Nytt ljus på skandinavisk kriminalfiktion

Gunhild Agger & Anne Marit Waade (red.)

Den skandinaviske krimi. Bestseller og blockbuster

Göteborg: Nordicom 2010

Mord och brott har blivit ett fenomen i skandinavisk mediekultur. Kriminalförfattare som Stieg Larsson och Henning Mankell dominerar bestseller-listorna och en global mångmiljonpublik följer deckarhjältarna Mikael Blomqvist & Lisbeth Salander och Kurt Wallander i böcker, biograffilmer och tv-serier. Inte bara Mankell och Larsson skördar stora framgångar, utan även författare som Arne Dahl, Camilla Läckberg och Gunnar Staalesen. Om bytesbalansen för populärfiktion mellan Skandinavien och USA och Europa länge har varit påfallande enkelriktad, är i dag svenska, men även danska och norska deckare en eftertraktad exportvara. Ja, «Schwedenkrimi» cirkulerar som en kvalitetskategori för deckare med socialt medvetna intriger från vår nordliga region.

Någonting har, som det heter, hänt. Historiskt sett har kriminalgenren inte haft någon stark ställning i den kulturella offentligheten i Skandinavien. Om man ser till Sverige, har spänningsberättelser om brott och våld setts som något problematiskt ända sedan det tidiga 1900-talet med dess moralpanik om Nick Carter-litteraturen. Genren hölls länge stången av konservativa smakhierarkier och moralisk puritanism. På 1930-talet totalförbjöds utländska gangsterfilmer på rutin för att

ungdomen inte skulle förledas till en farlig livsstil. När vänstervindarna blåste hårt åren kring 1968 uppfattades hårdkokta deckare som synonyma med reaktionär smörja av amerikanskt märke. Maj Sjöwall & Per Wahlöös socialistiska polisromaner om Martin Beck var för många det ideologiskt acceptabla undantaget i en annars suspekt genre.

På senare år har dock kriminalfiktionens status ändrats. Kriminalromaner, filmer och tv-serier bereds på ett annat sätt än tidigare plats på dagstidningarnas kultursidor och genren har även börjat tillmätas en viss samtidskommenterande betydelse. Det finns till och med skribenter som menar att deckare på ett speciellt sätt kan belysa den svårbegripliga tillvaron i senmoderniteten och globaliseringens tidsålder. Även inom forskarvärlden har man börjat intressera sig för genren. Bland annat gav jag själv härom året ut en avhandling om den svenska kriminalgenrens historia på film och tv (Folkhemmets skuggbilder, 2008) och skandinavisten Andrew Nestingen har rönt internationell uppmärksamhet för sin studie Crime and Fantasy in Scandinavia (2008). Aktuella Den skandinaviske krimi är dock den hittills bredaste satsningen. Det är den första publikationen från det danska forskningsprojektet «Krimi og kriminaljournalistik i Skandinavien» och antologin innehåller även bidrag från norska och svenska kollegor.

Syftet med Den skandinaviske krimi är att presentera «nye bud på forståelse og rammesætning af den skandinaviske krimi». Det är en viktig ambition. Medan amerikanska forskare under en längre tid ägnat sig åt grundforskning om inhemsk kriminalfiktion, har man i Europa först på senare år visat ett intresse för området (se t ex antologin European Film Noir, 2007). Även i Sverige, Danmark och Norge har studiet av genren varit mycket begränsat. Underskottet på arbeten om skandinavisk kriminalfiktion är ett tänkvärt forskningspolitiskt exempel på hur populärkulturella yttringar av hävd nedvärderats inom akademin. Därför finns det i dag också många och stora vita fläckar på kartan, både när det gäller teori och empiri. Sett ur ett sådant perspektiv är Den skandinaviske krimi en angelägen forskningsinsats.

Antologin sätter fokus på kriminalfiktionen i ett bredare mediekulturellt sammanhang. Redaktörerna Gunhild Agger och Anne Marit Waade betonar att Skandinaviens nya kriminalkultur är ett tvärmedialt fenomen som är knutet till en ökad konvergens mellan litteratur, film och tv (Kurt Wallander hade knappast blivit en så pass populär hjälte om inte romanerna filmatiserats). Agger fäster särskild vikt vid begreppet medialisering för att tydliggöra hur mediala framställningar, som kriminalfiktion, i dag har en annan betydelse än tidigare när det gäller medborgarnas samhällsförståelse. Samtidigt framhålls kopplingen mellan genren och den tilltagande kommersialiseringen av mediemarknaden. För tv-bolagen har kriminalfiktion blivit ett konkurrensmedel i den hårdnande dragkampen om tittarna. Regionala produktionsbolag som Yellow Bird kan hävda sig på den tuffa europeiska marknaden genom satsningar på filmserier med starka varumärken som Stieg Larssons Millennium-trilogi. Filmvetaren Olof Hedling utreder hur kriminalproduktionen har kommit att fungera som ett instrument för regional näringspolitik.

Småstaden Ystad har väl tagit tillvara på tillfället att förknippas med produktionen av svenska och brittiska Wallander-filmer och utvecklat en lönsam «deckarturism», som analyseras av etnologen Carina Sjöholm.

Jämte undersökningar av produktionskontexter, rymmer Den skandinaviske krimi mer estetiskt orienterade analyser med kulturanalytiska infallsvinklar. Genomgående läggs vikt vid att det allt sedan Sjöwall & Wahlöö har funnits en stark tradition med kriminalfiktion med ett «socialt samvete», som nu förändras i den mer kommersiellt drivna mediekulturen. Bland annat argumenteras för att Stieg Larsson i sin Millennium-trilogi renodlade ett bestseller-berättande, där spänningen i en allt högre grad byggs på melodramatiska schabloner. Karen Klitgaard Povlsen lyfter fram den danska tv-serien Anna Pihl som ett exempel på hur nya kvinnliga kriminalhjältar grumlar gränsen mellan det politiska och det personliga. Genom en receptionsstudie problematiserar hon «femikrimin» som genuspolitiskt sprängstoff och visar på motstridigheter hos en tv-serie med uttalat «kvinnlig» profil. Vidare aktiverar Peter Kirkegaard tragedin som ett analytiskt komplement till det inom studiet av kriminalfiktion flitigt turnerade begreppet melodram. Han sätter fingret på att moderna deckare ofta är mer än känslomässigt uppskruvade moralberättelser om gott och ont, utan att de också kan ha karaktär av ödesdramer med en existentiell dimension. Även om den klassiska tragedins metafysiska överbyggnad urholkats i och med sekulariseringsprocessen återfinns dess stilgrepp likväl i kriminalromaner som Arne Dahls boksvit om A-gruppen (som snart kommer som filmserie).

Som poängteras i Den skandinaviske krimi fokuserar man på ett forskningsområde i sin linda. Antologin tillför nya infallsvinklar på genren och skisserar ett teoretiskt ramverk som kommer att vara till nytta för de som gräver vidare i ämnet. Onekligen presenterar boken «nye bud» när det gäller utredningen av samtida skandinavisk kriminalfiktion. Samtidigt har en fråga hamnat litet mellan stolarna: vilka är de «gamle bud»? Vilka relevanta forskningsinsatser har gjorts under tidigare årtionden inom olika discipliner och vilka metodologier och vilka material har man arbetat med? När man träder ut på ett forskningsfält som få velat sätta foten på, finns det en särskild poäng i att förhålla sig till tidigare pionjärarbeten. Överblicken av den forskning som gjorts under tidigare perioder är intressant nu när forskarsamhället äntligen har fått upp ögonen för genren. För Den skandinaviske krimi är en bok rik på uppslag om ett stort ämne, som säkert kommer att följas av fler fördjupande studier. «The game is afoot», som Sherlock Holmes säger.