetscentrum för invandrare, ute på stan i vardagsvimlet, samt vid olika tillställningar såsom seminarier eller fester. Tillsammans med informanter har jag ett flertal gånger korsat gränsen mellan Ryssland och Finland både konkret under gemensamma resor eller mentalt, under diskussioner, i minnet. Arkivmaterial, som främst består av den bild som televisionen i Finland förmedlar av den ryska minoriteten, kompletterar mitt primärmaterial (se Jerman 2003, 2004).

Min forsk​ning har bland annat dryftat frågan om hur gränsen visar sig i en ofta emotionellt laddad kontext mellan olika generationer.4 Hur omtvistad är gränsen i ett historiskt och ett transnationellt perspektiv? Man kan hävda att vad som verkar vara ett modernt fenomen inbegripande spridda gränsöverskridelser är upprepningar av ett socialt och politiskt mönster som bildligt talat innehåller flera historiska lager av kulturmönster och praxis. Äldre ryssars berättelser – åldringar som en gång i tiden var barn till flyktingar och evakuerade och som själva erfarit krig, flyttningar och omplaceringar till olika orter – avslöjar minnen som förenar både personliga hågkomster och officiell historia.

Hur kan man då avslöja dolda strukturer som orsakas av föränderliga diskurser i det finländska samhället? Jag har valt en approach som rör sig på flera olika tidsnivåer samtidigt5 och som beaktar hur olika händelser, begrepp och personer uppfattas (av informanter eller arkiv) vid olika tidpunkter. Hur överförs dessa och av vem? En analys av hur sociala kulturformer – till exempel språk eller specifika religiösa sedvänjor – överlever, samt hur de uppfattas och hur begrepp ändras över tid är härvidlag viktig.

En historia lika lång som den finsk-ryska gränsen

Mitt forsk​ningsprojekt fokuserar på existentiella och praktiska konsekvenser av migration. Minne, glömska, nostalgi och tid utgör förnimbara begrepp som de så kallade emigranterna måste ta ställning till i sitt vardagsliv. Härvid stöder jag idén om att en mångfald av aktörer i olika sammanhang skapar (kultur)identiteter, vilka de än må vara. Genom att tillämpa ett temporalt perspektiv har min etnografiska studie strävat till att besvara frågor som till exempel: Vilka sociala kulturformer uttrycker informanterna i Finland eller under sina vistelser i Ryssland och vilka kulturformer korsar gränsen? Har äldre ryssars erfarenheter något samband med erfarenheterna hos personer från det före detta Sovjetunionen som kommit till Finland 80 år senare?

Forsk​ning rörande transnationella familjer, i synnerhet den andra och tredje generationen, är relativt ny (se exempelvis Wolf 2002; Römhild 2003). Vi måste nämligen analysera de långsiktiga effekterna av migration: I själva verket omspänner den flera generationer. Om transnationella bindningar fortsätter att vara – eller inte vara – viktiga för vissa individer, varför är det så?

I det följande kommer jag att återge äldre och medelålders informanters minnen om hur de flyttat(s) från ett ställe till ett annat i sin barndom. Vilken är deras syn på hur stora och viktiga händelser i den tidiga barndomen har påverkat deras känsla av tillhörighet under deras levnadsbana? Jag kommer också att analysera existentiella och praktiska följder av barnomsorg inom familjer i ett transnationellt sammanhang. Informanternas egna tolkningar om erfarenheterna är i fokus.6

Metodologiskt är det frågan om ett komparativt och tidsmässigt mångbottnat perspektiv som bemödar sig om att framhäva sambandet mellan migrationen i dag och i det förflutna. Min analys visar på flera tidsmässigt mångbottnade lager av minnen hos informanterna samt klargör själva innebörden av dessa minnen. Man kan säga att minnet expanderar mellan människor och deras olika sociala kontexter (Skultans 1998). Yttringar av tillhörighet baserar sig på jagets medvetenhet och dess samband med samhället. Med andra ord betraktar jag minnet som en plats där utforskandet av dialektiken mellan personliga och sociala skeenden äger rum. Eftersom minnet konstrueras socialt och förmedlas genom kulturformer hävdar jag också att det är av avgörande betydelse för subjektiviteten (jfr Jerman & Hautaniemi 2007; Cole 2001; Gullestad 1996).

»Vi existerade inte» – den ryska minoritetens låga profil

Jag har i andra sammanhang hävdat att den ryska minoriteten är en dold minoritet från såväl ett externt som ett internt perspektiv samt framhävt dess roll som »den andra» i ett finländskt sammanhang.7 »Att vara dold» eller »att dölja sig» var teman som kom fram i informanternas och mina inbördes diskussioner varvid minnet tjänade som ett verktyg i utforskandet av perceptioner som hade att göra med identiteten, med jaget. Minnet framstod som »en verksamhet i nuet»8 och utgjorde en viktig del av den process som leder till en människas tillhörighet till något, hennes identitet.

De två krigen som förts mellan Finland och Sovjetunionen (1939–40 och 1941–44) då befolkningen i Karelen i östra Finland evakuerades två gånger under loppet av fyra år har lämnat sina tydliga spår. Men redan tidigare, det vill säga under det finska inbördeskriget och de närmaste åren efteråt skyllde de vita9 kriget på ryssarna och ett rysshat skapades (Karemaa 1998).10 Det här utgjorde en stark kontrast till attityderna mot ryssar då Finland utgjorde en del av det ryska imperiet under det så kallade ryska förtrycket (1899–1905 och 1908–17). Då riktade sig motståndet primärt mot administrationen, inte folket. Hågkomster från kriget sammanflätas både av offentliga och individuella minnen, det nationella och de personliga.11

Efter de båda världskrigen använde sig den ryska minoriteten av flera olika metoder för att dölja sin etniska identitet i Finland. Många personer ändrade sina familjenamn till finskklingande namn under och efter kriget – »för att kunna förtjäna sitt uppehälle» såsom en informant uttryckte det. Att dölja sin identitet genom att inte prata ryska på offentliga platser utgör ett annat exempel. Till strategierna har hört att tiga trots en inre längtan efter att få tala ut, eller att dölja sin bakgrund med »lögner och förnekanden». I det senare fallet har det inneburit att skapa eller imaginera tradition (Ranger 1993). Den tredje och den fjärde generationens barn till flyktingar och evakuerade har vittnat om hur de betraktats som »den andre» till exempel i skolan under 1950–1980-talen.

Efter Sovjetunionens fall passerar (igen) ett ökande antal människor gränsen mer eller mindre permanent.12 Ryssar som har kommit till Finland för endast 15–20 år sedan fram tills i dag har liknande erfarenheter som den »gamla» minoriteten: De ses fortfarande som »den andra». Det är en smärtsam upplevelse för ett barn att bli ignorerat eller uppleva fruktan i vardagslivet. På ett dagis förbjöd till exempel några föräldrar sina barn att leka med en rysk pojke från samma dagis. En del av de anställda använde sig av mera subtila metoder för diskriminering. Då man firade en mångkulturell afton saknades rysk rekvisita eller element helt och hållet från firandet, berättade pojkens mamma. Hon avslutade sin berättelse åt mig kort och koncist: »Vi existerade inte». Mitt material innehåller flera liknande exempel av marginalisering.

Oberoende av allt detta utger den ryska diasporan i Finland två ryska tidningar och det finns också en rysk radiostation, radio Sputnik. Man hör ryska talas på gatan och i butiker (men om någon talar med hög röst är det ofta en turist och inte en stadigt boende person). Det finns flera registrerade ryska föreningar. I Helsingfors finns det till exempel över 40 klubbar för barn, allt från gitarrkurser och språkkurser till dockteater. Det är dock som om majoriteten av befolkningen inte skulle vara medveten om alla dessa aktiviteter.

Ett multitemporalt perspektiv

Ett tidsmässigt mångbottnat perspektiv beaktar människors hågkomster och minnen och betonar samtidigt kulturformernas dynamik såsom de uttrycks i såväl individuella erfarenheter som i vidare historiska sammanhang. Då informanterna i mitt forsk​ningsprojekt uttryckt känslor av annorlundaskap eller tillhörighet har det skett i ett multitemporalt perspektiv.

I två unga mödrars berättelser som rörde barnomsorg framträdde till exempel tydligt den emotionellt laddade kontexten mellan generationer. I själva verket erbjuder denna kontext (om och om igen) nycklar för (dis)kontinuitet i kulturella modeller. Dessa betonar själva processen då det gäller tillhörighet, dvs. vid vem eller vad barn fäster sig i barndomen. Irinas och Marinas13 (se nedan) perceptioner om var eller hos vem deras barn hör hemma i en transnationell kontext, betingat av historien, har i själva verket att göra med innebörden av begreppet »familj». Jag vill därför citera Vladimir Losevs kärnfulla definition av vad som menas med en »rysk familj».14 Enligt Losev utgör familjens försvinnande bland de ryska immigranterna i Finland ett enormt problem:

»Familjen!» utropade Losev

Vad är en семья, familj?

Vad är sju på ryska?

Det stämmer, det är семь.

Och vad är jag på ryska? Korrekt, det är Я

Han utropade »семь – я! När vi kombinerar dessa två ord får vi ordet familj, семья.

Vem hör till den? Jo, två föräldrar, mor och far. Ett par morföräldrar och ett par farföräldrar, och slutligen – jag. Detta är familjen och har alltid varit – genom alla tider. Alla tre generationer hör till den. Frågan gäller moral uppfostran, de äldres moraliska stöd. Men detta har försvunnit i Finland. Nu sitter två gamlingar [ensamma] i en lägenhet.

Losevs idé om familj baserar sig knappast på en vetenskaplig analys. Men just för analysens skull bör vi antropologer placera Losevs familjebegrepp först och främst i dagens ryska migration. Innebörden som Losev gav åt begreppet familj tedde sig bekant och jag kunde finna en plats för hans familjebegrepp i mina intervjuer med ryska mödrar som bor i Finland. Några av dessa berör far- och morföräldrarnas avgörande betydelse i barnuppfostran i en familj. De berörda mödrarnas egna föräldrar, speciellt mammorna, hade varit utkommenderade på arbeten långt borta från hemmet. Barnet självt hade blivit lämnat för att tas om hand av far- eller morföräldrarna.

Irinas berättelse

Irina tillbringade sin barndom med sina föräldrar hundratals kilometer från sin egen äldre syster och mormodern. Irina berättar: »Den ursprungliga idén var att min syster skulle bo med min mormor endast under min mammas studieperiod. Men detta skedde inte. I stället blev det för alltid.» Den riktiga mamman besökte sin dotter ett par gånger i året.

Samma sak upprepades senare i Irinas eget fall. Medan hon studerade födde hon en dotter som hon sedan lämnade i sin mors vårdnad medan hon studerade på en plats tusentals kilometer från det egna hemmet. Hon besökte sitt barn ett par gånger om året. Efter att hon avslutat sina studier, gifte hon sig och paret fick en dotter. Detta var alltså Irinas andra barn.

Irina och hennes man emigrerade sedan till Finland, men skilde sig efter en kort tid i landet. Det blev rättegång om vem som skulle få vårdnaden om barnet och Irinas man fordrade att barnet skulle bo med honom. I rätten pläderade han att Irina var en dålig mor och att hon inte brydde sig om sina barn – han hänvisade till det faktum att hennes förstfödda dotter bodde med hennes föräldrar, i praktiken med hennes far (hennes mor hade under tiden som gått avlidit). Enligt Irina missbrukade han medvetet ett så kallat »normalt arrangemang» av barnomsorg i Ryssland. Han vann med andra ord rätten på sin sida i Finland, där dylika arrangemang är främmande.15

I dag är Irina en ensamförsörjande mor och bor med sina båda döttrar i Finland. Den äldre dottern längtar efter sin far i Ryssland – som ju i verkligheten utgör hennes biologiska morfar. Hon har fyllt 17 år och representerar den andra generationens (nya) ryska emigranter. Hon har anpassat sig väl till den finska skolkulturen men är ambivalent i fråga om vart hon hör till. Irina uttrycker det så här: »Hon både förstår situationen – och förstår den inte.» Irina skulle själv vilja återvända till Ryssland för gott men hennes yngre dotter vill stanna i Finland. Dotterns farmor, det vill säga Irinas före detta svärmor, som ofta besöker Finland, har berättat åt barnet: »Människor lever dåligt och fattigt i Ryssland, de hungrar. Det finns tjuvar och farligt folk. Man går inte säker på gatan». Irina fortsätter att berätta:

Men hon är ju ett barn, hon tar in allting och tror på allting, faktiskt allting, kan du föreställa dig hennes intryck? Men hon tycker om ryska karameller och andra presenter som hennes farmor hämtar från Ryssland.

Marinas berättelse

Marinas reflektioner om mänskliga relationer och barnomsorg relaterade till både kognitiva och konkreta gränsöverskridanden mellan Finland och Ryssland. I likhet med flera andra ryska immigrantkvinnor i Finland led hon oerhört av vissa ovälkomna element, till exempel prostitutionen, som följde på Sovjetunionens sönderfall. För att undvika sexuella trakasserier, berättar hon, var det klokare att inte tala ryska på gatan. I början på 1990-talet var det sålunda svårt att ignorera externt pålagda identiteter, till exempel i media. Marina berättar att hon dåmindes sin egen mor och sin mormor. Så här säger hon: »Jag sökte stöd och uppmuntran från min egen familj. Jag uppfostrades på ett ryskt sätt med stränga beteendekoder.»

Marina berättar dessutom att hon var totalt oförberedd på anti-ryskhet då hon kom till Finland. Hon och hennes bästa ryska väninna [i Finland] hade fötts i den avlägsna östra delen av före detta Sovjetunionen: »Den finska gränsen var långt borta för oss. Vi är ett slags asiater vet du (fastän vi är ryssar) och för oss utgör de aktuella och intressanta händelserna de som sker i Asien.» Krigen mellan Finland och Ryssland hade i själva verket utgjort »en lucka» i deras utbildning i skolan. Enligt Marina hade de inte förstått implikationerna av krigen, det var »en helt ny sak [när de väl flyttat till Finland] och det tog en lång tid för att fatta vidden av det».

Det historiska perspektivet är viktigt i nationell och etnisk tillhörighet då man försöker fatta innebörden av det nuvarande (jfr Hautaniemi 2007). Genom att sammanbinda det förgångna med det nuvarande i en kontext mellan olika generationer påverkar minnet också framtida handlingar. Följaktligen talade Marinas väninna inte ryska med sin dotter och på samma sätt försökte Marinas son tysta ner sin mor i matbutiken. Han hade lärt sig på dagiset att man inte bör tala ryska i Finland, sade Marina.

Marina talade ändå ryska med sonen hemma – men inte alltid: Hennes äkta man som inte behärskade ryska språket vill inte att hon talade ryska med sonen i situationer där sonen är olydig. »Vi har uppfostringsproblem i vår familj,» sade Marina. Hon syftade på att hennes man ville förstå vad hon sade till sonen när han var olydig samt att hon, enligt sin man, sade de »rätta sakerna» till sonen. Med andra ord upplevde Marina sina två roller i diasporan som motsägelsefulla och hon tvivlade på att hon kunde ena dem.

Fastän hon klagade över sin sons strategi att växla mellan olika roller i Finland och Ryssland betedde dock Marina sig själv likadant – det vill säga hon spelade olika roller i Ryssland och Finland eller med ryssar i Finland och finländare i Finland. Betecknande är hur hon själv uttryckte fenomenet: Hon hade »varit tvungen att möta sig själv i spegeln». Sammanfattningsvis agerade barnet alltså på samma villkor som sin mor. Gemensamma minnen skapar social kontinuitet i splittrade erfarenheter.

Kontinuitet och avbrott

Oberoende om frågan gäller konkreta eller kognitiva nationella gränsöverskridelser vittnar Irinas och Marinas berättelser om att omsorgsnätverk sträcker sig mellan olika platser. Sociala band är emellertid personligen känsliga, och sociala och kulturella omsorgsmodeller är inte alltid förhandlingsbara på grund av bakomliggande fenomen som har att göra med lagar och politiska förhållanden. Dessutom innebär tillhörlighet inte nödvändigtvis en specifik modell i sig i själva överföringsprocessen av perceptioner mellan olika generationer, det primära är själva innebörden av en modell eller vana (jfr Epstein 1978).

Kan vi under en så lång tidsperiod som 80–90 år urskilja en bro mellan olika livshistorier då det gäller migration mellan Ryssland och Finland? I dag har 90 år förflutit sedan de första ryska flyktingarnas ankomst till Finland. En äldre rysk kvinna säger att hon lärde sig för livet att »vara lägre än gräset och tystare än vattnet».16 Hon hänvisade till ryssarnas låga profil i Finland. Hennes utsaga låter bekant då man beaktar Marinas son i mitt föregående exempel.

I själva verket hade svåra levnadsförhållanden tvingat denna kvinna att i elva års ålder tillsammans med sin sexåriga lilla syster att flytta till det ryska barnhemmet i Helsingfors. Deras mor var fattig och kunde inte ta hand om sina barn. Faktum är att flera så kallade värnlösa barn i det ryska barnhemmet hade sina mödrar långt borta i Karelen, i sydöstra Finland. Orsaken var att många ryssar hade sina sommarstugor på den finska sidan av gränsen före den ryska revolutionen. På grund av oroligheter och skottlossning men framförallt ren hunger i St Petersburg fann mödrar och barn sin tillflykt i dessa sommarstugor på den finska sidan där åtminstone mat fanns tillgänglig medan de äkta männen fortfarande arbetade på den ryska sidan av gränsen. Emellertid stängdes gränsen plötsligt mellan de båda länderna och de flesta barnen skulle aldrig mera träffa sina fäder igen – och i flera fall inte sina mödrar heller.

De här barnens och deras mödrars berättelser har inga konvergenspunkter med till exempel Marinas och Irinas aktuella berättelser i fråga om sättet för migration, det vill säga flykt vs. frivillig migration. Vad som är intressant är att barn som kom till Finland efter revolutionen 1917 växte upp under krigen mellan Finland och Ryssland på 1940-talet medan barnen som kom efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet nu lever i skuggan av de historiska händelserna i Finland. Dessa händelser levs ut i ett flertal sociala kulturformer. I det följande ger två tilläggsexempel mer belysning åt fenomenet.

Efter revolutionen tillbringade fyra och ett halvt åriga Tanja sina dagar ensam i en stuga i skogen medan hennes mor arbetade långa dagar som guvernant långt borta från stugan. Fastän Tanja medger hungern och de svåra levnadsvillkoren säger hon att finländarna är ett mycket »civiliserat folk» i och med att tillgängligt arbete erbjöds både finländare och ryssar. Enligt Tanja enade krigen finländare och ryssar, lidandet var gemensamt och »finländarna visste att min äkta man och mina söner senare stred på den finska sidan som frivilliga, de hade inte ens finskt medborgarskap».

Maria som varit inneboende i det ryska barnhemmet förenar i sin tur det förgångna, det närvarande och framtiden i sin berättelse. Anspelande de nya emigranterna i Finland berättar hon att »Vi emigranter, vi kallar dem för de nya ryssarna». »Det är bättre att vara försiktig, » fortsätter hon: »Något gammalt kan bli uppgrävt.» Denna 90-åriga informant hänvisade till sin farfar, som var född för 150 år sedan, som om han fortfarande skulle ha varit vid liv. Hon citerade honom: »Det är bättre att tiga, det är bättre». Sedan sade hon: »Vet ni, man är vit i dag och röd i morgon, så är det bara».17 I ett analytiskt perspektiv »frös» de närvarande hågkomsterna ner minnen från det förgångna (jfr Casey 2000).

Vad förtäljer mina exempel? Trots de förgångna 90 åren tvingar instabila familjeförhållanden samt dynamiska omsorgsnätverk och förflyttning av barn oss att fråga: Bevittnar vi för närvarande dramatiska sociala och kulturella avbrott i levnadsbanor eller borde vi vara analytiskt mer sensitiva i forsk​ning rörande kontinuitet, reproduktion av händelser och till och med harmoni inom och mellan gränsöverskridande människogrupper samt Finlands majoritetsbefolkning? Ovan har jag framhävt betydelsen av minne, individuellt aktörskap, mångahanda medlemskap samt mänsklig erfarenhet av det förgångna och det närvarande och imagineringar om framtiden. De utgör avgörande faktorer i forsk​ning som strävar till att nå djupgående kunskap om vad som upplevs som gemensamt, som omtvistat eller vad som till och med förnekas inom familjer.

Barnet inom dig finns i nuet, i det förgångna och i framtiden

Jag ser det som sannolikt att ryska flyktingföräldrars återkommande och emotionella diskussioner om »att inte kunna språket» och »att leva utan ‘hemlandet’» (Jovanović 2004) har påverkat deras barns (idag i åldern 40–70 år) självkänsla. De äldre damerna i de ovan citerade berättelserna konstaterar i dag det oundvikliga i de historiska händelserna i sina liv. Samtidigt förhandlar de emellertid sin tillhörighet som beroende av sina egna personliga erfarenheter i till exempel arbetslivet samt i interaktionen med lokala finländare. Analytiskt är det möjligt att skönja deras aktörskap både tillsammans och skilt. På så sätt verkar minnet i nuet och betonar härigenom de sociala följderna av upplevd erfarenhet.

Man kan konstatera att valet att inte tala ryska med sina barn, såsom en del av dagens immigrantföräldrar gjort – för att de vill förmedla sin verkliga eller imaginerade finska bakgrund18 till sina barn – tjänar ett liknande mål som ovan. Deras barn går i finsk- eller svenskspråkiga daghem och skolor. Men det finns även barn som oberoende av sina föräldrar, av en eller annan orsak, vägrar att tala ryska. Med andra ord utgör språket, som är en viktig »plats» för minnet, en kraftfull faktor i detta sammanhang. Endast framtida empirisk forsk​ning kommer att kunna ge oss kunskap om dessa barns tillhörighetskänslor.19 Min forsk​ning visar att det redan finns föräldrar som har svårigheter att kommunicera med sina barn hemma, föräldrar som av olika orsaker inte själva lärt sig finska och som inte har stött sina barns färdighet i ryska. Sätten på hur annorlundaskap och tillhörighet skapas utgör två sidor av samma mynt. De är avgörande i hur perceptioner och imagineringar formas i både fysiska och kognitiva gränsöverskridanden.

Med inblickarna i mitt långvariga fältarbete har jag framförallt velat visa vilken stark maktfaktor de så kallade transnationella sociala fälten utgör speciellt när det gäller barn. Dessa fält omfattar alla aspekter av socialt liv – de bokstavligen omger barnet20 – och orsakas av att människan rör(t) sig över de nationella gränserna. I bästa fall erbjuder gränslandet som »mellanrum» flera slag av tillhörighet men det är utmanande i ett tidsmässigt perspektiv. Kontinuitet och avbrott kan alltså ses i ett jämförande perspektiv där det egentligen handlar om turbulens och strävan efter en erkänd tillhörighet i det föränderliga gränslandskapet.

Reflektioner om innebörden av flera och olika sammanhang i tid och rum

Fältet för min studie utgör en komplex konfiguration av tid, rum och händelser. Till de sistnämnda räknas ett historiskt specifikt projekt som utgör en på alla sätt vid kontext för min forsk​ning, nämligen den sociala och politiska integreringen av evakuerade och flyktingar som en följd av krigen mellan Sovjetunionen och Finland, samt den sedan 20 år tillbaka initierade, pågående integrationsprocessen av emigranter från före detta Sovjetunionen till Finland. I denna process är det förgångna och det närvarande sammanflätade. För att ge ett exempel: Med det som i före detta Sovjetunionen kallades för »den finska kampanjen» avser finländarna Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen. Uttrycket kändes dock bekant då en rysk informant som kommit till Finland på 1990-talet använde det i vårt samtal.21 Hans begrepp kan finna en plats i mitt empiriska material som täcker intervjuer med ryssar som lever transnationellt i Finland. Min uppgift är att upptäcka och identifiera möjliga sammanstrålande idéer eller uppfattningar eller till synes oförenliga synpunkter eller faktorer.

Ett »multitemporalt» perspektiv som samtidigt inbegriper flera olika platser beaktar människors minnen och visar härmed vikten av dynamiska kulturbegrepp både då vi betraktar individuella erfarenheter och vidare historiska kontexter. I utforskandet av mobilitets- och identifikationsdynamiken har jag kommit fram till att transnationalismen inte endast är mångplacerad, den är även tidsmässigt ett sätt att bygga ett meningsfullt liv. Dessa liv är ofta lika utmanande för utomstående som för dem som har gränsöverskridande erfarenheter. Innebörden av processen är dock helt olika för dessa båda parter.

Avslutningsvis vill jag därför betona att den aktuella etnografiska situationen och den historiska dimensionen inte utesluter varandra. Historiska källor och informanters perspektiv bidrar inte bara med information om transnationalism, etnicitet och tillhörighet, de vittnar i allra högsta grad även om maktrelationer i ett multinationellt socialt rum. Migranters önskan om tillhörighet eller deras idéer om vart de skulle vilja tillhöra erbjuder inga enkla lösningar.

Litteratur

Alapuro, Risto (1988) State and Revolution in Finland. Los Angeles, CA: University of California Press.

Casey, Edward S. (2000) Remembering. A Phenomenological Study. Bloomington, IN: Indiana University Press.

Cole, Jennifer (2001) Forget Colonialism? Sacrifice and the Art of Memory in Madagascar. Berkeley, CA: University of California Press.

Epstein, Arnold Leonard (1978) Ethos and Identity: Three Studies in Ethnicity. London: Tavistock.

Gullestad, Marianne (1996) »Modernity, Self, and Childhood in the Analysis of Life Stories» i Marianne Gullestad (red.) Imagined Childhoods: Self and Society in Autobiographical Accounts. Oslo: Scandinavian University Press (1–39).

Hautaniemi, Petri (2007) »Fugitive Memories. How Young Somali Men Recall Displacements and Emplacements in Their Childhood» i Petri Hautaniemi, Helena Jerman & Sharon MacDonald (red.) Anthropological Perspectives on Social Memory. Anthropological Yearbook of European Cultures 15. Münster: Lit (77–91).

Hautaniemi, Petri, Helena Jerman & Sharon MacDonald (red.) (2007) Anthropological Perspectives on Social Memory. Anthropological Yearbook of European Cultures 15. Münster: Lit.

Jerman, Helena (2003) Hur ryssar presenteras i TV-dokumentärer i Finland. Ett sätt att konstruera etnicitet. Nordisk Østforum 4(17): 503–17.

Jerman, Helena(2004)Russians as Presented in TV Documentaries. The Global Review of Ethnopolitics 3 (2): 7988. Tillgänglig på www.ethnopolitics.org/ethnopolitics/archive/volume_III/issue_2/jerman.pdf. Läsdatum 4 november 2009.

Jerman, Helena (2006) Opyt dialogitjeskogo izutjenija identitjnosti russkogo mensjinstva v Finljandija. Diaspory/Diasporas 1: 148–70.

Jerman, Helena (2007) »Memory Crossing Borders: A Transition in Space and Time among Second and Third Generation Russians in Finland» i Petri Hautaniemi, Helena Jerman & Sharon MacDonald (red.) Anthropological Perspectives on Social Memory. Anthropological Yearbook of European Cultures 15. Münster: Lit (117–41).

Jerman, Helena & Petri Hautaniemi(2007) »Introduction: Anthropological Perspectives on Social Memory» i Petri Hautaniemi, Helena Jerman & Sharon MacDonald (red.) Anthropological Perspectives on Social Memory. Anthropological Yearbook of European Cultures 15. Münster: Lit (1–7).

Jovanović, Miroslav (2004) »Accelerated Maturity: Childhood in Emigration (Russian Children on the Balkans 1920–1940)» i Slobodan Naumović & Miroslav Jovanović (red.) Childhood in South East Europe. Historical Perspectives on Growing Up in the 19th and 20th Century. Münster: Lit (199–214).

Karemaa, Outi (1998) Vihollisia, vainoojia, syöpäläisiä. Venäläisviha Suomessa 1917–1923. Bibliotheca Historica 30. Helsinki: Suomen historiallinen seura.

Levitt, Peggy & Mary C. Waters (2002) »Introduction» i Peggy Levitt & Mary C. Waters (red.) The Changing Face of Home. The Transnational Lives of the Second Generation. New York: Russell Sage (1–30).

Levitt, Peggy & Nina Glick Schiller (2008) »Conceptualizing Simultaneity. A Transnational Social Field Perspective on Society» i Alejandro Portes & Josh DeWind (red.) Rethinking Migration: New Theoretical and Empirical Perspectives. New York: Berghahn (181–218).

MacDonald, Sharon (2002) »Trafficking in History: Multitemporal Practices» i Ina-Maria Greverus, Sharon MacDonald, Regina Römhild, Gisela Welz & Helena Wulff (red.) Shifting Grounds. Experiments in Doing Ethnography. Anthropological Journal of European Cultures 11. Münster: Lit (93–116).

Ranger, Terence (1993) »The Invention of Tradition Revisited. The Case of Colonial Africa» i Terence Ranger & Olufemi Vaughan (red.) Legitimacy and the State in Twentieth Century Africa. Essays in Honour of A.H.M. Kirk-Greene. London: Macmillan Press (62–111).

Römhild, Regina (2003) Confronting the Logic of the Nation-State. Transnational Migration and Cultural Globalization in Germany. Ethnologia Europea 33 (1): 61–72.

Skultans, Vieda (1998) The Testimony of Lives. Narrative and Memory in Post-Soviet Latvia. London: Routledge.

Wolf, Diane L. (2002) »There’s No Place Like ‘Home’: Emotional Transnationalism and the Struggles of Second-Generation Filipinos» i Peggy Levitt & Mary C. Waters (red.) The Changing Face of Home. The Transnational Lives of the Second Generation. New York: Russel Sage (255–94).

Yelvington, Kevin A. (2002) History, Memory and Identity: A Programmatic Prolegomenon. Critique of Anthropology 3 (22): 227–56.