Russian Renewable Energy: The Potential for International Cooperation

Indra Øverland & Heidi Kjærnet

Aldershot: Ashgate 2009

198 sidor. ISBN 9780754679721

Recenserad av Markku Kivinen [professor, direktör för Aleksanteri-institutet, Helsingfors universitet]

Är Ryssland en energisupermakt? I fråga om fossila bränslen är landet en av de stora aktörerna. Ryssland har världens största naturgasreserver, de näst största kolreserverna och är åttonde i fråga om oljereserver. Ryssland är världens ledande naturgasexportör – säkerhetsfrågorna i anknytning till rörledningar och energiinfrastruktur har behandlats i många studier. Idag är landet också världens näst största oljeexportör och en av de centrala kärnkraftsländerna. Varje dag publiceras det nya böcker och rapporter om dessa ämnen. Förnybar energi i Ryssland har däremot undersökts i mindre omfattning. Den stora förtjänsten med Indra Øverlands och Heidi Kjærnets nya bok är att författarna fokuserar på just detta område. Författarna hävdar nämligen att konventionella energikällor och »mjukare» förnybara energiformer bör betraktas som sammanflätade i den ryska energipolitiken – också i frågor som gäller energipartnerskap mellan Ryssland och EU.

Boken ger en utförlig bild av aktörerna och ramförutsättningarna inom sektorn för förnybar energi i Ryssland. Øverland och Kjærnet analyserar också samarbetet mellan Ryssland och EU och använder sig av de nordiska ländernas erfarenheter som en informativ fallstudie. Författarna visar en djup och mångsidig förtrogenhet med ämnet. Boken utnyttjar olika slags data, såväl rysk statistik som intervjuer med västerländska partners.

På grund av sin ofantliga geografiska storlek och variationerna i såväl klimat som topografi har Ryssland en unik potential att utveckla så gott som vilken slags förnybar energi som helst. Genom

att kontrastera potentialen med den installerade kapaciteten visar författarna hur underutvecklad denna sektor de facto är. I dagens läge står förnybara energikällor för mindre än 1 % av Rysslands energiproduktion. Bedömningarna varierar och det är tydligt svårt att fastställa den exakta potentialen, men det verkar uppenbart att förnybara energikällor kunde bidra enormt till Rysslands energibalans, energiexport och handel med utsläppsrätter samt till den ekonomiska transitionen. Ryssland har dock ingen egentlig strategi för utvecklingen av förnybara energiresurser. På kort och medellång sikt utgör petroleumresurserna kärnan i den ryska energistrategin.

Idag är alla medvetna om att fossila bränslen är en ändlig resurs, medan förnybara energikällor per definition inte är det. Detta innebär att det förr eller senare blir nödvändigt att utveckla förnybara energikällor. Alla länder som har undertecknat Kyotoprotokollet kommer att vara tvungna att anpassa sig till framtida energisystem, även länder som Ryssland, som hittills inte haft svårt att uppfylla de åtaganden som avtalet ställer upp (ryska växthusgasutsläppen hade år 1995 minskat med cirka 40 % jämfört med 1990, inte på grund av teknologiska förbättringar utan som en följd av den postsovjetiska ekonomiska nedgången som ledde till att fabriker stängdes). Hittills har tonvikten i den ryska klimatpolitiska debatten legat på handeln med utsläppsrätter, och det verkar finnas en ovilja att acceptera paradigmet om den globala klimatförändringen.

Energieffektivisering är en mycket viktig faktor när det gäller att utveckla den ryska energisektorn i en miljövänligare riktning. Ryssland använder 3,1 gånger så mycket energi som EU till att producera en BNP-enhet. Ett av författarnas centrala argument är att Ryssland i hög grad kunde bidra till en miljövänligare energiförbrukning på global nivå om kampen mot denna ineffektivitet kunde kombineras med en satsning på förnybar energi, där Ryssland har konkurrensfördelar. Men den ryska ledningen har hittills bara engagerat sig i att förbättra energieffektiviteten och verkar nästan likgiltigt inställd till förnybar energi. Å andra sidan verkar det finnas både en marknad för sektorn och kunskap att utveckla den.

Nischmarknader såsom avlägsna bosättningar i de norra regionerna kunde fungera som en hävstång och bidra till en ökad användning av förnybar energi. Om den gammalmodiga och dyra transporten av dieselbränsle till de norra regionerna ersattes med förnybar energi vore det enligt Øverland och Kjærnet ett sätt att visa på de möjligheter som den förnybara energin erbjuder. Likaså skulle man kunna utveckla teknologi utan att vara tvungen att konkurrera med subventionerad naturgas. Under de närmaste åren kan det vara en

avgörande faktor för den förnybara energin att kunna undvika den hårda konkurrensen.

Ryssland har ända sedan sovjettiden en stark tradition av vetenskaplig forsk​ning i teknologi för förnybar energi. I början av 1930-talet byggde Sovjetunionen världens första vindkraftverk, och på 1940-talet byggdes fler än 7 000 mindre vattenkraftverk. Det 5 MW geotermiska kraftverket Pauzjetskaja färdigställdes 1967 och ett 450 kW tidvattenkraftverk byggdes 1968.

Författarna identifierar två vetenskapsgrenar med anknytning till förnybar energi i vilka Ryssland går i täten och som man har potential att utveckla: solenergi och väteenergi. I boken ägnas solenergi ett eget kapitel eftersom författarna anser solenergi vara den gren som är vetenskapligt mest utvecklad och ekonomiskt störst. Sovjetunionen var tidvis ledande i världen inom grundforsk​ningen i fotovoltaik, och den första satelliten som utnyttjade fotovoltaik, Sputnik 3, sköts upp 1958. Den sovjetiska fotovoltaiken hade även ett annat tillämpningsområde, nämligen elproduktion för avlägset belägna anläggningar, företrädesvis i de södra delarna av landet. Olyckligtvis för Ryssland låg några av de fotovoltaiskt mest lovande områdena i de republikerna som blev självständiga i och med Sovjetunionens sönderfall. Uzbekistan var ett viktigt centrum för forskningen i fotovoltaik (där publicerades Geliotechnika, den ledande tidskriften på området), men förbindelserna mellan ryska och uzbekiska forsk​ningsgrupper kapades av, vilket försvagade båda parter. Trots detta var profilen för Rysslands solenergikluster rätt långt etablerad i slutet av 1990-talet. En förteckning över de viktigaste företagen och aktörerna som ingår i klustret finns i en av bokens många användbara bilagor.

Vad EU beträffar beskriver Øverland och Kjærnet de aktuella konstellationerna i diplomatiska ordalag: »The EU is a key market for Russian oil and gas, an important trade partner and a valuable source of investment. The level of economic interdependence may have heightened sensitivity and vulnerability to each other’s economic policies, but these linkages have not yet translated into significantly closer political ties» (s. 73). I denna kontext, anser författarna, kan förnybar energi visa sig vara »low politics» och ett område där samarbetet kan utvecklas utan rädsla för omedelbara politiska konfrontationer i växelverkan mellan parterna. Detta är enligt min mening ett balanserat och sunt synsätt. Relationerna mellan Ryssland och EU präglas så ofta av geopolitiska och »realistiska» spekulationer.