Elisabeth Eide och Risto Kunelius (eds.)

Media Meets Climate

Nordicom, University of Gothenburg, 2012

Hur bevakar medierna klimatfrågorna?

Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Det var rubriken på en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter i december 2013. En punkt -gäller vad som kallades katastrofjournalistik: «De stora medierna i Sverige har i stort sett köpt spelet. Katastrofhot är tacksamma att göra rubriker på». Skulden lades främst på de tankesmedjor som tar fram argumentation, inte minst inför de återkommande klimatmötena.

Debattartikeln är en bra bakgrund för läsningen av boken Media Meets Climate (red. Elisabeth Eide och Risto Kunelius), där huvudtemat är hur dagspressen bevakar klimatfrågorna. Underlaget för boken är forskningsprojektet – MediaClimate Network – som undersökt hur främst dagspressen i olika länder behandlat frågan om klimatets förändring. Fokus ligger på tiden kring de internationella klimat-mötena Bali 2007, Köpenhamn 2009 och Durban 2011. Grundmaterialet är dagspressens klimatbevakning i 19 länder. Två tidningar – en kvalitets- och en populärtidning – i varje land har undersökts före, under och efter respektive klimatmöte – sammanlagt tre veckor. Dessutom finns specialanalyser av särskilda klimathändelser samt kompletterande intervjuer. Det är ett imponerande arbete som genomförts. Tidningsurvalet har en global täckning och innehållskodningen av de närmare 40 tidningstitlarna från så olika länder som Danmark, Bangladesh och Egypten måste krävt stora insatser. Det finns anledning att vara glad över att en nordisk forskargrupp så framgångsrikt har genomfört ett sådant globalt projekt inom ett så angeläget område – och att resultaten genom Nordicom kan få en bra spridning av resultaten.

Boken

Den nu föreliggande boken presenterar resultaten från projektet i 18 kapitel. Ett tjugotal olika forskare från många av de länder som ingår i undersökningen belyser på totalt drygt 300 sidor olika aspekter på klimatbevakningen. Sammantaget är det en imponerande bredd och en mångfald av infallsvinklar. Det är ytterst sällan man i samma volym kan ta del av tidningsjämförelser mellan Egypten och Sydafrika, få en bild av synen på journalistprofessionen i Bangladesh eller läsa en jämförande analys av populärpressen i Brasilien och Sydafrika.

Bredden i innehållet är samtidigt bokens svaghet. Visserligen är det gemensamma materialet en länk mellan många av kapitlen, men det är ändå svårt att genom boken få en samlad bild av resultaten, eftersom de enskilda kapitlen tenderar att dra åt olika håll, liksom de varierar i kvalitet. Dessutom saknas en samlad översikt av det gemensamma basmaterialet. Bokens näst sista kapitel (Ville Kumpu och Risto Kunelius) beskriver visserligen materialet, men kapitlet borde lagts som ett appendix och inkluderat uppgifter om definitioner för att underlätta läsningen.

Det teoretiska perspektiv som redovisas i inledningskapitlet (Eide och Kunelius) knyter an till begreppet media event (Dayan och Katz 1992). På grundval av detta diskuteras klimatmötena som global media events. När det gäller de enskilda kapitlen är det utmärkande inte de teoretiska ingångarna utan de många intressanta empiriska analyserna. Kapitlen är grupperade efter tre perspektiv: globala diskurser som främst har fokus på innehållet i rapporteringen, de professionella frågorna som huvudsakligen tar upp frågor om journalistikens villkor samt aktörsrelationer och aktörsrepresentation som bland annat tar upp hur olika grupper kommer fram, men som samtidigt är något mindre enhetligt än övriga avsnitt.

Klimatdiskurser

Delen Global Discourses rymmer fem kapitel. Två av dem är jämförelser av dagspressens klimatbevakning mellan enskilda länder – Egypten och Sydafrika (Ibrahim Saleh) respektive Bangladesh och Finland (Ville Kumpu och Mofizur Rhaman) – och ett är en fallstudie av det norska regnskogsinitiativet på Balimötet 2007 och hur det rapporterades i berörda länder – Brasilien, Indonesien och Norge (Elisabeth Eide). Det är mycket intressanta beskrivningar, där kapitlet om Bangladesh och Finland är särskilt spännande genom sin analys av graden av framtidsinriktning i klimatrapporteringen.

Det är två kapitel som enligt min mening skiljer ut sig i detta första avsnitt. Det ena är studien av dimensionerna i klimatdiskursen (Risto Kunelius). Kapittlet är en elegant analys av två huvuddimensioner i klimatdebatten, där den ena går mellan naturen och människan och den andra mellan realism och konstruktivism; den senare beskrivs även som universalism/partikularism. På grundval av de två huvuddimensionerna skiljs fyra typer av argumentering ut. Modellen prövas i en analys av tidningsledare under Durbanmötet 2011.

De globala nyhetsflödena som en förutsättning till de undersökta dagstidningarnas bevakning behandlas i ett kapitel av Hillel Nossek och Risto Kunelius. Utgångspunkten är forskning om den internationella nyhetsförmedlingens villkor. Frågan är vad som ligger bakom nedgången i bevakningen av klimatfrågorna mellan Copenhagen 2009 och Durban 2011. Det framkommer bland annat att nyhetsbyråerna förmedlar de internationella rösterna medan tidningarnas redaktioner står för de nationella, men att de små länderna är beroende av de stora byråerna för sin bevakning. Författarna konkluderar att det är i stort samma mönster som nyhetsforskningen tidigare påvisat. De pekar dock på att utrymmet för en «the transnational discourse» i det internationella nyhetsflödet ökat.

Professionsfrågor

Den del av boken som benämns professionsfrågor består av fem kapitel. Det första av dem (Elisabeth Eide) är en fallstudie som belyser tillkomst och innehåll för den ledarartikel som inför Copenhagen 2009 samtidigt publicerades av 56 dagstidningar i 45 länder och som argumenterade för vikten att ta klimathotet på allvar. Den centrala frågan är hur ett sådant ställningstagande ska uppfattas i relation till en oberoende journalistik. Det är i och för sig en intressant fråga, men en annan kanske ännu intressantare fråga kunde ha varit i vad mån ledaren var en del av tidningarnas egenreklam i ett läge där intresset för klimatfrågor var särskilt stort.

Den kanske mest intressanta artikeln i avsnittet berör de digitala mediernas roll i klimatdebatten (Adrienne Russell, Matthew Tegelberg, Dmitry Yagodin, Ville Kumpu och Mofizur Rhaman). Med hänvisning till det förändrade medielandskapet ställs frågan hur klimatdebatten ser ut i den digitala världen. Med ett särskilt avsökningsprogram analyseras den digitala debatten under Durban 2011 i fem mycket olika länder, bland andra Bangladesh, Finland och USA, och jämförs med den internationella debatten som helhet. Med reservation för att materialet är svårtolkat tyder ändå resultaten på att nätdebatten är mer global än tidningsdebatten, låt vara att nordamerikanska webbplatser globalt spelar en stor roll. De mest frekvensta webbplatserna är sådana som i stor utsträckning är elitinriktade, men författarna pekar på att de ändå får spridning genomen nära koppling till journalistisk praktik.

Ett kapitel ägnas debatten om «Carbon Tax» i Australien hösten 2011 (Philip Chubb). Där jämförs hur kolindustrins motoffensiv rapporterades i två tidningar. Visserligen handlar det om en klimatfråga men den verkar snarast reflektera en inrikespolitisk konflikt mellan landets två stora partier, där tidningarna sluter upp på olika sidor och får karaktären av traditionell partipress.

Frågan om «advocacy», alltså på journalisternas partstagande, behandlas i ett kapitel om situationen i Bangladesh (Mofizur Rhaman). Tidningarnas klimatbevakning visar sig ofta vara i nära samklang med den nationella politiken och det civila samhället, vilken även framgår av kompletterande intervjuer. Att intresset ofta sammanfaller förklaras av att landet är särskilt drabbat vid klimatförändringarna: en höjning av havsytan med en meter skulle innebära att en tredjedel av landet översvämmades. Kapitel bidrar dessutom till att, både direkt och indirekt, på ett interessant sätt problematisera det västerländska objektivitetsbegreppet.

I ett ytterligare kapitel redovisas hur klimatdebatten i Norge och Ryssland påverkades av de läckor om mätfel som rapporterades inför klimatmötet Copen-hagen 2009 (Katherine Duarte och Dmitry Yagodin). Effekterna visade sig vara relativt små men påverkade främst insändardebatten. Ett annat resultat är att ryska medier generellt uppvisar en lite större skepsis i klimatfrågan.

Aktörsrelationer och aktörsrepresentation

De två som ligger närmast avsnittets rubrik är dels en artikel om mediebevakningen av ursprungsfolken, dels en om kvinnornas roll i klimatjournalistiken. I den förra (Anna Roosvall och Matthew Tegelberg) görs en jämförelse mellan hur svenska och kanadensiska tidningar rapporterar hur ursprungsfolk i det arktiska området påverkas av klimathotet. Bevakningen som är relativt blygsam har vanligen fokus på kulturen och inte på gruppernas politiska representation. Kapitlet om kvinnornas ställning i klimatbevakningen (Billy Sarwono, Zarqa S Ali och Elisabeth Eide) visar inte oväntat att en stor majoritet av klimatdebattens röster är män: inte i något lands bevakning av Copenhagen 2009 och Durban 2011 nådde andelen kvinnor upp till hälften av rösterna, låt vara att andelen ökat men från låg nivå – från 12 till 23 procent. Resultatet speglar sammansättningen bland de ledande beslutsfattarna. Det man möjligen saknar är analyser av hur kvinnliga och manliga röster framträder i bevakningen av olika ämnen, t ex det civila samhället i jämförelse med nationell politik.

Två av kapitlen i avsnittet berör på olika sätt klimatjournalistikens former. Det ena diskuterar visualiseringen av den globala uppvärmningen (Oliver Hahn, Elisabeth Eide och Zarqa S Ali). Det redovisar mängden illustrationer i förhållande till antalet artiklar i 15 länders klimatbevakning samt typen av illustrationer. Det andra behandlar förhållandet mellan kvalitets- och populärtidningarnas bevakning i Brasilien och Sydafrika (Kristin Skare Orgeret och Caroline d’Essen). Det inleds med en översikt där klimatbevakningen jämförs mellan kvalitets- respektive populärpress för elva länder för Copenhagen 2009 och Durban 2011. Av de 22 jämförelserna är det endast en – Australien 2011 – där populärtidningen har mer material än kvalitetstidningen; i flertalet fall är det en stor övervikt för morgontidningen.

En mycket spännande artikel tar upp rättviseperspektivet i klimatbevakningen utifrån Antonio Gramscis hegemonimodell (Andreas Ytterstad och Adrienne Russell). Utgångspunkten är att på grundval av rapporteringen från klimatmötena Bali 2007, Copenhagen 2009 och Durban 2011 analysera utrymmet för klimataktivister. Slutsatsen är att det civila samhällets röster finns med i bevakningen, men fördjupade analyser av bevakningen i Norge och USA visar samtidigt att viktiga dokument ändå inte uppmärksammas. Ett avslutande principresonemang gäller hur professionell journalistik med strävan efter objektivitet ska kunna hantera aktivism, annat än som en av många parter – även när denna står för det objektivt sanna.

Avslutande reflexioner

Media Meets Climate är en bok som har ambitionen att redovisa resultat från ett stort projekt, men där delarna under arbetets gång verkar ha blivit starkare än -helheten. Det är inte alltid lätt att få grepp om texterna, men den som fördjupar sig finner mängder av intressanta analyser. Min huvudsynpunkt är att det kunde gjorts mer av projektets unika material särskilt som det bygger på en smart design och en innehållskodning som verkar ha fungerat i huvudsak bra. Men det stora tidningsmaterialet är enligt min mening underutnyttjat. Det man saknar är olika slag av fördjupande korsanalyser, exempelvis hur kvalitetstidningar behandlar politik och civilsamhälle i jämförelse med populärtidningar.

En punkt som jag funderat på under läsningen är i vilken utsträckning resultaten bidrar till vår generella kunskap om medier och journalistik. Boken ger tveklöst en bra bild av den globala klimatbevakningen. Det är givetvis värdefullt men ofta ställer man sig frågan varför. Varför hamnar tidningar på olika argumentationslinjer? Vad förklarar stabiliteten i det internationella nyhetsflödet? Vad gör att kvalitetstidningar rapporterar klimatet på ett annat sätt än populärtidningar? Det finns sådana perspektiv i vissa kapitel men den samlade bilden saknas.

En avslutande reflexion gäller det som redaktörerna berört redan i inledningen, nämligen de epistemologiska frågor som infinner sig under läsningens gång. För naturvetenskap har klimatfrågan en objektiv karaktär och utmanar journalistiken. I det förra perspektivet finns det ett slags absolut rätt eller fel, medan journalistik rymmer ett stort inslag av relativism. Perspektivet som återkommer i bokens epilog lyfter fram just sådana frågor som en utmaning för den framtida forskningen. Visserligen är det givetvis riktigt att, som redaktörerna skriver, vidga fortsatta studier till fler medier och perioder vid sidan av de stora mötena, men det handlar kanske ännu mer om att förstå hur klimatfrågan påverkar journalistikens självförståelse.

PS: Jag vill gärna peka på att bokens omslag har en fantastisk bild som är sällsynt kongenial till bokens tema.