Gränsöverskridande om den norska litteraturkritikens historia

Kulturkritik är ett forskningsområde som ofta faller mellan två, ibland fler, stolar. Konst- och litteraturkritik beforskas ofta antingen i samband med andra frågeställningar eller, mera sällan, som ett självständigt forskningsobjekt. Kritiken, som har till och med ibland beskrivits som en parasit, kan därför vara svår att fånga. Ingår litteraturkritikens historia i mediernas, litteraturens eller litteraturvetenskapens historia? Eller om i alla dessa, i vilken utsträckning?

De norska litteraturvetarna Sissel Furuseth, Jahn H. Thon och Eirik Vassenden har gjort ett ambitiöst försök att fånga den norska litteraturkritikens historia i en volym. Norsk litteraturkritikks historie 1870–2010 (Universitetesforlaget, 2016) omfattar sammanlagt 650 sidor och inkluderar 11 medförfattare: litteraturforskare, författare och kritiker, födda mellan 1920 och 1984.

En bred och nyanserad presentation av litteraturkritiken

Boken är det viktigaste resultatet av det mångåriga forskningsprojektet ”Norsk litteraturkritikks historie 1870–2000: verdiforvaltning og mediering”, finansierat av Norges forskningsråd 2009–2015. Författarna friskriver sig i inledningen – boken ska inte uppfattas som en komplett historisk framställning, utan som ”en bred, representativ och nyanserad presentation av litteraturkritiken”, och att det bara har varit möjligt att få de mest centrala pusselbitarna på plats, i synnerhet vad gäller närhistorien som är svårast att överskåda och värdera.

Kritiken och dess historia har studerats fläckvis, ofta underordnat substanshistorien, och bidragen med tydligt fokus på kritikens egna villkor är fortfarande få. Detta betyder att koncepten, vokabulären och basteorierna kring kritiken fortfarande är mindre etablerade och heterogena. På sistone har intresset för kulturjournalistiken i de nordiska länderna dock återigen ökat. Forskning i både medie- och litteraturvetenskapen som vill se kritiken i förhållande till offentligheten, medier och demokratin, istället för att studera den som ett ämnesrelaterat estetiskt område, håller på att få konturer och växa fram. I synnerhet i en historiografisk beskrivning utövar författarna makten att definiera, och definiera om, kritikens betydelse för samhällets utveckling. Detta är dock något som författarna är medvetna om och reflekterar över.

Norsk litteraturkritikks historie 1870–2010 grundar sig i ett gediget redaktörsarbete, vilket bland annat tar sig uttryck i bokens genomtänkta format. Boken delas in i sju kronologiska delar (1870–1890, 1890–1905, 1905–1925, 1925–1945, 1945–1965, 1965–1990, 1990–2010). Varje del inleds med en beskrivning av ideologiska rörelser under tidsperioden, vilken följs av fördjupningar i olika temaområden. Dessa tematiska kapitel tar sig an det litterära fältets turbulens under tidsperioden i fråga och varierar mellan produktions-, receptions-, organisations- och personhistoria. Varje del avslutas med en teoretisk översikt över fundamenten, till exempel litteraturkritiken som institution, retoriken eller fenomenologin. Tyvärr stödjer den visuella presentationen, framför allt i innehållsförteckningen, inte denna indelning, utan det blir svårt att få en översikt över vad som är mest relevant och vad som kan anses som exkursioner. Detta minskar bokens bruksvärde som uppslagsverk och handbok.

Litteraturkritik som tvärvetenskapligt fält

Tack vare variansen i textformaten kan dock stort och smått blandas i välavvägda portioner: vid sidan om den stora nationella berättelsen har författarna lyckats uppnå mothistorier, personporträtt, enstaka verks receptionshistorier. Även sidospår som översättningslitteraturens problematik och kvinno- och barnlitteraturkritikens historia har beretts utrymme. Då kritikforskning typiskt har blivit avgränsad till texter i skrift, är bokens förtjänst att kritiken definieras tvärs över mediegränser: inte bara dagspress och kulturtidskrifter, utan även public service och bloggar, som de yngsta plattformarna för kritik, blir inkluderade.

Blandningen av brett och smalt, högt och lågt resulterar såklart i en mångfacetterad mix, ett smörgåsbord som är så enormt att det är lätt att förlora sig – om det inte funnes sektioner med teoretiskt fokus. Så även om många av skribenterna har varit aktiva som kritiker, och därmed aktörer i fältet under studien, har boken en tydlig teoriskapande ambition.

En central spänning i kritikens historieskrivning, då kulturkritiken är ett tvärinstitutionellt och multicentriskt fenomen, uppstår i kritikhistoriens förhållande till andra historier. Som författarna konstaterar kan litteraturkritikens historia utforskas som en del av litteraturhistorien, den politiska historien, estetikens historia, idéhistorien eller press- och mediehistorien, eller som ett stycke sakprosahistoria. Författarna följer i den historiska framställningen en nodprincip som bygger på centrala ”pejlingspunkter” i tiden. De bygger historiebeskrivningen på fyra olika dimensioner som de kallar för normativt (förändringar i normer och värderingar), retoriskt (kritik som performativ handling), mediehistoriskt (kritikens materiella framtoning) och institutionellt perspektiv (litteraturkritik som institution, d.v.s. socialt system av produktion, distribution och konsumtion).

Litteraturkritikens ställning inom kulturjournalistiken

I en sådan multidimensionell design går det naturligtvis inte att undvika den grundläggande frågan vad kritiken egentligen är. Om man bara tänker vidare på kritikens förhållande till mediernas och journalistikens historia så uppstår frågor: vad har kritikens roll varit för journalistiken genom tiderna och vad har den haft för en ställning inom kulturjournalistiken?

Inom mediehistorien, som danske kritikhistorieforskaren John Chr. Jørgensen har anmärkt, är kritikens historia främst genrehistoria: kritiken är en journalistisk genre utövad av skribenter med säregen professionell identitet och institutionell tillhörighet. Författarna av Norsk litteraturkritikks historie avvisar dock detta i inledningen och påstår att genom att se kritikfältet bredare än tidningarnas bokrecensioner, skiljer sig den norska kritikforskningen från de övriga skandinaviska ländernas. I slutet av boken blir författarna dock ändå tvungna att återgå till genre-särskiljning och föreslår ett utkast till en kritikhistorisk typologi med bokrecension, poetporträtt, essä, avhandling och pamflett, parodi, dikt som kritisk form, samtalsprogram samt bokblogg som grundstenar.

Gränsdragningar mellan olika sorters kritik är viktiga. Utan att veta vilken form av kritik det är tal om är det svårt att ställa krav på kvalitet, som inte heller kan upprätthållas om man inte vet vem som har mandat att uttala sig som kritiker. Om kritik kan utövas inom i stort sett alla journalistiska genrer utom nyheter – från krönikor till satirbilder och från essäer till radiotal – riskerar man att förlora kritikens essens. Det som författarna också håller med om är att det finns en skillnad mellan kritik och mera allmän kulturell kommunikation kring litterära verk. En analytisk särskiljning mellan kritik som recension, kritik som opinionsrelaterad meningsyttring och kritik som genreöverskridande attityd skulle ha varit värdefull. Författarna synliggör heller inte alltid producenternas professionalism, vilket till exempel ger en förenklad bild av bokbloggen som ”lekmansbedömning av privatpersoner” som ”postar egna bokrekommendationer och läserfarenheter”.

Som forskare i (kultur)journalistik är jag nyfiken på vad en bok om en nationell kritikhistoria kan bidra med i formeringen av en nordisk syn på litteraturkritikens, och bredare sett kritikens, roll i kulturella debatter och samhällsdiskussion. Vi får hoppas på fler historiskt förankrade översikter, inom andra stora konstnärliga fält som musik och teater, från de andra nordiska länderna. För att kritiken ska ses som en del av en samhällelig diskussion, avgörande för demokratin, behövs också mer tvärvetenskapligt utbyte istället för att disciplinerna låser in sig och försöker försvara sina egna intressen. Boken Norsk litteraturkritikks historie 1870–2010 rör sig inom gränserna för litteraturvetenskapen – att ta upp den i en tidskrift för medieforskning är därmed ett medvetet val, för att förhoppningsvis kunna bidra till just detta tvärvetenskapliga utbyte.