Ambitiöst och inspirerande om norsk politisk kommunikation

Bernt Aardal, Anne Krogstad & Hanne Marthe Narud (red.):

I valgkampens hete. Strategisk kommunikasjon og politisk usikkerhet

Oslo: Universitetsforlaget 2004

Historiskt sett finns det ett mycket nära samband mellan de politiska valen och forskningen kring masskommunikation i allmänhet, och kring politisk kommunikation i synnerhet. Enligt en analys av Jay G. Blumler och Denis McQuail i artikeln «Political Communication Scholarship. The Uses of Election Research» finns det åtminstone sex skäl till varför det är så.

För det första innebär valkampanjer ofta nya innovationer i sätten att kommunicera med och nå ut till människor. För det andra är valen utmärkta tillfällen för att följa och studera långsiktiga trender i mediebevakningen och kampanjkommunikationen. Ett tredje skäl är att valrörelserna är tillfällen då medierna ofta provar nya sätt att bevaka och rapportera om politik. Exempel på det är partiledarutfrågningar och -debatter och politiska talk-shows. Public journalism har också delvis sitt ursprung i tidningarnas valbevakning. För det fjärde lämpar sig valkampanjer för jämförelser av den politiska kommunikationen i olika länder. Valkampanjer lämpar sig också, för det femte, för att testa nya djärva teorier om den politiska kommunikationen och dess effekter. Dagordningsteorin är ett utmärkt exempel på det. Till sist är val och valrörelser demokratiteoretiskt centrala, och forskning om dessa kan därför bidra till debatten om demokratin och dess kvalitet.

Att studera val och valrörelser är därför angeläget både vetenskapligt och samhälleligt. Tyvärr finns det emellertid vissa återkommande brister i en stor del av den befintliga forskningen på området. En framträdande brist är att de flesta studier förlitar sig enbart på en eller ett par datainsamlingsmetoder, ofta innehållsanalyser och/eller enkätundersökningar. En annan brist är att undersökningar som jämför medierapporteringen om val i olika länder är mycket ovanliga. En tredje brist handlar om det otillräckliga samarbetet mellan akademiska discipliner, exempelvis mellan medieforskare, PR-forskare, statsvetare och sociologer.

I ljuset av detta är en bok som I valgkampens hete. Strategisk kommunikasjon og politisk usikkerhet (Universitetsforlaget 2004), redigerad av Bernt Aardal, Anne Krogstad och Hanne Marthe Narud, mycket välkommen.

Boken handlar om det norska stortingsvalet 2001, ett val där valdeltagandet stannade på 75 procent, vilket är det lägsta valdeltagandet i Norge sedan 1927 (jmf IDEAs Voter Turnout in Western Europe Since 1945). På en övergripande nivå syftar boken till att besvara två frågor: «Hvordan forholder partier og velgere seg til den ‘medialiserte’ valgkampen? I hvilken grad og på hvilken måte blir partier og velgere påvirket av medievalgkampens forløp og innhold?». Till skillnad från de flesta andra böcker om val och valrörelser bygger I valgkampens hete på en mångfald metoder.

I bokens första del riktas uppmärksamheten mot partierna och deras strategiska kommunikation. Den innehåller kapitel skrivna av Hanne Marthe Narud, Henry Valen, Anne Krogstad och Rune Karlsen, och dessa bygger på innehållsanalyser av partiernas valprogram, intervjuer med ledande partiföreträdare före och efter valet och innehållsanalyser av de TV-sända debatterna före valet. I bokens andra del riktas uppmärksamheten mot medierna och deras innehåll. Bland annat skriver Sigurd Allern om programledarroller i TV mellan 1961 och 2001, Hanne Marthe Narud och Ragnar Waldahl om medierapporteringen det sista halvåret före valet samt om valbevakningen under den «korta valkampen» de sista veckorna före valet, och Hanne Hestvik om valkampen på Internet. Därutöver skriver Anne Krogstad om mediernas användande av «terningkast» i betygsättandet av bland annat partiföreträdarnas framträdanden i TV-debatter. Bokens andra del bygger på såväl omfattande innehållsanalyser som intervjuer med partiföreträdare och journalister.

I bokens tredje del använder sig författarna Ragnar Waldahl, Bernt Aardal och Frode Berglund av en panelundersökning för att bland annat studera människors mediekonsumtion i samband med valet, förekomsten av dagordningseffekter och valkampanjens betydelse för exempelvis valdeltagande, partiidentifikation och röstbeslut. Därefter följer, i bokens fjärde del, två kapitel av Toril Aalberg och Anders Todal Jenssen som bygger på experimentella studier. Här testas bland annat förekomsten av assosiasjonseffekter (priming), effekter av tolkingsrammer (framing) samt förekomsten av partiledareffekter.

I valgkampens hete är sålunda en mycket omfattande och ambitiös bok, och dess 431 sidor är fyllda med intressanta resonemang, analyser och resultat. Av resultaten att döma förefaller Norge i hög utsträckning följa internationella trender i den politiska kommunikationen. Det gäller partierna, som blir allt mer professionella i sin kommunikation. Det gäller medierna, som i Norge liksom i andra länder tenderar att fokusera på det politiska spelet snarare än på sakfrågorna. Undersökningarna visar också, om än med vissa reservationer, att medierna liksom i andra länder utövar makt både över dagordningen och över hur människor uppfattar verkligheten (framing). Trots att partierna blivit mer professionella i sin strategiska kommunikation, visar undersökningarna också att «Journalister og redaksjoner har betydelig innflytelse over valgkampen når det gjelder hvilke saker som tas opp og på hvilken måte de presenteres» (s. 384). Att Norge i hög grad följer internationella trender gäller även medborgarna, som bland annat uppvisar allt lägre grad av partiidentifikation och högre grad av rörlighet.

Några resultat framstår emellertid som avvikande eller förvånande. Ett exempel på det är att partiidentifikationen sjönk under själva valrörelsen, med hela tio procent. Annars brukar partiidentifikationen sjunka mellan valen men öka i samband med valrörelserna, ett uttryck för valrörelsernas mobiliserande effekt. Ett andra exempel handlar om de förhållandevis starka partiledareffekter som dokumenteras, där svensk och internationell forskning visar att partierna i regel betyder avsevärt mycket mer än partiledarna för hur människor röstar (se Sören Holmberg og Henrik Oscarssons Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år (2004) og Leaders’ Personalities and the Outcomes of Democratic Elections (2002), redigert av Anthony King). Ett tredje exempel handlar om partiernas användande av PR-byråer eller annan extern PR-expertis i utformandet av kampanjstrategierna. Enligt Rune Karlsen och Hanne Marthe Naruds undersökning tog alla partier utom ett extern PR-expertis till hjälp i utformandet av valstrategierna, även om vissa partier förlitade sig mer och andra mindre på den externa expertisen. Ur ett svenskt perspektiv är det utbredda användandet av extern PR-expertis förvånande, eftersom det i Sverige är ovanligt att sådan expertis används till annat än att utforma kampanjmaterialet eller ett medieträna ledande partiföreträdare och kandidater (se Lars Nord og Jesper Strömbäcks Valfeber och nyhetsfrossa. Politisk kommunikation i valet 2002 (2003)).

