Kinoens annerledesland

Ove Solum

Helt og skurk – Om den kommunale film- og kinoinstitusjonens etablering i Norge

Oslo: Unipub 2004

På 1910-tallet gjennomgikk den norske filminstitusjonen store endringer. Kommunaliseringen av kinoleddet var den største forandringen, og i årene 1913 til 1920 gikk mesteparten av de store norske kinoene fra privat til kommunalt eierskap. Et argument som flere kommuner brukte i denne prosessen, var hensynet til teateret. Filmmediet representerte den moderne tidens farligheter, og måtte begrenses og kontrolleres, mens teateret måtte vernes og støttes.

I Trondhjem fikk dette mange interessante utslag i årene etter 1911, da byen på nytt hadde fått et fast teater. Den 18. juni 1913 skrev politimester Jelstrup et brev til teateret, som svar på deres søknad om å anordne et teaterlotteri: «A/S Trondhjems nationale scene tillates herved med amtets approbation at utlodde traverhingsten ’Jack’ med sæle og amerikansk gig samt en nærmere betegnet motorbaat.» Film-mediet ble nøye kontrollert, og kinoeierne måtte hver måned vise opp sine regnskaper for politimesteren, som kontrollerte at riktig avgift var blitt innbetalt til kommunen. Samtidig ble teateret subsidiert, og spesialtilskudd gitt til teaterorkester og dekorasjoner. I 1914 skrev teateret til kommunen i forbindelse med budsjettbehandlingen og beregningen av tilskuddet til teateret: «Og da bl.a. kinematograferne har bidrat til at sætte publikums fordringer til sceniske effekter op til en før uanet høide, vil denne del av budgettet snarere stige end synke.»

Også i Kristiania var dette forholdet mellom filmen og teateret viktig, men ettersom overskuddet fra hovedstadens kinoer var mye høyere, kunne også andre kulturelle tilbud finansieres av kinooverskuddet. I Ove Solums doktoravhandling Helt og skurk – Om den kommunale film- og kinoinstitusjonens etablering i Norge kan man blant annet lese om den tiden da hovedstadens kinoer ble drevet i fellesskap mellom det kommunale og det private: «Overskuddet fra 1920 ble således delt mellom folketeateret (600 000), Gustav Vigelands atelier (300 000), nytt konserthus (200 000), til filmens anvendelse i skolene (50 000), til Kristiania kommunale kinematografers fond for pensjonering av Nationaltheatrets kunstnere, funksjonærer og arbeidere (200 000) og til Filharmonisk selskaps pensjonsfond (50 000)» (s. 282–283). Etter diskusjonene i bystyret, ble det sistnevnte beløp i stedet tildelt Den norske forfatterforenings fond.

Det særnorske kommunale kinosystemet er mye omskrevet. Ikke minst egnet Sigurd Evensmo mange sider til dette i Det store tivoli i 1967, og de aller fleste som har skrevet om norsk film siden den tid har på en eller annen måte kommet inn på dette systemet og dets konsekvenser for visning og produksjon av film. Likevel har vi savnet en virkelig grundig og dyptloddende studie av etableringen av dette kommunale systemet. Med Solums avhandling har vi endelig fått akkurat dette.

Avhandlingens problemstilling formuleres som et spørsmål: «Hva var bakgrunnen for at man i Norge organiserte film- og kinoinstitusjonen på en måte som skilte den fra den øvrige film og kinoverden?» (s. 10 og 337). I sin innledende redegjørelse for avhandlingens oppbygging peker Solum på at: «Avhandlingen har to hovedspor, ett som retter seg mot filmkulturens introduksjon og de reaksjoner denne forårsaket, og ett som tematiserer kommunaliseringsprosessen» (s. 22). Avhandlingen har dermed et bredt perspektiv knyttet til både etableringen av filmen og institusjonaliseringen av det nye mediet, og dette benyttes deretter som et bakteppe og forklaringsgrunnlag for å beskrive og diskutere selve kommunaliseringen av kinoene.

Avhandlingen innledes med redegjørelser for problemstilling, perspektiv og kilder. Deretter trekker Solum opp de bredeste perspektivene, der modernisering, legitimering og kommunalisme står sentralt. Her etablerer Solum noen verdifulle metaperspektiv på kommunaliseringen av kinoene, først og fremst gjennom referanser til nyere sosiologisk og statsvitenskapelig litteratur. Rune Slagstad og hans diskusjoner av venstrestaten er spesielt fruktbare og gir framstillingen et overordnet perspektiv som også bidrar til å forklare den historiske utviklingen i de første tyve årene av forrige århundre.

Etter denne innledningen følger Solum sitt første hovedspor og skisserer filmen og kinoens introduksjon og etablering i Norge, med et internasjonalt komparativt perspektiv. Mest plass egnes til den moralske panikk som vokste fram omkring 1910 og de konkrete resultater dette fikk i form av Kinoloven i 1913. Både spørsmålet om sentral sensur og den kommunale bevillingen diskuteres grundig. Så følger Solum sitt andre hovedspor og presenterer kommunaliseringen av kinoene. Her presenteres utviklingen i Norge i bred forstand, og nærmere studier vies utviklingen i Notodden og Kristiania. Spesielt hovedstaden legges under lupen, og som et spesialtilfelle, med en lang periode med delt styre og eierskap inntil også Oslo får helkommunalt eierskap fra og med 1926, er dette et naturlig og interessant valg. Helt avslutningsvis vender Solum tilbake til de første spørsmålene, men avslutter sin avhandling med en epilog der spørsmålet om kommunaliseringens konsekvens for norsk filmproduksjon diskuteres.

Ove Solums avhandling Helt og skurk – Om den kommunale film- og kinoinstitusjonens etablering i Norge er grundig og solid. Den er virkelig et svennestykke. Avhandlingen er forbilledlig klar og velstrukturert. Den er velskrevet og perspektivrik, og vil utvilsomt bli en viktig referanse i studiet av norsk filmkultur. Flere av dens perspektiver peker også framover og ut over den tid som studeres, og kan benyttes i arbeidet med mer moderne studier av de kommunale kinoene, deres legitimering i det norske samfunnet og nyere utvikling under press fra nye medier og ny teknologi.

Helt uten motforestillinger går man imidlertid ikke til Solums avhandling. Det er et imponerende arbeid, med god oversikt over feltet og med kloke vurderinger og diskusjoner, men avhandlingens første hovedspor kunne med hell ha blitt redusert en del til fordel for ytterligere fordypning av det andre hovedsporet: selve kommunaliseringen. I studiet av filmens introduksjon og etablering har Solum færre nye primærkilder, og benytter seg oftest av velkjente sekundærkilder. Her blir det også til tider litt skjemmende at de internasjonale perspektivene risses opp ved hjelp av filmhistoriske grunnbøker. På det feltet som etter hvert kun karakteriseres som «tidlig filmhistorie», finnes det et hav av gode spesialstudier som langt på vei ville være å foretrekke framfor introduksjonsbøker fra grunnfag eller bachelor. I den forbindelse blir den til tider noe doserende og skolemesteraktige tonen problematisk. Det noe omstendelige ved framstillingens første hovedspor forsterkes ved at kildene er velkjente og velbrukte.

Her er det også irriterende at Solum ikke oppgir hvilket avismateriale han egentlig har undersøkt. Dette primærmaterialet er av avgjørende betydning for verdien av studien, men presenteres kun på følgende måte: «Det er i denne forbindelse gjort søk i hovedstadsavisene Aftenposten, Dagbladet og i Christiania Nyheds og Avertissements Blad (Morgenposten) i årgangene etter de første kinoetableringene i 1904/1905. Spesielt sistnevnte organ har vist seg å inneholde mye filmstoff i form av kinoannonser» (s. 17). I litteraturlisten kan man så på sidene 374–375 se de siterte avisene og tidsskriftene, men ei heller der får vi noen redegjørelse for omfanget, valgene og systematikken i arbeidet med denne primærkilden. Dette er ikke en praksis som er unik for Solum, men det reduserer forskningsverdien betraktelig – både for den som vil vurdere arbeidet, men også for de forskere som vil stå på Solums skuldre og videreføre hans arbeid. Kanskje blir man tvunget til å gjøre unødig arbeid om igjen.

I andre hovedspor kunne også med hell noe mer tid vært brukt i arkivene. Noen sporhund er Solum ikke. Han er en som foretrekker de store perspektivene, og det er verdifullt og viktig, men av og til får man en følelse av at når et slikt gedigent arbeid først skal gjøres, kunne ytterligere noen søk i riksarkivet eller kommunearkivet erstattet de brede penselstrøk og nærsynte dokumentanalyser med noe mer «thick description». Spesielt i presentasjonen av utviklingen i Notodden og Kristiania.

Disse innvendingene reduserer selvsagt ikke verken innsatsen eller verdien til avhandlingen. De kommer fordi man får så mye godt, og dermed gjerne vil ha enda mer. Solum har gjort spennende oppdagelser i kommunale kilder og tidsskrifter og kan kaste lys over både hele film- og kinoinstitusjonen og en lang rekke delområder innenfor filmens etablering, kontrolldiskusjonene og kommunaliseringen av kinoene. Det er et viktig mediehistorisk bidrag Solum har levert, som fortjener å bli lest av mange.

Partipressen granskar televisionens valprogram

Henrik G. Bastiansen

Da avisene møtte TV: Partipressen, politikken og fjernsynet 1960–1972

Universitetet i Oslo, 2006.

Temat på Henrik Bastiansens doktorsavhandling är intressant och även viktigt: hur tog ett gammalt medium emot ett nytt? Bredare sagt är det fråga om förändring i mediesystemet, som i och för sig är hela tiden i rörelse.

Från 1800-talets slut ända till 1900-talets sista kvartal har pressen i hela Norden präglats av ett partipressystem: de flesta tidningarna har haft en offentlig partianknytning. I Norge kunde man så sent som år 1990 klassificera 39 procent av dagstidningar som «politisk press», medan år 1999 bara en enda tidning hade den formella partianknytningen kvar. I Finland var det år 2002 då den sista av sjudagarstidningarna blev formellt obunden.

Då den norska pressen på 1960-talet fick en ny konkurrent i form av TV, bestod den just av partitidningar. Man får anta, och det har bekräftats av forskning, att ett språkrör i stort sett verkligen bär sig åt som ett språkrör, d v s partitidningarna tittar på världen genom färgade linser. Det är också väsentligt att notera att flertalet eller åtminstone en stor del av tidningars läsare delade sin tidnings åsiktsprofil. Men man måste också komma ihåg att redan på 1960-talet hade sammansättningen av de största tidningars läsekrets börjat bli mångsidigare. I Sverige lanserade Jörgen Westerståhl redan i slutet av 1950-talet begreppen «inomspridd» och «överspridd» för att karaktärisera läsekretsens sammansättning. Henrik Bastiansen går utav att 60-talets norska partitidningar var inomspridda, lästes främst av respektive partiers anhängare.

Redan vid radions tillkomst blev rundradioverksamheten in Norden «public service», allmennkringkasting, och snart förstatligades rundradiobolagena. Verksamheten började finansieras med licensavgifter, och samhället kontrollerade institutionen på varierande sätt. I Finland har YLEs högsta beslutsfattande organ, förvaltningsrådet, sedan 1949 utsätts av riksdagen. I Norge var det från 1933 regeringen som valde direktörerna vid NRK, och ett kringkastingsråd grundades.

Ramen för Henrik Bastiansens undersökning är sålunda sådan att å ena sidan finns det privatägda eller organisationsägda rikstidningar och regionaltidningar som har en partipolitisk anknytning, och å andra sidan finns det ett statligt rundradiobolag som börjar bygga upp en rikstäckande tv-kanal. Materialet har Bastiansen valt att hämta från ett stort antal tidningar, särskilt i Oslo och södra Norge, och sedan begränsat sin bevakning till skriverier om televisionens valprogram och valdebatter i samband med stortingsvalen år 1961, 1965 och 1969 samt folkomröstningen om norsk medlemskap i EEC år 1972.

Avhandlingens undertitel nämner partipressen, partierna samt televisionen, och problemställningen preciseras till tre stycken frågor: Vilka strategier formulerade pressfolk för tidningar att möta det nya mediet? Hur gick själva mötet mellan partitidningar, politik och televisionen under tv-mediets introduktions- och tillväxtperiod 1960–72? Vad betydde tidningarnas möte med televisionens politiska debattprogram för partipressens journalistiska praksis? Frågeställningen kan kanske förkortas och förenklas till «pressens strategier», «skildrande analys av pressmaterialet», samt «vad betydde det», och författarens svar är kort sagt: Hällre än ett hot sågs televisionen som en stimulans till tidningspressen; partipressen tog en kontrollerande roll gentemot televisionens politiska program och betraktade dem bakom sina egna färgade glasögon; televisionen bidrog starkt till att traditionell partijournalistik började se ut som gammalmodig och otidsmässig – och att rundradioverksamheten blev ett korrektiv för partipressen.

Henrik Bastiansens avhandling är en imponerande arbetsprestation och inom sina egna ramar verkar den vara solid grundforskning, men det finns ändå anledning att diskutera vissa av hans principiella val och beslut.

Jag har läst och positivt recenserat Bastiansens och Hans Fredrik Dahls Norsk mediehistorie, så jag visste att «mediehistoria» är för Bastiansen ett överbegrepp för olika «mediumhistorier». Men man kan också gå utav att ordet «mediehistoria» består av två delar, «media» och «historia»; den första delen avgränsar att forskningsobjektet hämtas ifrån fältet «journalistik, medier och kommunikation», och den senare definierar att det är fråga om historia, förändring i tid och rum. För Bastiansen är «presshistoria» en av mediumhistorierna, och han tar upp Dahls tredelning om att forska pressen som «opinionsfaktor», «system» och «text».

I första början, på partipressens tidevarv, brukade pressforskningen syssla med opinioner, och då Bastiansen nu på 2000-talet har 1960-talspress som material, väljer han att betrakta pressens roll i just opinionsbildningen. Avhandlingen är främst en opinionshistorisk undersökning, vilket betyder att man måste analysera pressen som text och identifiera åsiktsprofiler.

Jag tycker att avhandlingens grundkonstellation inte är problemfri, fastän jag medger gärna att den som valts är helt möjlig. Nämligen, å ena sidan har vi ett antal partitidningar, av vilka vi redan vet att de är partiska. Det finns hyllmeter av böcker och lärdomsprov som bekräftar detta. Sedan å andra sidan har vi ett public service rundradiobolags television, som per definition måste vara balanserad, och i fall av valprogram låta partiernas representanter säga sitt. Då partiernas språkrör granskar politiska valprogram, är det väl rätt självklart att de egna tycks klara bättre än motståndarna. Sålunda tycker jag att det inte finns mycket nytt att vänta då man studerar partitidningarnas inställning till politiska tv-program. Kanske hade forskning på pressreceptionen av all tv-programmering kunnat ge mera överraskande resultat? Man kan också fråga om inte en jämförande «systemanalys» av partipressystemets och «allmennkringkastingens» funktioner och villkor kunde ha givit en bra grund för mindre omfattande och mer koncentrerade, handplockade textanalyser.

Bastiansen skriver att hans arbete bygger på historiefackets forskningsmetoder, sådana som de är presenterade i fackets grundläggande introduktionsböcker. Edvard Bulls klassiska artikel «Den moderne pressen som historisk kilde» (1929) var i sin tid viktig för den skillnad som Bull drog mellan individuella och (såsom tidningar) kollektiva källor och dess krav för källkritiken. Artikeln var egentligen ett presshistoriskt forskningsprogram, och min tolkning av Bull är att källkritisk forskning på pressen gäller forskning på pressens bundenhet, konkret sagt i nordisk historisk sammanhang förhållandet mellan pressen och partier. Men behöver man fortfarande betrakta pressen som en källa? Varför inte ett forskningsobjekt?

Givetvis är den tryckta tidningen en «kvarleva» i den betydelse som klassisk källkritik brukar ordet, och naturligtvis innehåller den tryckta tidningen material som är en «traditionskälla» eller en «beretning», men än sen? Vi behöver väl inte heller på spåren av den klassiska källkritiken intressera oss för sanningsenligheten av tidningens innehåll. Bastiansen skriver att skillnaden mellan historiska källor som traditionskällor (eller beretninger) och kvarlevor är grundläggande i den historiska forskningsmetoden – detta med källhänvisning till Ottar Dahl, Sivert Langholm och Knut Kjeldstadli. Ottar Dahl skrev att historikern försöker skapa teorier om hurudan samband källorna har till historisk verklighet – eller med andra ord, försöker rekonstruera denna verklighet, som kan förklara källorna. Och man kan gå vidare: om vi nu p g a vad Dahl skrev tycker att tidningens innehåll är en källa, så måste vi skapa en teori som förklarar innehållet av källan d v s i detta fall tidningen. Detta spår leder oss till bakgrunden: hur fungerar partipressen, hur fungerar NRK? Och jag antar att svaren lyder: partipressen fungerar som partiernas verktyg, NRK fungerar som ett public service rundradiobolag – för alla, balanserad och under politisk bevakning.

Såvitt jag märkt har historikerna redan länge tagit avstånd av den klassiska källkritiken, som syftade på säker och «sann» vetskap. T ex den finländska historikern Jorma Kalela har börjat tala om «valid» och fruktbar information: källorna är inte mera pålitliga eller opålitliga, utan informativa på olika sätt. Var och en källa har någon uppgift, och denna uppgift bestämmer dess innehåll – och därför är alla källor på något sätt snäva. För att använda Kalelas metafor, forskaren måste bara fråga «vilken rävsvans har varit under armen» då källan har skapats.

Jag återvänder till ordparet «media» och «historia» och ställer frågan, kunde inte «mediehistoria» (eller presshistoria för den del) även i metodisk hänsyn vara något «mer» än «vanlig» historia? Bastiansens grepp är den konventionella historieforskningens – men låt oss tänka att man har vissa begränsade resurser för ett forskningsuppgift om pressens inställning till televisionens ankomst och spridning. Man kan samla ett omfattande material, ordna den och presentera en beskrivning av dess innehåll – eller man kan begränsa materialet ytterligare och använda mer avancerade analysmetoder. Bastiansen avvisar vid flera tillfällen t ex diskursanalysfamiljen som för teoretisk, men jag undrar fortfarande om inte mediehistoria är ett mer teoretiskt område än vanlig historia, som även den numera har blivit mer teorimedveten.

Hittills har jag framfört kritik med att framföra alternativa tillnärmningssätt. Men i grund och botten tänker jag att man alltid måste respektera de val och beslut som författaren på en undersökning själv har gjort. Så skall också den här avhandlingen slutligen värderas utgående av forskarens egna utgångspunkter. Henrik Bastiansens mycket traditionell «kvalitativ» skildrande analys kräver många sidor och presenterar en massa detaljer – och tycks i och för sig vara vattentät i sin argumentering. Men särskilt för en utländsk läsare, som inte är bekant med norsk politik på 1960-talet, känns det att man kunde mycket väl leva utan att få känna till alla de tidningsartiklar och detaljer som nu förstärker analysen och gör den på sitt sätt mångsidig. Jag antar att norska läsare med sin «tacit knowledge» om det som materialet handlar, upplever detaljrikedomen på ett annat sätt.

Den här undersökningens uppgift har definierats att vara en skildrande analys, och en sådan har Henrik Bastiansen verkligen gjort. Avhandlingen är som starkast i det att en enorm massa material har samlats enligt vissa kriterier, ordnats enligt frågeställningen och presenterats på ett klart och lättläst sätt. Utanför en skildrande analys går Bastiansen först i slutet då han frågar om det var televisionens spridning som kan förklara partipressens nedgång. Televisionens bidrag var ganska stor, tycks han konkludera, men han påpekar att även andra faktorer fanns. Här saknar man ytterligare forskning: de flesta, jag medräknad, är väl benägna att tolka partipressens nedgång mer utav ett samspel av många marknadskrafter, bland vilka konkurrens eller påverkning av andra medier är blott en.

Min mening är att Henrik Bastiansens avhandling är inte banbrytande i metodisk hänsyn eller överraskande för sina empiriska resultat. Den är faktiskt traditionell även inom historiefacket, och kunde ha utnyttjat mer av den «mediehistoriska» tänkande som författaren nog är bekant vid. Men inom sina egna ramar är Henrik Bastiansens avhandling solid – god sådan som den har gjorts.

Mer om barn enn om TV

Karin Hake

Historien om Barne-TV. Barndomsbilder 1960–2005

Oslo: Universitetsforlaget 2006

Mot en stuevegg malt på strie står to hånddukker og diskuterer seg imellom. Pernille har akkurat avslørt Mr. Nelson i å ha tyvspist neste hele kringlen som hun har bakt til seg og dukkeungen sin. Etter først å ha truet med å låse ham inne i kisten han gjemte seg i, ber hun ham nå om rydde opp smulene etter seg. «Må jeg det?» spør Mr. Nelson på norskamerikansk, og prøver å unnskylde seg med at han ikke bare har vondt i ryggen, han har jo dessuten også søndagshanskene på! Holder man denne lille scenen fra Hjemme hos Pernille fra 1966 med dens enkle, visuelle uttrykk opp mot for eksempel dagens NRK-produksjon «Likt for alle» i Barnas supershow, er det lett å finne åpenbare forskjeller mellom dem. I Historien om Barne-TV. Barndomsbilder 1960–2005 kan det imidlertid synes som om Karin Hake tegner forskjellene større enn det de nødvendigvis er.

Hake gir oss Barne-TVs historie fra programmets spede begynnelse rundt 1960, fram til i dag. Selv om hun har begrenset sin historiske framstilling til å gjelde program som NRK selv har produsert, utgjør Barne-TV en svært omfattende programpost å skrive historie over. Som all annen fjernsynshistorie vil den dessuten kunne skrives ut fra en rekke forskjellige perspektiver: perspektiv i retning av det institusjonelle, det estetiske, det markedspolitiske, det ideologiske. Alle disse er representert i Hakes framstilling, men det er orienteringen om det ideologiske som hun velger å legge størst vekt på. «Hva ser vi i speilet?» spørres det til slutt i hvert av de tre hovedkapitlene i boken, og i svaret Hake gir på dette spørsmålet ligger også det perspektivet hun har lagt på sin historiske framstilling.

Undertittelen på boka er «Barndomsbilder 1960–2005», og den er vel så viktig som hovedtittelen når man skal forstå Hakes prosjekt. Framstillingen er strukturert etter to sentrale spørsmål: «Hvilke bilder av barn møter vi i NRK Fjernsynets barneprogram?» og «Hvordan er forholdet mellom pedagogiske mål og en intensjon om ’blott til lyst’ – mellom læring og underholdning – i programmene?» (s. 17). Disse to spørsmålene presenteres i bokens innledende, teoretiserende kapittel og danner videre grunnlaget for de analysene Hake gjør av utvalgte programmer, og av fenomenet Barne-TV som sådan. Spørsmålene blir innganger til å koble Barne-TV til pedagogisk teori og forskning på barndom, men teorien blir samtidig også et raster som Hake betrakter programmene gjennom. Resultatet blir at enkelte sider ved Barne-TV får langt større oppmerksomhet enn andre, og at mange av programanalysene får et nokså ensidig fokus.

Før Hake drøfter mønstre i NRKs egenproduserte programtilbud gjennom nærmere femti år i bokens avsluttende kapittel, får leserne denne historien presentert som tre etterfølgende epoker. Disse danner rammene om hvert sitt kapittel. Den første epoken omfatter tiden fra NRKs tilbud fra den første ordinære sendingen for de yngste seerne 16. september 1960, fram til 1978. Her får vi innblikk i så vidt forskjellige programmer som I kosekroken, Falkeklubben, Pernille og Mr. Nelson, Pompel og Pilt og Lekestue. Det som kommer klart fram er hvordan NRKs etablering av et fjernsynstilbud for barn var basert på kringkastingens erfaringer fra radio, før man gradvis så vel som rykkvis fikk utviklet et vidt repertoar av ulike barne-TV-sjangre. Det er imidlertid ikke dette Hake legger størst vekt på. Hennes framstilling konsentreres om hvordan programmene speiler forestillinger om barndom. I denne epoken er det skjermingstanken som råder. På den ene siden behandles barn som individer som bør skjermes fra verdens alvor og gis programmer som fremmer lek og fantasi; på den andre siden betraktes de som individer med vesentlige mangler. I epokens Barne-TV-tilbud sporer Hake forestillinger om barn som «human becomings», der barndommen forstås som en forberedelsesfase til voksenlivet. Fjernsynet så det som sin oppgave å bøte på barnas mangler gjennom program som kunne bidra til læring og utvikling av sosiale ferdigheter. Programtilbudet skulle gi barna opplevelser, men det skulle også fungere oppdragende og opplysende (s. 62–63).

I Hakes inndeling tar den andre epoken til med FNs Barneår i 1979, og den strekker seg fram til 1990. Fjernsynstilbudet i disse årene skiller seg fra den første epoken ved at kringkasteren får konkurranse fra andre tv-kanaler, at man fra 1985 får Barne-TV hver dag, og at NRK fra samme år introduserer det Hake kaller for den første virkelig store Barne-TV-«søylen»: Portveien 2. Med sine til sammen 142 programmer, skapt med den samme rammen, i de samme omgivelser – det lille røde huset i den lille hagen – kom Portveien 2 til å fylle sendeskjemaene over lang tid og bli en sentral referanse for åttitallets unge fjernsynsseere. 1980-tallet ga dem også programseriene Kroppen, En-to-tre med Labbetuss og Regnbuebyen med Gullars. De noe eldre barna fikk Halvsju i 1979, seinere Blikkbåx og så Midt i smørøyet i 1988. I løpet av denne andre epoken brytes ulike konstruksjoner av barndom mot hverandre, hevder Hake, noe som gir seg utslag i at vi både ser program der barna selv får komme til syne, og til orde, og program uten barn som aktører overhodet.

I den tredje epoken, som omfatter årene fra 1991 fram til 2005, økes fjernsynstilbudet i omfang til også å gjelde magasinprogrammer på ettermiddagstid, så vel som morgensendinger i helger og i perioder med skolefri. I tillegg satset NRK i disse årene videre på «søyle»-produksjoner, med Sesam Stasjon fra 1991, UHU fra 2000 og Barnas supershow fra 2004. For mellombarna, som Hake kaller barna i alderen 8–14, ble Midt i smørøyet i denne perioden erstattet av Reser, i tillegg til at NRK valgte å styrke sitt ungdomsdramatilbud med en serie som Johnny og Johanna i 2004. I løpet av disse årene kan det synes som læringsperspektivet som var noe neddempet i andre epoke får en ny oppsving, samtidig som man i visse program – slik som Barnas supershow – finner den tydeligste manifesteringen av det aktivt deltagende og robuste barnet som er i stand til å forholde seg til livets realiteter.

Hake presenterer historien om Barne-TV gjennom å ta et utvalg programmer nærmere i øyesyn, programmer som er valgt ut som eksempler på «forskjellige, men samtidig typiske genre for sin tid» (s. 213). Ideen var også at framstillingen ikke skulle ende opp som en kavalkade over 50 års fjernsynshistorie. Til tross for dette, starter hvert av de tre hovedkapitlene med en bred presentasjon av epokens sentrale programmer så vel som generelle tendenser. Det er en kunst å skape slike sammenfattende oversikter, og denne kunsten behersker ikke Hake fullt ut. Her blandes presentasjoner av en rekke program og sjangre med program- og programmeringspolitiske opplysninger uten at man ser noen tydelig rød tråd, og resultatet blir en ustrukturert og rotete start på kapitlene. Det vil si, kapitlene innledes med det Hake kaller et tidsbilde, der hun skisserer opp den samfunnsmessige og kulturelle rammen om en seersituasjon på et gitt tidspunkt i Barne-TVs historie. Disse anslagene vil med nødvendighet framstå som karikaturer, men fyller allikevel en god funksjon som kontekstualiseringer av den kommende fjernsynshistoriske framstillingen. Etter mitt syn er bokens kapittel fem best. Her er innfallsvinkelen den samme som i de foregående kapitlene, men her ses historien i lys av en utvalgt sjanger: adventskalenderen. Å følge historien gjennom en bestemt sjanger og se nærmere på ulike programmer tilhørende denne, gir framstillingen en klarhet og ordnet struktur som jeg synes mangler i de foregående epokekapitlene.

Selv om Hake tidvis også gir oppmerksomhet til programmenes formmessige og uttrykksmessige side, er det programmenes handling og agenda som står i sentrum når de presenteres og analyseres, for det er i handlingen og tema at synet på barn og barndom kommer til uttrykk. I tillegg til bokens skriftlige presentasjon av programmene, følger det imidlertid også en DVD med Historien om Barne-TV. Her finnes utdrag fra de alt i alt 16 utvalgte programmene, og dette er definitivt et stort pluss ved utgivelsen. Ikke bare fordi den konkret viser glimt fra Barne-TVs historie og dermed gjør boken mer attraktiv for den som søker et nostalgisk gjensyn med programmer man vagt husker, men mer generelt signaliserer valget av DVD-supplement en prioritering fra forlagets side om å synliggjøre historien. I tillegg til eksemplene på DVD-en, er boken også preget av en rekke gode fargetrykk hentet fra programmer som omtales, bilder som både utvider og presiserer de beskrivelsene som gis.

Karin Hake supplerer sin studie ikke bare med intervjuer av aktører innenfor NRK, men belegger også framstillingen med brukerundersøkelser hun enten selv har stått ansvarlig for, eller vært tilknyttet som forsker i NRK gjennom flere tiår. De teoretiske perspektivene som brukes, henter hun i særlig grad fra britiske og svenske studier av barndom. Av den norske medievitenskapelige forskningen som er gjort på feltet viser Hake til Eva Bakøys Med fjernsynet i barnets tjeneste. NRK-fjernsynets programvirksomhet for barn på 60- og 70-tallet (1999), så vel som Elise Seip Tønnessens Barns møte med TV. Tekst og tolkning i en ny medietid (2000), men jeg mener Hake kunne fått langt mer ut av disse kildene, ikke minst i analysene av programmene. Bakøys avhandling, som tar for seg NRKs fjernsynstilbud i nettopp den viktige første epoken i Hakes framstilling, og som presenterer analyser av en rekke av de samme programmene, nevnes kun med to generelle referanser. En drøfting av andres analyser og framstillinger av samme program, samme epoke, ville ha perspektivert Hakes egne analyser – som preges av symptomatisk lesing. En slik lesing kan virke reduserende i forhold til å synliggjøre et programs ofte flertydige betyningsinnhold, noe jeg mener er tilfellet for eksempel i lesingen av Hjemme hos Pernille (s. 36–41). Der Hake ser Pernille som en god, sterk småbarnsmor og et moralsk forbilde for barna, og Mr. Nelson som en dårlig voksenmodell med sin egosentrisk, skrytete og tyvaktig karakter, kan man også velge å se scenen først og fremst som et absurd spill mellom to fantasifigurer. At man kan lese inn en intensjon om at barna skulle få en forståelse av hva som er rett og galt gjennom spillet mellom Pernille og Mr. Nelson, er én dimensjon ved programmet, men det er allikevel et spill og teater vi ser (og den gode småbarnsmoren truer faktisk med å låse en mann inne i en kiste, som straff for å ha stjålet en kringle ...). Selv om forskjellene som sagt er store mellom et program som Hjemme hos Pernille og «Likt for alle», så er også det siste en lek, fantasi. Selv om ungene for en stund har makt og mulighet til å få de voksne til å oppføre seg på samme måte som barna vanligvis blir bedt om av de voksne, så er det grunnleggende absurd spill, dette også.

Hake påpeker imidlertid at bildene som kommer til syne har flere nyanser om man ser nærmere på dem, og at flere bilder eksisterer side om side. Hennes diskusjon av barnas aktørstatus i Barnas supershow mener jeg er en god nyansering av bildet hun ellers tegner opp av programmet. Nyanseringen til tross, så sitter jeg igjen med inntrykket av at Hake ønsker å vise Barne-TVs historie som en utviklingshistorie fram mot Barnas supershow og dramaserier som Johnny og Johanna. Med disse produksjonene er kringkasteren der den ønsker å være, med serier som viser fram barn som selvstendige aktører, som handlende og forhandlende individer.

Hake drøfter i en viss forstand også sitt eget ståsted, som programutvikler og forsker hjemmehørende i kringkastingen – med barn som sitt spesialfelt. Det er slik sett en insider som har skrevet historien om NRKs Barne-tv, men samtidig også en outsider. Som Hake skriver i forordet, begynte hennes forhold til Barne-TV på 1970-tallet da hun som småbarnsmor så programmene sammen med barna sine (s. 9). Hun har med andre ord aldri hatt et forhold til fjernsyn for barn som barn selv. Hadde historien blitt skrevet av en som selv har vokst opp med programmene, tror jeg den ville ha fått en annen karakter. Den hadde kanskje fått en mer nostalgisk orientering, men den ville kanskje også handlet mer om TV?

Espen Ytreberg

Medie- og kommunikasjonsteori

Oslo: Universitetsforlaget 2006

Da Norges forskningsråd lanserte forskningsprogrammet Kommunikasjon, informasjonsteknologi og medier (som fornuftig nok raskt fikk navnet KIM), var vi flere som underholdt oss selv med å omtale programmet som kommunikasjon, kommunikasjon og kommunikasjon. Et tilnavn gitt på bakgrunn av at disse feltene henger så tett sammen at det egentlige programnavnet hadde et visst tautologisk preg.

Espen Ytrebergs nye lærebok Medie- og kommunikasjonsteori har som et overordnet mål å tenke inn mediene og mediering som en integrert og formende del av kommunikasjonen. I tråd med nyere kommunikasjonsteorier, argumenterer forfatteren for å behandle medier og kommunikasjon som et hele, i en samlet presentasjon av de sentrale teoriene på et felt som går fra IKT til bok og bilde. Det er et ambisiøst prosjekt basert på en god idé.

Ideen om at mediene «gjør noe» med kommunikasjonen er bokens røde tråd, og selv om dette perspektivet altså ikke framstår som særlig nyskapende for moderne medieforskere, har det hos Ytreberg gitt et rammeverk som oppleves som et godt pedagogisk grep. Gjennom fire hovedkapitler gjennomgår han fire teoretiske grunninnsikter om hva mediene gjør med kommunikasjonen. Mediene forvandler kommunikasjon, de utvider mulighetene for påvirkning, medier gir opphav til nye former for samvær, samt nye og ulike vilkår for mening som kan tolkes gjennom mediespesifikke tegn.

Dette grepet er godt, og skiller boken fra andre innføringsbøker i medier og kommunikasjon. Ved hjelp av et slikt design tydeliggjør forfatteren det mange forelesere ofte prøver å få fram; nemlig at de ulike forskningsretningene har ulike vitenskapelige agendaer og ulike tematiske prosjekt. Ulike teorier belyser slik forskjellige sider ved kommunikasjonen. Ytrebergs inndeling av disse framstår både som riktige og viktige, og dekker slik sentrale tema man vil ønske seg i en innføringsbok. Å vise vei i dette kompliserte landskapet krever både oversikt og retningssans, det har Ytreberg. Her ligger flere års forskning, men også undervisningserfaringer, i bunn på en god måte.

En slik sammenvevende og kontekstualiserende framstilling krever også en viss edruelighet. Ytreberg ikler seg ofte rollen som budbringer for ulike teoretikere og formidler deres ståsted uten selv å stå i veien og uten å kritisere for hardt. For eksempel nøyer forfatteren seg med å påpeke at George Gerbner definerte kontekst noe snevert i sine kultivasjonsstudier, mens han med fordel kunne ha trukket inn sosiale og kulturelle forhold i sterkere grad. Shannon & Weavers lineære kommunikasjonsmodell begrunnes ved hjelp av Shannons bakgrunn innenfor telekommunikasjon, og framstilles som en modell som kan modifiseres og bygges videre på. Slik får Ytreberg fram at teorier skapes i ulike kontekster, i ulike historiske perioder, preges av ulike metoder, og han demonstrerer hvordan forskere (på godt og vondt) står på hverandres skuldre. Dette betyr ikke at Ytreberg ikke gir en kritisk innføring, men den er i liten grad polemiserende. Fokuset er hele veien hva de ulike teoriene og teoretikerne kan bidra med, og mindre hvordan de kan være i opposisjon til hverandre. Boken er primært skrevet med et anvendt medieanalytisk perspektiv, og blir i noe mindre grad en grunnleggende innføring i vitenskapsteoretiske posisjoner.

Det føles som en urettferdig innvending mot en kortfattet lærebok å kritisere den for å være kort. Men den er liten; boken er på 157 sider inkludert noter og register. Egentlig kan man si at styrken til boken er at den kort og svakheten ved boken at den er kort. Det er imponerende å turnere denne typen materiale så kompakt og klart som Ytreberg gjør, og uten for mange stygge hull. (Det betyr ikke at den er uten hull, for eksempel er kjønnsforskningen stefaderlig behandlet.) Boken inneholder mange konsise innføringer i komplisert teori presentert over få sider. Styrken til Ytreberg er likevel oversikten han demonstrerer og kontekstualiseringene som gjøres gjennom hele boken. I de beste partiene i boken er forfatteren mest veiviser og mindre budbringer; et eksempel på dette er når han skriver om kommunikasjon som ritual.

Forfatteren har gjort seg stor flid med å trekke inn aktuelle eksempler hele veien for å konkretisere teoriene, og han har tilstrebet bredde i eksempelmaterialet. På en og samme side henviser han til manga, World music, fjernsyn, e-post og den vestlige filmen og populærmusikkens posisjon i Iran. Bokens begrensede omfang betyr at eksemplene kan nevnes, men ikke utbroderes; med litt flere sider til rådigheter kunne det blitt plass til flere detaljer. Vi får for eksempel vite at Viljens triumf var en film som gjorde voldsomt inntrykk i mellomkrigstiden, og ut fra sammenhengen bør man forstå at det er snakk om politisk propaganda. Men kan vi ta for gitt at unge studenter kjenner Leni Riefenstahl og nazismens sentrale propagandafilm? Max Horkheimer er nevnt som forfatter av en bok ved navn Fornuftens formørkelse, men er det nok informasjon om denne teoretikeren?

Boken er bredere enn den er dyp, slik innføringer gjerne blir. En fersk bachelorstudent vil kanskje oppleve boken som noe tung å lese, fordi framstillingen er kompakt og det er mange referanser hun selv mangler som må fylles ut. Det er en tettpakket bok som bør leses flere ganger. Kanskje en gang før og en gang etter en forelesning med en engasjert foreleser som utdyper Ytrebergs bok?

Innfrir så Ytreberg sitt mål om innsikt i medieringens betydning i kommunikasjonen? Mediering står særlig sentralt i kapitlet om forvandling, og det er her mediumsentrert teori, blant annet representert ved McLuhan og Kittler, diskuteres. I kapitlet om samvær dominerer teorier om kommunikasjon, for eksempel i betydningen hverdagskommunikasjon, men fjernsynets særegne posisjon i hverdagsritualer trekkes fruktbart inn. I kapitlet om påvirkning er medieringsaspektet trukket noe mer tilbake og kunne kanskje vært utnyttet enda mer eksplisitt. Hva er forskjellen på å lese en nyhet, høre en nyhet og å se en nyhet? Hva er forskjellen på internett, fjernsyn eller reklamebilders påvirkning? Disse temaene berøres selvsagt, men er ikke det bærende premisset i framstillingen.

Det er imidlertid særlig i diskusjonen av mediekommunikasjon som tegn at medieringsperspektivet med fordel kunne vært utvidet. Her dominerer teorier om språk og tekst, og selv om man kan behandle en film som tekst eller fortelling, representerer ikke dette det mediespesifikke ved filmen. Medienes visuelle, og auditive, egenskaper er underfokusert i boken, og dette blir særlig tydelig i diskusjonen av mening og tegn. Forskjellen som mediet gjør, kommer ikke tydelig fram når det analytiske perspektivet knyttes til fortellingen og de teoretiske perspektivene hentes fra språkteorien.

Gjør mediene noe med kommunikasjonen? Svaret er ja, og det er innsikter her som det er all grunn til å bygge medieundervisningen rundt. Forlaget kunne kanskje også ha tatt perspektivet om at mediet former sansningen mer på alvor. Boken er verken visuell eller vakker. Hva ville skjedd med opplevelsen og forståelsen av boken dersom den hadde innholdt andre illustrasjoner enn modeller? Bilder er også kommunikasjon.