Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Kroppen – Annorlundaskapets konstruktör

representationen av funktionshindrade i Sveriges public-service television (SVT)
The Construction of the Disabled Body in Television

Karin Ljuslinder, Ph-D student ved Institionen för kultur och medier, Umeå universitet

Kroppen är central i Sveriges televisions representation av människor med funktionshindrade. Vad är det för symbolska betydelser som produceras när kroppen står som index för en funktionshindrad person? I korthet kan man säga att det är annorlundaskap. Den ofullstädiga, avvikande kroppen lyfts fram som kärnan i alla tänkbara subjektpositioner som den funktionshindrade kan anta.

The symbolic value of the physical body in contemporary society has steadily increased, and there is nothing sensational about saying the same applies to the representation of disabled people in the mass media.

Such representation conveys an ideological message; when you draw attention to a person's broken body you are making a statement about their social position. However, we must remember the body is only a part and not the whole human being.

What can Swedish Television do to stop contributing to this situation? Heighten the social position of disabled persons into something more than one of impairment? Try out irony as a tool for increasing the awareness of the public? Irony after all, is far more than a certain kind of humour technique. We need to be allowed to watch television programs in which multiplicity is the norm, rather than the exception.

Bilder av den vackra kroppen genomsyrar den senmoderna konsumtionskulturen. Vi möter den i annonser om rynkkrämer, cellulitsalvor och bantningspiller. Medierna översvämmas av reportage om olika träningsmetoder för att hålla kroppen slank och sexig. Bantning har blivit en industri. Utsmyckningen av kroppen har blivit viktig för konstruktionen av identiteter. Den perfekta kroppen, den vältränade, den hälsosamma kroppen har kommit att stå som sinnebilden för den eftersträvansvärda, den lyckade, den framgångsrika millenniemänniskan.

Den fysiska kroppen, människans yttre, utseendet, det synliga, har fått allt större symbolisk betydelse i vår samtid, dvs. kroppen har allt mer kommit att representera något mycket mer än enbart en människas biologi och fysik. Många gånger står kroppen t o m som den yttersta metonymien för hela människan. Susan Benson (1997:122) förklarar detta med att även om inte kroppen är detsamma som hela människan så är det genom kroppen som vi gör synligt för oss själva och andra våra inre dispositioner, kapaciteter och intentioner.

Sett i det här perspektivet ligger det inte något sensationellt i att även mediegestaltningen av den funktionshindrade människan fokuserar på kroppen och dess symboliska innebörder. Den här artikeln diskuterar konsekvenserna av att framhäva kroppen i gestaltningen av funktionshindrade. Vad betyder det för icke-funktionshindrade personers och gruppers bemötande av funktionshindrade att kroppen och dess symboliska innebörder är central? Vad betyder det för olika institutioners bemötanden av funktionshindrade och vad betyder det för funktionshindrades syn på sig själva och sitt värde? Varför är det intressant att diskutera konsekvenserna av dessa frågeställningar?

Kroppen har stor betydelse i representationen av människor generellt sett. Det är trots allt så att genom gestaltningen av kroppen materialiseras de sociala betydelserna av begreppet funktionshindrad. Det är således i huvudsak kroppens sociala betydelser som skapar innebörder åt begreppet funktionshindrad. Den fråga vi måste ställa oss innan vi diskuterar eventuella konsekvenser av gestaltningarna av funktionshindrade är: vilka är de sociala betydelser som produceras i TV, där vi nu redan initialt har förstått att kroppen har en betydande roll?

Kroppen som ideologi

Kroppens symboliska betydelser är av sådan dignitet och har sådan genomslagskraft att kroppen har kommit att bli arenan för ett koncentrat av dominant ideologi. Kroppen är helt enkelt den plats där abstrakta sociala system, normer och värderingar får sin materiella form. Betydelserna av t ex begreppen kön, etnicitet, identiteter och funktionshinder får sina allra tydligaste uttryck i just kroppen. Fiske (1999:304) uttrycker det så här: "kroppen är den plats där det sociala på det mest övertygande sättet tar sig individuellt uttryck". Han fortsätter "… och där politiken bäst kan förklä sig till mänsklig natur" (op cit), dvs. den plats där dominant ideologi bäst uttrycks hos enskilda individer samt den plats där socialt konstruerade normer lättast kan maskeras och framstå som om de vore naturgivna. Kroppen kan sägas förkroppsliga ett samhälles definitioner av vad som är att anse som normalt och onormalt, rätt och fel, acceptabelt och oacceptabelt.

