Oslo: Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo 2009

Reflektion över journalistisk professionsmoral

Paul Bjerke disputerade i april 2009 på avhandlingen Refleks eller refleksjon? En sosiologisk analyse av journalistisk profesjonsmoral. Avhandlingen utgör en omfattande analys av pressetikens ansvar och gränser, särskilt betonas gränserna mellan professionsmoral mot den så kallade allmänmoralen. Bjerke har två huvudslutsatser. Han visar att pressens samhällsuppdrag i liten grad reflekteras i professionsmoralen. Samhällets krav på vad journalistiken bör göra får i den journalistiska vardagen mycket litet gehör och glöms oftast bort i relation till andra hänsynstaganden. Professionsmoralen har blivit mer begränsad och det råder en asymmetri mellan allmänmoralen och professionsmoralen. Konsekvensen kan bli att journalistiken tappar i politisk legitimitet.

Hans andra huvudslutsats är att journalistikens moraliska praxis bygger mer på reflex än på reflektion; mer på intuition än på professionell analys. Detta kan vara både en orsak till och en konsekvens av professionsmoralens asymmetriska karaktär. I huvudsak betyder det att det reflekteras väldigt lite kring professionsmoral i den journalistiska vardagen. De flesta journalister verkar tycka att ’det här kan vi’. Och Bjerke menar att genom att inte problematisera sin egen verksamhet och moral, kan journalistiken tappa legitimeringen av sin professionella makt.

Bjerkes analys bygger på en stor empiri. Surveydata blandas med intervjumaterial, som trianguleras med innehållsanalyser av uttalande från Pressens Faglige Utvalg 2004–2007 samt en pressetisk genrestudie.

Paul Bjerkes avhandling är oerhört spännande genom sitt sätt att koppla ett institutionsperspektiv med ett professionsperspektiv. Därigenom utvidgar Bjerke tidigare inomvetenskapliga diskussioner om huruvida journalistik är en profession eller inte. Spännande är också Bjerkes vridande och vändande av etikbegreppet och hans empiriskt grundade kritiska reflektioner över journalistisk etik. Hans behandling av journalistiska tolkningsramar gör att man får en god inblick i den uppenbara skillnaden mellan en pressetisk retorik och den vardagliga journalistiska praktiken.

Här märks att Bjerke är synnerligen väl insatt i ämnet. Avhandlingen visar på fördelen med att en forskare med egen gedigen journalistisk erfarenhet beforskar sitt eget område. Framför allt visar detta att Bjerke är engagerad i ämnet; hans kritiska engagemang lyser upp textens empiriska del.

Det är också en fröjd att läsa en text som är skriven av en rutinerad författare, vilken gör den tämligen lättläst trots dess tyngd.

Det finns emellertid frågetecken i avhandlingen; jag ser metodologiska problem och teoretiska svagheter, vilket får konsekvenser för Bjerkes analytiska förhållningssätt.

Låt mig börja med Bjerkes forskningshantverk. Att triangulera metoder som Bjerke gör är intressant. I min mening är en av avhandlingens riktigt starka sidor att undersöka etik utifrån så olika och många metodologiska vinklingar. Att triangulera är emellertid inte lätt. Bjerke är medveten om vanskligheterna med triangulering och diskuterar dessa på ett utmärkt sätt. Tyvärr hoppar han nästan helt över fördelarna, vilket gör att en känsla av metodologisk svaghet lever kvar hos läsaren.

Bjerke ger i inledningen av boken en intressant överblick över det teoretiska fältet kring pressetik och professionsforskning. Detta kopplar Bjerke elegant till empirin (i kapitel 14, 15 och 17) och för här fram sina främsta argument gällande journalistisk etik. I mitt tycke de mest spännande delarna av boken! Så här hade jag önskat att Bjerke kunde gjort i övriga empiriska delar.

Jag har två exempel som jag tycker Bjerke borde utvecklat (väl medveten om att man som författare måste göra avgränsningar). Som Bourdieuforskare gladde det mig att Bjerke vid flertal tillfällen nämner begreppet doxa. Tyvärr släpper Bjerke Bourdieutråden och gör inte något av analysen kring spelet om professionsmoralen. Att vidareutveckla diskussionerna kring journalistisk etik som doxa och PFU som social bankir skulle tillfört den analytiska delen av avhandlingen mycket.

I teorigenomgången nämner han inte en enda genusvetenskaplig journalistisk forskningstext – trots att det finns mycket skrivet om manlighet och kvinnlighet inom journalistiken kopplat till etik. Min poäng är att Bjerke härmed missar en stor resultatpoäng. Han visar nämligen i två tabeller att kön inte spelar roll för pressetisk aktivitet. Detta är synnerligen intressant och borde ha diskuterats.

Bjerkes tema med avhandlingen hamnar mitt i en aktuell debatt om medieetik. Och där utgör hans avhandling ett värdefullt inlägg i denna debatt med sin vetenskapsbaserade empiri. Då är det synd att han nästan enbart fokuserar på pressetik när så mycket intressant inom medieetiken handlar om gränserna mellan olika medier. Vad händer med pressetiken när pressjournalister samtidigt också ska göra webbtidning, twittra, göra film och göra webbradio? Här ser jag stora möjligheter för Bjerke att vidareutveckla sina professionsetiska tankar.