Sammantaget understryker I valgkampens hete att det, som Blumler och McQuails analys visar, är både vetenskapligt och samhälleligt angeläget och fruktbart att forska kring de politiska valen. I valgkampens hete är också en mycket imponerande och läsvärd bok, inte minst tack vare mångfalden i datainsamlingsmetoder, att valkampanjen studeras som en helhet, och på grund av samarbetet mellan forskare med lite olika akademiska bakgrunder och tillhörigheter. Allt detta är tyvärr bristvaror i forskningen om politisk kommunikation.

Samtidigt skulle den forskningen tjäna på mer samarbete mellan forskare från olika discipliner och med olika teoretiska perspektiv. Forskningen om politisk kommunikation skulle också tjäna på mer samarbete mellan forskare från olika länder, vilket leder mig in på ett par svagheter som I valgkampens hete har.

En framträdande svaghet handlar om redovisningarna av det empiriska materialet och de metoder som har använts. Om detta ska ses som en facklitterär bok, riktad till en publik bestående av studenter och andra forskare, är redovisningarna av det empiriska materialet, metoderna och tillvägagångssätten i undersökningarna tämligen summariska och översiktliga. Det gör det svårt att kritiskt granska och värdera undersökningarna och deras resultat. Låt mig ta ett exempel: Innehållsanalyserna som redovisas visar att medierna hade spelet om makten som tema i nästan 60 procent av artiklarna och inslagen. Det är förhållandevis mycket, jämfört med undersökningar av hur svenska medier bevakar svenska val. Men beror skillnaden på att norska medier är mer spelorienterade än svenska medier, eller beror den på att olika klassifikationer och definitioner har använts? Utan en utförlig redovisning av hur de klassifikationer och definitioner som använts i innehållsanalysen är det omöjligt att veta.

I valgkampens hete känns också som en mycket norsk bok, i den meningen att det komparativa perspektivet är förhållandevis frånvarande. Det gäller såväl empiriskt som teoretiskt. Att det komparativa perspektivet är förhållandevis frånvarande när det gäller den konkreta empirin -– hur förhåller sig de norska resultaten till vad forskningen har visat gäller i andra länder – är kanske inte så förvånande. Detsamma gäller (tyvärr) de flesta andra böcker som publiceras, oavsett land. Det är mer förvånande att boken inte relaterar mer till internationell teori och tidigare internationell forskning än vad som är fallet. Således saknar jag, för att ta några exempel, Anthony Kings antologi och Sören Holmbers forskning om partiledareffekter i hans Välja parti (2000), i det kapitel som handlar om parti respektive -ledareffekter, Fritz Plasser och Gunda Plassers bok Global Political Campaigning (2002), om politiska kampanjer globalt sett i det kapitel som handlar om professionaliseringen av norska kampanjer, och Joseph N. Capella og Kathleen Hall Jamiesons bok Spiral of Cynicism. The Press and the Public Good (1997) om framing och mediernas betydelse för den politiska misstron i de kapitel som handlar om mediernas makt över hur vi uppfattar verkligheten.

Viktigare än specifika böcker är dock det internationella och komparativa perspektivet. Poängen är med andra ord inte att en eller annan bok saknas, utan att I valgkampens hete skulle ha vunnit på att tydligare och i större utsträckning relatera de teorier och de operationaliseringar som används och de resultat som framkommer till den internationella forskningens teorier, operationaliseringar och resultat. Även om boken i huvudsak riktar sig till en norsk publik, gör komparationer det ofrånkomligen enklare att få perspektiv på det egna landet och den situation som råder där.

Dessa svagheter till trots är I valgkampens hete en mycket intressant och läsvärd bok som varmt kan rekommenderas alla som är intresserade av politisk kommunikation. För mig fungerar den också som en påminnelse om behovet av mer komparativ forskning i politisk kommunikation. Exempelvis vore det mycket intressant att jämföra den politiska kommunikationen i Norge, Danmark, Sverige och Finland i samband med respektive länders nationella val. Att valen hålls olika år borde inte vara ett hinder, med tanke på de kunskaper sådana undersökningar skulle kunna ge.

Musikk + film = sant

Peter Larsen

Filmmusikk. Historie, analyse, teori

Oslo: Universitetsforlaget 2005

Peter Larsens nye bok Filmmusikk er den første samlede framstilling av filmmusikkens historie og teori på norsk. Den er derfor et særdeles velkomment tilskudd til den norske filmvitenskapelige litteraturen. Som tittelen antyder beskriver boka ikke bare filmmusikkens utvikling og historie, den behandler også sentrale teoretiske problemstillinger innenfor feltet, og ikke minst: den viser hvordan filmmusikalske analyser kan gjennomføres i praksis.

Det finnes etter hvert en rik flora av bøker om filmmusikk særlig innenfor det engelske språkområdet, men egentlige analyser av filmmusikkens funksjon i konkrete filmer er mer sjeldne. Dette gjør Larsen noe med. Analyser av filmer som Metropolis (1927), The Big Sleep (1946), North by Northwest (1959), American Graffiti (1973), Star Wars (1977) og Blade Runners (1982) utgjør her analyseeksempler til etterfølgelse.

Larsens hovedfokus er på mainstreamfilmen, på den filmmusikalske praksis som den klassiske Hollywood-filmen etablerte fra midten av 1930-tallet, med Max Steiner som en frontfigur. Men han vier også plass til den komponisten som særlig kom til å utfordre det klassiske systemets strenge rammer, nemlig Bernhard Herrmann. Slik viser Larsen at det også innenfor studiosystemet var mulig å utvikle alternative praksiser. Hollywood-filmens gullalder var også den klassiske filmmusikkens glansperiode. Men som vi ser av filmtitlene ovenfor blir også stumfilmens musikk og filmmusikken etter gullalderen gjenstand for analyser. Og dessuten, med Star Wars har jo den klassiske filmmusikken fått sin renessanse.

Bokas historiske kapitler er i hovedsak basert på allerede eksisterende framstillinger, men det er Larsens originale bidrag at han setter disse opp mot hverandre og diskuterer og presenterer filmmusikkens historie på selvstendig grunnlag. Eksempelvis problematiserer han flere etablerte «sannheter» knyttet til filmmusikkens opprinnelse. Det er f.eks. opplest og vedtatt at brødrenes Lumières første kinoforestilling den 28. desember 1895 var ledsaget av klavermusikk. At det raskt etablerte seg en slik praksis er riktig nok, men var det egentlig slik denne første gangen? spør Larsen. Her går han til kildene og viser at det faktisk ikke er grunnlag for å trekke slike slutninger. Tilsvarende diskuterer han det han kaller filmmusikkens opprinnelsesmyte: Hvorfor fant man det egentlig nødvendig å akkompagnere de stumme bildene med musikk? Mange har skrevet om dette, og Larsen drøfter temaet med et skarpt blikk for konsistensen i den foreliggende argumentasjonen. Noe klart svar kan han ikke tilby, men myten om at filmmusikken kom til for å overdøve bråket fra de første primitive projektorer blir i hvert fall avlivet. Filmmusikk var i det hele tatt et ganske heterogent fenomen i filmens barndom, og det var først rundt 1910 at det var etablert en slags felles forståelse for hvordan denne musikken skulle være.

