Hatet i Europa. 20 år etter Berlins andre fall

Hans-Wilhelm Steinfeld

Oslo: Cappelen Damm 2009

205 sidor. ISBN 9788202317898

Hans-Wilhelm Steinfeld är en välkänd Östeuropaexpert och mångårig Moskva-korrespondent och Östeuropareporter för NRK. Han har sedan 1980-talet skrivit ett flertal böcker om politik och samhällsutvecklingen i östra Europa. I denna bok reflekterar Steinfeld över ett speciellt tema, 20 år efter »Berlins andra fall» (det första fallet var 1945); nämligen hatet och kanske också, glömskan. Det Steinfeld vill uppmärksamma oss på är den historielöshet som präglar dagens Östeuropa, i såväl Baltikum och Ryssland som i Centraleuropa. Avsaknaden av en ordentlig uppgörelse med det förflutna är generell, och i synnerhet i relation till händelser kring tiden för det andra världskriget, det vill säga Förintelsen, fördrivningarna, avrättningarna och fånglägren. För länderna »i mitten» gäller fortfarande i hög utsträckning devisen om att det var fascisterna och ryssarna, inte vi! Steinfeld refererar till den polska debatten om Jedwabne, till den sovjetiska oviljan att skapa minnesplatser för folkmordet på judarna, samt till förlåtande beskrivningar av baltiska män i SS-uniform.

Denna ovilja att konfrontera det förflutna går som en röd tråd genom Steinfelds bok, som annars riskerar att framstå som något spretig. Steinfeld hinner på drygt 200 sidor beröra det mesta av Europas efterkrigstidshistoria, från stalinepoken till dagens post-9/11-period. Han talar om folkmordet på Europas judiska befolkning, om angiveriet under kommunisttiden, om »de ryska judarna» i dagens Israel, om de bitvis ansträngda relationerna mellan Europa och Israel, och om antisemitism och främlingsfientlighet i EU. Det som återkommer är som sagt den ovilja som finns hos politiker och intellektuella att granska och reflektera över händelser i det förflutna. Bitvis blir man närmast nedstämd. 20 år efter de storslagna förhoppningarna om frihet och demokrati i hela Europa slås man av bristen på tolerans på så många håll.

Boken är också fylld av anekdotiska betraktelser av möten, presskonferenser och intervjuer med de gamla kommunistiska toppolitikerna. Namn som är välbekanta, men ändå känns märkvärdigt avlägsna idag: Marcus Wolf, Egon Krenz, Gyula Horn,

Vaclav Havel, Alexander Dubček, Michail Gorbatjov. Man kommer osökt att tänka på de initierade rapporterna av Timothy Garton Ash från tiden för kommunismens sammanbrott.

Kanske är det av den anledningen som jag under läsningen av boken också kommer att fundera på de förändrade förutsättningarna för att studera samhällena i östra Europa. Mina egna studenter är i allmänhet födda under den senare hälften av 1980-talet. För dem är det ingen större skillnad på att bedriva komparativa studier på länder i östra Europa eller länder i västra Europa, eller i Sydamerika för den delen. Och det behöver det för all del inte vara. Men det slår mig ändå hur lätt det är att glömma hur annorlunda villkoren var för kunskapsproduktionen om Östeuropa före 1989, och hur viktiga rapporterna från insidan var. Inte för att jag själv, född 1970, har några sådana personliga minnen; jag kom att intressera mig för Central- och Östeuropa först efter 1989. Men jag har i olika sammanhang haft anledning att fördjupa mig i villkoren för kunskapsproduktionen om de forna kommuniststaterna.

Nu menar jag inte att den typ av initierade reflektioner som exempelvis Steinfeld i Norge eller exempelvis Kjell Albin Abrahamson i Sverige och andra har stått för skulle vara mindre viktiga idag. Men det finns en skillnad. Före 1989 var intresset för länderna i öst en angelägenhet för ett fåtal »områdesforskare». Ointresset från huvudfåran av samhällsvetenskaperna var påtagligt. Idag finns det gott om statsvetare, sociologer, historiker och andra som bidrar till kunskapsproduktionen om länderna i östra Europa. Av den anledningen hade det varit spännande att få fler reflektioner på detta tema från Steinfeld; om hur han själv såg på sitt uppdrag då, och hur förutsättningarna har förändrats.

Jag tycker att det rent allmänt är viktigt att dokumentera den typen av erfarenheter. Den generation forskare och journalister som nu är professorer eller innehar seniora positioner inom vetenskapssamhället eller inom medievärlden (i allmänhet födda på 1940- och 1950-talen) besitter kunskaper och bär på erfarenheter som – om de ej dokumenteras – riskerar att gå förlorade, inom en icke allt för avlägsen framtid. Det var dessa forskare som på 1970- och 1980-talen hjälpte till att institutionalisera studiet av Östeuropa och Sovjetunionen som ett distinkt forskningsfält, i Sverige kallat »öststatsstudier». Det var dessa journalister som gav oss kunskap om de begynnande samhällsförändringarna i öst.

Vad gäller forskarna, blev de inte sällan föremål för både inomvetenskaplig och utomvetenskaplig kritik. »Öststatsforskarna»

fick ofta uppleva att deras forskningsresultat, som byggde såväl på kritiska granskningar som på en systemimmanent »förståelse» av Sovjetunionen och öststaterna, politiserades eller ifrågasattes av ideologiska skäl. Det var också dessa forskare som tvingades hantera frågan om forskningsfältets identitet efter kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning, och frågan om östeuropaforskningens existensberättigande efter det att det stod klart att EU skulle expandera österut. De gamla öststatsforskarna var plötsligt inte de enda som studerade länder som Polen, Ungern, Estland eller Ryssland. Demokratiseringsforskare, partiforskare och EU-forskare hade nu också gjort dessa länder till »sina».

Östeuropaforskningens sätt att hantera identitetskrisen under 1990- och 2000-talen ger oss insikter i hur akademiska discipliner förändras av yttre omständigheter, vilket naturligtvis inte enbart är av intresse för Östeuropaforskare, utan för samhällsforskare rent generellt. Men också de granskande journalisterna har alltså varit och är en del av den samlade kunskapsproduktionen om länderna i östra Europa. Av den anledningen läser jag gärna den typen av reflektioner över dagsaktuell politik och det förflutna som Steinfeld är så bra på.