Bergen: Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen 2009

Kriminaljournalistik och moralfilosofi

Diskussionen om kriminaljournalistiken har både i Norge och i Sverige starkt bidragit till framväxten av pressens etiska regelverk. Och just delar av detta regelverk, nämligen Pressens Faglige Utvalg (PFU), står i fokus för en ny avhandling av Svein Brurås Kriminaljournalistikkens etikk. PFU-uttalelser belyst fra tre moralfilosofiske posisjoner (359 s.). Författaren tar sig an kriminaljournalistikens etik med utgångspunkt i såväl journalistikforskning som moralfilosofi.

Studiens övergripande frågor och syfte är att utröna vilka etiska tankesätt och begrundanden som uttrycks i bedömningar från pressens etikorgan, PFU, och vilka moralfilosofiska positioner som kan spåras i uttalanden om kriminalsaker mellan åren 1972 och 2006 (602 stycken) samt i olika redaktioners svar på dessa. De uttalanden som PFU avger är mycket kortfattade, tämligen standardiserade och återger regelmässigt punkter från Vær-Varsom-plakaten. Här avgörs kort och gott om brott mot det självpåtagna regelverket kan iakttas. Mycket lite av mer utarbetad etisk reflektion är synlig. Att spåra implicita etiska värderingar är således inte helt enkelt.

Tre olika etiska teorier bildar utgångspunkt för tolkningen av pressetiska hållningar: diskursetik, dygdetik samt närhetsetik. Diskursetiken har en modern uttolkare i Jürgen Habermas och handlar om att skapa en förnuftig prosedyr för samhällsdebatten där alla kan komma till tals och där man tillsammans kan hitta rimliga lösningar för allas bästa. Dygdetiken handlar om det goda och om socialt medansvar och är en etik som är kulturellt bestämd. Hit hör kommunitarismen, som på medieområdet blivit argument för att nyhetsredaktioner bör visa solidaritet med sitt lokalsamhälle. Närhetsetiken slutligen fokuserar på relationen mellan ett jag och ett du, på mötet med «den andre» och det individuella ansvar som uppstår däri. De tre etiska teorierna representerar alltså helt olika sätt att förhålla sig till pressetiska frågor och är så betraktade, menar Brurås, varandra uteslutande. De ger väldigt olika svar i konkreta situationer.

Vad är då hans fynd?

Så som pressetiken under analysperioden uttrycks av PFU bär den i mycket hög grad en diskursetiskt prägel. I situationer när ord står mot ord tar man till kriterier som bemötanden, källkritik, balans, för att avgöra frågan. Frånvaron av dygdetiska perspektiv är slående. Etiken är i mycket reducerad till att undgå brott mot regelverket, den är «jussifierad». Det mest dygdetiska draget som kan hittas är föreställningen om det goda samhället, att journalistiken gör samhällsnytta genom att t.ex. uppfylla publikens informationsbehov och skydda den svage. Kommunitarismens synsätt på medierna som lojala mot sin lokala miljö, är inte synligt i PFU:s uttalanden.

Närhetsetiska reflektioner finns i PFU-uttalandena, men underordnas systematisk «sakens samfunnsmessige betydning» och «publikums berettigede informasjonsbehov» (s. 312). De prioriteras dock i förhållande till «den gode historien» och dramaturgiskt och visuellt effektsökeri.

Klageorganet PFU, summerar författaren, har allt mer kommit att likna en juridisk domstol och inbjuder inte till etiska reflektioner – dessa förs någon annanstans. Här framtonar ett PFU som är legalistiskt, smalt och undviker de stora etiska frågorna.

Svein Brurås avhandling om kriminaljournalistiken och pressetiken utgör ett omfattande arbete och är rik till innehåll. Författaren tar sig an ett väsentligt, men i hög grad underutforskat, fält och gör det på ett originellt sätt där han låter journalistikforskningen möta moralfilosofin. Arbetet vittnar om en bred orientering inom journalistikforskningen och om stor förtrogenhet med moralfilosofin. Det tvärvetenskapliga perspektivet är en tillgång. Avhandlingen är ett välkommet tillskott till den empiriska forskningen om journalistik och etik i Skandinavien. Den bidrar med ny kunskap om bakomliggande värderingar om kriminaljournalistik hos PFU samt olika redaktioner.

Svein Brurås bok är välskriven och i många avseenden en pedagogisk införing i de två berörda vetenskapliga områdena. Här återfinns insiktsfulla analyser och intressanta reflektioner om de komplexa sammanhang i vilka kriminaljournalistiken ingår.

Avhandlingen har dock också svaga sidor. Flera frågeställningar och syften konkurrerar med varandra och förhållandet dem emellan är oklart. Det finns också en otydlighet i hur problemställning, metod, teoretisk apparat och resultat förhåller sig till varandra. Emellanåt framstår ambitionen att bidra till den «goda journalistiken» som överordnad den kritiske forskarens perspektiv. I analysen finns glidningar mellan analys av PFU:s och redaktioners uttalanden respektive de ursprungliga kriminalsakerna. Boken är teoretiskt överlastad, här griper författaren över allt för mycket och vissa avsnitt har snarast lärobokskaraktär – den pedagogiska styrkan kan som avhandlingstext bli en svaghet.

Svein Brurås har med sin avhandling skrivit in sig i den fåra inom journalistikforskningen där humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv möts. Betoningen i metod och ansats ligger i den första, men arbetet bidrar genom sitt studieobjekt och den vidgade analysen också till den sista. Avhandlingen kan ses som ett kvalificerat inlägg i pressetisk forskningsdebatt, men också som ett bidrag till forskningsfältet om medier och brott.