Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Pionjärverk om norsk filmrevy

Peter Dahlén er førsteamanuensis, Institutt for medievitenskap, Universitetet i Bergen

Tore Helseth Filmrevy som propaganda. Den norske filmrevyen 1941–45, Oslo: Unipub Forlag, 2000.

Medievetenskapen är sedan länge väletablerad och mångförgrenad, men har ännu en bit kvar till sin fulla mognad. Det visar det faktum att en oproportionerligt stor del av forskningen ägnas åt dagspress och TV, medan betydligt mindre intresse ägnas åt radiomediet, för att inte tala om det massiva utbudet av målgruppsorienterad veckopress och månadsmagasin. Ytterligare ett märkligt negligerat delfält har varit de filmrevyer – eller newsreels, filmaviser och journalfilm som de också kallas – som utgjorde ett stående nyhetsinslag på biograferna fram till dess att de utkonkurrerades av TV-mediet.

Att just filmrevyer mötts med sådant ointresse från vissa håll måste rimligtvis tillskrivas de forskningspolitiska kriterier – de värden och ideal – som på sina håll ännu sätter sin prägel på både medievetenskapen och filmvetenskapen, det ökade intresset under senare år för populärkultur och mer folkliga genrer till trots. Enligt dessa kriterier är filmrevyn ur medievetenskaplig synvinkel inte att betrakta som «riktig» journalistik, det vill säga en kritiskt undersökande eller eljest huvudsakligen politiskt orienterad sådan. Ut filmvetenskapligt perspektiv är filmrevyerna inte att betrakta som «riktig» dokumentärfilm eftersom det inte går att spåra något konstnärligt subjekt med någon form av vision eller kritiskt syfte bakom deras tillkomstprocess, som mer har prägel av industriellt hantverk. På grundval av detta blir filmrevyerna inte ideologiskt eller estetiskt intressanta eller «värdefulla» utan bara «triviala»; inte menings-fulla utan menings-lösa.

Det är därför dubbelt glädjande att ta del av en doktorsavhandling som inte bara tar sig an filmrevyerna utan dessutom gör det utan förutfattade meningar och med full respekt för genrens egenvärde och publika förankring. Den som utfört detta pionjärarbete är Tore Helseth, verksam vid högskolan i Lillehammer. Avhandlingen lades fram vid Universitet i Oslo år 2000, och som bokens titel indikerar är det ockupationsåren som står i fokus: Filmrevy som propaganda. Den norske filmrevyn 194145. Avhandlingsförfattaren visar här inte bara att filmrevyerna var allt annat än meningslösa, utan också vari deras meningsinnehåll bestod och vilka faktorer – historiska, politiska, sociala, kulturella, tekniska, ekonomiska, personella — som betingade deras utformning och innehåll som texter betraktade.

Teoretisk och metodologisk utgångspunkt tar Helseth i den «nya» filmhistoriska skolan som den kommit att utformas av bland annat Robert Allen och Douglas Gomery i deras utmärkta bok Film History. Theory and Practice (1985). Det som kännetecknar denna filmhistorieskrivning är betoningen på att såväl de estetiska och sociala som de tekniska och ekonomiska aspekterna måste beaktas i studiet av film, och ses i relation till varandra (estetik i förhållande till ekonomi och teknik etc.). Filmens historia ses här inte heller som en historia utan som många historier vilka inte utan vidare kan inordnas i en samlad «stor berättelse» om filmens historia – något som ju i mångt och mycket tycks ha varit fallet med dokumentärfilmen ändå fram till senare tid, då man börjat vända åter till filmens tidiga historia för att belysa olika typer av bland annat etnografisk film med starkt rasistiska undertoner. Det handlar här om en «omskrivning» av den tidigare som så konstnärligt högtstående betraktade dokumentärfilmhistorien såsom den utgått från Flaherty, Grierson och Vertov. Helseths arbete är uppenbarligen en del av denna omskrivning och problematisering av den länge dominerande versionen av dokumentärfilmens historia med dess heroisering av Stora Konstnärer och kanonisering av enskilda verk.

Av olika anledningar existerade märkligt nog ingen norskproducerad filmrevy före andra världskriget. Däremot hade utländska filmrevyer visats på norska biografer. Redan i november 1930 hade Oslo Kinematografer introducerat ett filmrevyprogram kallat «Lydfilmavisen Verden rundt», men detta program var alltså inte egenproducerat: Verden rundt var ett Oslofenomen som gick fram till maj 1941 och som huvudsakligen bestod av filmstoff från Fox, Paramount och tyska UFA. Här påstår Helseth att detta filmrevyprogram var «Skandinavias første», vilket jag har svårt att förstå med tanke på att det i Sverige lanserades en så kallad veckorevy redan 1914 (efter 1943 kallades den för filmjournal) som producerades av Svenska Bio (efter 1919 Svensk Filmindustri, SF) och som pågick ända fram till 1960 då den kommit att bli världens äldsta ännu existerande filmrevy (om detta, se svenska tidskriften Film & TV nr 1, 1982).

