Sampling i rörlig bild – en mediatiseringsstudie

Susanne Østby Sæther

The Aesthetics of Sampling: Engaging the Media in Recent Video Art

Oslo: Institutt for medier og kommunikasjon 2009

Inom det produktiva medieestetikprojektet vid Oslo universitet har det tillkommit ytterligare en avhandling. Østby Sæthers utgångspunkt är empirisk och konkret, grundad i upptäckten av en rad samtida, mediebaserade konstverk. Hur skulle denna trend bäst kunna konceptualiseras? Hur skulle man mer systematiskt kunna göra reda för vilka roller medierna spelar i dessa verk? Termen «the media» är dock något problematisk eftersom den är så bred, och kan tendera att släta ut historiska skillnader mellan vad som i här kallas olika mediematerial.

Men infallsvinkeln är intressant, särskilt som avhandlingen spänner över två områden som sällan relateras till varandra: estetiska frågeställningar är starkt underutforskade inom medievetenskapen, medan konstvetenskapen traditionellt inte befattat sig med medier – även om detta nu är på väg att ändras, bland annat i och med att studiet av visuell kultur blivit etablerat.

För ändamålet har författaren så valt ut tre verk som alla återanvänder redan existerande material från medier, men på vitt skilda sätt: Johan Grimonprez’ Dial

H-I-S-T-O-R-Y (1997), Pierre Huyghes The Third Memory (1999) och Douglas Gordons through a looking glass (1999).

Med stor systematik går Østby Sæther sedan igenom de olika termer som använts för att beskriva återanvändningen som estetisk strategi: readymade, collage, montage och appropriation. De diskuteras med avseende på teknik, på medieteknologiernas roll inom respektive begrepp, utifrån relationen mellan källmaterialet och det nya verket och slutligen hur begreppet relaterar till den historiska situationen. Hon finner användbara drag i alla fyra begreppen, men det står samtidigt klart att inget av dem täcker komplexiteten i det fenomen hon vill beskriva.

Istället introducerar hon samplingsbegreppet, som hon vill importera till videokonsten från musiken. Sampling är, menar författaren, interdisciplinärt och därför bättre, men också mer precist än de övriga. Det innefattar en tydlig relation mellan det tidigare inspelade materialet och den digitala medieteknologin; det sätter alltså fokus på media som teknologi. Sampling innefattar också huvudsakligen kopierat material från populärmedia, som alltså redan är kulturellt kodat. Vad det nya verket skapar är därför en ny relation till materialiteten; fokus ligger alltså även på media som materiellt avtryck. Slutligen är det inte konstsfären utan vad Østby Sæther kallar «the mediascape» som är referensramen för det nya verket; slutligen möjliggör alltså samplingsbegreppet fokus på media som socialt och kulturellt fält.

Grimonprez’ Dial H-I-S-T-O-R-Y innehåller ett rikt mediematerial, bestående såväl av filmklipp, klipp från tv-nyheter och hemvideomaterial, alltsammans relaterat till flygplanskapningar. Med sitt analytiska angreppssätt lyckas Østby Sæther här visa på vilka sätt relationen mellan subjektiv erfarenhet och medierad historia faktiskt gestaltas i filmen: i opposition mellan hemvideomaterial och klipp från film och tv, men också i förbindelse mellan åskådaren och världen via tv. Även Huyghes The Third Memory innehåller flera typer av mediematerial: nyhetsbilder från John Wojtowicz rån i Bay Ridge, Brooklyn 1972, filmen Dog Day Afternoon som fiktivt gestaltar detta skeende och slutligen en nutida iscensättning av rånet. Här konstaterar författaren att verket snarare bygger på vad hon kallar konstruktionen av en «fluid interdependence» mellan de olika typerna av material, och skapar ett «tredje minne» i Bernard Stieglers mening, där gränsen är upplöst mellan subjektivt och kollektivt minne. Douglas Gordons through a looking glass, slutligen, innehåller ett enda samplat klipp, nämligen spegelscenen från Taxi Driver, som han rekonfigurerar på ett intrikat sätt. Men här, liksom i de båda andra verken, är det ändå en och samma problematik som står på spel: relationen mellan tidigare inspelat mediematerial och den subjektiva upplevelsen av detta material. Det är alltså spänningsfältet mellan subjektiv erfarenhet och medierat material som står i centrum för den praktik som Østby Sæthers studie undersöker.

Det är ett gediget arbete, med utomordentligt grundliga analyser. Avhandlingen är också spännande inte minst därför att den undersöker ett samtida, ännu pågående fenomen. Det innebär emellertid att analysen inte helt går att konkludera.

Slutligen gör författaren ändå antagandet att sampling som estetisk praktik både reflekterar över och i sig bidrar till den ständigt pågående mediatiseringsprocessen i samhället. Denna har (bland annat av Scott Lash och Celia Lury) beskrivits i liknande termer som hon själv använder, exempelvis i diskussionen av «the thingification of media», som både lägger tonvikt vid medieteknologin och vid den materiella aspekten. Men media är inte bara ett «ting» att handha – utan också i tilltagande grad en referensram för samhället och dess självförståelse. Det avslutande argumentet är värt att ägna vidare reflektion: att samplingen är i själva verket är en särskilt tydlig och explicit artikulering i konstens form av denna samhälleliga mediatiseringsprocess.