Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Ryssland i Finlands historia: Några särdrag som påverkar nutiden

(f. 1947) är professor i Rysslandsstudier vid Helsingfors universitet. Han har också varit direktör för Finska institutet i Sankt Petersburg. Senaste publikationer på engelska inkluderar Inner Adversary: the Struggle Against Philistinism as the Moral Mission of the Russian Intelligentsia (2006) och på rysska Dva lika Rossii (2007).

  • Side: 185-197
  • Publisert på Idunn: 2010-07-05
  • Publisert: 2010-07-05

Russia in the History of Finland: Peculiarities that Matter Today

The article highlights some traits of Finno-Russian relations. After more than 600 years of Swedish rule, Finland became part of the Russian Empire in 1809 and enjoyed a high degree of self-rule. A policy of good Finno-Russian relations up until 1899, thanks to the pro-Russian orientation of the Finnish elite, was successfully resurrected by President Kekkonen after WWII. With the collapse of the Soviet Union, the focus of Finland’s foreign policy changed from Moscow to Brussels, with the old “special relationship” between Moscow and Helsinki now hard to imagine. However, the heritage of the past still lingers on in Finland, as exemplified by anti-NATO sentiment. Today, Finland’s relationship with Russia is no longer determined solely by the top leadership of the two states. The number of Russian-speaking inhabitants in Finland is now about ten times higher than it was just ten years ago and may prove the most important single factor among all the novelties in Finno-Russian relations during recent years.

Keywords: Finno-Russian relations, Soviet Union, Sweden, Urho Kekkonen, World War II

Ryssland är inte en i raden av Finlands grannländer. I Finland omtalas landet som »den stora östliga grannen», såsom man kom att kalla det under efterkrigstiden, för att undvika det politiskt inkorrekta ordet »Ryssland» och den offiella formen »Sovjetunionen». Under krigsåren – och även mycket tidigare – hade man talat om ryssen som »arvfienden» (Tarkiainen 1974). Under Urho Kekkonens tid började man dock understryka det positiva i de finsk-ryska relationernas historia.

I Finland är det vanligt att peka på historien när man talar om dagens utrikespolitik. I allmänhet antar man också att Finland har en alldeles säregen historia av relationer med Ryssland, något slags dyrköpt arv, som man inte bör slösa bort. Syftet med denna artikel är att belysa några aspekter av denna finska diskurs som inte torde vara allmänt bekant i andra nordiska länder. Artikeln belyser olika implikationer av denna diskurs för tolkningen av Finlands historia och hur den påverkar dagens relationer med Ryssland.

Finland – buffert mot öst och mot väst

Från 1200-talet fram till 1809 utgjorde det som idag är Finland en del av det svenska riket och samtidigt en buffert mot öst. Under flera hundra år fördes de talrika svensk-ryska krigen alltid på finskt territorium. Fredsåren var få och härjningar på båda sidor av gränsen var vardag. Den Stora Ofreden, ryska truppernas ockupation av Finland 1713–21, var en av de mörkaste perioderna i Finlands historia med många umbäranden och blev den emblematiska erfarenheten av den stora östliga grannen för de kommande seklen.1 Det råder inget tvivel om att det finska rysshatet föddes under dessa sekel. Dock var »ryssarna» för finnar inte bara etniska ryssar utan också finskatalande etniska karelare (Tarkiainen 1986).

Sex århundraden av svensk överhöghet fick ett slut år 1809 och Finland kom att bli en relativt autonom enhet i det ryska imperiet. De finsk-ryska relationerna var under långa perioder ganska goda. Mycket viktigt var att gränsen mellan Finland och Ryssland förblev på plats. Finlands autonomi gav de finska undersåtarna rätten att flytta till Ryssland och arbeta där. Fördelaktiga tjänster öppnades för den finländska överklassen, som sände tusentals av sina söner för att tjänstgöra i Ryssland, där många av dem nådde höga positioner. Även de ekonomiska förbindelserna med Ryssland var mycket livliga. Man sålde inte bara finskt papper och livsmedel till Ryssland, men också maskiner och fartyg. Många finska ingenjörer arbetade i Ryssland, bland annat på Nobelverken i Kaukasien. Några finlän-dare handlade även vapen för den ryska staten. Den nya statstillhörigheten öppnade dörrar till helt nya rikedomar (Klinge 1997).2

Finland tillhörde det Ryska imperiet i mer än hundra år. Man skulle kunna tro att kontakterna även på vardagsnivån var mycket livliga. Det var de dock inte. Vid slutet av 1800-talet fanns det inte mer än 6 000 ryssar som var bosatta i Finland, ej inräknat soldater (Kurkinen 1984). De utgjorde inte mer än cirka 0,2 % av befolkningen, som då var 2,7 miljoner. Samtidigt bodde över 100 000 finnar i Ingermanland och omkring Sankt Petersburg och 20 000 finnar hade flyttat till den kejserliga huvudstaden under 1800-talet (Engman 1983).

Finnarna integrerades inte i det ryska samhället. De kunde i allmänhet inte tala ryska. Det fanns inte många sådana situationer där ryskan skulle ha kommit till nytta. Inte heller lärde man sig ryska i skolorna eller på universiteten (Ketola 2007). I språkfrågan hade ryssarna inte kämpat mot finnarnas krav att främja det finska språkets rättigheter i landet, tvärtom. Det var med den ryska kejsarens stöd som det finska språket officiellt erkändes som det andra officiella språket i Finland. Det är inte svårt att förstå att denna politik också befrämjade ryssarnas egna intresser (Mylly 2002). I Sankt Petersburg tyckte man att finlandssvenskarna var en destabiliserande kraft som av naturen var lierad med Sverige. Sveriges eventuella revanschplaner togs på fullaste allvar i Sankt Petersburgs generalstab ända fram till det första världskriget.

Finland blev nu alltså Rysslands buffert mot Sverige och väst. Mot 1800-talets slut liknade Finland mer och mer en nära nog självständig stat. Det finska storfurstendömets politiska ställning var dock mycket instabil och dess upprätthållande krävde stor politisk skicklighet. Med rätta har man påpekat att Finlands Rysslandspolitik på J.K. Paasikivis och Urho Kekkonens tid var just fortsättning för den gamla »utrikespolitiska» linjen som hade grundlagts av Johan Vilhelm Snellman redan på 1860-talet (Palmgren 1976).

Brytningen med Ryssland och självständigheten (1899–1917)

Den rysk-finska symbiosen, som byggde på ömsesidiga intressen upphörde omkring 1899. Då började den så kallade »förtryckarperioden» som i Sankt Petersburg motiverades med behovet av att införliva Finland mer effektivt i riket. Det tvåspråkiga storfurstendömet, där man inte alls kunde tala ryska, framstod alltmer som en säkerhetsrisk med sina livliga förbindelser med det nya tyska riket (Polvinen 1988).

Detta blev en brytningstid i de finsk-ryska förhållandena. I början sökte den finska sidan föra en anpassningspolitik. Inom några år var det dock slut på kollaborationslinjen som man från svenskt håll stämplade som »östlig» trälmentalitet. Av betydelse för framtida relationer var dock att finska sidan valde kämpa mot den ryska överhögheten med juridiska medel. Ryssarnas tillskrivna roll blev att använda naket våld mot hederliga undersåtar och medborgare (Soikkanen 2009).

Åren av förtryck slutade när Finland blev självständigt. Men utbrytningen ur det ryska riket ledde till ett inbördeskrig som kom att bli ett nationellt trauma för Finland. 1918 års krig fördes bara delvis mot ryssarna. I huvudrollerna var istället de »vita» och de »röda» finska undersåtarna (Siltala 2009). Både de borgerliga partierna och socialisterna hade krävt självständighet för Finland 1917 och före krigsutbrottet hade denna formellt erkänts av flera regeringar. Bolsjevikerna hade faktiskt varit de första som erkände Finlands självständighetsförklaring. Socialisterna var likväl inte nöjda med den borgerliga självständigheten och förklarade revolution som inleddes med ryskt stöd. I det grymma inbördeskriget omkom tiotusentals människor, mestadels finnar, men också ryssar och även några tyskar och svenskar (Westerlund 2004).

Forskarna är ense om att kriget 1918 förorsakade en stark antirysk reaktion i Finland. En av följderna var att de flesta ryssar utvisades till Ryssland. Inom ett par år kom dock fler flyktingar från Ryssland till Finland än vad som redan hade utvisats (Nevalainen 1999). De antiryska tendenserna blev nu dominerande i Finland (Karemaa 1998). Man har påstått att den verkliga förklaringen finns på den psykologiska nivån: Man ville inte erkänna att en finsk revolution ägde rum och de »röda» verkligen var finnar. Det var lättare att betrakta dem som vilseledda offer som bar på den ryska »revolutionära smittan». På detta sätt projicerade man det onda till de »andra», till ryssarna (Siltala 2009). För några unga aktivister blev rysshatet rent av ett slags religion. Med dess hjälp tyckte man kunna förena nationen som var tudelad efter det brutala inbördeskriget (Ahti 1999).

Mellankrigstiden (1918–39)

Relationena mellan det sjävständiga Finland och det bolsjevistiska Sovjetunionen var inte hjärtliga under mellankrigstiden. Det berodde bland annat på de finska kommunisternas aktiviteter. Finlands kommunistiska parti, som de finska röda flyktingarna hade grundat i Moskva år 1918, förklarade att Finland skulle införlivas med Sovjetunionen. Fastän denna ståndpunkt inte fick officiellt stöd i Sovjetunionen hyste man i Finland vissa misstankar gällande bolsjevikernas egentliga avsikter. Det fanns också viss grund för dessa (Rentola 1994).

Det fanns dessutom några politiska frågor som förorsakade viss spänning. För det första fanns frågan om Östkarelens rätt till sjävstyrelse och dess eventuella önskemål att förenas med Finland. Redan i sitt första dekret, i den så kallade »Dekreten om fred», hade bolsjevikregeringen förklarat att varje folk, stort eller litet, hade obegränsad rätt för att välja sin politiska tillhörighet. Det skulle kunna avgöras med hjälp av en folkomröstning utan något som helst tvång eller påtryck från annat håll. Någon folkomröstning ägde dock inte rum i Östkarelen och bolsjevikerna brydde sig inte om de beslut som man fattade i Archangelska Karelen om att man där ville förenas med Finland (Jääskeläinen 1961). Som ett slags lösning för den »storfinska» frågan gav bolsjevikerna nationell autonomi till Östkarelen. De finska kommunisterna reste dit och blev det härskande skiktet i denna autonoma sovjetrepublik (Kangaspuro 2000).

Men den stalinistiska politiken hade ingen förkärlek för nationella minoriteter. I mitten av 1930-talet bytte sovjetisk minoritetspolitik inriktning. Nästan samtidigt inleddes den stora terrorn. Terrorn i Östkarelen krävde över 8 000 finnars liv. Dessa hade kommit till Östkarelen för att bygga socialismen. Både 1918 års flyktingar, 1930-talets avhoppare och de dit inbjudna amerikanska finnarna blev skjutna under åren 1937–38. Man har beräknat att finnarnas andel bland offren i Östkarelen var cirka 40 procent medan deras antal av invånarna var blott 3 procent. För att förstärka likvideringen av all finskhet i Sovjetunionen avskaffades också helt och hållet det finska språkets rättigheter både i Ingermanland, där det berörde omkring 130 000 människor, och i Östkarelen, där det fanns knappt 20 000 finnar och nästan 80 000 karelare. Hundratals skolor, tiotals tidningar, tidskrifter, teatrar och andra kulturinstitutioner »likviderades» (Vihavainen & Takala 2000). Dock var denna politik inte unik för den finska minoriteten. Alla jämförbara minoriteter i Sovjetunionen utsattes för samma typ av åtgärder. När det blev känt i Finland vad som pågick i Sovjetunionen, försvagades förtroendet för den stora östliga grannen kraftigt (Wunsch 2004).

Krigsåren och deras arv (1939–44)

När Vinterkriget bröt ut i slutet av november 1939 kom det som en chock för de flesta finländare. I början trodde man inte att Ryssland verkligen hade attackerat, utan att man bara vill skrämmas. De första bombräderna av städerna bekräftade dock att det var allvar. Man kan fråga sig varför finländare, vilka bara 20 år tidigare hade utkämpat ett blodigt inbördeskrig, nu kunde stå så eniga mot ryssarna. Bland annat tycks detta ha berott på det faktum att Sovjetunionen nu var det nazistiska Tysklands bundsförvant. De finska kommunisterna, vars kamrater i tusentals just hade blivit likviderade i Sovjetunionen, var dessutom ytterst besvikna på sitt förebildsland (Wunsch 2004).

Vinterkriget försämrade naturligvis bilden av Sovjetunionen ytterligare. Kriget inleddes utan någon krigsförklaring och Sovjetunionen nekade rentav att det överhuvudtaget pågick något krig med Finland. Den upplevda oärligheten gällde också freden som slöts efter Vinterkriget. Sovjetunionen beskyllde finnarna för kriget och införlivade hela Karelska näset med Sovjetunionen. Över 400 000 människor blev hemlösa och Finland berövades en historisk del av sitt territorium. I sitt radiotal efter kriget försäkrade den sovjetiske utrikesministern, Vjatjeslav Molotov, att dessa fredsvillkor var en god grund för fredliga grannskapsförhållanden.

Vinterkrigets arv för det finska nationalla minnet bestod dock inte bara av bitterhet, utan också av ett slags nationell stolthet. Man tyckte sig nästan ha besegrat Sovjetunionen utan bistånd från tredje part. Samma stämning rådde även efter fortsättningskriget 1941–44 (Haataja 1994), som förstods vara Vinterkrigets fortsättning. Psykologiskt var det lätt att föra krig mot en fiende som hade en sådan historia av relationer med Finland (Lyytinen & Vihavainen 1996). Finlands politiska elit hade också lärt sig sin läxa från Vinterkriget. Nu var det dags att glömma 1930-talets fraser om neutralitet och småstaters rättigheter. Samarbetet med Tyskland sågs som ren realpolitik. President Risto Ryti försäkrade sin lojalitet mot Tyskland under några ödesdigra dagar sommaren 1944. Detta förhindrade dock inte Finland att sluta en separat fred med Sovjetunionen senare under hösten (Seppinen 2009).3

»Tillbaka till 1800-talet»: Efterkrigsårens nya orientering (1944–92)

Efter det andra världskriget lyckades Finland förbli en suverän stat samtidigt som de flesta andra grannstater blev annekterade av Sovjetunionen. Hur lyckades Finland med denna balansakt? Det starka finska militära motståndet spelade säkerligen sin roll. Motståndet mot kommunisterna från socialdemokraternas sida måste också beaktas (Lehtinen 2002). Dock torde den avgörande faktorn på långt sikt ha varit den nya politiska linjen som påbörjades av den nya premiärministern, J.K. Paasikivi (Polvinen et al. 1999).4

Under efterkrigstiden hade Finland också inhemska problem. Förvånande många människor röstade på kommunisterna. De utgjorde ett element som man på något sätt var tvungen att integrera i samhället samtidigt som Sovjetunionens inflytande i landet skulle minimeras. Nyckeln till den nya politiken blev agrarpartiet och dess energiska och rent av geniala ledare, Urho Kekkonen (Suomi 1988).

Den ställning som Kekkonen lyckades skaffa sig hos den sovjetiska ledningen var unik. Med grannens hjälp blev Kekkonen inte bara den suveräna utrikespolitikern och sovjetrelationernas borgensman, utan också nästan ensamhärskare i den inhemska politiken (Vihavainen 1991).5 Kekkonen förde en mycket framgångsrik utrikespolitisk linje. Den bilaterala utrikeshandeln med Sovjetunionen blev motorn för Finlands positiva ekonomiska utveckling. Samtidigt lyckades man neutralisera kommunisternas inflytande inom landet och bygga i Finland samma slags civilsamhälle som man hade i Sverige. Landet närmade sig också hela tiden Västeuropa. Först blev Finland medlem i Nordiska rådet (1955), därefter assiocierades det med EFTA (1961) och till slut blev landet medlem av Europeiska unionen år 1995.

På Kekkonens tid började man dock också tala om den så kallade »finlandiseringen». Termen infördes av några tyska och amerikanska statsvetare och journalister som påstod att Finland hade hamnat under Sovjetunionens politiska förmynderskap och i viss mån förlorat sin självständighet. I Finland förnekade man att något sådant pågick. Finlandiseringen var dock verklighet och var en biprodukt av utrikespolitiken. Att man förnekade detta påvisade att Kekkonens position var så framträdande att det hade blivit svårt att kritisera honom. Särskilt gällde detta partipressen som också började skriva okritiskt om Sovjetunionen (Salminen 1996).

Med rätta kan man påstå att på 1970-talet och ännu på 1980-talet var Ryssland inte något som man hatade eller fruktade, tvärtom. Man hade blivit förvånande okritisk. Rysshat eller kanske bättre sagt russofobi levde naturligtvis kvar i vissa kretsar. Dock kunde man redan på 1960-talet se ett klart behov av försoning, även hos före detta frontmän från 1940-talets krig. Man ville inte »stanna kvar i skyttegravarna». Många före detta frontmän blev aktiva medlemmar i det finsk-sovjetiska vänskapssällskap som var en massorganisation under perioden 1950–90 (Kinnunen & Minkkinen 1998).

I vissa kretsar, till exempel bland studenter, inom kulturlivet och i medierna, var Sovjetunionen även något som man beundrade och rent av dyrkade.6 Dessa kretsar var som mest inflytelserika inom kulturen och medierna, och hade således enorm betydelse för den allmänna atmosfären. För den finska intelligentsian var Sovjetunionen en förebild. Allt ryskt (och sovjetiskt) blev populärt i Finland: Man läste ryska klassiker och sovjetiska romaner, man studerade ryska, man reste till Leningrad för att supa och att titta på sevärdheterna, kvinnorna bar ryska skarfar. Inom vissa kretsar blev även 1939 års marionettregerings minne populär (Hyvärinen 1994).

På 1980-talet började dock Sovjetunionens tjusningskraft så småningom sina. Slutet var nära då Michail Gorbatjov förklarade att man måste demokratisera Sovjetunionen. För dem som hade trott att den stora östliga grannen var det mest demokratiska landet i världen var detta ett slag i ansiktet. Under 1990-talet började man betrakta Ryssland på ett nytt sätt. Även om den politiska förtjusningen nu var borta, dröjde dock sympatin ännu kvar på båda sidor tack vare den särställning Finland hade fått i Sovjetunionen under Kekkonen-tiden.7

2000-talet – en kvalitativt ny situation?

Efter Sovjetunionens sammanbrott hade man inte längre skäl att anpassa sig till den andra supermaktens politik. År 1991 annullerade Finland ensidigt samarbetspakten som hade slutits med Sovjetunionen och blev så småningom medlem i Europeiska unionen.

För någon tid efter sammanbrottet var Ryssland både politiskt och ekonomiskt sett närmast en dvärg. På 2000-talet blev Ryssland dock mer och mer auktoritärt samtidigt som dess ekonomiska och politiska makt blev större. Historiska paralleler är alltid farliga, men i viss mån liknar 2000-talets Ryssland det Ryssland som man kunde se under 1900-talets första och andra decennier. Under autonomiperioden, ända till 1899 hade finnarna alltid kunnit förhandla alla saker direkt med den allmäktiga kejsaren. Inga ryska ämbetsmän kunde ingripa.8 Efter 1905–07 revolutionen – såsom efter Sovjetunionens sammanbrott – blev sakerna mer komplicerade. Inledingsvis fick man mer demokrati, flera aktörer men samtidigt också mindre förutsägbarhet. Inom kort började dock landet snabbt hämta sig efter 1905–07 års kaos. Under den energiske premiärminister Pjotr Stolypins ledning blev Ryssland mer och mer auktoritärt. Samtidigt tappade demokraterna mark i statsduman. I stället för att stödja finnarnas lagliga rättigheter, blev denna demokratiska institution nu ett medel som de nationalistiska elementen använde mot Finland. Den storryska förtryckningspolitiken var inte längre bara i ämbetsmännens händer, nu utnjöt den klart också viss populärt stöd.

Idag är Ryssland ännu en gång ett slags stormakt som gärna tycks vilja påpeka den saken också för dess grannar. Situationen är dock annorlunda. Finland är nu medlem i Europeiska unionen och inte ett storfurstendöme som behöver frukta »förtryckningspolitik». Samtidigt har Finland inte längre en särställning bland Rysslands grannar.9 De gamla överlevningsstrategierna kan därmed visa sig föråldrade.

Spår av den gamla kollaborationslinjen lever ännu kvar i Finland, både inom politiken och inom den allmänna opinionen. Den övervägande majoriteten av finnarna är till exempel emot NATO-medlemskap. Medan en del av intelligentsian och medierna tycks vara av en annan mening, har inget seriös parti velat riskera med att kräva Finlands medlemskap i NATO i närmaste framtiden. Rysslands politik under 2000-talet har dock få förespråkare i Finland. Man tycks på nytt ha börjat frukta den stora östliga grannen (Forsberg 2006). Det verkar att man nu allmänt anser att ett nytt Ryssland börjar växa fram som liknar det ryska tsarriket och Sovjetunionen till viss del (Vihavainen 2006).

Statsöverhuvuderna har mötts mer eller mindre regelbundet. På agendan har man haft inte bara olika föredrag om samarbete, som brukligt är i dessa sammanhang, men också mer eller mindre allvarliga problem. Ryssland har till exempel infört en hög exportavgift för trävirke, som drabbade finsk pappersindustri hårt. Man har också behandlat problemen kring den ryska tullen, som har förorsakat kilometerlånga köar av lastbilar vid gränsen. Finland har även protesterat mot gränskränkningar, vilket aldrig skedde på Kekkonentiden.10

Den mest interessanta förändringen av de finsk-ryska relationerna under det senaste decenniet har dock ägt rum på gräsrotsnivå. Vad gäller finnars och ryssars kontakter så har de mångdubblats på senare tid. För drygt tio år sedan fanns det inte mera än 5 000 ryssar i Finland. Nu finns det inte mindre än 50 000 ryssar bosatta i landet. Ryssar har också köpt fastigheter i Finland, mestadels tomter i östra Finland. År 2009 fanns det proportionellt sett fem gånger fler ryssar i Finland (cirka 1 % av befolkningen) än man hade år 1900, då storfurstendömen dock tillhörde Tsarryssland. Samtidigt är finnarnas antal i Ryssland nu fem gånger mindre (0,02%) än det var för ett hundra år sedan. Dock växer de nya finska kolonierna i Sankt Petersburg och Moskva.

I själva verket bevittnar vi här början på ett helt nytt skede i finnarnas och ryssarnas relationer på gräsrotsnivå. Man kan rent av säga att kontakterna mellan människorna i Finland och Ryssland nu är tätare än de någonsin har varit. Den kulturella isoleringen mellan de båda folken håller snabbt på att försvinna. De moderna medierna, turismen, vardagsliv, business och äktenskap och den moderna masskulturen förenar allt fler finnar och ryssar. En liknande utveckling gjorde sig gällande i slutet av 1800- och i början av 1900-talet, då ryssarna började resa till Finland för att där köpa fastigheter. I Finland fruktade man detta och i Östra Finland, där en liknande »invasion» nu äger rum, har det funnits proteströrelser. Dock är den övervägande majoriteten inte emot ryssarnas växande roll. Ekonomiskt sett är den i allt högre grad en viktig positiv faktor. På några håll i Östra Finland har man rentav samlat addresser för att kunna studera ryska i skolan i stället för svenska, som är det andra inhemska officiella språket och obligatoriskt för alla.

Ryssland har genom historien varit en topprioritet för Finland. Landet har inte bara symboliserat krig och förödelse, men också stora möjligheter. Vad som har hittills varit ett slags konstant är att finnarna och ryssarna har levat skiljda från varandra. Det har först och främst varit finnarna som har strävet efter detta. Den stora östliga grannen har varit alltför stor för att möjliggöra ett verkligt jämlikt förhållande. Man kan påstå att denna isolationspolitik har varit nyttig för båda parter. Ingen kan säga hur situationen ska förändras under 2000-talet. Isolationens tid är dock förbi. Det innebär både nya möjligheter och nya risker.

Litteratur

Ahti, Martti (1999) Ryssänvihassa: Elmo Kaila 1888–1935: aktivistin asevoimien harmaan eminenssin ja Akateemisen Karjala-Seuran puheenjohtajan elämäkerta. Porvoo: WSOY.

Engman, Max (1983) S:t Petersburg och Finland: migration och influens 1703–1917. Helsingfors: Societas Scientiarum Fennica.

Engman, Max (red.) (2009) Fänrikens marknadsminne: finska kriget 1808–1809 och dess följder i eftervärldens ögon. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Forsberg, Tuomas (2006) “Finnish-Russian Security Relations: Is Russia Still Seen as a Threat?” i Hanna Smith (red.) The Two-Level Game: Russia’s Relations with Great Britain, Finland and the European Union. Helsinki: Kikimora Publications.

Haataja, Lauri (1994) Ja kuitenkin me voitimm: sodan muisto ja perintö. Helsinki: Kirjayhtymä.

Hyvärinen, Matti (1994) Viimeiset taistot: Taistolainen opiskelijaliike, kertomus ja retoriikka. Helsinki: Vastapaino.

Jokisipilä, Markku (2004) Aseveljiä vai liittolaisia? Suomi, Saksan liittosopimusvaatimukset ja Rytin-Ribbentropin-sopimus. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Jääskeläinen, Mauno (1961) Itä-Karjalan kysymys: kansallisen laajennusohjelman synty ja sen toteuttamisyritykset Suomen ulkopolitiikassa vuosina 1918–1920. Helsinki: WSOY.

Kangaspuro, Markku (2000) Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta: nationalismi ja suomalaiset punaiset Neuvostoliiton vallankäytössä 1920–1939. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Karemaa, Outi (1998) Vihollisia, vainoojia, syöpäläisiä: venäläisviha Suomessa 1917–1923. Helsinki: Suomen historiallinen seura.

Ketola, Kari (2007) Ryssän koulussa: suomalaiset Venäjän stipendiaatit autonomian aikana 1812–1917. Helsinki: Finemor.

Kinnunen, Kaisa & Aimo Minkkinen (1998) Suomi-Neuvostoliitto-seuran historia 1944–1974. Helsinki: Suomi-Venäjä-seura.

Klinge, Matti (1997) Keisarin Suomi. Espoo: Schildt.

Kurkinen, Pauli (1984) Venäläiset Suomessa 1809–1917. Helsinki: Suomen historiallinen seura.

Lehtinen, Lasse (2002) Aatosta jaloa ja alhaista mieltä: Urho Kekkosen ja SDP:n suhteet 1944–1981. Helsinki: WSOY.

Lipponen, Paavo (2008) Järki voittaa: suomalainen identiteetti globalisaation aikakaudella. Helsinki: Otava.

Lyytinen, Eino & Timo Vihavainen (1996) Yleisradion historia. Vol 1: 1926–1949. Helsinki: Yle.

Mylly, Juhani (2002) Kansallinen projekti: historiankirjoitus ja politiikka autonomisessa Suomessa. Turku: Kirja-Aurora.

Nevalainen, Pekka (1999) Viskoi kuin Luoja kerjäläistä: Venäjän pakolaiset Suomessa 1917–1939. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Palmgren, Raoul (1976) Suuri linja: Arwidssonista vallankumouksellisiin sosialisteihin: kansallista tutkielmia. Helsinki: Kansankulttuuri.

Polvinen, Tuomo (1988) Riket och gränsmarken: N. I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898–1904. Helsingfors: Söderström.

Polvinen, Tuomo, Hannu Heikkilä & Hannu Immonen (1999) J. K. Paasikivi: valtiomiehen elämäntyö. Vol 4: 1944–1948. Porvoo: WSOY.

Rautkallio, Hannu (1999) Agenda Suomi: Kekkonen, SDP, NKP 1956–1966. Porvoo: WSOY.

Rentola, Kimmo (1994) Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937–1945. Porvoo: WSOY.

Salminen, Esko (1996) Vaikeneva valtiomahti? Neuvostoliitto/Venäjä Suomen lehdistössä 1968–1991. Helsinki: Edita.

Seppinen, Jukka (2009) Hitler, Stalin ja Suomi: isänmaa totalitarismin puristuksessa 1935–1944. Helsinki: Minerva.

Siltala, Juha (2009) Sisällissodan psykohistoria. Helsinki: Otava.

Soikkanen, Timo (red.) (2009) Taistelu autonomiasta: perustuslait vai itsevaltius? Helsinki: Edita.

Suomi, Juhani (1988) Vonkamies: Urho Kekkonen 1944–1950. Helsinki: Otava.

Tarkiainen, Kari (1974) »Vår gamble arffiende Ryssen»: synen på Ryssland i Sverige 1595–1621 och andra studier kring den svenska Rysslandsbilden från tidigare stormaktstid. Uppsala: Studia Historica Upsaliensia 54.

Tarkiainen, Kari (1986) Se vanha vainooj: käsitykset itäisestä naapurista Iivana Julmasta Pietari Suureen. Helsinki: Suomen historiallinen seura.

Vihavainen, Timo (1991) Kansakunta rähmällään: suomettumisen lyhyt historia. Helsinki: Otava.

Vihavainen, Timo (2006) “Does History Play a Role in Finnish-Russian Relations?” i Hanna Smith (red.) The Two-Level Game: Russia’s Relations with Great Britain, Finland and the European Union. Helsinki: Kikimora Publications.

Vihavainen, Timo & Irina Takala (red.) (2000) Yhtä suurta perhettä: bolševikkien kansallisuuspolitiikka Luoteis-Venäjällä 1920–1950-luvuilla. Helsinki: Aleksanteri-instituutti.

Vilkuna, Kustaa H. J. (2005) Viha: perikato, katkeruus ja kertomus isostavihasta. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.

Westerlund, Lars (red.) (2004) Venäläissurmat Suomessa vuosina 1914–22. Vol 2.1: Sotatapahtumat 1918–1922. Helsinki: Valtioneuvoston kanslia.

Wunsch, Sinikka (2004) Punainen uhka: Neuvostoliiton kuva johtavassa suomalaisessa sanomalehdistössä maaliskuusta 1938 talvisodan päättymiseen maaliskuussa 1940. Rovaniemi: Pohjois-Suomen historiallinen yhdistys.

1. Temat har på senare tid ånyo väckt forskarnas intresse efter att ha neglegerats under en lång tid (Vilkuna 2005).
2. Under märkesåret 2009 arrangerade man ett finsk-ryskt historikersymposium i Fredrikshamn. Där kunde man konstatera att den sekellånga finsk-ryska samexistensen ses positivt från båda håll. Medan det finns olika meningar om Finlands särställning inom det ryska riket, är man nuförtiden mer eller mindre ense om den ryska periodens positiva inverkan på Finlands utveckling (Engman 2009; Soikkanen 2009). Å andra sidan har man också påpekat att man ingalunda bör glömma bort det kulturella arvet som Finland fick från Sverige och som spelade avgörande roll i Finlands öde även efter 1809 års »rikssprängning» (Engman 2009; Lipponen 2008).
3. På 2000-talet har det förekommit några försök att kritisera Finlands samarbete med Tyskland (Jokisipilä 2004), men denna kritik har dock aldrig ordentligt slagit rot (Lipponen 2008).
4. Paasikivi hade varit anhängare av en liknande politik redan i slutet av 1800-talet, den så kallade försonings- eller kollaborationslinjen.
5. Med viss rätt kan man påstå att det finska politiska systemet tog skada under Kekkonens tid. Demokratins grundvalar förblev dock orörda.
6. Detta var den finska parallelen till de franska och svenska beundrarna av Mao Tsetung (Lipponen 2008).
7. I det nya »Eurofinland» har det höjts röster för ett behov att omvärdera Kekkonens tid vid makten (Lehtinen 2002). Kekkonen har till och med stämplats som KGB-agent (Rautkallio 1999).
8. På samma sätt försökte man också under sovjettiden samarbeta på den högsta nivån, och lyckades göra detta ganska väl.
9. På 1990-talet tycks man allmänt ha trott att de bilaterala förhållandenas tid var slut i Europa. Europeiska unionen skulle nu börja att »tala med en röst» i utrikespolitiken. Det skulle också ske i förhållandena med Ryssland. Inte heller tycktes Ryssland ha varit särskilt intresserad av en särskild relation med Finland. Dock har på 2000-talet de stora europeiska länderna, först Tyskland men också Italien och Frankrike, börjat odla bilatera förhållanden med Ryssland, då det tycks ha varit av intresse för dem.
10. När statsöverhuvuderna möttes då tillkännagavs snarare ekonomiska avtal och andra positiva saker (Vihavainen 2006).

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon