Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet 1914–2008

Staffan Skott

Stockholm: Hjalmarson & Högberg 2009

406 sidor. ISBN 9789172240773

Arvet från sovjettiden är den tematiska tråden i Staffan Skotts senaste bok, som är en utökad version av Sovjetunionen och det nya Ryssland (2001) och Sovjet från början till slutet (1992). Boken tar utgångspunkt i bolsjevikernas maktövertagande 1917 och redogör, under överskriften »Lenins korta epok», för utvecklingen fram till 1924, då »Stalins långa epok», som varade intill 1953, inleddes. Härefter behandlas Chrusjtjovtiden (1953–64), Brezjnevperioden (1964–82) och Gorbatjovs sex år vid makten (1985–91). Under huvudrubriken »Vad har hänt efter Sovjets upplösning och kommunismens sammanbrott?» skildras utvecklingen i det post-sovjetiska Ryssland under president Jeltsin, efterföljaren Putin och slutligen president Medvedev. Även utvecklingen i de icke-ryska unionsrepublikerna efter 1991 behandlas kortfattat.

Avsnitten om Sovjetunionens historia styrs av frågeställningen om vad det var som höll ihop landet när det var starkt och vad var det som bragte det på fall. Lenin skapade redskapen: Tjekan (hemliga polisen), Röda Armén (som var Trotskijs verk) och partiet, »som skulle hålla ihop sovjetimperiet ända till 1991» (s. 84). Under Lenin kontrollerades kommunistpartiet ännu inte

hundraprocentigt uppifrån. Stalin förvandlade dock partiet till en obrottsligt lydig apparat, sammanhållen av faktorerna skräck och egoism (karriärintresse). Skott beskriver ingående mekanismerna i – och effekterna av – detta system, som också bar i sig fröet till kommunismens krasch 1989–91.

Efter Stalins död avtog skräcken gradvis och när den väl börjat släppa visade det sig att de andra hörnstenarna som burit upp systemet var för svaga till att upprätthålla det. Det började så smått under Chrusjtjov, vars »hemliga tal» om Stalintidens förbrytelser vid 20:e partikongressen 1956 enligt Skott var »början på den process som avslutades med förbudet mot kommunistpartiet och Sovjetunionens upplösning i december 1991» (s. 199).

I kapitlet om Brezjnevtiden lyfter författaren fram exempel som visar, att det under denna period – som mest förknippas med ideologisk och ekonomisk stagnation – skedde »en mängd positiva saker, som följd av att stalinismen fortsatte att släppa sitt grepp, som följd av att skräcken avtog» (s. 210). Denna process i kombination med ett växande medvetande om den sovjetiska ekonomins ineffektivitet och hopplösa efterblivenhet var en enligt Skott »viktig förutsättning för att Gorbatjov skulle kunna inleda sitt reformarbete under andra hälften av 1980 talet» (s. 231).

I de följande kapitlen beskriver Skott framväxten av en demokratisk rörelse och uppblomstringen av ett civilsamhälle i Ryssland, möjliggjort av Gorbatjovs reformer. »Med glasnost som hävstång bände Gorbatjov in demokrati i det sovjetiska samhället» (s. 257). Det var dock inte Gorbatjov, utan Rysslands president Boris Jeltsin, som enligt Skott »räddade perestrojkan» och ledde demokratin till seger. Redan vid årsskiftet 1990–91 »förändrades Gorbatjovs stil kraftigt, det började gå bakåt, i rikting mot ett auktoritärt styre» (s. 263). I augusti 1991 hejdade Jeltsin med sitt modiga uppträdande en statskupp, som de konservativa reformmotståndare, vilka Gorbatjov hade tagit in i sin regering, försökte genomföra. »Den 22 augusti 1991 (...) är noga räknat slutet på det sovjetiska väldet, ty denna dag genomförde Jeltsin något som satte punkt för sjuttiofyra år av kommunistiskt blodsvälde, förtryck och massmord» (s. 279). »Kuppen var över. Det demokratiska Ryssland hade gått från sitt nederlag den 18 januari 1919 till sin seger den 21 augusti 1991» (s. 277).

Skott ger åtskilliga exempel på hur skräcken som upprätthöll systemet gradvis släppte bland befolkningen. Men processen är i boken först och främst personifierad i ledargestalterna Chrusjtjov, Gorbatjov och Jeltsin. Samtliga var präglade av deras

sovjetiska bakgrund, men visade stort mod och trotsade skräcken. »Chrusjtjov både rev hål i järnridån och byggde Berlinmuren. Han var alltid motsägelsefull, i ut- som inrikespolitik. Det stora miraklet med honom var att han formats under Stalin och Lenin och i Stalins närmaste omgivning – och ändå hade så många mänskliga egenskaper kvar» (s. 201).

På samma sätt lyfter Skott också fram det motsägelsefulla i Gorbatjov och Jeltsin. »Precis som Jeltsin har [Gorbatjov] visat en vid första ögonkastet förbryllande men i själva verket lättförståelig blandning av strävan efter demokrati och fasthållande vid de auktoritära tänkesätt som han vuxit upp med. Det gör de båda ledarnas bedrifter bara desto mera beundransvärda» (s. 284).

Skott tycks mena att det auktoritära tänkesättet i högre grad påverkade Gorbatjovs än Jeltsins demokratiseringsprojekt. Gorbatjov »försökte reformera Sovjet i grunden och ändå ha kvar unionen och partiet» (s. 284). »Han trodde att ’lite grand demokrati’ och begränsade ekonomiska reformer skulle hjälpa Sovjet på fötter» (s. 293). När det gäller Jeltsin däremot tycks de sovjetiska recidiven inte ha utgjort något större hinder för utövandet av rollen som demokratins försvarare. Utvecklingen under Jeltsin skildras på ett sätt som ger intryck av att han styrkte den demokratiska utvecklingen nästan oavsett hur mycket han bröt mot demokratiska principer och spelregler. Ett exempel på Jeltsins med demokrati föga förenliga handlingar, som Skott lyfter fram, är insättandet av militär i oktober 1993 mot parlamentsbyggningen i Moskva, där Jeltsins opponenter i Rysslands Överste Sovjet hade förskansats sig. Skott argumenterar för att »Jeltsins resoluta agerande inte bara räddade den demokratiska utvecklingen, utan till och med stärkte den» (s. 307). Jeltsin var, hävdar Skott, »pålitlig i sin linje att hålla fast vid demokratin, hur många konstiga turer han annars gjorde i politiken» (s. 339).

Till skillnad från Jeltsin är Putin, menar Skott, ingen demokrat, och »denna skillnad har varit avgörande för hans tid som president. Det har inte bara inneburit ett stillestånd för demokratiutvecklingen utan en klar tillbakagång» (s. 339). Hur kunde det gå så? Varför kunde Putin vända utvecklingen och stävja den ryska demokratin? Det har Skott inget svar på. Men kanske ligger förklaringen i att Jeltsin inte, som Skott påstår, helhjärtat höll fast i de demokratiska ideal han själv varit frontfigur för i början på 1990-talet, utan snarare inte gjorde tillräckligt för att styrka och förankra demokratin. Jeltsin satsade på den radikala delen av den demokratiska rörelsen som prioriterade marknadsrefor-

mer, liberalisering och privatisering. Effekterna för stora delar av befolkningen var förödande. Levestandarden sjönk generellt medan kolossala värden koncentrerades hos ett fåtal. Befolkningen började mista tilltron till demokratin, som associerades med sociala orättvisor, korruption, kriminalitet och kaos.

Den demokratiska rörelsen och det ryska civilsamhället som blomstrade upp och stod starkt i början på 1990-talet hade mot slutet av decenniet försvagats och stod utan motståndskraft när FSB-chefen Putin dök upp på den politiska arenan. Den ryska befolkningen var trött på demokrati och önskade stabilitet, förbättrad levestandard och »en stark man». Putin gav dem detta och han har, som Skott skriver, »konsekvent uppträtt som en stark ledare och vidtagit många åtgärder som varit vad ryska folket ville ha» (s. 341). Förutsättningarna för den tillbakagång för demokratin som ägt rum under Putin skapades åtminstone delvis av Jeltsin-tidens svaga institutionalisering av demokratin och åsidosättandet av demokratiska spelregler.

I boken finns en del förvirrande tempus i berättandet, onödiga upprepningar och annat som antagligen är spår efter omarbetning och utökning. Särskilt i de första kapitlen saknas källanvisningar, men det uppvägs delvis av listor över använd litteratur i slutet av boken. Böckerna i referenslistan saknar dock, med få undantag, utgivelsesår.

Bokenhar en populärhistorisk ansats och är skriven med engagemang och sans för personifiering av historiska processer i individuella öden. Skott underbygger, om än inte alltid lika klart, påståendet att utvecklingen i det nya Ryssland inte kan förstås utan kunskap om tiden under kommunism och sovjetmakt. Arvet från Sovjetunionen är inte den enda, men en väsentlig faktor bakom demokratiseringsprocessens problematiska förlopp i Ryssland – och i de flesta andra före detta unionsrepubliker. Inte minst sett mot bakgrund av den senaste utvecklingen i Ryssland är boken både aktuell och angelägen.