Rysk spegel. Svenska berättelser om Sovjetunionen – och om Sverige

Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson (red.)

Lund: Nordic Academic Press 2008

216 sidor. ISBN 9789185509102

Recenserad av Ingmar Oldberg [före detta forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinsitut (FOI), Stockholm]

En livaktig grupp Lundahistoriker har under en följd av år ökat vårt vetande om och vår förståelse av de östeuropeiska staternas historia och historiesyn. Det stora forskningsprojektet «Förintelsen och den europeiska historiekulturen» avkastade en rad avhandlingar, rapporter och artiklar, som visade hur man bland annat i Ryssland, Ukraina, Polen och Tjeckoslovakien behandlat (eller icke behandlat) minnet av judeutrotningen under andra världskriget. Inom ramen för detta projekt skrev Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson en bok om Folkmordens historia (2005), som också behandlar koloniala, postkoloniala, kommunistiska och postkommunistiska folkmord under 1900-talet. Den utsattes för en del orättvis kritik i pressen.

Föreliggande bok handlar om hur svenska sovjetresenärer, författare, politiker, forskare och andra skildrat förhållandena i Sovjetunionen i ord och bild genom reportage, artiklar och böcker från oktoberkuppen 1917 till 1980-talet. En bärande tanke i bokens fyra kapitel är, som det framgår av titeln, att resenärernas skild-

ringar av Sovjetunionen också speglar hur de ser på Sverige och utgör inlägg i en svensk politisk debatt.

Kristian Gerner, nestorn i sällskapet, lanserar i sitt inledande kapitel om svenska kommunisters syn på Sovjetunionen begreppen «kognitiv dissonans» och «pluralistisk ignorans», vilka sedan återkommer i de andra kapitlen. Det förstnämnda betecknar tillståndet när ingrodda idéer och föreställningar konfronteras med ny information om faktiska förhållanden, det sistnämnda när en stor grupp individer med från den allmänna meningen (partilinjen) avvikande åsikter tror sig vara ensamma och inte vågar uttrycka åsikterna. Gerner argumenterar kraftfullt för att kommunismen egentligen är en religion och jämför skrifterna av Marx och Engels med Gamla Testamentet, Lenins alla skrifter med evangelierna och Stalins verk med Apostlagärningarna! Visserligen är kommunismen en utväxt på den socialistiska rörelsen och har en sekulär, politisk ideologi, men den håller sig med heliga skrifter, riter och tro på ett framtida paradis, den är missionerande och har universella anspråk, skriver Gerner.

Gerner visar hur kommunisterna inte velat tro på terror och folkmord i Sovjetunionen, och att reaktionsmönstret upprepat sig i fråga om Kina och Kambodja. De som tagit intryck har tigit eller stötts ut ur leden som renegater. I polemik med historikern Lennart Samuelson menar Gerner att förskönande skildringar av Sovjetunionen fick ett otillbörligt inflytande på den svenska opinionsbildningen under efterkrigstiden. Han avslutar med att plädera för att studera Sovjetunionen cum ira et studio. Även om Stalins och Pol Pots riken kan studeras sakligt och mångsidigt, bör forskarna ta ställning med både vrede och engagemang.

I ett långt men givande kapitel granskar Charlotte Tornbjer en mängd svenska resenärers, ofta kvinnors, intryck av kvinnans och familjens ställning i Sovjetunionen och hur de sedan kommenterades i pressen. Hon uppmärksammar problemet med resenärernas rörelsefrihet i Sovjetunionen och analyserar intressanta frågor som den nya moralen och det sedliga förfallet, arbetslagstiftningen, bostadsfrågan, abortfrågan och kropparnas estetik, varmed menas klädsel och utseende. Hon kommer bland annat fram till att det i princip bara var de svenska kommunisterna som såg den sovjetiska genusordningen som en modell för Sverige. Många resenärer såg dock den sovjetiska ordningen som bra för de sovjetiska kvinnorna med tanke på rådande förhållanden. Moderskapsreformer, vilohem och vissa delar av könspolitiken kunde vara värda att ta efter, men i stort sett var

den sovjetiska ordningen inget alternativ för Sverige med dess historiska rötter av demokrati och frihet och en god avvägning mellan individ och samhälle.

Martin Alm studerar sedan hur svenska samtida skildrat utvecklingen av den ryska revolutionen 1917–20 i reseskildringar, tidnings- och tidskriftsartiklar. Efter en genomgång av den historiska bakgrunden och forskningsläget visar Alm att Februarirevolutionen hälsades som en förebild av liberaler och socialdemokrater, som höll på att genomdriva politisk demokrati i Sverige, medan konservativa som historikern Harald Hjärne varnade för terror och kaos. Oktoberrevolutionen hälsades av svenska vänstersocialister som Kata Dalström som ett exempel för väst på att arbetarklassen kunde gripa makten och genomföra reformer. Medlöpare (fellow travellers), som Per Emil Brusewitz, såg den röda diktaturen som det enda möjliga alternativet och ett experiment som måste försökas. De förnekade inte den efterföljande röda terrorn, men betonade att den antingen överdrivits eller hade påtvingats av de vita, som var ännu grymmare, eller förklarade den med Rysslands historiska arv och världskriget. Redan då etablerades alltså det mönster som Gerner påvisade i sitt kapitel.

Socialdemokrater som Nils Lindh kritiserade däremot bolsjevikerna för att inte inse att Ryssland ännu inte var moget för socialismen, vilket ledde till våld och kaos, och betonade vikten av fredliga medel och demokrati. De konservativa såg å sin sida bolsjevismen och dess terror som en bekräftelse på sina farhågor och såg ett nytt hot mot Västeuropa. För både högern och stora delar av vänstern blev det gamla ryska, «asiatiska» arvet en förklaring till bolsjevismen och dess våld och diktatur. Kontentan blev att Sverige hade föga att efterlikna i Sovjetryssland, eftersom Sverige var mer modernt och civiliserat. Ryssland fungerade alltså för de flesta som ett varnande exempel.

I ett avslutande kapitel zoomar Klas-Göran Karlsson in på Sankt Petersburg i det svenska historiemedvetandet från sent 1800-tal tills nu. Han intresserar sig för stadens olika symboliska betydelser och roll som minnesplats och kontrasterar den med bilden av Moskva. Under tsartiden såg både den konservative historikern Harald Hjärne och Alfred Jensen, den svenska slavistikens fader, Petersburg som en konstlad produkt och Moskva som Rysslands hjärta. Men Hjärne fruktade dock statsmaktens sammanbrott i Petersburg, medan Jensen välkomnade det ryska folkets elementära krafter. Bolsjevikkuppen fick honom visserligen att

närma sig Hjärnes syn, men han såg dock ett litet hopp i återupptagandet av handeln med väst i Petrograd, då NEP började 1921.

När Rysslands huvudstad flyttades till Moskva och kommunisterna centraliserade makten, koncentrerades det svenska intresset naturligtvis dit, och Leningrad hänfördes till historiens skräpkammare. Författaren Gunnar Hellström ställde eländet i Leningrad mot det dynamiska Moskva med dess nya tunnelbana, och journalisten Ture Nerman ansåg att fängelset i Lefortovo var bättre än kapitalistiska länders fängelser. Slavisten Anton Karlgren såg å sin sida en väldig byråkrati, och än mer kritisk var författarinnan Marika Stiernstedt, som i Moskva slogs av den genomträngande propagandan och förljugenheten under 1930-talet.

Senare började dock Leningrad åter att uppmärksammas i Sverige genom belägringen under kriget och Andrej Zjdanovs utrensningar efter kriget. Alltmer framstod Leningrad som en «mot»-stad till Moskva. Under det s.k. tövädret efter Stalins död började den svenska återkomsten till Leningrad/Petersburg, främst genom journalisten Jan Olof Olssons bok om staden från 1960. Nya perspektiv anlades senare av Kristian Gerner 1989 (Svårt att vara ryss) och 2003 (Nordens Medelhav, skriven tillsammans med Karlsson) och Bengt Jangfeldt, som belyste den svenska närvaron under tsartiden (Svenska vägar till S:t Petersburg, 1997). Karlsson borde dock också ha presenterat Lena Hellberg-Hirns storverk Imperial Imprints (2003).

Genomgående betonas i boken vilken betydelse som språkkunskaper och allmän, historisk kunskap om Ryssland/Sovjetunionen hade för de svenska rapporterna om förhållandena i landet. Bristen på sådana kunskaper ledde ofta till missuppfattningar, exotisering och vilseledande rapporter, och gjorde skribenterna till lättfångade byten för sovjetiska manipulationer. Påfallande var också att ju längre tiden gick, desto mer togs den sovjetiska regimen för given såsom något det inte lönade sig att kritisera.

Föreliggande bok bidrar hursomhelst till att öka vårt vetande om och vår förståelse av både dagens Ryssland och våra egna föreställningsramar. Särskilt Rysslandsexperterna Gerners och Karlssons kapitel är skrivna cum ira et studio, vilket på intet vis inkräktar på deras vetenskaplighet. Boken är ett exempel på fruktbart samarbete mellan Rysslandsforskare och specialister inom svensk identitetsforskning. Det är en genomarbetad forskningsprodukt – om än kanske inte alltid så lättläst – med ett rikt källmaterial som hittills föga använts. Kapitlen har grundliga

teoretiska inledningar, redogörelser för forskningsläget, samt historiska bakgrundsteckningar om både sovjetiska och svenska förhållandena. Det finns också många inbördes referenser, så att kapitlen stöder varandra och inte spretar åt olika håll som de ofta gör i antologier. Boken inbjuder även till jämförelser med synen på Sovjetunionen i de andra nordiska länderna.