Nåväl, den 1 augusti 1941 hade det blivit dags för den första utgåvan av Norsk Films revy att passera censuren i Statens Filmdirektorat, och detta kom att bli den första i egentlig mening norskproducerade filmrevyn. Det var med andra ord den tyska ockupationen som möjliggjorde för de norska nazisterna att starta en «filmrevy». Från slutet av 1930-talet hade förutom Verden rundt även den tyska veckorevyn Deutsche Wochenschau visats på norska biografer, och inte minst den senare torde ha varit en inspirationskälla för den norska revyn. Över huvud taget torde Nazi-tysklands betoning på mediernas roll i propagandakriget under Goebbels ledning ha varit ett föredöme; liksom i Tyskland blev filmrevyerna en del av norska Nasjonal Samlings propagandaapparat.

För att möjliggöra detta upprättades en ny myndighet, det redan nämnda Statens Filmdirektorat. Det innebar att Norge för första gången fick en statlig filmpolitik. Helseth skriver: «Nyordningen av bransjen skulle tjene regimets behov for meningskontroll og påvirkning, men i tillegg er det intet mindre enn en filmpolitisk revolusjon vi her ser konturene av.» (s. 54) Helseths redogörelse för kampen om makten över Statens Filmdirektorat, som snabbt hamnade på kollisionskurs med Innenriksdepartementets Kommunalavdelning (filmen i Norge har ju alltid varit en kommunal angelägenhet och här stod betydande ekonomiska resurser på spel), är fascinerande läsning som så mycket annat i denna samtidigt faktaspäckade och analytiskt välstrukturerade och insiktsfulla avhandling.

Från och med 1 januari 1944 slogs den norska filmrevyn ihop med den tyska till en blandad revy med en övervikt av tyskproducerade inslag. När den sista av ockupationstidens filmrevyer sändes ut av filmdirektoratet den 5 maj 1945, bara några få dagar före frigörelsen (8 maj), kunde man räkna till sammanlagt 141 revyer med tillsammans 1 467 revyinslag. Som Helseth påpekar utgör förstås detta material «en unik audiovisuell kilde til förståelsen av Norge under 2. verdenskrig». Det mest intressanta ur medievetenskaplig synvinkel är ändå krigsrevyernas historia ur ett produktions-, visnings- och receptionsperspektiv, och det är studiet av detta som Helseth tar som sin huvuduppgift.

I analysen av filmrevyn som genre tar Helseth utgångspunkt i UNESCO:s stora studie Newsreel across the World från 1952, där genrens viktigaste kännetecken anges vara dess regularitet, sammansättning, aktualitet, längd och «formidlingsmodus». Här hade Helseth möjligen kunnat komplettera och fördjupa sin analys av speciellt filmrevyernas sammansättning av de enskilda inslagen med de tolkningsmetoder som Charles Musser, vilken själv tillhör den nya filmhistorieskolan, lanserat i samband med sina studier av den tidigaste amerikanska aktualitetsfilmen. Vad Musser kan visa är hur redan de första filmförevisarna av aktualitetsfilm under 1890-talet lärde sig att sätta samman de till synes disparata (väsensskilda) filmsnuttarna enligt en associationsprincip som brukade användas av tidningsredaktörerna och som kunde se ut så här: ett inslag om brandkåren åtföljdes av bilder från Niagarafallen som åtföljdes av bilder på badande barn. Vad som förenar dessa inslag är elementet vatten. Helseth saknar förvisso inte förmågan att finna sådana narrativa samband i de revyer han närläser, men de exempel som ges är få och hämtas huvudsakligen från de uttalat ideologiska (och måhända mer lättolkade) inslagen. Med tanke på den vikt Helseth annars lägger vid de skenbart triviala inslagen om människors vardagsliv i olika lokalmiljöer, och som var en stapelvara i filmrevyerna, hade det varit tacksamt med en fördjupad analys av de principer som styrde sammanställningen av dessa inslag, vilka också var de mest populära bland publiken, som annars tycks ha genomskådat propagandistiska fiendebilder och historieförvanskningar. Det hade också kunnat kasta ytterligare ljus över själva redaktörsarbetet, och likheter och skillnader jämfört med redaktörsysslan i pressen (dagsaviserna).

Dessa anmärkningar förtar dock inte det bestående intrycket, att Filmrevyn som propaganda är en mäktig och oupphörligt intressant bok att läsa. Omfånget och bredden i studien lämnar inga som helst tvivel om att Tore Helseth har utfört en imponerande arbetsinsats. (Litet synd är det därför att han inte bemödat sig om att översätta de engelska och framför allt de tyska citaten, för att underlätta läsningen för allmänintresserade medborgare utanför våra egna akademiska led.) För att få fram relevant källmaterial har avhandlingsförfattaren gjort en grundlig genomgång av olika arkiv, och dessutom katalogiserat alla revyerna och deras enskilda inslag! Den som själv sysslat med grundforskning i arkiv vet hur mödosamt, tidsödande och tålamodsprövande detta kan vara – men också hur oerhört spännande i letandet efter material som kan kasta nytt ljus över historiens gång.

Nu ser vi fram emot Helseths studie av den norska filmrevyn från 1945 till slutåret 1964, av dess innehåll och betydelse för återuppbyggningen efter kriget. För en sådan studie måste väl komma …?!

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon