Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Nordiska perspektiv på Ryssland

(f. 1972), fil.dr, är forskare på Centre for Baltic and East European Studies vid Södertörns högskola. Han disputerade 2006 på avhandlingen Rethinking Russian Federalism: The Politics of Intergovernmental Relations and Federal Reforms at the Turn of the Millennium. Hans forskning innefattar stats- och nationsbyggande, demografi och internationella relationer. Hans huvudsakliga empiriska fokus är Ryssland och Östereuropa.

  • Side: 121-132
  • Publisert på Idunn: 2010-07-05
  • Publisert: 2010-07-05

Nordic Perspectives on Russia

This special issue of Nordisk Østforum deals with the Nordic countries’ relations with Russia. Articles by experts in the field show that Russia constitutes a so-called “significant other”, and thus an important point of reference for the Nordic countries’ self-images and the outline of their policies. The aim of this introductory article is to place these contributions in a wider theoretical context. An interesting observation is that appraisals of Russian domestic politics appear to have just as serious consequences for the attitude of the Nordic countries vis-à-vis Russia as Russia’s behaviour at the international level. The article shows how a deteriorating image of the Russian “other” has contributed to increasingly tense international relations in the Baltic Sea region. The emergence of a so-called “security community” seems to belong in a distant future.

Keywords: democracy, energy, Nordic countries, Russia, security community

Detta specialnummer av Nordisk Østforum tillägnas de nordiska ländernas relationer till Ryssland. Mer specifikt belyser vi hur Ryssland betraktas från det nordiska perspektivet och hur det yttrar sig i historiska narrativ, på tidningars ledar- och debattsidor samt i utformningen av utrikespolitiken i respektive land. Bidragen i detta specialnummer är författade av Lars Rowe och Geir Hønneland (Norge), Fredrik Doeser (Sverige), Flemming Splidsboel Hansen (Danmark) samt Timo Vihavainen (Finland).

Dessa författare har angripit det övergripande temat från olika empiriska och teoretiska vinklar. Likväl visar de samstämmigt att Ryssland är en central referenspunkt för Norge, Sverige, Danmark och Finland. Stora delar av den nordiska politiska utvecklingen både på det internationella och inhemska planet kan inte förstås utan att beakta relationerna med Ryssland. Ryssland är följaktli-gen en vad som i studiet av internationella relationer har kommit att kallas »signifikant andre» (se Neumann 1996; Wendt 1999). Det nordiska »jaget» kan alltså i hög grad ses som en reflektion av den ryske »andre». Författarna gör likaså tydligt att relationen till Ryssland oftast, med undantag för vissa perioder framförallt i Finland, ses i rent negativa eller åtminstone problematiska termer. Detta är en återspegling av historiska erfarenheter som får konkreta konsekvenser även för dagens rysk-nordiska relationer och därmed för Östersjöregionen i stort.

I denna inledande artikel diskuteras dynamiken i de internationella relationerna i Östersjöregionen på ett bredare plan. Fokus ligger på de nordiska ländernas rysslandsbilder. Den ryska bilden av regionen och Norden avhandlas endast i förbigående. Ambitionen är inte att tillhandahålla en heltäckande analys, utan att stimulera till att tänka kring de internationella relationerna i regionen och att placera de följande bidragen i en bredare teoretisk och empirisk kontext. Analysen baseras på medförfattarnas bidrag, ledar- och debattsidor från den svenska oberoende liberala morgontidningen Dagens Nyheter (i fortsättningen DN) och sekundärkällor.

Internationella relationer och säkerhet i Östersjöregionen

I analysen som följer utgår jag ifrån att identiteter utgör en viktig och kanske avgörande byggsten i staters skapande, formulering och uttryck av sina intressen.1 Staters intressen är alltså inte konstanter, utan påverkas av den givna sociala kontexten som ges mycket av sin substans av självbilder och motbilder. Hur en stat uppfattar sin roll i det internationella systemet bestäms därför inte subjektivt, utan genom intersubjektiva strukturer av normer, regler och institutioner som uppstår i staternas interaktion. Det faktum att det internationella systemet saknar centraliserad maktutövning och ordningsmakt gör hur stater uppfattar varandra – som fiender, rivaler eller vänner – till en central beståndsdel i internationella relationer.

