Journalisternas val

Kjersti Thorbjørnsrud

Journalistenes valg: Produksjon – interaksjon – iscenesettelse. Møtet mellom journalistikk og politikk i en valgkamp med fokus på NRK Fjernsynets valgformater

Oslo: Institutt for medier og kommunikasjon 2009

I Kjersti Thorbjørnsruds doktorsavhandling med den fyndigt flertydiga huvudrubriken Journalistenes valg (men onödigt komplicerade underrubriken) undersöks hur framförallt NRK:s Redaksjon EN agerade under valkampen 2003. Avhandlingen utgör ett viktigt bidrag till forskningen om redaktionella arbetsformer och relationer mellan journalistik och politik i samband med valrörelser. De resultat som presenteras ligger väl i linje med vad som brukar sammanfattas med begreppet politikens medialisering. Politiken anpassas till medielogiker, journalistiska värderingar och arbetsformer och det sker på ett sätt som väcker kritiska frågor om hur demokratin egentligen fungerar.

Thorbjørnsruds avhandling har många förtjänster. Ett övergripande syfte med studien har varit att beskriva en journalistisk praktik, produktionsprocesserna bakom och själva iscensättningen av de valdebatter som organiseras. Även om Thorbjørnsruds stötte på vissa problem då det gäller tillgängligheten till de redaktioner hon ursprungligen ville studera, och vistelsen på Redaksjon EN begränsades till en vecka, har hon med en kombination av intervjuer, text- och dokumentanalyser kommit praktiken relativt nära.

Vissa resultat finner jag särskilt viktiga. Det gäller t ex den analys som baseras på intervjuer med representanter för de politiska partierna. Intervjuerna relaterar inte bara till program och redaktioner inom NRK utan även TV 2. Detta gör studien unik i jämförelse med tidigare forskning. På en detaljerad nivå beskriver Thorbjørnsrud hur partiernas valstrategier på olika sätt anpassas till medierna. Valdebatterna i TV har hög prioritet i partiernas planering och prioriteringar. Om det behövs ändrar partierna sitt program även på kort varsel för att tillmötesgå tv-redaktionens önskemål. Partierna anpassar sig till journalistikens premisser snarare än tvärt om. Thorbjørnsrud visar hur journalistikens makt och partiernas dilemman hänger samman med att debattprogrammens innehåll beslutas i ett sent skede och att det inte är självklart vilka som får delta. I politikernas agerande finns en paradox. De är å ena sidan kritiska till hur debatterna organiseras och iscensätts. Men de är å andra sidan angelägna om att ställa upp på mediernas villkor för det egna partiets fördel och bidrar därmed till att debatterna får den form som de får. De partier som är beredda att aktivt bidra till en populariserad (för att inte säga populistisk), sensations- och konfliktorienterad debatt tycks ha större möjligheter att få vara med och även påverka debatternas innehåll.

I ett särskilt kapitel analyserar Thorbjørnsrud det hon kallar Redaksjon EN:s «utvalgslogikk». Studien tycks visa att dessa valrörelsedebatter i många avseenden produceras enligt samma logik som vi i tidigare forskning uppmärksammat i olika former av talk shows. Här är t ex casting och planering av samtalets dramaturgi centrala inslag i det redaktionella arbetet. Politikerna är inte på förhand kvalificerade till programmen i egenskap av företrädare för t ex ett parti. Detta är inte tillräckligt för att få vara med. Utifrån en föreställd dramaturgi, rollbesättning och tankar om TV-mässighet, diskuteras alternativa deltagare fram och tillbaka. Personer bokas och bokas av. På redaktionen utvärderas sedan programmen delvis utifrån hur bra gästerna kunde prata. Thorbjørnsrud beskriver en situation där de politiska partierna uppfattar sig som beroende av TV-redaktionerna för att nå en stor publik och oftast tycks vara beredda att anpassa sig till journalistikens synsätt.

I en delstudie lämnar Thorbjørnsrud de konkreta redaktionella arbetetsprocesserna för att istället jämföra reglerings- och kontrollregimer gällande valbevakningen i USA, Frankrike, Storbritannien, Sverige, Danmark och Norge. Det är ett innovativt grepp och en mycket intressant analys. Den studie Thorbjørnsrud presenterar här skulle förvisso kunna ha utvecklas till ett avhandlingsprojekt i sig. Den kan kritiseras för att vara en delvis ytlig jämförelse med relativt begränsat empiriskt material. Men Thorbjørnsrud är noga med att klargöra ambitionsnivån. Analysen visar på skillnader avseende relationer mellan journalistik/medier och politik. Dessa relationer studeras här på en helt annan nivå än i föregående kapitel men när dessa olika analyser läggs vid sidan av varandra väcks intressanta frågor om journalistikens autonomi och inflytande i Norge jämfört med andra länder. Den jämförande analysen visar å ena sidan att de tre nordiska länderna skiljer sig från de övriga genom en högre grad av formellt redaktionellt oberoende och journalistisk självreglering. Å andra sidan utmärker sig NRK i jämförelse med Public service i Sverige och Danmark genom att i minst utsträckning garanterar en viss representation för de olika partierna i valbevakningen. NRK framstår enligt Thorbjørnsrud som den kanal där den «populærjournalistiske fjernsynslogikken» får dominera mest. Thorbjørnsrud drar slutsatsen att den ordning som gäller i Norge och som mer ingående studerats i avhandlingens fördjupade fallstudie av Redaksjon EN, med hög grad av redaktionellt oberoende och journaliststyrd valbevakning, inte är «enerådende i vestlige demokratier».

Thorbjørnsruds avhandling har vissa svagheter. Flera av dessa sammanfaller i vad som kan karakteriseras som en olycklig teoretisk eklekticism. I ett kapitel omfattande närmare 50 sidor presenterar Thorbjørnsrud sina teoretiska utgångspunkter. Här tillskrivs Bourdieus fältteori en stor betydelse, men här förekommer även teorier och begrepp från Goffman, emotionsteoretiker som Hochschield, teorier om medielogik, socialkonstruktivistiska teorier om nyhetsproduktion, teorier om populärjournalistik mm. Thorbjørnsrud gör ett inte helt övertygande försök att sätta teorier i relation till varandra bl a genom att tala om makt på olika nivåer. Hon presenterar Bourdieus fältteori som tillhörande de för avhandlingen mer centrala perspektiven men betonar samtidigt att teorierna om känslornas plats i poli

tisk kommunikation är det viktigaste teoretiska bidraget. Kombination av teorier är ofta fruktbart men i denna avhandling är såväl teoriernas inbördes relationer och relationer till de empiriska analyserna problematisk på flera sätt.

Thorbjørnsrud förmår inte omsätta teorierna i analyser på ett sätt som motiverar det omfattande teorikapitlet. Studiens begreppsligt analytiska fokus förblir relativt oklart. Teorierna bidrar inte till den systematik, precision och djup i analyserna som de skulle kunna göra. Det är t ex oklart hur Bourdieus fältteori påverkat designen av de empiriska studierna. Det verkar som att teorierna delvis kommit in i avhandlingsarbetet i ett för sent skede. Thorbjørnsrud skriver att hennes ansats ligger nära Grounded Theory. Jag skulle inte karaktärisera studien på detta sätt. Nackdelarna med det eklektiska tillvägagångssättet blir uppenbara. Studiens möjligheter att bidra till teoriutvecklingen på området begränsas. Det blir delvis oklart vilken forskning avhandlingen kommunicerar med och avser att bidra till. Med en mångfald av perspektiv blir risken stor för missuppfattningar och att man missar den internationella forskningsfronten. Det är vad som sker när Thorbjørnsrud å ena sidan refererar till bl a Erving Goffman och Paddy Scannell, och å andra sidan genomgående betraktar de debattprogram som studeras som texter. Goffman och Scannell hör till de viktigaste teoretikerna i en omfattande forskning där en central utgångspunkt är att samtal i TV och radio bör förstås som «Talk» snarare än som «Text». Thorbjørnsrud missar här möjligheter till mer uppdaterade analyser, hon placerar felaktigt in samtalsanalysen under textanalys och hennes transkriptioner av programmen är oklara på flera punkter.

Dessa svagheter till trots utgör Thorbjørnsruds avhandling ett mycket viktigt bidrag till forskningen om mediernas valbevakning och relationer mellan journalistik och politik. Jag ser verkligen fram emot en fortsättning på den jämförande ansats som presenteras i avhandlingens senare del. Här finns möjligheter till intressanta fördjupade analyser.