Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

16 bidrag till norsk mediehistoria

Lennart Weibull er professor, Institut för journalistik och masskommunikation, Göteborgs Universitet

Henrik G. Bastiansen og Øystein Meland (red.) Fra Eidsvoll til Marienlyst Studier i norske mediers historie fra grunnloven til TV-alderen. Kristiansand: Høyskoleforlaget, 2001.

Att skriva historia har verkligen blivit en trend inom medieforskningen. Vid den nordiska medieforskarkonferensen i Reykjavik i augusti 2001 var historiegruppen en av de största och tvingades till och med att ha parallella sessioner för att kunna behandla alla papers. Historieintresset har medfört att det i hela Norden under de senaste åren publicerats översikter som belyser dagspressens, radions och televisionens framväxt i Norden. Finland var föregångslandet med sina omfattande verk om både press-, radio- och TV-historia.

Det kan diskuteras vad som ligger bakom det ökade intresset för mediehistoria. En rimlig förklaring är att de snabba förändringar som skett inom medieområdet under det gångna decenniet generellt aktualiserat forskningsfrågor om villkoren för medieutvecklingen. Nu förefaller forskningen dessutom gå in i en andra fas, där det inte längre räcker med översikter utan där strävan är att nå fördjupad förståelse. Som ett bidrag till en sådan fördjupning uppfattar jag den nya norska antologin Fra Eidsvoll til Marienlyst. Studier i norske mediers historie fra grunnloven till TV-alderen, redigerad av Henrik G Bastiansen och Øystein Meland (2001).

Många intressanta bidrag

Antologin innehåller vid sidan av introduktionen sammanlagt 16 bidrag. Bidragen täcker i stort sett de viktigaste medierna: de fem inledande avser dagspress, de sex följande film och de avslutande fem i första hand TV. Bland författarna finns flera tunga norska forskarnamn, bland dem den mediehistoriske nestorn Hans-Fredrik Dahl som svarar för två artiklar.

Det skall omedelbart sägas att antologin innehåller mängder av intressant forskning, även om det givetvis inte går att kommentera alla bidrag. Men några nedslag skall ändå göras . Odd Raaum ger i det inledande bidraget en mycket spännande bild av yttrande- och tryckfrihetens utveckling under 1800-talets första hälft. Inte minst i ett svenskt perspektiv är det fruktbart att få belyst hur kronprinsen Carl Johan på olika sätt sökte ingripa mot misshagliga publikationer i Norge – på samma sätt som i Sverige.

En annan presshistorisk artikel som ger mersmak är Thore Roksvolds analys av inrikesjournalistiken i fem norska dagstidningar mellan 1903 och 1993. Den är väldokumenterad och kombinerar på ett effektivt sätt kvantitativ och tolkande ansats i analysen av ett mycket omfattande material. Jag fäste mig särskilt vid hur de muntliga källorna ökat i betydelse, sannolikt ett uttryck för hur journalistiken utvecklats från att avse sakförhållanden till att handla om människor.

Med stor behållning har jag också läst Hans Fredriks Dahls två artiklar om krigsåren, dels om hur den tyska invasionen i Norge presenterades i tysk Wochenschau, dels hur den norska dagspressen fungerade under krigsåren. Ketil Jarl Halses artikel om ansvaret för och inriktningen hos radionyheterna under 1920-talet visar slående hur likartat debatten fördes i olika länder. Min tolkning är för övrigt att det mindre handlade om en kamp mellan pressen och radion och mer om förhållandet mellan det beprövade och det nya; i Sverige fanns för övrigt samma diskussion då TV introducerades, men då var det radion som stod för det beprövade och TV för det nya. Även Henrik Bastiansens bidrag om hur partipressen möter TV-mediet har jag läst med stort intresse. Även om artikeln kanske inte kommer till några överraskande resultat är den givande eftersom den på ett idérikt sätt belyser samspelet mellan olika medier.

… men ändå ett litet frågetecken

Även om de enskilda bidragen ger ett intresseväckande nedslag i norsk mediehistoria blir man ändå vid genomläsningen något osäker om helheten. Antologin ger som helhet ett något splittrat intryck, i första hand genom att artiklarna är av mycket olika karaktär. Bland bidragen ryms både relativt utförliga empiriska redovisningar och mera översiktliga analyser. En del artiklar är mycket drivna i sin framställning, andra skulle ha behövt redigeras ytterligare. Detta hindrar inte att antologin sammantaget kan bidra till, som redaktörerna skriver i introduktionen, att synliggöra den mediehistoriska forskningen i Norge, men det är för mig mera oklart om den verkligen fördjupar förståelsen av den aktuella forskningen om mediernas historia.

Min läsning har därmed kommit att indirekt problematisera den svåra frågan vad som skall menas med mediehistorisk forskning. I introduktionen skriver redaktörerna att deras utgångspunkt är «at mediehistorisk forskning må baseres på en empirisk og systematisk metodikk» (s. 9), samtidigt som de ställer sig kritiska till «allmenne teorier av internasjonalt ophav». Visserligen tillägger man att detta inte är något uttryck för «teorifientlighet», men det framgår att den vetenskapliga värdemätaren är «en empirisk virkelighet».

Det är troligen just det grundläggande empiriska perspektivet på mediehistorien som är antologins både styrka och svaghet. Det är en styrka eftersom det faktiskt bidrar med fördjupning på enskilda punkter i norsk mediehistoria. Men svagheten är att det är svårt att se någon innehållsmässigt förenande länk mellan bidragen, det saknas något sammanhållande, gärna teoretiskt, perspektiv. Därigenom blir boken svår att ta till sig, även om flertalet av bidragen i sig är mycket läsvärda – trots redaktörernas försök att gruppera dem i ett slags historisk följd saknas helheten.

På väg mot nästa steg

Min invändning innebär inte alls att jag skulle ställa mig principiellt kritisk till empiriska studier av den mediehistoriska verkligheten. Tvärtom delar jag på många sätt redaktörernas grundsyn. Men jag menar samtidigt att perspektivet lätt kan leda till en överbetoning av det specifika. Det är just för att motverka sådana tendenser som det enligt min mening behövs även teoretiskt arbete parallellt med den historiska empirin.

Samtidigt är det möjligt att den mediehistoriska forskningen i sin nuvarande fas bör prioritera empirisk fördjupning. Det har givetvis ett stort värde att visa på hur man med skilda empiriska infallsvinklar kan belysa olika medier under olika epoker i deras historia. Enligt min mening är det dock viktigt att snarast möjligt vidga horisonten och gå vidare med komparativa mediehistoriska studier. De bidrag som redovisas av Raaum, Roksvold, Jarl Halse och Bastiansen är exempel på analyser där jag tror att ett komparativt nordiskt perspektiv skulle vara ytterst fruktbart och där jämförande empiri skulle bidra till en teoretisk förståelse för händelseförloppen – och det är det jag tror att den mediehistoriska forskningen nu behöver.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon