Tina Rigby Hanssen

Strategies of Silence and Background Noise in Artists’ Film and Video

PhD-avhandling, Det humanistiske fakultet, UiO 2011/2012

Nyskapende om stillhet og lyd

Med sin doktorsavhandling Strategies of Silence and Background Noise in Artists’ Film and Video har Tina Rigby Hanssen levererat ett bidrag till ett i dubbel bemärkelse underutforskat fält inom de så kallade rörliga bildmediernas historia. Tystnad och bakgrundsljud – liksom ljudaspekter i allmänhet – har som regel fått stå tillbaka för generell forskning om visuella aspekter, liksom konstfilm och konstvideo ofta har räknats som «minor cinemas», och därmed av underordnad betydelse i förhållande till mer dominerande aspekter av mediet. Redan det faktum att Rigby Hanssen griper sig an detta dubbelt försummade område väcker nyfikenhet på hennes forskning.

Det är en sammanläggningsavhandling – en allt vanligare avhandlingsform också inom humaniora, i takt med att kravet på internationella peer review-publikationer ökar inom samtliga vetenskapsområden – bestående av två delar. I den första delen, med titeln «Final contribution», diskuteras framför allt teoretiska, metodologiska, historiska och kritiska perspektiv på hur ljud och tystnad använts i konstfilmen. Den andra delen består av fem separata artiklar, som huvudsakligen har till syfte att i ett antal detaljstudier analysera en serie konkreta verk, vilka i sin tur både tjänar till att illustrera och problematisera de teoretiska angreppssätten i första delen. Rigby Hanssens metod är en form av tillämpad fenomenologi. Hon generaliserar sin enskilda lyssnarupplevelse till ett «vi», som får famna hela den auditiva problematiken, liksom upplevelsen av bakgrundsljud och tystnad.

Avhandlingen griper sig an ett oerhört vittfamnande fält: ljud och tystnad, akustik och teorier om «soundscape». Här diskuteras lyssnarens roll som motsvarighet till åskådarrollen liksom ouppmärksamhet och distraktion i lyssnandet. Här ventileras förhållandet mellan ljud och bild och gallerirummets specifika organisation av ljud, och här skisseras möjliga områden att analysera vidare. Det är djärvt att i likhet med Rigby Hanssen försöka sig på ett helhetsgrepp över sitt fält, som är långt större än bara konstfilm och konstvideo, och vetter mot alla former av rörliga bilder. Även om det inte helt lyckas – det är knappast möjligt – fungerar det utomordentligt väl som en demonstration av fältets komplexitet.

Författaren visar också övertygande på hur nya medieteknologier tjänar till att etablera nya multisensoriska erfarenheter, där inte minst tystnad och bakgrundsljud kan tjäna till att skapa mer differentierade upplevelser av tid och rum. Hon skildrar hur sådana estetiska verkningsmedel kan tjäna till att intensifiera åskådar/lyssnarsubjektets fokus på auditiva aspekter inom en gallerikontext. Avhandlingen diskuterar också lyssnandets mångfacetterade karaktär, såväl växelverkan mellan olika former av lyssnande och olika slags strategier för uppmärksamhet, exempelvis hur ljudet i ett konstfilmsammanhang kan bidra till att bygga upp både föreställningsförmåga och minnesproduktion. Rigby Hanssens koncentration på gallerirummet som specifik ljudmiljö ger ett väl avgränsat fokus som samtidigt medger utblickar till bredare auditiva och audiovisuella relationer. Att hon själv både är utbildad curator och har praktisk erfarenhet av yrket ger en ytterligare dimension åt hennes analys; hon har haft anledning att även i praktiken reflektera över bakgrundsljud och tystnader i relation rörlig bild inom galleriets rum.

Humanistisk-samhällsvetenskapliga sammanläggningsavhandlingar ställs sannolikt ofta inför större utmaningar än deras medicinska eller naturvetenskapligt-tekniska motsvarigheter, där forskningsvinsterna inte sällan låter sig formuleras på ett tydligare sätt. Inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området skymtar fortfarande gärna monografiformatet i bakgrunden som ett slags grundidé för avhandlingsprojektet, och författaren måste därför å ena sidan få texten att framstå som en sammanhängande helhet som inte blir alltför repetitiv, men å andra sidan heller inte för fragmentarisk.

Denna utmaning undkommer heller inte Rigby Hanssen. Gränserna mellan de olika formerna av «projected images», som omnämns i underlaget, förblir flytande. Det händer också, i synnerhet inom vissa artiklar i den andra delen, att Rigby Hanssen drar in nya teoretiska perspektiv som inte behandlats i inledningen, exempelvis hela den komplexa affektproblematiken eller begreppet «haptisk visualitet». Sammantaget kan boken därför stundtals ge ett aningen splittrat intryck. Samtidigt är texten ytterst välstrukturerad, med en närmast repetitiv övergripande disposition, där varje enskild del innefattar såväl en sammanfattning som en konklusion.

Sammanläggningsformatet ger därutöver författaren en icke försumbar frihet till analytisk tillämpning, som – olikt den traditionella monografiformen – varken begränsas av krav på enhetliga urvalsprinciper eller på en helt konsistent teoribildning, vilket onekligen kan vara en fördel i ett ämne så komplext som Rigby Hanssens. Varje enskild studie präglas av analytisk djupskärpa, som bekräftar bilden av en författare som väl behärskar sitt ämne, och vars fokus är både djupt och tillräckligt vitt. Hennes tillämpningar är också – med all rätt – varierade: från Steve McQueen’s Western Deep till Bill Violas ljuddesign i Five Angels for a Millennium. I sin analys av den sistnämnda, för att ta ett exempel, skriver hon om «the omnipresent soundscape of drones» som hon menar präglar hela Violas verk. Hon analyserar denna «soundscape» i relation till hans slow-motion bilder av figurer i vatten, och tolkar den som en del i hans utforskande av tiden och av en expanderad perception. Det är lika spännande som övertygande.

Det är naturligtvis både oundvikligt och något av en poäng att varje enskild analys är avgränsad i förhållande till helheten. Men om de nu ändå förts samman inom avhandlingsformatets ram kunde man stundtals ha önskat en något mer samlad diskussion om det analytiskt specifika i relation till det teoretiskt generella, exempelvis inom ramen för en övergripande sammanfattande diskussion. Som det nu är sammanfattas varje del, men det lämnas i hög grad till läsaren att dra de samlade analytiska slutsatserna.

Tina Rigby Hanssen bryter i sin avhandling tveklöst ny mark i forskningen om ljud och ljudrum, på gränsen mellan konsthistoria och mediehistoria. Det finns stort behov av sådan forskning i den alltmer komplexa urbana ljudmiljön i samtiden, en ljudmiljö i mediekonvergensens tecken. Den också ägnas särskild uppmärksamhet i avhandlingen. Det står utom allt tvivel att fältet är i stort behov av fortsatt forskning – och på många sätt är Rigby Hanssens avhandling alltså ett pionjärarbete. Avhandlingens första del sammanfattas också med en kort översikt över sådana tänkbara framtida forskningsfält. Den förtjänar aktiv uppföljning.