Alexander Wendt (1999) menar att man kan identifiera tre olika idealtyper av relationskulturer mellan stater. En första relations-kultur, den »hobbesianska», domineras av fiendskap och ömsesidig misstänksamhet. Militär makt är här ett viktigt instrument på den internationella arenan eftersom väpnad konflikt aldrig kan uteslutas. En andra typ av relationskultur, den »lockeanska», präglas av rivalitet, men också av respekt för varandras suveränitet. Väpnad konflikt är ovanligt, men kan inte uteslutas. En sista relationskultur, den »kantianska», genomsyras av vänskap och gemensam identitet. Problem ses därför oftast som gemensamma och de kan lösas utan våldshandlingar. Krig anses generellt vara uteslutet (Wendt 1999: 262–99).

Medan de internationella relationerna under stora delar av det Kalla kriget i mångt och mycket kan betraktas som präglade av den hobbesianska kulturen, så är den säkerhetspolitiska situationen efter Sovjetunionens upplösning betydligt mer mångfasetterad. Säkerhet har nu kommit att ses i betydligt bredare termer än rent militära; även ekonomiska, miljömässiga och sociala frågor kan nu ibland ses som säkerhetshot (se Buzan et al. 1998). Detta gäller inte minst Östersjöregionen. Men vilken kultur dominerar de internationella relationerna i denna region från det tidiga 1990-talet och framåt?

Alla länder kring Östersjön, utom Ryssland, är idag medlemmar av Europeiska unionen. Flertalet av dessa EU-medlemmar är dessutom medlemmar av Nato. Det verkar därför rimligt att anta att väpnad konflikt är fullkomligt uteslutet mellan dessa stater. En grupp av stater vars relationer så starkt präglas av organisatorisk, institutionell och i hög grad också identitetsmässig gemenskap kan sägas ha bildat ett så kallat »säkerhetsgemenskap» (security community) (Deutsch 1957). Enligt Emanuel Adler och Michael Barnett (1998) bygger alla former av samhörighet på tre karaktäristika: (a) gemensamma värderingar och identitet; (b) många och diversifierade kontakter; (c) och en känsla av ömsesidighet. De definierande dragen för en »säkerhetsgemenskap» är att problem ses som gemensamma, att det är naturligt att de ska lösas på fredlig väg och att det finns en rad gemensamma institutioner och organisationer genom vilka man kan hantera konfliktlösning.

En viktig poäng är att den governance-struktur som reglerar en säkerhetsgemenskap inte bara bör ses som ett sätt att hantera kollektiva problem fredligt, utan som en inbyggd del av den gemensamma identiteten. Det innebär att en stat för att utgöra en genuin del av en viss gemenskap på den internationella nivån också på det inrikespolitiska planet bör följa de normer och värderingar som präglar ländernas interna politiska system. Den gemensamma identiteten skapar således en koppling mellan det nationella och det internationella. Thomas Risse-Kappen (1995) förklarar det välkända teoremet om »den demokratiska freden» – det vill säga att demokratiska stater inte krigar med varandra – med hjälp av just denna koppling. Han menar att demokratiska staters förväntningar av andra staters internationella agerande bygger på hur demokratierna uppfattar den inrikespolitiska situationen i dessa stater snarare än hur de faktiskt agerar internationellt.

En stat som ses som demokratisk kommer enlig Risse-Kappen per automatik betraktas som fredligt inställd. Uppkomsten av ett säkerhetsdilemma kan således undvikas mellan demokratier eftersom osäkerheten minskar då alla aktörer förväntar sig fredlig interaktion. En vi-känsla kan följaktligen växa fram grundat på gemensam identitet och normer och ömsesidighet. Detta öppnar för en säkerhetsgemenskap. En auktoritär stat som förtrycker sitt folk kommer tvärtom förväntas vara aggressiv på det internationella planet. Huruvida en stat är genuint aggressiv är irrelevant, menar Risse-Kappen (ibid.: 34), negativa förväntningar från båda sidor är i sig nog för att sätta igång ett säkerhetsdilemma.

De nordiska länderna ses allmänt inom forskningen som det kanske främsta exemplet på en säkerhetsgemenskap med en kantiansk relationskultur (Mouritzen 2001; Möller 2003). Det krävs emellertid ingen djupgående analys för att inse att Ryssland inte ingår i den samfälldhet som förenar de andra länderna runt Östersjön. Ryssland är en betydelsefull »andre» inte bara för de nordiska länderna, utan kanske i ännu högre grad också för de baltiska länderna och Polen. Relationerna mellan framförallt Estland och Lettland, å ena sidan, och Ryssland, å den andra, har ofta varit mycket spända. Detta gäller även de polsk-ryska relationerna, även om dessa tycks ha förbättras avsevärt i samband med flygkraschen i början på april 2010 då den polske presidenten, Lech Kaczynski, omkom. Den springande punkten är dock att ett krig med Ryssland inte upplevs som otänkbart. Detta gäller i synnerhet efter konflikten mellan Georgien och Ryssland i augusti 2008.

Östersjöregionen kan således ses som en region som präglas av två relationskulturer samtidigt: den kantianska och den lockeanska. Vilka uttryck tar sig den lockeanska kulturen som präglar de rysk-nordiska relationerna i retorik och utformning av politik i de nordiska länderna? Den ovannämnda kopplingen mellan det nationella och det internationella gör att beskrivningen av ryskt agerande på det internationella och det nationella planet avspeglar både vad som ses som avvikande hos denne »andre» och vad som utgör centrala byggstenar i de nordiska ländernas självbilder och deras »vi-känsla».

I det som följer diskuterar jag några av dessa centrala byggstenar i rysk-nordiska relationer. Dessa är både av nationell och av internationell karaktär. Det är dock tydligt hur bedömningarna av den ryska inhemska situationen påverkar förväntningar på Rysslands internationella beteende.

Demokrati

Flera av bidragen i detta temanummer visar att demokrati och liberala värderingar är en viktig beståndsdel i den västliga och nordiska gemenskapen. I väst hyste man under början av 1990-talet stora förhoppningar om att de forna sovjetstaterna nu snabbt skulle demokratiseras. Lika stor tycks besvikelsen vara när Ryssland började utvecklas, framförallt under andra hälften av Putins presidentperiod (2004–08) i en riktning som inte rimmade väl med liberala demokratiska värderingar.

Lars Rowe och Geir Hønneland visar att Norge efter Sovjetunionens fall, liksom många andra länder i väst, inledde en omfattande biståndsverksamhet för att hjälpa Ryssland att åstadkomma en grundläggande omstrukturering av samhället, förbättra miljön och säkerställa en utveckling mot demokrati. Från mitten av 1990-talet och framåt kom denna hjälpinsats från rysk sida att uppfattas som alltmer arrogant och rentav som misstänkt inblandning i rysk inrikespolitik. I takt med att den ryska ekonomin återhämtat sig så har dessa reaktioner förstärkts och utländskt bistånd har avvisats i allt högre grad. Ryssland vill inte längre beblandas med länder som normalt betraktas som utvecklingsländer. Vidare sågs i Ryssland Natos intervention i Kosovo och de olika revolutionerna i Serbien 2000, Georgien 2003 och kanske framförallt den orangea revolutionen i Ukraina 2004–05 som en fortsättning på denna politik och som ett försök till att försvaga Ryssland. Inte bara hade satellitstaterna i Östeuropa och de forna sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen blivit Nato-medlemmar, nu togs regeringsmakten över av starkt västvänliga krafter också i brödranationerna Serbien och Ukraina. Från ryskt håll sågs detta i många läger som ett medvetet försök av väst att göra intrång i Rysslands legitima intressesfär.

Som svar framlades under hösten 2006 den halvt officiella statsideologin som innefattas av begreppet »suverän demokrati». Denna ideologi slår fast att suveränitet är en förutsättning för nati-onell demokrati. All yttre inblandning i strikt ryska affärer är därför ovälkomna (Konnander 2008). Omfamnandet av »suveräna demokratin» har tagit konkreta uttryck som att det har blivit allt svårare för ryska civilsamhällesorganisationer att acceptera utländsk finansiering. Detta visar att man i Ryssland och väst lägger olika betydelser i demokrati. Medan man i väst fokuserar ett livaktigt och fritt civilsamhälle, fria medier, mötesfrihet och andra fri- och rättigheter, så ligger tyngdpunkten i det ryska demokratibegreppet på konstitutionell ordning, stabilitet och samhällelig harmoni.2 De folkliga revolutionerna i Georgien och Ukraina som i väst upplevs som odelat positiva, betraktas därför i Ryssland som förgörande.

