The European Arctic in Soviet and Russian Security Policy, 1987–2007

Kristian Åtland

Tromsø: Universitetet i Tromsø 2009

214 sidor. ISBN 9788282440073

Recenserad av Tomas Malmlöf [forskare, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI]

Kristian Åtland, forskare vid FFI, Forsvarets forskningsinstitutt, utkom hösten 2009 med en välskriven och läsvärd doktorsavhandling över sovjetisk och rysk säkerhetspolitik i det europeiska Arktis. I avhandlingen analyserar Åtland mönster för förändringar och kontinuitet i Sovjetunionens och Rysslands sätt att hantera ett antal regionspecifika policyproblem med potentiell relevans för sen sovjetisk och samtida rysk nationell säkerhet. Åtlands övergripande hypotes är att Rysslands hantering av ett tidigare mycket känsligt militärt operationsområde inte längre präglas av rädsla eller säkerhetsfrågor, utan av en genuin önskan om att förvandla området till en region för internationellt samarbete.

Den teoretiska utgångspunkten för avhandlingen är den säkerhetiseringsteori som lanserades inom ramen för den så kallade Köpenhamnsskolan (Copenhagen School of Security Studies) under 1990-talet. Säkerhetiseringsteorin (liksom övriga delar av Köpenhamnsskolan) har en konstruktivistisk ansats och innebär i korthet att en legitim och relevant aktör med hjälp av retoriska uttalanden (speech acts) skapar säkerhetsfrågor av företeelser och problemområden som i ett utgångsläge inte anses vara det. Åtland har inte bara tillämpat teorin på sin forskning utan har även velat vidareutveckla teorin genom att lansera nya teoretiska begrepp. Forskningsbidraget sammanfattas kanske bäst med några av de begrepp som utgör avhandlingens centrala teman, nämligen »desäkerhetisering», »dold säkerhetisering» och »resäkerhetisering». Jämfört med säkerhetiseringsbegreppet får dessa koncept sägas vara underteoretiserade och hitintills mindre utforskade i Köpenhamnsskolans empiriska litteratur. Åtlands avhandling fyller här en kunskapslucka.

Metodologiskt är avhandlingen strukturerad som en multipel fallstudie. De fem empiriska studier som utgör kärnan har valts utifrån sin förmåga att kasta ljus över mekanismerna bakom det sena sovjetiska och dagens ryska säkerhetspolitiska beslutsfattandet gällande de europeiska delarna av Arktis utifrån den valda avgränsningen 1987–2007. Helt i linje med Köpenhamnsskolans faiblesse för ett vidgat säkerhetsbegrepp, har fallstudierna även valts med stor spännvidd så att de vid sidan om den militära sektorn även ska täcka in ekonomiska, politiska och samhälleliga säkerhetsproblem i det europeiska Arktis. I kronologisk ordning avhandlas Gorbatjovs så kallade Murmanskinitiativ 1987, de ej förverkligade planerna på en nordlig strategisk bastion under åren 1992–99, inledningen på den arktiska olje- och gasutvinningseran med dess implikationer för civil-militärt samarbete, Norges svalbardspolitik ur ett ryskt säkerhetspolitiskt perspektiv efter det kalla kriget samt incidenten med det ryska fiskefartyget Elektron 2005.

Fallstudierna har tidigare publicerats som fristående artiklar i olika vetenskapliga tidskrifter under perioden 2007–09. Avhandlingen är alltså inte en monografi utan en sammanläggningsavhandling med inledande och avslutande avsnitt. Upplägget innebär en viss upprepning, främst av teoretiska resonemang, i alla artikelkapitel. Som läsare är det dock bara att konstatera att författaren ändå har hanterat problematiken i upplägget mycket bra. De stora inbördes olikheterna mellan de studerade fenomenen innebär att Åtland alltid hittar en ny infallsvinkel till säkerhetiseringsteorin att redogöra för. I praktiken blir överlappningarna därför ganska små.

Har avhandlingens hypotes om minskad säkerhetisering och ökat internationellt samarbete i nordområdena då kunnat verifieras? Ja, menar författaren. Även om vissa äldre mönster kvarstår, så pekar övergripande trender likväl mot en ökad grad av desäkerhetisering. Mjuk säkerhet ägnas idag större uppmärksamhet än områdets hårda säkerhet.

Denna övergripande slutsats kan dock problematiseras. Förvisso har mycket hänt sedan 1987, men främst på den civila sidan. Hur den utvecklingen ska vägas mot Kolahalvöns nukleära arsenal, alltjämt central för rysk militär planering och med en övergripande roll för Rysslands stormaktsstatus, är oklart. Trots Åtlands noggrannhet i urvalet av fallstudier, kvarstår också frågan om ett alternativt urval hade kunnat skapa en annan bild av tidsperioden. Det finns alltid en risk för att som ordspråket säger »som man ropar i skogen får man svar»; en problematik som Åtland som forskare naturligtvis är väl medveten om.

Andra teoretiska utgångspunkter hade kunnat ge andra forskningsresultat. Det är exempelvis inte givet att fallstudien kring det spirande samarbetet mellan Nordflottan och den civila olje- och gasindustrin utifrån den realistiska skolans utgångspunkter hade tolkats som en avspänning av militära förhållanden. Ur den ryska nordflottans perspektiv skulle samarbetet i stället kunna framställas som ett konvenansäktenskap där plussidan består i en välbehövlig ekonomisk resursförstärkning – att nyttjas till återtagande av förlorad marin förmåga. Man ska inte heller glömma bort att rysk energipolitik har definierats som ett nationellt säkerhetsintresse av central betydelse. Vad skulle då inte vara naturligare för den ryska regeringen än att ställa militära medel till förfogande för att skydda detta intresse? Flottans förändrade roll skulle därmed kunna tolkas som ett led i en pågående säkerhetisering av olje- och gasindustrin. Åtland gläntar själv på dörren för en sådan tolkning.

På liknande sätt skulle Rysslands val av att avstå från att göra säkerhetspolitik av incidenten med Elektron kunna vara en konsekvens av att fiskeindustrin inte har definierats som hörande till den nationella säkerhetspolitikens kärna. Rysslands mjuka faktiska agerande i samband med incidenten med Elektron kan jämföras med dess betydligt högre profil gentemot Norges svalbardspolitik. Användningen av en viss teori behöver således inte utesluta andra perspektiv. Som Åtland själv formulerar det är det snarare så att »en strategisk tillämpning av olika teoretiska perspektiv kan vidga horisonten och öppna upp vägar för ytterligare forskning» (s. 187).

Ytterligare en aspekt på Åtlands avhandling är dess relevans för tolkningen av händelser utanför avhandlingens tidsramar. Som exempel kan för det första nämnas Rysslands återupptagna militära långdistansflygningar utanför norskt territorialvatten och för det andra dess nya territoriella anspråk på den arktiska havsbotten. Till detta kan även läggas den senaste militärdoktrinens utpekande av NATO som en fortsatt militär fara för Ryssland. Vilken betydelse kan dessa och andra exempel ha för den fortsatta utvecklingen av rysk säkerhetspolitik i det europeiska Arktis? Som alla bra avhandlingar väcker denna en rad nya forskningsfrågor.

Helhetsintrycket av Åtlands avhandling är mycket gott. Författaren har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för Köpenhamnsskolans säkerhetiseringsteori och till fullo utnyttjat dess teoriverktyg för att belysa rysk säkerhetspolitik i de europeiska delarna av Arktis. Därutöver förmedlar Åtland en rad viktiga insikter om hur policy med bäring på nationell säkerhet skapas och förändras över tid.