Erobrernes kart: sovjetiske litterære, vitenskapelige og kulturelle aktørers mentale kartlegging av Øst- og Sentraleuropa, 1944–1953

Lars P. Haga

Trondheim: Det humanistiske fakultet, NTNU 2011

204 sidor. ISBN 9788247127339

Recenserad av Barbara Törnquist Plewa [professor i Öst- och Centraleuropastudier, Lunds universitet]

Ett centralt begrepp för Lars P. Hagas doktorsavhandling är »mental mapping», det vill säga människors sätt att föreställa sig länder och

regioner samt definiera och kategorisera dem. Författaren utgår från Larry Wolffs Inventing Eastern Europe. The Map of Civilization on the Mind of the Enlightenment (1994) och presenterar med dennes begrepp den mentala kartläggningens operationer, nämligen association, comparison, peopling och addressing. Haga operationaliserar därefter Wolffs begrepp i en helt annan historisk situation: den mentala kartläggning av Öst- och Centraleuropa som genomfördes av representanter för den sovjetiska kulturella och vetenskapliga eliten under åren 1944–53, det vill säga i samband med den sovjetiska militära erövringen och staliniseringen av denna del av Europa.

De valda teoretiska utgångspunkterna visar sig vara mycket fruktbara. De resulterar i intressanta och övertygande analyser byggda på sådana primärkällor som skönlitterära verk, vetenskapliga texter av sovjetiska ekonomer samt reserapporter och dokument skrivna av sovjetiska tjänstemän knutna till VOKS, en organisation som ansvarade för det sovjetiska kulturutbytet med utlandet. Haga uttolkar dessa källor med hermeneutisk ansats. Metoden, innehållsanalys, fungerar utmärkt och likaså källkritiken. Han kommer med flera insiktsfulla kommentarer till källorna som visar på att han är väl insatt i hur det sovjetiska samhället fungerade.

Författaren förtjänar också eloge för sina omsorgsfulla beskrivningar av de miljöer där de analyserade texterna uppstod, vilket stärker tolkningarnas tillförlitlighet. I kapitlet om »vetenskaplig erövring» tar emellertid kontexten över och analysen av Institutionen för världsekonomin upptar en större plats än analysen av de texter om Centraleuropa som institutionen producerade. Det förklaras av att antalet av sådana texter inte var stort, men frågan är om författaren inte kunde ha gått utanför den ekonomiska vetenskapen för att hitta andra skrifter om Centraleuropa och på det viset ge en ännu rikare bild av den mentala kartläggningen av regionen inom den sovjetiska vetenskapen. Det skulle i alla fall ha stärkt giltigheten i hans intressanta slutsats om marginaliseringen av Östeuropa under den sovjetiska imperiala blicken.

Avhandlingen visar på dynamiken i den sovjetiska synen på Centraleuropa under perioden ifråga. Åren 1944–45 sågs regionen som en del av det gamla kapitalistiska Europa (den absoluta »Andre») och åren 1946–47 som »en ny typ av demokrati» (den ambivalenta, svårplacerade »Andre»). Från och med 1948 började emellertid regionen alltmer betraktas som ett »ofullständig själv», ett område som var på väg mot socialism för att bli som »vi», det vill säga Sovjetunionen. Avhandlingen åskådliggör att erövringen av Öst- och Centraleuropa var en ideologisk utmaning för Sovjetunionen,

eftersom den satte den sovjetiska identiteten på prov. Sovjetiska eliter var tvungna att legitimera erövringen och dessutom visa på det sovjetiska systemets överlägsenhet i relation till de ekonomiskt generellt bättre utvecklade och modernare samhällena i Öst- och Centraleuropa. Haga beskriver de strategier som man tog till för att klara denna uppgift och avslöjar samtidigt att dessa strategier var otillräckliga för att hantera gapet mellan teori (att Sovjetunionen befann sig på en högre utvecklingsnivå) och empiri (att Centraleuropa hade högre levnadsstandard).

Haga är väl bekant med internationell forsk​ning om den stalinistiska perioden och använder sig av en mängd välvalda sekundära källor för att belysa den undersökta perioden. Han kunde dock möjligtvis utnyttjat sina kunskaper ännu bättre genom att förse avhandlingen med ett kort historiskt introducerande kapitel om hur det sovjetisk-kommunistiska maktövertagandet i Centraleuropa gick till, inklusive spelet mellan stormakterna (Marshallplanen, Trumandoktrinen etc.). Han kunde också ha nyanserat diskussionen genom att visa att Sovjetunionens förhållande till dess centraleuropeiska vasaller kunde variera.

I avhandlingens sista kapitel sammanfattar Haga sin analys och sina slutsatser genom att på ett elegant sätt återanknyta till de fyra operationerna i den mentala kartläggningsprocessen. För att ge en särskild skärpa åt sina avslutande konklusioner för han emellertid i detta kapitel sitt resonemang ett steg längre än tidigare: Han refererar till de postkoloniala teoretikerna som Homi Bhabha för att argumentera att det finns en klar parallell mellan den brittiska koloniala maktens relation till sina kolonier och den sovjetiska maktens relation till Centraleuropa. Denna slutsats kan dock upplevas som alltför förhastad, alltför långt dragen och alltför svagt grundad i den tidigare analysen. En grundläggande skillnad mellan dessa två imperiala makter utgörs nämligen av det dilemma som uppenbaras gång på gång i Hagas avhandling, nämligen att den sovjetiska »imperiala» eliten led av mindervärdighetskomplex gentemot den ekonomiskt mer välutvecklade »kolonin» Centraleuropa. Detta kan man generellt inte säga om den brittiska koloniala eliten. Det sovjetiska imperiala projektet i Centraleuropa var därför betydligt mer problematiskt och ambivalent än det brittiska i Orienten.

Det avslutande kapitlet skulle ha blivit bättre om författaren hade avstått från alltför djärva jämförelser inspirerade av den postkoloniala teorin och i stället genomfört en mer utförlig diskussion om vad den mentala kartläggningsprocessen av Centraleuropa säger om den sovjetiska identiteten under perioden ifråga. Många av de aspekter

i den sovjetiska identiteten som togs i bruk i den mentala kartläggningen av Centraleuropa var egentligen inte specifikt sovjetiska. För att motverka mindervärdeskomplex i kontakterna med Centraleuropa och argumentera för sin egen överlägsenhet hänvisades det till att sovjetiska människor var bärare av högre moraliska värden i förhållande till det dekadenta kapitalistiska Europa, att de kunde uthärda lidanden och uppoffra sig och att de därmed var kapabla att »rädda Europa». Allt detta – högre moral, andlighet, lidande och uppoffringsvilja – känns igen från den slavofila ideologin, den ryska nationalismen och även den panslavistiska ideologin. De flesta identitetsstrategier som användes vid den av Haga beskrivna mentala kartläggningen hade därmed gamla anor och hade redan tidigare använts i relationen mellan Ryssland och Västeuropa. Den enda riktigt nya och sovjetiska strategin som användes var den marxistiska teorin.

Trots dessa, enligt min mening onödigt tillspetsade konklusioner är avhandlingen mycket läsvärd och berömvärd för sin klarhet och sitt djup i analyserna, samt för sin användning av de för historievetenskapen okonventionella källorna och den nya kunskap den levererar om Sovjetunionens relation till Öst- och Centraleuropa.