Dessa skillnader i demokratisyn blir tydliga om man ögnar igenom nordiska dagstidningar. På DN:s ledarsida 2 februari 2010 reflekterar Annika Ström Melin över journalistkollegan Stig Fredrikssons nyutkomna bok Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort. Hon konstaterar något förvånat att ryssarna i gemen är nöjda med att byta frihet mot stabilitet och ekonomiskt välstånd. Både bokens titel och artikelrubriken – »Tandemparets farliga väg» – vittnar tydligt om att Ryssland anses fjärma sig från den västliga och nordiska demokratiska gemenskapen. DN:s ledarsida från 10 mars 2010 talar samma språk. Här slås fast att olikheter i synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter tills vidare hindrar en normal relation till Ryssland. Ryssland är antitesen som bekräftar den svenska och nordiska självbilden. Samma mönster återfinns i Danmark. Hansens analys av ledarsidor om Ryssland i fem större danska tidningar visar att oron för utvecklingen av medborgerliga och politiska rättigheter samt de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien är ett återkommande tema även där. Retoriken tycks till och med gå längre än i Sverige. Ryssland under Putin har kallats totalitärt och har jämställts med kommunistisk diktatur.

Den nordiska rysslandsbilden följer således det allmänna internationella mönstret efter Kalla krigets slut, när demokrati alltmer kommit att ses inte bara som ett styrelseskick för inhemska politiska system utan också som en viktig måttstock för att släppas in i gemenskapen hos de mest »utvecklade» staterna på det internationella planet. DN konstaterade i februari 2010 att det är »nattsvart» för styret i de forna sovjetrepublikerna och ger alla utom de baltiska staterna och Georgien underkänt i demo-krati. Mätningar av frihets- och demokratinivåer och corporate governance som årligen utförs av organisationer såsom Freedom House och EBRD är avgörande för huruvida stater anses exempelvis EU-fähiga. Samtidigt utgör denna granskning en del av den transnationella regleringen (governance) (Dahl 2007). Detta visar återigen på kopplingen mellan det nationella och det internationella i skapande av en gemensam identitet. Bedömningen av staters inre karaktäristika får internationella konsekvenser eftersom »duktiga elever» släpps in i gemenskapen medan »dåliga elever» hålls utanför.

Energi och säkerhetspolitik

En annan viktig fokuspunkt i de rysk-nordiska relationerna berör energi- och säkerhetspolitik. En central fråga i detta hänseende för nordiskt vidkommande är byggandet av gasledningen Nord Stream från ryska Viborg till tyska Greifswald. Från ett neo-funktionalistiskt perspektiv – idén om att samarbete inom ett begränsat område kan spilla över till andra större områden och således långsamt bygga säkerhet på ett bredare plan – skulle Nord Stream kunna tolkas som en positiv, potentiellt fredsstärkande faktor. Gasledningen skulle kunna förstärka det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan de gamla arvfienderna Ryssland och Tyskland och på längre sikt ge en integrationseffekt mellan EUs största granne och en av Europas kärnstater. Bättre relationer mellan dessa två europeiska giganter skulle kunna förbättra den säkerhetspolitiska situationen i norra Europa, åtminstone på lång sikt.

I de nordiska länderna nämns dock sällan dessa aspekter av Nord Stream. Här betonas snarare att gasledningen utgör ett potentiellt hot mot de östliga EU-medlemmarna, och i förlängningen också för de nordiska länderna. Det stora energiberoendet till Ryssland, EU:s oförmåga att utarbeta en gemensam ståndpunkt i energifrågan samt att Ryssland lyckats utnyttja denna splittring ses som allvarliga problem.

Om vi återigen vänder oss till nordiska tidningar, slår Berlingske Tidende fast att Ryssland är en »gaspusher» (gaslangare) och att Putins Ryssland inte är ett land som Europa bör stå i beroendeförhållande till (se Splidsboel Hansen i detta nummer). Peter Wolodarski diskuterade i april 2008 på DN:s ledarsida problemen med att den ryska ledningen via det statsägda gasbolaget Gazprom stärker sin ställning i Europa och dessutom vidgar sin verksamhet till nya marknader. Han avslutar med att skriva: »Om Ryssland var en normal demokrati med maktdelning, öppenhet och yttrandefrihet skulle Gazproms agerande inte vara något problem» (DN 11 april 2008). Med andra ord, samma agerande av en demokratisk stat skulle ha varit acceptabelt. Krister Wahlbäck avslutar en debattartikel i DN på liknande sätt. Efter att ha beskrivit de möjliga säkerhetspolitiska och miljömässiga problemen med Nord Stream skriver han att »alla hoppas vi givetvis som [Carl Bildt] att utvecklingen i Ryssland på sikt ska slå in på andra spår än Putins» (DN 12 februari 2008). En koppling görs alltså mellan Putins mer auktoritära politik och hanterandet av gasledningen. Ett sista exempel ges återigen av DN:s ledarsida 6 november 2009 som slår fast att »Moskvas auktoritära inriktning och ambitioner är onekligen ett säkerhetspolitiskt problem»(DN 6 november 2009).

Utöver dylika utsagor så förstärker ibland även själva språket i artiklarna och dess bilder till »andrefieringen» av Ryssland. Ryssland beskrivs på klassiskt vis som en björn som ibland inte kan hålla »sina klor i styr» (DN 8 januari 2009, 13 mars 2009). På en bild framställs gasledningen i form av ett sjöodjur med tydliga drag av Putin själv, simmandes genom Östersjön (DN 12 februari 2008). En annan bild föreställer en gasledning i form av en revolver där avtryckaren har formen av en gaskran (DN 8 januari 2009). Ett sista talande exempel är omslaget till en FOI-rapport, Russia’s Strategic Commodities: Energy and Metals as Security Levers (Leijonhielm & Larsson 2004), som föreställer en stor fabrik spyendes ut svart rök som kontrast mot en glödande himmel. I bakgrunden svävar Putins ansikte och nere i vänstra hörnet skymtar bakom galler Michail Chodorkovskij, en rysk affärsman som sedan flera år sitter i fängelse, åtminstone delvis på politiska grunder. Bilden ger närmast konnotationer till Mordor från Sagan om ringen och dess härskare Sauron.3 Den negativa nordiska rysslandsbilden tar sig sålunda uttryck både i retorik och mer bildmässiga representationer.

Naturligtvis är det så att förväntningarna på ryskt internationellt agerande inte bygger enkom på bedömningar av landets inrikespolitiska utveckling. När det gäller Nord Stream så har Ryssland förklarat att det kommer att utgöra ett strategiskt objekt. Putin har deklarerat att detta kan komma leda till större närvaro av den ryska flottan i Östersjön, vilket väckt vad som kan ses som befogad oro hos många nordiska bedömare. Än större oro väckte dock kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. I en ledarartikel i DN i december 2008 resonerar Hans Bergström kring det ryska stärkandet av sin västra intressesfär genom det så kallade »energivapnet» och agerandet i samband med konflikten i Sydossetien. Hans resonemang visar tydligt hur osäkerhet kring vad man i väst kan förvänta sig av Ryssland bidrar till att skapa ett säkerhetsdilemma i linje med Risse-Kappens resonemang ovan. Bergström skriver:

Det knepiga är att i väst förstå hur dagen ryska ledning faktiskt tänker, vilket perspektiv den har, istället för att utgå ifrån att även den upptas av EU:s typ av förhandlingar, fredsbyggande, känslighet för opinioner och fokus på framsteg för medborgarna i ekonomi och välfärd. Väst behöver åter organisera en »policy of containment», en så klok och realistisk politik som möjligt för att motverka rysk expansion. (DN 17 december 2008)

Den svenska utrikesministern Carl Bildts reaktion på Rysslands agerande i det rysk-georgiska kriget var mycket skarp. Bildt liknade den ryska interventionen, vilken av Ryssland hade motiverats med att ryska medborgare i Sydossetien måste skyddas mot georgiska övergrepp, vid Hitlers agerande under slutet av 1930-talet. Det ryska svaret var inte mindre skarpt och Bildt portades under en tid till Ryssland. På sin hemsida, Alla dessa dagar,4 tar Bildt odelat sida med Georgien. De svensk-ryska relationerna kom inte att börja tina förrän i november 2009 i samband med toppmötet mellan EU och Ryssland. Samma skarpa retorik kunde observeras i danska dagstidningar. Danske Berlingske Tidende beskrev kriget i Sydossetien som ett utslag av rysk imperialism och Ekstrabladet liknade Putin vid Hitler, Stalin och Mussolini (se Splidsboel Hansen i detta nummer).

I juni 2009, knappt ett år efter det rysk-georgiska kriget, antog Sveriges riksdag en solidaritetsförklaring som slår fast att Sverige bör ha förmågan att ge och ta emot militärt stöd vid ett eventuellt angrepp mot ett EU-medlemsland eller nordiskt land. Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 representerar samma linje. Gunnar Hökmark skrev i februari 2008, alltså före det rysk-georgiska kriget, att den europeiska Östersjöstrategin »måste förenas med en förmåga att genom militär närvaro och förmåga värna om Östersjön som ett europeiskt hav och stå emot [ryska] maktdemonstrationer». Att uppbyggande av egen militär förmåga på detta sätt enbart ses som en försvarsåtgärd av demokratiska stater är enligt Risse-Kappen (1995) emblematiskt för relationerna mellan demokratier och icke-demokratier.

Doesers bidrag i detta nummer diskuterar utvecklingen av Sveriges säkerhetspolitik. Man kan konstatera att den ovannämnda solidaritetsklausulen utgör en markant förändring i relation till Sveriges hållning i början av 1990-talet. Enligt den socialdemokratiska regeringens officiella politik vore det förödande för stabiliteten i norra Europa att överge neutralitetspolitiken. Från och med 1992 gick dock Sverige alltmer över till att beteckna sig som militärt alliansfritt (se Doesers artikel). Efter Sverige gick med i EU 1995 har den svenska neutralitetspolitiken frångåtts alltmer. Samtliga bidrag i detta temanummer visar tydligt att Ryssland utgör riktmärket för hur de nordiska ländernas säkerhetspolitik utvecklas. Rowe och Hønneland skriver att Norge bedriver en »tilpasningspolitikk». Det norska handlingsutrymmet bestäms alltså av det ryska agerandet.

Vihavainen visar dock att Finland har en mer mångfasetterad relation till Ryssland. Även om Ryssland under långa perioder har setts som det största militära hotet så har Finland samtidigt betydligt närmare ekonomiska förbindelser med detta land än de övriga nordiska staterna har. Ryssland är fortfarande en av Finlands största handelspartners, vilket i mångt och mycket är ett arv från sovjettiden. För de andra nordiska länderna utgör handeln med Ryssland, även om den tycks växa år för år (undantaget krisåren 2008–09), omkring 4 % eller mindre av den totala utrikeshandeln.5 För Ryssland utgör handeln med de nordiska länderna också en mycket liten del av totalen.

Kan Östersjöregionen bli en säkerhetsgemenskap?

Denna fråga är naturligtvis hypotetisk, men är likväl värd att fundera kring. Annorlunda formulerad lyder frågan huruvida de internationella relationerna i Östersjöregionen kan komma att präglas av en relationskultur, den kantianska. Som beskrivits ovan så var och förblir Ryssland en tydlig »andre» som för det mesta beskrivs i negativa ordalag. Från det nordiska perspektivet uppfattar man att Ryssland står för andra värderingar. Splidsboel Hansens artikel i detta nummer diskuterar att den rysslandsbild som målas av väst sällan stämmer överens med den ryska självbilden. Rowe och Hønnelands bidrag visar vidare att Rysslands förståelse av västs intentioner i samband med bidståndsverksamhet inte stämmer överens med västs självupplevda avsikter. Det som i Norge ses som välmening eller rentav altruism ses från ryskt håll som förtäckta subversiva intentioner. Man kan därför konstatera att Östersjöregionen saknar en gemensam identitet och en känsla av samhörighet. Under Putin-eran (1999–fortgående) har denna tendens snarast förstärkts i takt med att den ryska inrikespolitiska utvecklingen bedöms som alltmer negativ.

Mångsidiga och intensiva kontakter är en annan byggsten till en säkerhetsgemenskap som nämndes ovan. Även om kontakterna med Ryssland inte är få, till exempel genom regionala organisationer såsom Östersjörådet (Council of Baltic Sea States, CBSS) och HELCOM, så är de inte av den myckna och mångsidiga karaktär som är typisk för en säkerhetsgemenskap. Inte heller är de ekonomiska kontakterna välutvecklade med undantag för de rysk-finska. Upplevd interdependens eller att stater anser att man förenas av gemensamma problem eller hot saknas alltså. Från det nordiska perspektivet utgör snarare Ryssland ett gemensamt hot som förenar.

Från det ryska perspektivet däremot tycks Östersjön under lång tid inte ha varit ett prioriterat område. Norden och de andra östersjöländerna har med andra ord inte varit »signifikanta andra». Under senare år har dock regionens ekonomiska och geostrategiska betydelse växt avsevärt för Ryssland. Östersjön har sedan 2003 kommit att bli den största exportrutten för rysk olja (Rodin 2009). Till detta kan nu alltså tilläggas byggandet av Nord Stream. Det torde öka incitamenten för ryskt engagemang i området. En viktig fråga i detta sammanhang blir förstås vilken roll Ryssland kan tänkas spela i regionen. Hans Mouritzen menar att en »geneorus core state» är nödvändig för byggandet av en säkerhetsgemenskap. För den nordiska säkerhetsgemenskapen spelade Sveriges vägval 1905 i samband med Norges självständighet och vid lösningen av Ålandsfrågan 1921 en sådan roll (Mouritzen 2001). Frank Möller menar att Ryssland vid några tillfällen visat beredvillighet att lösa konflikter med fredliga medel trots att kärnintressen är hotade, exempelvis då man godtog de baltiska staternas Nato-medlemskap. Ryssland skulle därför kunna spela samma roll som Sverige för en begynnande säkerhetsgemenskap i Östersjöregionen (Möller 2003). Den rådande dynamiken i de internationella relationerna i området talar dock emot en sådant scenario.

Om utvecklingen av Östersjöregionen kan man bara spekulera. Man kan dock bära med sig idén att klassisk maktpolitik och säkerhetsdilemman inte är av naturen givna i ett anarkiskt internationellt system utan centralmakt. De är snarare delar av en viss relationskultur. Kulturer kan förändras. För att tala med Alexander Wendt: »Anarchy is what states make of it» (Wendt 1992: 395).

Litteratur

Adler, Emanuel & Michael N. Barnett (red.) (1998) Security Communities. Cambridge: Cambridge University Press.

Buzan, Barry, Ole Wæver & Jaap de Wilde (1998) Security: A New Framework for Analysis. Boulder, CO: Lynne Rienner.

Dahl, Matilda (2007) States under Scrutiny: International Organizations, Transformation and the Construction of Progress. Stockholm: Stockholms universitet.

Deutsch, Karl (1957) Political Community and the North Atlantic Area: International Organization in the Light of Historical Experience. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Konnander, Vilhelm (2008) Ryssland, en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Leijonhielm, Jan & Robert L. Larsson (2004) Russia’s Strategic Commodities: Energy and Metals as Security Levers. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Mouritzen, Hans (2001) Security Communities in the Baltic Sea Region: Real and Imagined. Security Dialogue 32 (3): 297–310.

Möller, Frank (2003) Capitalizing on Difference: A Security Community or/as a Western Project. Security Dialogue 34 (3): 315–28.

Neumann, Iver B. (1996) Russia and the Idea of Europe: A Study in Identity and International Relations. London: Routledge.

Risse-Kappen, Thomas (1995) Democratic Peace – Warlike Democracies? A Social Constructivist Interpretation. European Journal of International Relations 1 (4): 491–517.

Rodin, Johnny (2009) Finska viken – Rysslands val. Nordisk Østforum 23 (3): 217–46.

Wendt, Alexander (1992) Anarchy is What States Make of It: The Social Construction of Power Politics. International Organization 46 (2): 391–425.

Wendt, Alexander (1999) Social Theory of International Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

1. Artikeln bygger således på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på internationella relationer. Det brukar ställas i relation till det neo-realistiska som bäst representeras av Kenneth Waltz och John Mearsheimers forskning och till det neo-liberala perspektivet (se till exempel Joseph Nye och Robert Keohanes forskning).
2. Från en klassisk liberal demokratisyn ses inte detta som demokrati. Från det ryska perspektivet används dock ordet »demokrati» aktivt.
3. Bilden – och rapporten – finns på www.foi.se/upload/english/reports/foi-russias-strategic-commodities.pdf.
4. Se Bildts blogg på http://carlbildt.wordpress.com.
5. För information om de nordiska ländernas export, se www.tulli.fi; www.exportradet.se; www.danishexporters.dk; och www.ssb.no/uhaar/tab-17.html.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon