Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Unges videofelleskaper

Lektor i Medie & Kommunikationsvetenskap, Södertörns Högskola

Jerslev, Anne (1999): Det er bare film: Unges videofællesskaber og vold på film. København: Gyldendal

Det första som slår mig när jag läser Anne Jerslevs senaste bok, Det er bare film: Unges videofællesskaber og vold på film är hur fort forskningskonjunkturer ändras. För tjugo år sedan hade boken varit något av en omöjlighet, för tio år sedan hade den sannolikt uppfattats som kontroversiell. I dag är Jerslevs studie av danska ungdomars tittande på videovåld en trygg del av mittfåran av cultural studies-influerad medieetnografi. Detta är inte alls syftat som en kritik av Jerslevs forskningsinsats, tvärtom. En stor del av forskningen om våld i rörliga bilder präglades runt 1980 av oro, avsky och fördömanden och fokuserade skadliga “effekter” av sådana bilder. Ett decennium senare handlade mycket av studierna om panegyriska oden till splatterfilm som ett antiauktoritär redskap för symboliskt motstånd — man fick nästan intrycket av att Freddie Kreuger skulle leda en förestående revolution. Om man skall drista sig att urskilja den akademiska samtidens hållning i frågan — vilket alltid är svårt — vill jag mena att den är bra mycket mer avslappnad i frågan om de ungas relation till medievåldet. I dag är det inte längre av nöden att klassificera denna relation som “bra” eller “dålig”. I dag kan man konstatera att ungdomar ser på fiktionsvåld och sysselsätta sig med att försöka förstå vad detta betyder istället för att nödvändigtvis fördöma eller lovprisa vare sig text eller tittarbeteende. Frågan om våld i rörliga bilder har så att säga normaliserats; det finns där som en naturlig del av medieutbudet, vilket varken decennier av fördömanden eller ett fåtal år av akademiska hyllningstal lyckats ändra på. Det faller sig därför (numera) naturligt att studera action- och skräckfilm som vilka genrer som helst utan att ensidigt fokusera våldsinslagen i respektive genre.

Denna normalisering blir också tydlig i Jerslevs val av respondenter. Till skillnad mot t. ex. Tove Arendt Rasmussens studie av actionaficionados eller Göran Bolins forskning om splatterfanatiker, sk. Gorehounds, behandlar Jerslev “vanliga” ungdomar och deras ritualiserade “videoaftnar”. Närmare bestämt handlar studien om hur 15–18-åriga pojkar och flickor beskriver hur de samlas i gäng för att se på video hela kvällen (och ibland halva natten) och hur filmen används som utgångspunkt för den sociala samvaron. Den sociala gemenskapen, menar Jerslev, är det centrala i videoaftnarna: “Man er ikke sammen for att se film, men man ser film for att være sammen, for att snakke sammen, for att være del av et fælles følelsemæssigt rum” (sid 43)

Denna iakttagelse står i konflikt med Tove Arendt Rasmussens betoning av den kollektiva receptionssituationen som ett maktspel, där en kamp om den legitima receptionspositionen är ständigt närvarande. Eller, kanske denna konflikt kan lösas: Rasmussen studerade pojkar som tittade på actionfilm, medan Jerslev studerat videotittandet i sig. Kanske olika genrer stimulerar till olika modeller för kollektiv reception? Eller kanske olika grupper av individer konstrueras kring de olika genreintressena?

Boken är emellertid inte uteslutande centrerad kring kollektiv reception under videoaftnar. Jerslev använder också sin intervjustudie med 16 ungdomar för att svinga sig ut i en diskussion om hur våldsskildringar på film förändrats under 80- och 90-talen. Jag måste erkänna att jag ibland inte riktigt hänger med i kopplingen mellan å ena sidan de receptionsteoretiska ansatserna och å den andra Jerslevs renodlade textanalys. Att våldsskildringarna hos Spielberg och Tarantino skiljer sig åt konstaterar Jerslev med analytisk skärpa, men hur dessa skillnader uppfattas av ungdomarna är svårare att utröna. Författarens i och för sig utmärkta analyser av våld i film från All Quiet on the Western Front (1930) till Saving Private Ryan (1998) har en essäistisk karaktär som blir svår att koppla till ungdomarnas videotittande. Men denna kritik skall uppfattas som marginalanteckningar. Såväl Jerslevs textanalys som hennes receptionsstudie är insiktsfulla bidrag till den moderna medieforskningen. Det är befriande att Jerslev inte entydigt siktat in sig på att studera våldets betydelse för de unga tittarna, varför receptionsstudien också framstår som mer allmängiltig än den genomsnittliga “medivåldsstudien”.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon