Ryssland – en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall

Vilhelm Konnander

Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) 200898 sidor. ISSN 16501942

Recenserad av Arto Luukkanen [docent i Rysslands- och Östeuropastudier, Renvall-institutet, Helsingfors Universitet]

Kommer Ryssland skyndsamt att reformeras eller fortsätter den nyligen valde president Dmitrij Medvedev med gammal politik och gamla slogans som «suverän demokrati» och «ordning före demokrati»? Den globala krisen gör frågan mera angelägen än någonsin – Ryssland närmar sig ekonomiskt bottenläge.

President Medvedev granskas nu febrilt av Rysslandsexperter världen över. Hans politiska agenda analyseras av politiker, experter och tankesmedjor. Orsaken är den uppenbara kontrasten mellan den föregående presidentens hårdskinnade retorik och den nya presidentens försonliga uttalanden. Vilhelm Konnander granskar dilemmat mellan reformer och ordning i sin rapport Ryssland – en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall utgiven av det svenska Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Rapporten är en solid och saklig redogörelse för Rysslands nutidshistoria. Konnander ser på utvecklingen i Ryssland under de tio senaste åren med utgångspunkt i begreppen «konstitutionalitet» och «funktionalitet». De slutsatser han drar bekräftar det som många andra forskare kommit fram till, nämligen att maktkoncentrationen i Ryssland paradoxalt gör att den nya eliten, som har sitt ursprung i säkerhetsorganen, har få verkliga möjligheter att styra landet. Denna paradoxalt minskade förmåga att leda och styra måste Medvedev och hans «komanda» (lag) handskas försiktigt med.

Paradoxen som Konnander beskriver framträder tydligt i president Medvedevs tidiga programförklaring. Putins 42-årige protegé lovade bekämpa korruptionen och har framhävt behovet av en långsiktig intern uppbyggnad av landet. Medvedev har också utlovat vänskapligt samarbete med grannländerna inklusive USA och Kina. Enligt Medvedev har Ryssland och USA gemensamma värderingar och har inte något annat val än att samarbeta.

Medvedev har dessutom betonat behovet av att fokusera på fyra i:n – innovationer, institutioner, infrastruktur och investeringar – och har lovat förvandla Ryssland till den femte största ekonomin i världen inom tio år. Men ännu viktigare är sättet på vilket han talar om medborgerliga rättigheter. I sitt berömda tal i Krasnojarsk i februari år 2008 sade han: «Vi talar här om frihet i alla dess former – personlig frihet, ekonomisk frihet och yttrandefrihet.» Medvedev nämnde frihet, respekten för den privata äganderätten och ett oberoende rättsväsen som centrala uppdrag. Detta är nytt jämfört med Putins sarkastiska attityd gentemot medborgerliga rättigheter och hans kyliga intervjuer med västerländska journalister. Men hur mycket kan man ta Medvedevs uttalanden på allvar? Ska vi utgå från att uttalandena är uppriktiga? Eller är de trevliga spelöppningar ämnade att charma den västerländska publiken?

Konnanders analys ger vid handen att Medvedev och den nya eliten måste finna en förnuftig balans mellan modernisering och

politisk stabilitet. Genom systematisk analys viser Konnander att den nya eliten ämnar åstadkomma en modernisering utan demokrati för den nya medelklassen.

Att valet står mellan reformer och ordning är inget nytt i det ryska samhället. Den berömde ryske sociologen Vladimir Shlapentokh skriver i sin utmärkta analys av det sovjetiska systemet, A Normal Totalitarian Society (2001), att överdrivet ivriga samhällsförnyare kan försätta hela systemet i fara. Trots detta krävs det av den sanna förnyaren djärvhet och en stark tro på att det finns verkliga alternativ till den rådande samhällsordningen. Shlapentokh behandlar i sin bok främst Michail Gorbatjov och reformerna som ledde till Sovjetunionens sammanbrott. Som han korrekt påpekar, hade Sovjetunionen sina medborgares stöd och endast en liten minoritet krävde förändringar i det ekonomiska systemet. Shlapentokh hävdar att det var Gorbatjov och hans personlighet som av allt att döma tog kål på det sovjetiska monstret. De sovjetiska medborgarna riktade sitt missnöje mot byråkratin men godkände i det stora hela själva ideologin. Även de politiska ledarna i västvärlden försökte märkligt nog på 1990-talet upprätthålla sovjetsystemet. Om vi granskar det berömda tal som hölls i Kiev år 1991 av USA:s dåvarande president George Bush den äldre, framgår det tydligt att Väst varken sökte efter ett lämpligt tillfälle att utföra en våldsam vendetta eller hyste planer på att anfalla sin trötta ärkefiende. Tvärtom såg man fram emot en fredlig samexistens med den andra kärnvapenmakten.

Därför är det fascinerande att vid en jämförelse upptäcka slående likheter mellan Gorbatjovs reformer och Medvedevs reformvänliga retorik. När Gorbatjov kom till makten fortsatte han till en början på den politiska linje som utstakats av Jurij Andropov. Han rensade till exempel i partibyråkratin och införde vissa nystalinistiska reformer ämnade att öka arbetarnas produktivitet. Om man granskar Medvedevs uttalanden och initiativ är det sannolikt att han på kort sikt kommer att följa Gorbatjovs exempel. Det krävs en stramare politisk kontroll för att kunna ta itu med de nya utmaningarna som att bekämpa korruptionen och tackla byråkratin. Men kampen mot delar av den nya eliten gör det nödvändigt att engagera intelligentsian som bundsförvant i det politiska beslutsfattandet. Detta skulle skapa nya möjligheter för de fria medierna. Om så sker äger det kanske rum då Medvedev utför sitt symboliska fadersmord och tar avstånd från sin föregångares politik?

Vid början av år 1987 hade Gorbatjov övergått från nystalinistiska till liberala reformer. Den nya politiken hade sin grund

i tidigare misslyckade ekonomiska reformförsök. Gorbatjovs spinndoktorer trodde då allmänt att om man modifierade det sovjetiska systemet så skulle ekonomin förbättras och därmed rädda själva systemet. Den mest brännande frågan för omvärlden i dag är: Kommer Medvedev att försöka omdana ett system som inte låter sig reformeras? Försök att genomdriva verkliga liberala reformer kan komma att sätta i gungning självaste fundamenten i det politiska system som Medvedev ärvde av Putin. Grundpelarna i dagens ryska samhälle cementerades genom uppkomsten av en ny elit, «sekurokratin» (eng. securocracy), som har sitt ursprung i säkerhetsorganen. Om man i Ryssland införde verklig demokrati skulle det vara dödsstöten för den nya politiska ordningen i landet. Konnander driver inte argumenten så långt, men dilemmat mellan reformer och ordning utgör ett verkligt problem för det ryska ledarskapet. Har de ryska ledarna åtagit sig ett omöjligt uppdrag då de vill genomdriva reformer och samtidigt uppretthålla politisk stabilitet för Ryssland till varje pris?