I motsetning til andre kunstarter er musikk ikke-representerende, den viser ikke til noe annet enn seg selv. Dette reiser naturligvis noen grunnleggende problemstillinger knyttet til analyse av filmmusikk. For om ikke musikken har noen mening i seg selv, hvordan får den da betydning i en film? Musikalsk betydningsdannelse er et stort spørsmål innenfor musikkvitenskapen, og Larsen presenterer de viktigste perspektivene med relevans for filmmusikken. Melodier, genrer og stilarter kan som vi vet skape assosiasjoner til ikke-musikalske fenomener, dels gjennom strukturlikhet, dels gjennom betydninger etablert gjennom langvarige kulturelle praksiser. Dessuten skapes musikalsk mening lokalt innenfor den aktuelle filmatiske konteksten. Ikke minst gjelder dette bruken av ledemotiver. Dette gjør at ulike følelsesuttrykk også kan knyttes til bestemte musikkformer, noe som jo filmen effektivt utnytter.

Musikkens funksjon og mening står naturligvis sentralt i Larsens bok. Mening eksisterer jo ikke uavhengig av publikum, og Larsen viser hvordan vi som publikummere aktivt kobler musikk og bilder meningsfullt i film, og at den gamle dikotomien mellom kontrapunktisk og korresponderende filmmusikk slik sett er mindre relevant. Forfatteren henviser her til persepsjonspsykologien og det man der betegner som synestetiske ekvivalenser. Som publikummere forventer vi at det er en mening med filmmusikken, og vi kobler aktivt mellom lyd og bilde, vi leter etter mening, og vi finner derfor alltid et samsvar mellom musikk og bilde, uansett om det var tilsiktet eller ikke.

I boka veksler Larsen på en fin måte mellom historiske beskrivelser, teoretiske refleksjoner og praktiske analyser. Å analysere musikk innebærer nødvendigvis en form for beskrivelse av det musikalske forløpet. Men hvordan gjør man dette i forhold til en ikke-representerende kunstart som musikk? Det sier seg selv at noe grunnleggende terminologi fra det musikkvitenskapelige fagfeltet er nødvendig, i tillegg til noteeksempler. Larsen benytter seg da også av dette i sine analyser. Men mindre notekyndige trenger likevel ikke å bekymre seg. Det er fullt mulig å følge Larsens resonnementer uten særskilt musikkunnskap. Et påfallende slektskap mellom film- og musikkanalytisk terminologi (som f.eks. motiv, tema og form) bidrar blant annet til dette. Dessuten er en rent språklig beskrivelse av filmmusikkens funksjoner langt på vei tilstrekkelig for både å forstå og gjennomføre en filmmusikalsk analyse. Filmmusikk er tross alt bare ett element i filmen på linje med lyssetting, klippinger, billedutsnitt osv.

For analyse av filmmusikk anbefaler Larsen en todelt analytisk strategi: Først en musikkanalytisk innfallsvinkel hvor musikken betraktes isolert fra helheten og det musikalske forløpet står i fokus. Deretter skifter perspektivet, filmen blir den overordnede konteksten for analysen, og man studerer hvordan musikken spiller sammen med alle de andre elementene i det som utgjør den totale filmopplevelsen. Gjennom forfatterens analyser får vi anledning til å følge denne framgangsmåten i praksis.

Om en ser bort fra den undervisningen i filmmusikk som fra tid til annen har foregått ved Norges Musikkhøgskole, har filmmusikk som fag glimret med sitt fravær i Norge. Filmmusikkens plassering i grenseland mellom musikkvitenskap og filmvitenskap må nok ta noe av skylden her. Men med Peter Larsens nye bok finnes det ikke lenger noen unnskyldning for dette. Her har vi fått en utmerket lærebok for både musikk- og filmvitere, som med sitt tverrfaglige perspektiv vil være selvskreven på pensumlistene i alle fag hvor man ønsker å studere musikkens meningsskapende funksjon i film.

Retorisk teori, også for medieforskere

Jens E. Kjeldsen

Retorikk i vår tid. En innføring i moderne retorisk teori

Oslo: Spartacus 2004

Jens E. Kjeldsen er født i Danmark og uddannet i retorikfaget ved Københavns Universitet, men han har slået sig ned i Bergen hvor han er tilknyttet Institutt for informasjons- og medievitenskap. I 2002 modtog han der dr.art.-graden for sin store afhandling om Visuel retorik (stavet på den måde, for afhandlingen var skrevet på Kjeldsens modersmål). Og nu har han altså publiceret en indføringsbog i retorik (på norsk), en solid lille klods på 375 sider der i høj grad må have interesse for Norsk medietidsskrifts læsere.

Læg mærke til titlen: Retorikk i vår tid. Og til undertitlen: En innføring i moderne retorisk teori. Det er altså ikke en indføring i retorikkens historie vi her skal møde, ikke redegørelser for Aristoteles, Cicero, Quintillian og de senere mere eller mindre fremtrædende skikkelser, men retorikken som den har taget sig ud sådan ca. det sidste halve århundrede. Og så er det altså retorikkens teori vi skal møde, så dette er ikke en introduktion til tale- og skriveteknik, men til det videnskabelige fag retorik – selv om heller ikke retorikteoretikeren kan lave om på selve det afsender- eller praksisperspektiv der ligger bag den retoriske tænkning (og godt det samme). Men Kjeldsens bog adskiller sig altså behændigt og fint både fra den allerede foreliggende, brede norske oversigt over retorikken, antikprofessoren Øivind Andersens I retorikkens hage fra 1995, og fra Thore Roksvolds beundringsværdigt tidlige indføring Retorikk for journalister fra 1989.

Lidt bredere end en indføring i moderne retorisk teori er Kjeldsens bog nu alligevel, og næsten med nødvendighed. Kapitel 2 giver os faktisk «Retorikkens historie – kort fortalt» over 25 sider, og det er velbegrundet, for også moderne retorisk teori har i høj grad fortiden med som klangbund. Især den tidligste fortid, i øvrigt, altså græske og romerske retorikteoretikere som dem jeg nævnte ovenfor, og frem for alt Aristoteles, der selvfølgelig også dukker op i en del andre kapitler hos Kjeldsen. Forresten er det jo også karakteristisk for moderne retorikteoretisk diskurs at man næsten udelukkende betjener sig af faggloser fra retorikkens to oprindelige sprog, græsk og latin («pathos», «metafor», «evidentia» osv.).

Og da bogen ikke kun er bygget op af referater af forskellige teoretikeres synspunkter, men i høj grad hviler på diskuterede eksempler, bliver den også indirekte til en indføring i retorisk analyse, endda først og fremmest af eksempler hentet fra massemedierne, især fra den politiske kommunikation og fra reklamen. Faktisk er det ganske imponerende hvordan Kjeldsen hele tiden har eksempler klar, og det er ikke kun de kendte standardseksempler fra andre bøger, men i vid grad nyere norske eksempler han selv må have gået og samlet. Vi møder ikke blot Carl I. Hagen, «Læreplanverket for den 10-årige grunnskolen» og en vis kronprins («Kjære Mette-Marit, det gnistrer i sjelen din»), men også illustrerede annoncer for brug af det vi danskere kalder «sikkerhedssele» (altså «bilbelte»), avisopslag om kriminelle som synes at fængselsophold er for behagelige («Kjør oss knallhardt»), og Jens Stoltenberg som mester i rytmiske formuleringer der udløser applaus – og massevis af andet.

Kjeldsen har inddelt sin bogs 12 kapitler i 6 dele. Efter indledningen om hvad retorik er, og om retorikkens historie, følger han stort set den klassiske kommunikationsmodel (som man faktisk finder allerede hos Aristoteles): En første del handler om afsenderen, en sidste om modtageren (og modtagelsen), de to midterste om henholdsvis indhold og udtryk i meddelelsen – og foran det hele har han en del om «situationen».

Det med «situationen» er et godt greb (hentet fra nyretorikeren Lloyd F. Bitzer, men med god forankring i traditionen), og et værdifuldt retorisk supplement til vores almindelige medieteoris afsender/meddelelse/modtager-model. For situationen er ikke bare konteksten, ikke bare denne firkantede ramme vi tegner på tavlen under grundfagskurset omkring vore tre hovedord med pile imellem. Ordet skal også opfattes i emfatisk betydning: den specifikke situation, det retoriske øjeblik – nu gælder det! Og nu gælder det om at formulere sig på en måde som er tilpasset denne specifikke situation.

Og med ordet «tilpasset» får begrebet om «situationen» fat i et af de vigtigste grundmotiver i retorikken: Alt skal passe til alt andet. Ordvalg skal være tilpasset emne og målgruppe og den karakter («ethos») man som afsender ønsker at fremtræde med, som igen skal være tilpasset målgruppen osv. Ved at starte med situationen får Kjeldsen elegant åbnet alle de problematikker der siden skal foldes ud hver for sig gennem bogen.

I den del der handler om afsenderen (og det er kun ét kapitel), bliver netop «ethos» hovedbegrebet. Skal en afsender opnå sit formål, må han eller hun (eller «den» – det kan jo være en organisation) fremstå som troværdig, men hvad kræver det? Forskellige ting i forskellige sammenhænge (eller situationer), men alligevel foreligger der nyere forskning i troværdighed, kan Kjeldsen fortælle os. Tror man at retorik-forskning enten er noget der kræver kendskab til klassisk filologi, eller er en slags stilistisk synsing, kan man tro om igen: En del nyere amerikansk retorikforskning knytter sig til socialpsykologiske strømninger med klart udgangspunkt i det positivistiske paradigme.

Hvad meddelelsens indhold angår, deler Kjeldsen op i to kapitler: et om at skaffe stof ved at opsøge «topoi», bestemte «steder» (eller snarere standardemner eller standardspørgsmål, som medieforskningens «Hvem siger hvad til hvem ...»), og et andet om logik og argumentation, nemlig først og fremmest en indføring i Stephen Toulmins argumentationsmodel.

Og hvad udtrykket angår, deler Kjeldsen op i tre ganske forskellige kapitler: et om troper og figurer (metaforer og rim og rytme og den slags), et med referater af hvordan retorikbegrebet er blevet brugt i nyere litteraturteori, og et om Kjeldsens specialitet: den visuelle retorik. Her møder vi altså i første omgang den stilistik som, forbløffende nok, moderne litteraturteoretiske retninger som dekonstruktionen (med Paul de Man i spidsen) har ment var det centrale i retorikken, og som en del ikke blot litterater (nogle med Nietzsche som inspirationskilde), men også lingvister, filosoffer og psykologer, har trukket erkendelsesteoretiske konsekvenser af. Og så møder man altså Kjeldsen på den hjemmebane hvor billedets retoriske rolle i kommunikationen og det retoriske i billederne selv trækkes frem. Her minder han både om hvordan billeder ofte fungerer som en slags bevis, samtidig med at billeder fx også kan tale til følelserne på en særlig måde: Hvad vi ser på fotografiet, har vi næsten set med vores egne øje, synes vi gerne.

Endelig rundes der så af med et enkelt kapitel om modtageren, bl.a. om brugen af pathos for at spille på følelserne, men også lidt om nyere hermeneutisk teori, herunder receptionsteori, altså ikke blot Gadamer, men også fx Stuart Hall med hans for os mediefolk velkendte overvejelser over de tre grundlæggende måder at forholde sig til medietekster på: accepterende, forhandlende og oppositionelt.

Måske fremgår det allerede af denne oversigt at Kjeldsens indføring i moderne retorisk teori er en ganske forskelligartet og i virkeligheden også ganske ujævn bog. Det forskelligartede ligger lidt i sagens natur, men ikke kun der. Naturligvis må indholdet komme til at pege i mange retninger når mange forskellige aspekter af hovedemnet skal behandles, men hertil kommer at Kjeldsen vælger at behandle de forskellige aspekter på en temmelig uensartet måde: nogle dybtgående, andre overfladisk; nogle med grundige indføringer i problemstilling og ret solide referater af positioner, andre med antydninger; nogle med brede eksempler, andre næsten uden. Selv om alle eksemplerne er fine og til dels morsomme, kunne der nok have været strøget et par darlings hist og her til fordel for nogle teoretiske uddybninger andetsteds.

Desværre er der også ganske mange småfejl, til dels af sjuskekarakter, rundt omkring i bogen, spændende fra trykfejl eller forkert stavning (med «Pierce» i stedet for «Peirce» som den pinligste) over uplanlagte gentagelser til usystematisk begrebsbrug og vægelsindede redegørelser (som når Kjeldsen allerede i det lille forord ikke kan bestemme sig for hvor mange og hvilke dele hans bog egentlig består af). Her kunne jeg godt underholde læserne med en længere liste, men det skal jeg nu spare os alle sammen for. Ét sted vil jeg dog nævne specielt, for her hober småfejlene sig op på en måde så teksten bliver kaotisk og misvisende hvor den ikke er helt uforståelig, og det er i begyndelsen af kapitlet om logik og argumentation.

Kapitlet starter med et forsøg på at forklare hvad en syllogisme er, bl.a. med et eksempel – men det eksempel som gives, er ikke en syllogisme. Så fortsætter Kjeldsen med et andet eksempel, nu faktisk på en syllogisme, men det problematiserer han så fordi han forveksler spørgsmålet om den korrekte syllogistiske form med spørgsmålet om præmissernes sandhed. Hvorefter han konstaterer at hvad han kalder retorisk argumentation, tilstræber enighed fordi den kan modsiges, mens hvad han kalder logiske slutninger, ikke kan modsiges fordi de er uimodsigelige! Og sådan fortsætter det i et kaos af misforståelser, forvekslinger og usikkerhed også med indføring af «enthymemet» (den retoriske syllogisme, forstået som den der enten underforstår en præmis eller bruger præmisser der kun er sandsynlige, men ikke etablerede sandheder – eller begge dele). Måske finder man en forklaring på dette kaos i kapitlets første note, der henviser til en kilde som ifølge Kjeldsen «gir en autoritativ – men ikke enkel – redegjørelse for enthymemet og rasjonalitetsbegrepet i Aristoteles’ Retorikken» (s. 171). Jeg gætter dog på at også den i Danmark meget benyttede indføring i Praktisk argumentation af Charlotte Jørgensen og Merete Onsbjerg har spillet en rolle (den dukker op i noterne senere), for den lider af noget af den samme forvirring.

Der er ingen tvivl om at Jens E. Kjeldsen er bedst til den konkrete diskussion af de retoriske greb ud fra eksempler, mens han har sværere ved at få styr på de rent teoretiske passager. På den baggrund er det helt synd at han lader bogen begynde med et teoretisk diskuterende kapitel om hvad retorik overhovedet er. Her kastes vi hid og did gennem forskellige overvejelser og citater og opstillinger af dikotomier inden Kjeldsen præciserer sin egen opfattelse: Retorisk kommunikation er kommunikation som er «hensiktsbestemt og virkningsfull», skriver han – men det kan han da ikke mene. Findes der overhovedet kommunikation uden hensigt? Og har kommunikationen alligevel ikke noget med retorik at gøre hvis det viser sig at den fejler sin hensigt og ingen virkning har?

Egentlig mener Kjeldsen vist også noget andet. I hvert fald skriver han straks efter at vi kan bruge det retoriske begrebsapparat osv. til at «studere hensiktsbestemt kommunikasjon som enten ikke er særlig virkningsfull eller ikke er utviklet med en høy grad av retorisk bevissthet» (s. 23). I hvert fald forekommer det mig at være dette fornuftige synspunkt der ligger bag bogen: Det er meningsløst at skelne mellem retorisk og ikke-retorisk kommunikation, men al kommunikation kan studeres retorisk – ikke mindst den kommunikation der formidles gennem medierne. Og selv om der mildest talt er mange detaljer at rette op i en kommende udgave der ikke (som den jeg har læst) kaldes «foreløpig» i kolofonen, så giver Jens E. Kjeldsens Retorikk i vår tid faktisk os, der er interesseret i medier og kommunikation, en række solide indblik i hvad den moderne retoriske lærebygning kan inspirere til. Det bekræftes i øvrigt af at studerende på Roskilde Universitetscenter fortæller mig begejstret om det store udbytte de har haft af at bruge bogen.

PS: Jens E. Kjeldsen skriver lidt sløset, men altid medrivende. Men rent teknisk er bogen ikke behændigt tilrettelagt for os læsere. Referencer anbringes i noter bag i bogen, men noterne er af den kryptiske slags der tvinger os videre til litteraturlisten. Det er ganske besværligt at man skal lede to steder efter hinanden for at checke en kilde. Og så er det mig helt ubegribeligt at bogen ikke har noget indeks som kunne gøre den lettere at arbejde med og få overblik over, specielt når der er rigelig plads: Bogen slutter med ikke mindre end 9 blanke sider!

Educated Quests and the Seduction of Play

Ragnhild Tronstad:

Interpretation, Performance, Play, and Seduction: Textual Adventures in Tubmud

Oslo: Unipub 2004

The connection between e-duce (e-duce, e-ducare, L. to lead) and se-duce (se-ducare, to lead astray) highlights an interesting paradox at work in the close ties between education and seduction. One could argue that research in education is at odds with the kinds of phenomenon Ragnhild Tronstad chose to study in Interpretation, Performance, Play, and Seduction: Textual Adventures in Tubmud, especially given her conclusions about the seductive nature of the quest structure in a text-based online role-playing game called Tubmud (MUD stands for multi-user dungeon, or dimension/domain), i.e., its resistance to closure and determinate meaning. It is to her credit, then, that she took the risk of studying the very nature of this paradox. To install paradox into the education machine is difficult and yet rewarding. So, I acknowledge at the outset that I, too, am being-played by Tronstad’s paradox; on the one hand I am charged with the responsibility of reviewing her work, yet on the other hand, I am theoretically allied to the most non-theoretical aspect of postmodern critical theory: the paradox. It is an alibi I am not ashamed to claim.

The dilemma of writing and thinking about games, quests, seduction, and the nature of ‘play’ may affect the ‘perceived’ value of her research, however. Often in computer game studies perception management is as important as theorizing and applying theory. How Tronstad handles this will, to some extent, determine her ability to move the cutting edge of this particular nexus of interpretation, digital performance, play, and seduction beyond its present configuration. This is perhaps why in her opening chapter she acknowledges the difficulties of such moves, and why it is important to recognize that she transgresses such boundaries at the risk of being criticized for precisely the attempt to move into uncharted territories and for her move toward highlighting these very boundaries as she does so. That said, this does not set up her research as methodologically impregnable. Therefore, following some mention of a few key contributions of her project, I will also address some missed opportunities of the work, none of which, however, alter my enthusiastic recommendation of her book to readers interested in a fascinating, and articulate, study of the world of MUDs.

Among the contributions of the project to her stated fields of research (and they are multiple and diverse – theatre theory, play theory, literary theory, hermeneutics, to name a few), I would like to single out her application of speech-act theory and seduction theory as two of the most significant. Furthermore, she maneuvers well among the thorny issues that are at stake in the (at times) impasse of the narratology and ludology debate in games studies. To stand on that threshold and from that vantage point negotiate the distinctions and relations in the scope of her viewpoint is no easy task. Nor is it easy to conduct interdisciplinary research, much less as one among a relative few who must carve out the academic space for game studies at the same time as her peers, without the benefit of many others who have gone before her.

Another major contribution of Tronstad’s research is her skillful handling of the central and pivotal notion of «play.» Tronstad offers a highly nuanced discussion of «play» throughout the work and is careful to tease out the ambiguities that make it a small but powerful linchpin, something that holds together the virtual doors through which she invites her readers to enter the world of Tubmud. Along these lines, let me go on record as commending Tronstad for investing intellectual work in MUDs (and by extension, MOOs – multi-user domains, object-oriented). While MUDDing may ‘sound’ deleterious, like nothing upon which one would want to stake one’s academic career, Tronstad has learned what a few of us have, that MUDs and MOOs can teach us all a thing or two.

Equally compelling is Tronstad’s analysis of Tubmud from the perspective of performativity and theatricality. Her focus on the dual nature of participating in a fiction as a character and as oneself lays the groundwork for future investigation of online roleplay as a key event in the history and traditions of theatre and its function in our cultures. Tronstad has her finger squarely on the pulse of the various unconventional theatre models, from the American happenings of the 60s to performance artists from all over the world, all of whom contribute to the fabric of a complex tapestry of theories that serves as the canvas on which she paints a picture of the ‘quest structure’ of Tubmud as a consummate seduction.

Against this backdrop, readers may find that certain possibilities in the project are not fleshed out as well as others – trajectories that are overlooked, modes of thinking, lines of argument, for example, that seem to leave us with questions unanswered. One such missed opportunity is the fact that Tronstad does not situate her analysis in relation to, or inside of, postmodern theories, although she is clearly dancing around postmodern critiques of subjectivity, representation, and grand narratives that do not know the degree to which they are totally constructed in language. It would have strengthened Tronstad’s argument to do one or the other; either she should explain in what ways her research follows postmodern theories, or explain why she does not prefer to travel in those circles. For example, this applies to Tronstad’s discussion of the question of ‘being-played’ as an important aspect of character identity in play (p. 126, p. 131–32, p. 155), where she does not take advantage of this to deal with the question of subjectivity that is at the heart of the question of identity and agency. Using Mead’s ‘I» and ‘me’ distinction does not sufficiently address the phenomena of ‘being-played’ and ‘playing’ that such a toggling between subjecting and being subjected points toward. If Tronstad had used postmodern theory to support her conclusions about the problem of meaning in questing (and the question of the ‘subject’) it would have perhaps changed some of her approaches to the problems and her reasoning, but it would have done so in a positive way and to her advantage. To some degree, and to her credit, Tronstad’s move to use seduction theory over hermeneutics is making a postmodern move, but she does not cast it in those terms.

Lastly, I want to comment on a general methodological paradox in game studies where scholars are showing a tendency to rely on scientific/objective methodologies to legitimize their research. In Chapter Two («Defining a Tubmud Ludology») Tronstad presents two models that she characterizes as «unfortunately» not «objective models»; and she argues she does so as a kind of corrective because as «a scholar most often preoccupied with questions of aesthetics, applying these two models forces [her] to consider parts of Tubmud that may be invisible from [her] usual perspective» (p. 17). Just four pages earlier, however, she mentions the problem Espen Aarseth and others have noted, namely, that we have to resist being colonized by other disciplines. What would have been interesting would be to tackle the disjunction between that resistance and our willingness to situate our arguments so squarely in scientific method. It does not make sense to me to complain about theoretical imperialism and not also complain about scientific imperialism. But this is a minor quibble, and one challenge that game studies should confront, in my view. I am grateful, however, to Tronstad for having articulated her research dilemma in such a way that this general question stood out for me in a way that other game studies research has not made visible.

Tronstad’s work does hold much promise, and her place in game studies has been clenched with this book. Readers will learn a great deal from Tronstad’s unique approach, her knowledge of theories of interpretation, and her skilled rendering of the complexities inherent in studying virtual worlds. But perhaps more importantly, readers will certainly recognize themselves and their game experiences in her personal insights into playing, questing, and being seduced by such seemingly unsuspecting forces at work in virtual worlds such as Tubmud. For many of us, who understand the seduction of these games, but also the incredible frustration and dejection when our character dies, Tronstad’s insight seems a fitting way to end this review. «This is the way Death usually arrives, too: as a sudden sequence of words interrupting the exchange of hits between the character and her monster opponent … However, I do not recognise the characteristic appearance of Death in the words that are scrolling down my screen: Death, as I know him, always speaks in capital letters» (p. 213).

Udforskning af menneskers erfaringer kræver systematik og kreativitet

Barbara Gentikow

Hvordan utforsker man medieerfaringer – kvalitativ metode

Kristiansand: IJ-forlaget 2005

At udforske hvilke erfaringer, mennesker har med at bruge medier i deres hverdagsliv, gøres bedst med kvalitative metoder. Når det er den dybere indsigt i de konkrete, kropslige, sansede erfaringer, der er i fokus, så må medieforskeren ud og lade sig berige af menneskers fortællinger om deres erfaringer.

Barbara Gentikow er varm fortaler for at have erfaring i fokus frem for «brug» eller «reception», som hun ser som snævrere og mere blodfattige begreber. I bogen Hvordan utforsker man medieerfaringer – Kvalitativ metode introducerer hun grundigt til, hvordan man systematisk og med respekt for validitets- og reliabilitetskrav kan producere kvalitativ empiri om menneskers erfaring med medier.

Bogen rummer 7 kapitler, hvor første og sidste kapitel specifikt omhandler erfaringer med medier. I første kapitel gennemgås følgende seks dimensioner: Køb og konsum af medie-hardware og -software, medieperception, æstetiske erfaringer af såvel tekster som medierne selv, kognitive erfaringer af mediet i sig selv og af indholdet, det formidler, den sociale dimension af medieerfaringen og kommunikative erfaringer.

I sidste kapitel oplistes fremtidens udfordringer for studiet af medieerfaringer og mulige undersøgelsesmetoder, som kan bruges, hvis man vil tage fat på disse. Her lægger Gentikow blandt andet vægt på menneskers interaktion med mediernes interface og interaktivitet med og gennem medier. Brugerens rolle som producent, globaliseringens betydning, etnicitet og køn er andre emner, som kort nævnes i dette kapitel.

De mellemliggende kapitler henter godt nok sit eksempelmateriale fra forskning i menneskers brug af og erfaringer med medier, men her er mange relevante overvejelser for enhver, der ønsker at foretage kvalitative undersøgelser. Bogen giver ikke stor ny viden, men er en solid introduktion til arbejdet med kvalitativ metode. Jeg sætter særligt pris på, at Gentikow introducerer til sammenhænge mellem valg af teori, empiri og metode.

Den teoretiske introduktion sker gennem en præsentation af tre meget forskellige samfundsteoretiske optikker, repræsenteret af fire forskere. De kan på forskellig vis bidrage til en argumentation for værdien af en flerstemmig og dialogisk vidensproduktion.

Pierre Bourdieu og Bent Flyvbjerg har i deres videnskabelige produktion på forskellig vis argumenteret for, at god videnskab er pragmatisk i den forstand, at den er variabel, kontekstafhængig og forholder sig til værdirationelle overvejelser. Derfor må den tage udgangspunkt i praksis, i menneskers erfaringer og handlinger i den sociale verden. Og dem opnår man bedst indsigt i ved at gå kvalitativt til værks.

Donna Harraway præsenteres, fordi hendes antagelse om, at viden altid må ses som situeret og forstås i en social og politisk kontekst, er et stærkt argument for, at sætte menneskers erfaringer, handlinger og vurderinger i centrum for forskningsprocessen.

Endelig introduceres Clifford Geertz, der med begrebet «thick description» peger på, at god videnskab er karakteriseret ved at rumme beskrivelser af et givet fænomen, som er tykke, tætte, detaljerede og rige på beskrivelser.

De tre perspektiver på kvalitativ forskning inddrages i bogens øvrige kapitler, men de kunne med fordel have spillet en mere central rolle – hvor repræsenterer de forskellige tilgange? Hvilke styrker og svagheder rummer de perspektiver, de repræsenterer? Hvilke forskellige metodiske konsekvenser drager de af deres teoretiske perspektiv?

Før introduktionen til, hvordan man kan foretage kvalitativ data-produktion og -analyse, præciserer Gentikow forskellen på kvantitativ og kvalitativ metode med særlig vægt på, hvordan krav om reliabilitet, validitet og generaliserbarhed kan forstås og håndteres i kvalitative studier. Her introduceres også til forskellige typer kvalitative studier, og Gentikow diskuterer etiske problemstillinger knyttet til kvalitativ forskning.

Kapitel 4 har titlen «Datainnsamling», hvilket undrer mig lidt, da såvel de præsenterede teoretikere som Gentikow selv, gør opmærksom på, at data ikke er noget, der findes «derude», som svampe i skovbunden, forskeren kan komme og samle ind. Data konstrueres i dialoger mellem forsker og udforsket, og disse dialoger er præget af – måske især forskerens – forforståelse, som kan være mere eller mindre bevidst teoretisk funderet.

Gentikow slår fast, at der skal en god portion systematik og håndværk til, hvis man vil bedrive god kvalitativ forskning. Her til kommer, at sensitivitet, indlevelse, intuition og kreativitet spiller en væsentlig rolle. Men systematikken kommer først. Og den kan læres!

I kapitlerne om dataindsamling, organisering og analyse af datamaterialet og evaluering og rapportskrivning introduceres til en række teknikker og overvejelser, den kvalitative forsker må gøre sig. Gentikow fremstiller ikke forskningsprocessen som en kogebog, hvor man kan slå op og se, hvordan man skal gøre. I stedet tilbydes den studerende eller unge forsker en lang række gode ideer, råd og invitation til refleksion. Kvaliteten er, at disse præsenteres og diskuteres uden at lægge skjul på, at det kræver selvstændigt arbejde at omsætte dem til konkrete handlinger i ens eget projekt. Samtidig er der løbende eksempler fra Gentikows eget og hendes studerendes arbejde med kvalitative analyser. Det er et smukt træk, at de studerende citeres på lige fod med andre referencer.

I en introduktionsbog må man naturligvis altid udvælge sit stof med omhu. Jeg synes på mange måder, at Gentikow har foretaget gode valg, men jeg savner en mere indgående præsentation og diskussion af aktionsforskningen, som er en central gren indenfor kvalitativ forskning. Denne forskningsretning er nok nævnt, men ikke behandlet, selvom jeg vil mene, at netop de udfordringer og dilemmaer, aktionsforskeren kommer ud for, kan tydeliggøre nogle af de problematikker, som findes i al kvalitativ forskning, såsom ulige magtrelationer mellem forsker og udforsket, relationer til informanter som hindrer eller mindsker objektgørelse og interesser knyttet til den viden, der produceres.

Gentikow stiller sig kritisk overfor at anvende typologier ved formidling af kvalitative analyseresultater. Hun kalder det et «kvantificerende greb», når man med et relativt lille udvalg af informanter søger at dele dem op i et antal typer og mener, at man «reduserer datamaterialet nærmest til det ugjenkjennelige i sitt forsøk på å systematisere funnene og gi dem ’ekte vitenskapelig’ beviskraft» (s. 131). Jeg kan sagtens følge hendes kritik, men kunne tænke mig, at hun forholdt sig mere direkte til den kvalitative forskers formidlingsproblemer. En ofte hørt kritik af kvalitative forskere er, at deres resultater er så uhåndgribelige og kontekstbundne, at de ikke er anvendelige udenfor den kontekst, de er produceret i. En kritik, jeg mener, at det er værd at forholde sig til. Hvordan formidler vi den gode kvalitative forskning uden at gå på kompromis med den kompleksitet, som vi netop ser som den særlige kvalitet ved kvalitative studier, men på en måde, som giver en bredere offentlighed mulighed for at forholde sig?

Grundlæggende vil jeg meget gerne anbefale mine studerende at bruge Barbara Gentikows bog. Bogen rummer en grundig introduktion til kvalitativ metode generelt – og har så eksempler hentet fra studier af menneskers erfaringer med medier. Bogens særlige kvalitet er dens fokus på sammenhænge mellem teori, metode og empiri og de mange relevante referencer, som man kan fordybe sig i, hvis man vil vide mere om et specifikt emne.

Vem är snäll eller dum i det amerikanska filmvåldet?

Anne Gjelsvik

Fiksjonsvoldens etiske betydninger. En studie av vurderinger av vold i amerikansk fiksjonsfilm.

Trondheim: NTNU 2004

I doktorsavhandlingen Fiksjonsvoldens etiske betydninger – En studie av vurderingar av vold i amerikansk fiksjonsfilm (NTNU, 2004) utgår Anne Gjelsvik från tolv amerikanska filmer från 1990-talet. Det gemensamma för filmerna – som tillhör lite olika genrer som thrillrar, action, skräck, västern och independent art cinema – är att de innehåller starka våldscener, som till exempel Martin Scorseses Cape Fear (1991), Quentin Tarantinos Reservoir Dogs (1992), David Finchers Seven (1995) och bröderna Wachowskis The Matrix (1999). Rent metodiskt går studien ut på att genom intervjuer med ledande norska filmkritiker kartlägga hur dessa värderar våldet i filmerna; därefter underkastas filmerna av Anne Gjelsvik själv en så kallat etiskt inriktad filmanalys utifrån det senaste på den (anglosaxiskt anstrukna) filmteoretiska forskningsfronten.

I ett längre parti i avhandlingens inledning går Gjelsvik igenom den gängse synen på filmvåld. Hon redogör här för censurproblematiken och den offentliga oron kring hela fenomenet; därefter dryftas den omfattande forskningen om medievåldet, en forskning som ständigt utmynnat i att frågan huruvida våld på film framkallar verkligt våld aldrig kunnat besvaras tillfredsställande. Gjelsvik menar att filmvetenskapen har en viktig uppgift att fylla när det gäller forskningen om våld på film. Hon hävdar helt enkelt att filmvetaren genom ett värdeteoretiskt perspektiv möjligen kan bedöma huruvida våldscener är estetiskt respektive etiskt försvarbara i en film.

Som empiriskt material i avhandlingen redogör Gjelsvik för sina omfattande intervjuer med norska filmkritiker där hon konstaterar att dessa a priori uppfattar filmvåld som negativt. Gjelsvik drar här slutsatsen att kritikerna ofta påverkats av den ihärdiga offentliga diskursen om film och påverkan. Och hon konkluderar att filmkritiken utgör en värdeorienterad diskurs om film med basis i etiska kriterier. Det är denna etiska filmkritik hon med hjälp av moralfilosofiska och filmvetenskapliga verktyg önskar omvandla till en mer vetenskapligt relevant och precis betraktelse av våldsamma filmer.

I avhandlingens längsta parti följer analysen av de 12 filmerna, allt från Oliver Stones Natural Born Killers (1994), via Quentin Tarantinos Pulp Fiction (1994) till John Woos Face/Off (1997), ofta illustrerade av flotta färgbilder. Hon finner här en mängd olika strategier i våldsskildringen, viktiga nyanser som hon urskiljer via sina filosofiska och filmvetenskapliga verktyg. Hon visar att filmerna – särskilt de som uttrycker ambivalens – vädjar både till våra emotioner och vårt intellekt och att de, som till exempel David Finchers Fight Club (1999), genom sitt samspel mellan både vår våldsfascination och den tilltagande obehagskänsla vi känner kan bidraga till att skapa nya insikter. Därmed, menar hon, har hon legitimerat sitt etiska och filmvetenskapliga perspektiv. Genom den offentliga diskursen och presskritiken existerar redan en värdeorienterad filmkritik. Genom att i dialog med denna addera en vetenskapligt värderande kritik fylls ett viktigt hål i forskningen om filmvåld.

Låt mig redan nu konstatera att det rör sig om en mycket gedigen doktorsavhandling, även om det förefaller föga sensationellt att med hjälp av ett stort empiriskt forskningsmaterial konstatera att norska filmkritiker inte är så förtjusta i amerikanskt filmvåld. Det kunde man nog räkna ut ändå, även om Gjelsvik naturligtvis lyckas sätta det hela på pränt. Inte heller vill jag påstå att filmanalyserna bidrager med särskilt mycket nytt i förhållande till den redan existerande och mycket omfattande forskningen om amerikansk populärkultur, även om Gjelsvik försöker urskilja vissa etiska och estetiska värdekriterier avseende filmatiserat våld och att tillämpa dem. Och hon uppvisar påfallande ofta en subtil sensitivitet för nyanser i filmer som annars bara brukar avfärdas som stiliserat skräp. Även om Gjelsvik delvis lyckas leva upp till sina metodiska föresatser ligger styrkan i avhandlingen emellertid mer i helheten och i arbetets imponerande ambitionsnivå!

Jag skulle emellertid vilja inleda mitt kritiska resonemang om avhandlingen med en personlig reflektion. Jag har alltid tyckt illa om att diskutera frågan om våld på film och jag har faktiskt inte gjort det på mer än 10 år. Detta beror på att jag alltid uppskattat hot, fara och action på bio, att jag gillar flera av de filmer som Gjelsvik analyserar – till exempel Face/Off – och således har svårt att betrakta den offentliga diskursen som annat än ett slags moralisk panik. För mig är frågan om kulturella hierarkier en ren social konstruktion som jag inte ens accepterar. Jag gillar John Woo, Shakespeare, Bergman och Picasso lika mycket och kan inte uppfatta några essentiella skillnader. Synen på amerikansk våldsfilm är, menar jag, till största delen genomsyrad av både denna essentialistiska hierarki, alltså av att amerikansk film inte genererar något kulturellt kapital i Bourdieus mening, och av en a priori formulerad, om än många gånger socioekonomiskt begriplig syn på amerikansk kulturproduktion. Således är det knappast ägnat att förvåna att jag precis som Anne Gjelsvik totalt avvisar ontologiska skiljelinjer mellan till exempel konst och underhållning – skillnaderna här är enligt min mening sociologiska, inte estetiska. Och jag hade gärna sett mer sociologiska och kulturhistoriska resonemang och analyser av det slag jag redogjort för här också i Anne Gjelsviks avhandling. De skymtar fram då och då, men lyser oftast med sin frånvaro.

Min första direkt kritiska punkt av avhandlingen avser dispositionen. Det är i och för sig inget större fel på denna, även om avhandlingen rent generellt är alldeles för förtjust i två retoriska berättargrepp, nämligen prolepsis och analepsis, eller på filmspråk flashbacks och flashforwards. Med de förra menar jag att det ofta hänvisas tillbaka i texten och med det andra att det ständigt hänvisas framåt. Jag förstår i och för sig att detta beror på strävan efter att i största möjliga mån vara pedagogiskt klargörande men jag menar att detta istället problematiserar begripligheten i texten. Man kan inte mitt inne i ett resonemang blicka fram så ofta mot ett annat – det är helt enkelt alldeles för lätt att tappa tråden eller den röda linjen i framställningen.

Det allra mest problematiska med dispositionen är emellertid kapitlet med rubriken «Innledning» på sidorna 1–13. Risken med «flash forwards» i en text är nämligen att man ofta tenderar att säga samma sak igen. Således uppstår hela tiden det som kallas störande upprepningar – på filmspråk redundans eller excess – vilket i en logiskt utformad vetenskaplig diskurs kan skapa en hel del förvirring. I «Innledningen» uttalas syften, med vissa nyanser, inte mindre än 16 gånger och den läsare är helt enkelt inte skapad som kan hålla reda på allt detta när man väl börjar läsa i kapitel 2, där själva undersökningen tar sin början.

Ännu mer problematiskt blir det när Gjelsvik upprepar vad hon sagt i inledningen senare i avhandlingen. Här tvingas läsaren ständigt vända tillbaka med frågan om vad som egentligen sagts tidigare.

Jag menar faktiskt att hela inledningen borde ha strukits eller ersatts med högst tre sidor. Jag tror att det faktum att allt detta finns med beror på vissa inomakademiska diskurser, att vi inbillar oss att ett visst sätt att skriva och rubricera med problemställning, huvudmål, avgränsning, empiriskt urval, avhandlingens placering, avhandlingens disposition och så vidare medför en inneboende vetenskaplig kvalitet. Låt mig få understryka att det gör det inte! «Poor narrative» är «poor narrative» även om den bär akademisk finkostym. Det är tankarna, klarheten och berättelsens logiska struktur som räknas, inte hur man förhåller sig till instruktionsbokens anvisningar.

Däremot är en av avhandlingens allra starkaste sidor utan tvekan redogörelserna för filmforskningen under de senaste åren. Fast att det här talas om en så kallad etisk vändning, analog med till exempel «the linguistic turn» eller till och med «the pictorial turn», gör mig inte helt övertygad. Frågan om vilka som är snälla eller dumma i filmen och hur detta påverkar åskådaren har varit ett fundament i nästan all modern filmteori, inte minst bland de dominerande så kallade Screen-teoretikerna på 1970-talet som ägnade sig åt allehanda etiskt baserade värdeomdömen av olika slags filmer. Men det är onekligen sant att filosofer av facket introducerat en mer professionell version av praktisk filosofi, nämligen moralfilosofi eller etik, i filmforskningen. Berys Gaut och Noel Carroll är centrala namn, men även kognitivister som till exempel britten Murray Smith. Jag vill verkligen ändå understryka kvaliteten på dessa kapitel som ger stor insikt i den moderna filmforskningen. Men det finns ändå ett viktigt namn jag saknar, nämligen den amerikanske moralfilosofen Joseph Kupfer som i sin intressanta bok Visions of Virtue in Popular Film från 1999 adresserar frågeställningar av största intresse för detta projekt.

Till allra sist några rent metodiska frågor. När det gäller urvalet av tidningar anläggs delvis ett kvantitativt perspektiv i och med att sex av Norges tio största tidningar finns med. Författarinnan anlägger emellertid delvis också ett kvalitativt perspektiv eftersom tidningar med särskild praxis avseende filmkritik finns med. Detta verkar vara i enlighet med de krav på något slags representativitet man kan ställa på undersökningen. Däremot är filmurvalet helt kvalitativt och baserat på att Anne Gjelsvik finner att filmerna väckt debatt och att de har välkända regissörer. Detta verkar lite väl godtyckligt. Varför inte istället göra något slags definition av våldsamma filmer – till exempel Ridley Scotts Gladiator(2001) men inte Roland Emmerichs Independence Day (1996) – och sedan ta de som blivit mest populära genom att hänvisa till publiksiffror. Anne Gjelsvik hade kunnat svara på fler frågor angående materialet om det funnits något slags statistiskt baserad urvalsprincip!

Det som jag tagit upp är emellertid diverse skavanker och småfel som är förhållandevis enkla. Vad jag inte tagit upp så mycket är arbetets otvetydiga kvaliteter när det gäller akribi: att det nästan alltid är korrekta årtal, att filmernas handling återges väl och att författarinnan har en rent lysande pedagogisk förmåga att sammanfatta snåriga forskningstexter på ett överskådligt och träffsäkert sätt. Samt viktigast av allt: att det hela rör sig om en central frågeställning av hög prioritet. Med andra ord har Anne Gjelsvik med avhandlingen Fiksjonsvoldens etiske betydninger genomfört en aktningsvärd forskningsprestation.