Translating Popular Education: Civil Society Cooperation between Sweden and Estonia

Pelle Åberg

Stockholm: Stockholm University, Department of Political Science 2008262 sidor. ISBN 9789189315822

Recenserad av Henrik Nordvall [fil.dr. i pedagogik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande på Linköpings universitet]

En omfattande folkbildningsverksamhet, i form av studiecirklar och folkhögskolor, har i många sammanhang lyfts fram som kännetecknande för det svenska samhället. Olof Palmes ofta citerade beskrivning av svensk demokrati som en studiecirkeldemokrati är ett exempel på detta. Föreställningen om folkbildningens positiva betydelse för den demokratiska samhällsutvecklingen i Sverige har fått till följd att många svenska bistånds- och samarbetsprojekt har genomförts med föresatsen att sprida den svenska folkbildningsmodellen till andra länder. Statsvetaren Pelle Åberg har i sin avhandling Translating Popular Education: Civil Society Cooperation between Sweden and Estonia undersökt hur ett sådant försök till spridning av idéer och praktiker från folkbildningen i Sverige genomförts i samarbeten mellan svenska Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och den estniska organisationen Avatud Hariduse Liit (AHL). I fokus står 21 samarbetsprojekt mellan ABF och AHL under perioden 1991 till 2004, det vill säga tiden från att Estland lämnade Sovjetunionen till inträdet i EU. Förutom en omfattande skriftlig dokumentation från dessa projekt bygger studien empiriskt på intervjuer med 26 personer från Sverige och Estland som varit involverade i samarbetet.

Begreppet «det civila samhället» används i avhandlingen för att empiriskt peka ut en sfär av (ideella) organisationer som inte är knivskarpt avgränsad, men som är möjlig att betrakta som något huvudsakligen skilt från stat och marknad. Det civila samhäl-

let har ofta länkats till ett nationalstatligt sammanhang. Genom begreppet «transnationellt civilsamhälle», som åsyftar en sfär av frivilligorganisationer som arbetar och interagerar över nationsgränserna, uppmärksammar avhandlingen ett vidare sammanhang och en typ av relationer som ökat markant de senaste decennierna.

Avhandlingens teoretiska bidrag består i att utveckla ett perspektiv på hur idéer och praktiker sprider sig och omvandlas i civilsamhällelig samverkan över nationsgränserna. Det centrala analytiska begreppet som används är «translation» (översättning) som bygger på det teoretiska antagandet att idéer och praktiker som färdas från en kontext till en annan omvandlas när människor tolkar och återskapar dessa på nytt. Med syfte att fånga den förändring som idéerna och praktikerna genomgår, har Åberg kompletterat sin teoretiska verktygslåda med begreppet «diffusion» som uppmärksammar «avsändarens» roll samt idéernas och praktikernas «ursprung». Ett tredje begrepp som används för att studera den påverkan spridningen inneburit är «socialisation» (socialt lärande). Dessa tre begrepp kommer från olika teoretiska traditioner med i viss mån varierande antaganden om naturen hos fenomenet idéers spridning. Åberg påtalar emellerid dessa skillnader samtidigt som han diskuterar olika beröringspunkter. Begreppen framstår därmed som fruktbara verktyg för att analysera och strukturera det empiriska materialet och för att besvara avhandlingens frågeställningar.

Det är dock utanför min kompetens att bedöma i vilken utsträckning denna kombination av begrepp från olika teoretiska traditioner utvecklar den redan befintliga förståelsen på området. Inom sociokulturell lärandeteori har exempelvis överföringsmetaforen ifrågasatts starkt i studier av lärande. Kritiken tar fasta på att kunskap och idéer snarare antas existera i relationer mellan människor eller mellan människor och artefakter, än som enheter som kan paketeras, göras kontextoberoende och «överföras». Denna kritik kan rimligen även riktas mot den överföringsmetaforik som återfinns i avhandlingen.

Avhandlingens frågeställning om hur idéer och praktiker sprids och översätts i transnationella samarbeten mellan organisationer i det civila samhället preciseras i tre underfrågor: (1) Vilka idéer har «rest» mellan de olika sammanhangen, (2) hur har idéer och praktiker «översatts» för att passa i ett nytt sammanhang och (3) hur har samarbetet och kontakterna påverkat de inblandade aktörerna och organisationerna? Med hjälp av diffusionsteori

närmar sig Åberg den första frågan. Translation-begreppet, som kompletterats med begreppet «editing» (redigering), används för att analysera den andra frågan (liksom för att diskutera processen i sin helhet), medan teorier om socialisation används i behandlingen av den tredje frågan.

Avhandlingen konkluderar med att vissa idéer och praktiker kan sägas ha «rest» mellan kontexterna. Förutom att förflyttningen av ekonomiska och materiella resurser möjliggjort vissa praktiker, har exempelvis studiecirkelmodellen etablerats i den nya kontexten. Det handlar emellertid inte om någon kopia, understryker Åberg, utan om en lokalt översatt och redigerad version. De estniska «studiecirklarna» framstår som mer kurslika i bemärkelsen att de präglas av en större lärarstyrning än vad svenska studiecirklar är (i idealfallen skulle man vilja tillägga). En annan sak som förflyttats är en föreställning om de pedagogiska formernas egenvärde. Medarbetare inom estniska AHL vittnar om att en tanke om den sociala processens betydelse för demokratiskt lärande, oavsett utbildningens ämnesinnehåll, fått spridning i organisationen.

En ytterligare slutsats är att lärandet gått i två riktningar. Även om parterna karakteriseras i termer av «transmitters» och «receivers» respektive «socializing agents» och «socializees», betonar Åberg att projekten bidragit till lärande både i AHL och ABF. Svenskarna påpekar att de lärt sig saker om förhållanden i Estland, men att man även tagit intryck av esternas redigerade versioner av folkbildningsidéerna. Därtill har samarbetet skapat kontakter som varit svenskarna behjälpliga vid senare samarbete med organisationer i Ryssland.

I avhandlingen diskuteras vidare vad som krävs för att transnationell spridning och översättning av idéer och praktiker i det civila samhället ska lyckas. Här betonas vikten av att de som verkar för att sprida idéer gör sig förtrogna med den lokala kontexten som spridningen avser, och att den «sändande parten» är öppen för att egna idéer och värderingar uttrycks på annat sätt. Lyhördhet, respekt och uppmuntran är andra förmågor hos den sändande parten vars betydelse betonas. För att spridningen ska lyckas är det också av central vikt att den mottagande parten kritiskt anpassar idéerna efter de egna förhållandena.

Det är förvisso organisationsnivån som står i fokus för Åbergs studie, vilket är intressant i sig, men det är tydligt att samarbetet även kan förstås i ett större samhälleligt perspektiv. Samarbetets betydelse för formerandet av en postsovjetisk estnisk nationell

identitet berörs i avhandlingen och diskuteras i termer av en eftersträvad «Westernization» där Sverige och svensk vuxenutbildning utgör en förebild. Vad som gärna kunde ha berörts mer är hur formerandet av nationell identitet sannolikt även pågår hos den svenska parten i dramat. Det är som läsare svårt att undgå tolkningen att den entusiasm och välvilja som de svenska folkbildarna uppvisar också rimligen kan förstås i ljuset av detta. Närmare bestämt skapandet och återskapandet av en svensk nationell identitet, där föreställningen om Sverige och svenskarna som lite mer demokratiska än andra länder och folk är central.

Translating Popular Education är sammanfattningsvis en avhandling som förenar en teoretisk spänst med en empiriskt orienterad hållning och den belyser en företeelse som det finns få tidigare studier av. Det är en studie som lämnar ett betydelsefullt bidrag till folkbildningsforskningen, som åtminstone i Sverige ofta tenderar att hålla sig inom en nationalstatlig domän. Avhandlingen är vidare intressant för så väl praktiker som forskare som är engagerade i frågor om transnationellt samarbete i det civila samhället.