Vidare är kroppen den plats där ideologi fungerar allra mest tvingande. Det är i alla fall vad Foucault (1980) hävdar, och han menar med det att kroppen är den plats där den rådande makten på det mest tvingande sättet kan reglera, kontrollera och bestraffa hur människor efterföljer sociala normer. Denna disciplinära regim, som Foucault kallar det, arbetar genom att lägga ut fällor där kulturella konstruktioner förkläds till naturgivna sanningar1 En sådan "fälla" är t ex att vad som i ett samhälle betraktas som hälsa och normalitet bestäms i huvudsak utifrån den biomedicinska diskursen och kan därmed framstå som biologiska faktum. Ett underliggande epistemologiskt antagande inom denna diskurs är att det finns en, objektivt sett, normal kropp. Alla kroppar som inte överensstämmer med normen definieras således som sjukdomstillstånd som man bör sträva efter att återställa till det s.k. normala med hjälp av medicinska kunskaper. Synsättet härstammar från upplysningstidens vetenskapsideal om en objektivt iakttagbar verklighet som väntar "därute" på att undersökas. En annan "fälla", också den med ursprung i upplysningstidens ideal, förnuft, kontroll och rationalitet, är att dessa ideals motsatser, det lustfyllda, det okontrollerade och det känslofulla, sägs materialiseras av den fysiska kroppen (t ex Turner, 1992; Shilling, 1993). På detta sätt har den “otyglade“ kroppen under århundraden kommit att framstå som ett presumtivt hot mot den rådande ordningen som måste behärskas, kontrolleras och disciplineras till att bli en “normal“ kropp som självmant går i de sociala normernas ledband.

En viktig utvecklingstendens av kroppsdisciplineringen som Foucault (1979)tar upp, är att denna alltmer har kommit att utövas genom självkontroll. Den rådande makten, för att använda Foucaults ord, behöver inte aktivt reglera, kontrollera och bestraffa människornas förkroppsligade uttryck av de sociala rådande normerna. Det sköter varje person själv eftersom diskurserna, säger han, konstituerar oss som subjekt och kontrollen därför kommer inifrån oss själva. Liknande tankegångar framfördes redan av Althusser (1976), även om han uttryckte det i lite andra termer. Vi tror, sa han, att vi är fritt handlande subjekt men i själva verket går vi alla i den dominanta ideologins ledband och betraktar världen genom dessa glasögon. Det finns, enligt Althusser, alternativa tolkningsverktyg men vi har inte tillgång till dem. Vi inbjuds bara att betrakta oss själva och vår omvärld via dominant ideologi och man kan bara se det man har förutsättningar att se, dvs. det man har begrepp för. Man kan nog med fog hävda att när den kroppsliga kontrollen utövas genom självdisciplin och alltså inte framstår som påtvingad, förefaller risken stor att det “naturliga“ och “normala“ i de sociala normerna ännu mer förstärks och befästs.

BILDERNA AV FYSISKT FUNKTIONSHINDRADE I SVT

Den empiriska delen av artikeln bygger på en studie av TV-program under åren 1996–1999, av både annonserade handikapprogram och program där personer med funktionshinder förekom utan att det framgick av programtablån. Ett och annat exempel från spelfilmer finns dock med för illustrationens skull. Jag har studerat program om och med såväl fysiska som psykiska funktionshinder även om det har visat sig vara lättare och tydligare att illustrera resonemangen med exempel som har rört fysiska funktionshinder.

Vad är det då jag kallar funktionshinder och människor med funktionshinder? Det är ingen lätt fråga att svara på. Eftersom det i huvudsak är ett explorativt resonemang jag för, vill jag inte låsa fast mig i en definition som, liksom kategoriseringar alltid gör, är exkluderande i något avseende. Ett sätt att göra det enkelt för sig är att sätta upp en tentativ definition, där funktion shinder betraktas som en varaktig nedsättning av någon förmåga som en icke-funktionshindrad person besitter, och funktion shindrade betraktas som människor som själva sätter den etiketten på sig, eller som i diverse TV-program kallas och beskrivs på detta sätt.

Ett annat metodologiskt problem är hur man i en artikel vars syfte är att bl.a. dekonstruera för-givet-tagna identitetskategorier, ska kunna benämna det man studerar utan att själv bli en del i bekräftandet av en diskurs som man egentligen vill vända upp och ner på? Jag har inget bra svar. När det gäller mina egna beteckningar har jag inte aktivt strävat efter adekvata definitioner. Jag har intagit ett pragmatiskt förhållningssätt till begreppen för att inte strävan efter att finna benämningar motsvarande mitt dekonstruerande syfte, ska verka som en hämsko på det jag vill berätta.

En problematik, slutligen, som otvivelaktigt har stor betydelse för hur man som funktionshindrad bemöts och uppfattar sig själv, men som jag har tvingats utelämna i den här artikeln, är TV-programmens tendens att gestalta samtliga funktionshindrade personers upplevelser och erfarenheter som likartade, eller åtminstone alla individer som har samma typ av funktionshinder. Men upplevelserna kan omöjligt vara desamma. För två individer med samma funktionshinder kan livet ändå te sig helt olika beroende, framför allt, på faktorer som kön, etnicitet och identitetskategoriseringar.

Programtitlar och påannonseringar lyfter fram kroppens status

Kroppen är, som sagt, central även i Sveriges televisions representation av människor med funktionshinder. Det visar sig att många program redan i påannonser och programtitlar presenterar den funktionshindrade kroppens status, t ex Terje Lövaas, blind skidlöpare (Med vit käpp, 1996) och Han har aldrig kunnat stå eller gå och han har svårt för att tala. Ändå håller en CP-skadad 26-åring från Bohuslän på att slå igenom som stå-upp komiker. (Aktuellt, 1996). När det berättas om en icke-funktionshindrad nämns kroppsliga karakteristika inte alls.

Det kan naturligtvis tyckas självklart att program som vill belysa handikappfrågor, vilket också är en del av public-service uppdraget, lyfter fram kroppen eftersom handikapproblematik i många stycken handlar just om den individuella kroppens förmågor och oförmågor och hur dessa står i relation till den omgivande miljöns anpassning eller icke-anpassning. Problemet är egentligen inte att kroppen lyfts fram. Det är snarare att kroppen på detta sätt kan antas få en ideologisk betydelse, i meningen att man säger något om en människas identiteter och sociala positioner när man redan i presentationen lyfter fram vissa kroppsliga detaljer som inte överensstämmer med normen för det kroppsliga idealet (Young, 1990:146). Men om man inte representerar funktionshindrade som en identitetskategori, skulle kanske kraven på rättigheter från de funktionshindrades sida kunna negligeras och helt försvinna från den offentliga samtalsarenan, för, menar bl.a. Ed Cohen (1991), rättigheter och rättighetskrav i vår, som han kallar, demokratiska tradition, är starkt knutet till identitetstillhörighet. Men poststrukturalistisk tradition hävdar, enligt social-konstruktivistiskt inflytande, att det inte finns något essentiellt i olika identiteter utan att dessa är sociala kategorier, dvs. socialt konstruerade klassificeringar och att vi under en dag, rör oss i flera olika kategorier.

Därmed skulle en person inte längre kunna sägas tillhöra enkategori utan snarare sägas anta flera olika positioner i sitt sociala liv och, för att inte förvirra någon upphör inom poststrukturalism användningen av det, av värderingar, fastlåsta begreppet identitetstillhörighet till förmån för det mer flexibla och föränderliga begreppet subjektspositioner.

Annorlundaskap i faktaprogram

Vad är det då för symboliska betydelser som produceras när kroppen står som index för en funktionshindrad person? I korthet kan man säga att det är annorlundaskap. Den, jämfört med rådande normer, ofullständiga kroppen framstår som ofullkomlig, onormal, avvikande, annorlunda och lyfts fram som kärnan i alla tänkbara subjektspositioner som personen kan anta. (Inom parentes kan man säga att i princip ingen människa har, eller kan uppnå, en kropp som motsvarar den ideala normen, vilket i sig är en poäng eftersom konsumtionskulturen på så sätt skaffar sig en marknad för försäljning av produkter som sägs kunna hjälpa människor att nå det idealt normala, eftersträvansvärda.)

Man möter gestaltningar av annorlundaskap bl.a. i de nyhets- och faktaprogram där något som inte ter sig speciellt anmärkningsvärt för en icke-funktionshindrad person framstår som något mycket uppseendeväckande och värt att uppmärksamma när det är funktionshindrade inblandade.2 Ett nyhetsinslag handlar t ex om ett dansband som firar 15-årsjubileum, vilket knappast skulle ha sänts om det inte betraktades inneha något nyhetsvärde. Nyhetsvärdet i det här inslaget är direkt förknippat med att medlemmarna har psykiska funktionshinder, och det framkommer direkt i nyhetsuppläsarens påannonsering: I helgen firar dansbandet Kaggens 15-årsjubileum. Det unika med orkestern är att medlemmarna är utvecklingsstörda (Rapport 1996–12–15). Ett annat exempel är det nyhetsinslag hämtat från Rapport (1996) som berättar om en lastbilstransport som ska gå från Sverige till franska Cannes. Detta är naturligtvis i sig inte något som, enligt nämnda nyhetsvärderingsregler, har något nyhetsvärde att tala om men som plötsligt tycks få det när det visar sig att bilarna är ombyggda så att de ska kunna köras av förlamade chaufförer.

Ibland är annorlundaskapet använt som en dramaturgisk teknik, kanske mest troligt i syfte att locka TV-tittaren att sitta kvar och se hela programmet. I en dokumentär i Reportrarna (1996), om Christian, 21 år som föddes med en sjukdom som gör att han som vuxen är 80 cm lång, väger 20 kg och har mycket lätt för att bryta något av kroppens alla ben, byggs programmets inledning sakta upp med små ledtrådar till att det är något annorlunda vi kommer att få möta. Filmens allra första bilder är tagna i ett mörkt rum där man endast kan ana konturerna av en levande varelse som ger ifrån sig stönande ljud som om han/hon håller på att göra någonting som kräver stor ansträngning. Man anar något exceptionellt, något ovanligt. Förväntningar som för övrigt initieras redan av programtiteln, Porslinsmannen. Plötsligt tänds en sänglampa och man ser att kameran befinner sig i Christians sovrum och att de ansträngda ljuden kom sig av att han låg i sin säng och långsamt drog sig fram till sängens huvudända för att kunna tända sänglampan. I det ögonblicket når filmsekvensen sin höjdpunkt; man får se hans annorlunda kropp.

Ett annat exempel där annorlundaskapet används för att bygga upp dramaturgin är nyhetsinslaget om den kvinnliga soloslagverkaren från Aktuellt (1996). Nyhetsuppläsaren påannonserar inslaget på följande sätt. Tonsättare världen över slåss om att få skriva verk åt skotska Evelyn Glennie, och hon har nått framgångarna, trots ett för musiker mycket ovanligt handikapp (min understrykning). Påannonseringen låter oss tittare förstå att Evelyn Glennie har presterat något utöver det vanliga, men ingenting sägs ännu om vilket funktionshinder hon har. Därefter följer en filmsekvens där man får följa hennes musikutövning och först när hennes virtuosa spel har visats, påtalas det faktum att Evelyn Glennie är helt döv.

Annorlundaskap gestaltas också i program och inslag som handlar om hjälpmedel och kirurgiska ingrepp i funktionshindrade. Den här typen av inslag påannonseras t ex så här: … att skapa ett hjälpmedel som skulle ge den allra svagaste ett bättre liv. (Rapport, 1996), eller så här: Efter en operation där vissa nerver skärs av kan CP-skadade barn lära sig att gå nästan normalt (min understrykning), (Rapport, 1996). Vad samtliga inslag av den här typen talar om är hur hjälpmedlen är det som ska ge den funktionshindrade ett bättre liv och göra henne/honom mer normal. Och visst är hjälpmedel av olika slag många gånger till stor nytta och det kan också ligga ett psykologiskt värde i att kroppen kan fås se “ normal“ ut, men det positiva värdet och nyttan är ingen självklarhet. Det kan ibland vara precis tvärtom, att hjälpmedlet försvårar genom att t ex benskenor e.dyl. är förenat med stora fysiska ansträngningar som leder till att personen känner sig konstlad och i högsta grad onormal,3 men detta är något som aldrig problematiseras i inslagen.

Annorlundaskap i fictionprogram

Kroppens och den därmed förknippade symboliska betydelsen av annorlundaskap, uttrycks även i fictionprogram av typen serier och spelfilmer. Det är ovanligt att en person med funktionshinder får en roll i en TV-serie som den mest eftertraktade mannen eller den kvinnliga hjältinnan. Det är med andra ord ovanligt att funktionshindrade framträder i TV, när funktionshindret inte har någon som helst betydelse för handlingen eller rollkaraktären. En funktionshindrad person kan således mycket sällan få en roll som en icke-funktionshindrad lika gärna kunde ha haft. Dessutom spelas funktionshindrade rollkaraktärer för det allra mesta av icke-funktionshindrade skådespelare (Pointon, A; Davies, C, 1997). Tänk t ex på exemplet Gilbert Grape (Lasse Hallström 1993) som i och för sig är hämtat från filmens värld, där den yngre utvecklingsstörde brodern spelades av filmvärldens idag, kanske störste, "förste älskare", Leonardo di Caprio.

Funktionshindrade rollkaraktärer i fiction förekommer, i princip, aldrig utan anledning. De finns nästan alltid med för att symbolisera något speciellt, t ex en särskild stämning eller ett annorlundaskap som är nästan övernaturligt och som bygger på tillskrivna egenskaper som sedan många år har förknippats med olika funktionshinder (Andersson, 1993). Ett exempel på en TV-serie där funktionshindret får stå för det övernaturliga, mytiska är den danska serien Riget (1995). Där deltar två personer som båda har Downs syndrom. Deras funktion i serien är att vara motor i berättelsen, dvs. föra handlingen framåt samt förklara dunkelheter och våga säga “sanningar“, det som ingen annan har mod att benämna.

Funktionshindrade som stämnings- och känsloförmedlare är vanligt av dramaturgiska skäl. Det rör sig ofta om stämningslägen som konnoterar bitterhet, besvikelse, nedstämdhet, tungsinne, ilska, aggressivitet etc. etc. Vem minns inte det klassiska exemplet, också det från filmens värld, Dr Jekyll och Mr Hyde, där Dr Jekyll under förändringen till den kroppsligt vanställde Mr Hyde också helt förändrade personlighet? Ett annat exempel är en svensk deckarserie som hette Martin Beck (1997), där man hade placerat modem till en efterspanad förbrytare i rullstol. Förutom att hon redan var tyngd av att vara rullstolsburen, i det här fallet skulle jag nog välja att kalla gestaltningen av kvinnan för rullstols bunden, framstod hon som dubbelt tyngd av att sonen dessutom var en lagbrytare.

Finns det alternativ till annorlunda-gestaltningar?

Finns det program som på något sätt utgör alternativ till detta annorlundaskapandets ständiga återupprepande? De är inte många, men de förekommer. Ett exempel skulle kunna vara programmen om Lena-Maria Klingvall. De är de enda, eller i alla fall två av ytterligt få, tillfällen där personer med funktionshinder förekommit i svensk TV, om än i skilda program, både som sitt funktionshinder och som “normal“. Lena-Maria Klingvall har en neurosedynskada. Hon är född utan armar och använder sina fötter till allt det som vi s.k. normala använder våra händer till. För flera år sedan sändes ett program som handlade om hur Lena-Maria levde sitt vardagsliv och programmet betonade och lyfte upp hennes annorlundaskap, hennes avsaknad av armar, dvs. hennes ofullständiga kropp. Det blev både en illustration av annorlundaskap och en ekvilibristisk uppvisning i fotarbete. Sommaren 1999 sändes ett annat program med Lena-Maria Klingvall. Den här gången var hon programledare för ett kristet sångprogram. Hon både sjöng själv och presenterade gästartister. I det programmet betonades inte hennes kropp. Lika central och närvarande som hennes kropp var i det första programmet, lika frånvarande var den i det andra. Kamerabilderna i sångprogrammet visade för det mesta enbart Lena-Marias ansikte och om en helbild någon gång visades var den tagen från långt håll, i ett svagt ljus och från en vinkel där blusens tomma ärmar definitivt inte framträdde.

Det intressanta här är att i det första programmet verkar det inte ha varit människan Lena-Maria Klingvall som presenterades, utan hur en funktionshindrad kropp hanterar sitt vardagsliv, medan det i det andra programmet var personen Lena-Maria och hennes tal och sång som var det viktigaste. Lika ofta som hennes fötter visades i det första programmet, lika ofta visades i sångprogrammet enbart hennes vänligt leende ansikte när hon sjöng och samtalade med programmets gäster.

Jag tänkte först att Lena-Maria inte framställdes som annorlunda i det kristna sångprogrammet, men vid närmare eftertanke var det precis det hon gjorde. Både genom att lyfta fram den funktionshindrade kroppen och genom att försöka dölja den, definierades hon som annorlunda.

Skulle istället Jesper Odelbergs stå-upp komik ifrån programmet, Släng dig i brunnen (1997) kunna vara ett exempel på alternativ till annorlundaskapets gestaltning? Jesper har en CP-skada och har varit rullstolsburen hela sitt liv. Han är spastisk och har svårt att tala. I komiska stå-upp monologer berättar han om sitt vardagsliv som han lever i ett samhälle uppbyggt enligt normen för den icke-funktionshindrade, dvs. normen, det normala. Han beskriver i monologerna sina egna (påhittade eller upplevda) möten med platser som inte är tillgängliga för honom och möten med människor som är fulla av fördomar. I en monolog berättar han t ex om när han och en kamrat, också han med en CP-skada, besökte en restaurang.

… Vi hade inte träffats på 2–3 år så jag tänkte att jag tar och bjuder honom på lokal. Sagt och gjort, jag ringde och bokade bord, utan att tänka på vad det var för lokal. När vi kom dit visade det sig att restaurangen var japansk. En exklusiv japansk restaurang där man sitter på golvet och äter … (punkterna markerar tankepauser i monologen) Nu gjorde inte vi det … Vi låg till bords … På en sån exklusiv japansk restaurang så har man inga bestick. Man har pinnar. Alltså det var den längsta måltid jag har någonsin … Jag har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv. Tänk er själva då, två CP-skadade män, ganska gravt spastiska, i 25-års åldern, ligger till bords på en japansk restaurang och äter med pinnar. Alltså det är förenat med livsfara. Fan, jag höll på att bli blind … Så nuförtiden när jag går på japansk restaurang så har jag alltid skyddsglasögon med mig. Men dom andra gästerna dom hade roligt. Dom hade jävligt roligt. Dom trodde nog att vi låg där i en hög på golvet och spelade ett parti plockepinn …

Här menar jag att Jesper Odelberg och hans monolog representerar något annat än en återupprepning av annorlundaskap. Hans funktionshindrade kropp i kombination med det han berättar dekonstruerar det socialt konstruerade sambandet mellan den, kulturellt definierade, annorlunda kroppen och den därmed, socialt antagna, annorlunda hela människan. Ett av hans verktyg för att åstadkomma nedmonteringen av sambandet och som också lyckas nå publiken, kan vara att han använder sig av självironi. Enligt Anders Sigrell (1999:186) har självironi en tendens att etablera ett "vi-som-förstår-varandra" förhållande mellan sändare och mottagare. Detta skapade förhållande höjer sändarens trovärdighet. Han blir värd att lyssna på eftersom han har blivit en av “oss“, alltså i det här fallet, en icke-funktionshindrad/en “normal“ person. Vi tittare ser inte längre hans CP-skadade kropp som det ensamt bestämmande för hans personlighet.

KONSEKVENSER AV TV:S GESTALTNING AV FUNKTIONSHINDRADE

Att gestaltningen av funktionshindrade får hela människan att framstå som annorlunda, för att kroppen avviker från normen, kan beskrivas i termer av att funktionshindrade symboliskt kategoriseras som "de andra" och detta får ofrånkomligen konsekvenser för dessa människors sociala positioner i samhället (bl.a. Young, 1990:146; Morris, 1992:150). Susan Wendell (1996:60) bl.a. menar att begreppet "de andra", som det har kommit att utvecklas inom feministisk teoribildning, kan vara ett mycket mer användbart och belysande begrepp än Goffmans (1990) stigmatisering, för att beskriva funktionshindrades sociala positioner. Hennes uppfattning är att Goffman … exhibited subscripton to the cultural stereotypes far more than he examined it … (s 58).

När vi kategoriserar grupper av människor som "de andra" värderar vi dem samtidigt nedsättande i förhållande till oss själva. Vi betraktar dem som symboler för "något annat", vanligen något vi ogillar, känner aversion mot eller är rädda för, dvs. några som vi inte tillmäter de socialt eftersträvansvärda egenskaper som vi tillmäter oss själva. Vi betraktar "de andra" som icke-fullvärdiga samhällsmedborgare. Det är fråga om en form av makt där olikhet blir liktydigt med ojämlikhet. Young (1990:123) kallar den här formen av förtryck för kulturell imperialism. Dominant kulturell diskurs representerar om och om igen den egna gruppens värderingar, erfarenheter och perspektiv som normativa och universella. De grupper av människor som i något avseende avviker blir i representationen mer eller mindre osynliga som subjekt men också samtidigt, tydligt utpekade och märkta – i det här fallet mest av kroppsliga kännetecken – som "de andra".

Vad är det då som gör att man kategoriserar grupper av människor som "de andra"? Man skulle kunna säga att det har att göra med mekanismerna kring hur kollektiva subjektspositioner konstrueras. Nyckelbegreppet är kategorisering, något som t ex Durkheim (1978), menade har förekommit så länge det har funnits socialt liv och som han också ansåg var grundläggande för ordnandet av allt socialt liv. Vi människor kategoriserar varandra i grupper baserade på skillnader, oftast betecknade som binära motsatspar (t ex Hall 1996). Det rör sig nästan mer om vad man inte är, än om vad man är. Litteraturvetaren Diana Fuss (1995) beskriver identifiering som … omvägen genom den andre som definierar ett jag.

När skillnader märks ut, sociala positioner formeras och grupper klassificeras som "de andra" sker det ofta med hjälp av kroppsliga kännetecken (Turner 1992). Detta har i sin tur att göra med att kroppen är den plats där olika subjektspositioner tydligast blir synliga och är lättast iakttagbara. Kroppen är … the key site for identity construction … eftersom The body offers potential boundaries to the self and presents both the uniqueness of each individual and a site for marking the difference. (Shilling 1997:65)

Men det finns inget essentiellt i olika identiteter och det kan heller inte förekomma vilka identiteter som helst (Butler, 1990). Det är fråga om kategoriseringar i grupper, vilka ingår i en kulturs maktbestämda register av möjliga identiteter, och som dessutom tillskrivits olika sociala positioner. Det socialt konstruerade i dessa positioner görs tydligt av Laclau (1993:289 ff). För att en subjektsposition ska bli till måste den benämnas. Det är inte så att först skapas en grupp och sedan kan den gruppens sociala position definieras och representeras t ex i medierna, utan det är först när någon talar om en grupp som den föds.

När medierna ständigt återupprepar funktionshindrades s.k. annorlundaskap återskapas och befästs föreställningen om funktionshindrade som "de andra" och de därmed följande värderingarna. Men att beteckna människors olikheter i hierarkiska kategorier är säkerligen inte alls mediernas avsikt, särskilt inte med tanke på public-service uppdragets utformning och officiell politisk retorik.

Den binära kategorisering som vi gör av varandra, och som för övrigt påverkar hela vårt sätt att tänka om världen, får naturligtvis konsekvenser både för bemötande och för gestaltning av funktionshindrade. Det är dock viktigt att komma ihåg att ett binärt betraktelsesätt av världen inte är naturgivet, utan anses bl.a. ha sitt ursprung i Descartes, 1596–1650 (Filosofilexikonet, 1988) kända dualism, kropp och själ, med deras vidhängande tilldelade egenskaper. För den funktionshindrades del blir bineariteten problematisk eftersom den tenderar att bidra till att TV-gestaltningar och policydokument särskiljer den individuella kroppsliga funktionsnedsättning från dess sociala konsekvenser (läs: hinder). Teoretiskt sett är åtskillnaden naturligtvis möjlig att göra, men inom en människan är de oupplösligt förbundna och upplevs och uttrycks som en enhet.

Problematiken har uppmärksammats av handikapporganisationer och forskare och resulterat i två typer av kritik, av två diametralt olika sidor av problemet. Å ena sidan finns det en kritik mot att TVs gestaltningar för ensidigt betonar den individuella, materiella kroppen vilket medför att problem kring representationernas sociala konstruktion och olika sociala barriärer många gånger osynliggörs. Via den, som dessa kritiker hävdar, medicinska diskursens dominans, har funktionshindrade för det mesta definierats i form av kroppsliga symtom och diagnoser vilket i sin tur kan få konsekvensen att funktionshinder kulturellt betraktas som ett sjukdomstillstånd som är onormalt och som individen själv har ansvar att se till att han/hon blir botad ifrån. Enligt denna typ av kritik kan man säga att kroppen har kommit att fungera som ett ideologiskt verktyg som har transformerat ett, om än inte enbart, så i alla fall ett stort, samhällsansvar till ett renodlat individuellt problem. Till och med WHO:s (1980) officiellt antagna definition av begreppen funktionshinder och handikapp har bedömts vara alltför individuellt inriktad, menar Sonja Calais von Stokkom (1999), trots att den definitionen så tydligt påtalar och skiljer funktionshinder – individens kroppsliga skada eller åkomma – från handikapp – det sociala svaret på individens skada, t ex hinder i den omgivande miljön som omöjliggör delaktighet och tillgänglighet.

Å andra sidan pågår numera en diskussion om att den socialkonstruktivistiska inriktningen som dominerat den samhällsvetenskapliga och humanistiska handikappforskningen, vilken från början uppstod som en motreaktion mot den dominerande medicinska diskursen, helt har bortsett från kroppen som materiell entitet (bl.a. Turner 1992, Shilling 1997:66).

Jag kan förstå att syftet med WHO-definitionens skiljelinje mellan materiell kroppslig skada eller åkomma och sociala barriärer, bottnar i en önskan om att öppna upp för ett länge osynliggjort, länge efterfrågat, samhällsansvar gentemot funktionshindrade. Men jag tror inte att man kan minska det individuella i definitionen genom att öka representationen av det sociala svaret. Det krävs snarare ett sätt att betrakta den funktionshindrade kroppen, som förhoppningsvis också skulle återverka på TVs gestaltningar, som tar hänsyn såväl till den materiella som den sociala kroppen.

Ett sätt kan vara att vidhålla att det är samhällets socialt bestämda maktrelationer som i diskurser definierar hur vi uppfattar omvärlden, och förklara hur detta kan gälla även för en funktionshindrad kropp. Det finns, menar jag, ingen given betydelse i en funktionshindrad kropp utan den är också socialt bestämd, diskursiv. Men det betyder inte att kroppen inte skulle vara verklig, finnas, gå att ta på. När Butler (1990:32) talar om genus som något konstruerat innebär det inte att hon menar något artificiellt och illusoriskt som skulle stå i motsats till något som hon kallar “verkligt“. Kroppen finns, dess uttryck finns, dess erfarenheter finns, men det är bara det att inte ens dessa fysiska upplevelser, och det är det som är poängen, är naturgivna, determinerade, essentiella. Man kan säga att diskurser bestämmer även den fysiska existensen (Nilsson, 1999:33).

Den fråga som infinner sig hos mig efter detta resonemang är: Vad kan medierna göra för att inte fortsätta att upprepa gestaltandet av funktionshindrade som "de andra" och för att inte befästa synen på funktionshinder som antingen en individuell åkomma eller ett samhälleligt problem, utan både och?

Vad kan Sveriges television göra?

Låt oss tittare se personer med funktionshinder som programledare i Jeopardy och som “snyggingar“ i såpor. Låt oss se funktionshindrade personer i spelfilmer i rollen som funktionshindrad. Jag propagerar inte för ett särartstänkande där olikheter betonas och framhävs. Detta skulle snarare kunna få motsatt effekt och ytterligare befästa vad som redan betraktas som normalt. Istället menar jag att ett flertal sätt att gestalta funktionshindrade skulle kunna bidra till synen att vi människor är mångdimensionella och tillhör ett flertal subjektspositioner (Butler, 1990). Därmed skulle tron på en identitetstillhörighet och en essentiell kärna i varje identitet kunna monteras ned och ifrågasättas. För, som Young (1990:124) säger … we who are subjects of this plural and complex society should affirm the otherness within ourselves, acknowledging that as subjects we are heterogeneous and multiple

Jag vill poängtera att detta inte med nödvändighet skulle underminera de rättighetskrav funktionshindrade ställer. Det skulle istället snarare kunna bidra till att rikta strålkastarljuset åt ett litet annat håll när det gäller varje människas medborgerliga rättigheter. Butler (1990) hävdar, att det är dags att lämna övertygelsen om att rättigheter är kopplade till identiteter. I stället uppmanar hon till att bana väg för ett synsätt där identiteter ses ha sin härkomst i samhälleliga villkor och sociala relationer. Då skulle det politiska arbetet med krav på lika rättigheter för alla människor kunna ersättas av att på olika sätt synliggöra vad det är för krafter som kategoriserar och reglerar våra liv. Vad är det t ex som bestämmer vilken repertoar av identitetskategorier som ska finnas i en kultur? Hur kommer det sig att det råder en hierarki bland tillgängliga subjektspositioner, som bidrar till att påverka en människas möjligheter att få krav och rättigheter uppfyllda?

Hur ska man då kunna gestalta kroppen som både materiell entitet och social på samma gång så att man undviker både att upplösa den materiella kroppen till extrem konstruktionism och samtidigt undviker en återgång till biologisk determinism? Kanske går det inte att uttrycka annat än som ett förhållningssätt där t ex programproducenter tänker på kroppen som både materiell och social, som fysiska uttryck beroende av och sprungna ur sociala faktorer. Det jag menar är, i likhet med bl.a. (Young 1990) och Grosz (1994), att kroppen aldrig kan framställas som en yta, en fasad, skild från alla de erfarenheter den kroppen bär på. Fasaden måste alltid betraktas i relation till dess minnen, upplevelser och erfarenheter, för det är utifrån dessa som kroppen hanterar, uttrycker, materialiserar hela den sociala delen av handikappbegreppet, såväl tillgänglighet till offentliga lokaler som symboliska representationer på TV.

Det ter sig lättare att tala konkret om vad som skulle vara möjligt för SVT att genomföra för att inte fortsätta att upprepa gestaltandet av funktionshindrade som "de andra". Det handlar helt enkelt om vad jag tidigare diskuterat, att nyansera bilden av funktionshindrade genom en mångfald av olika gestaltningar. För att travestera Davies (1997:13), skulle det gå till så att man använde any method which messes up ('queers') the normal…. Bland de metoder som skulle kunna användas för att utmana den rådande synen på det “normala“ ska jag föreslå två.

Den första är att, som Young (1990:152) föreslår, på ett institutionellt plan göra medierna tillgängliga för politiserade diskussioner och experiment om våra kulturella vanor, beteenden och kategoriseringar. Detta skulle kunna tänkas bidra till att öka medvetenheten om våra kulturella vanor vilket skulle kunna vara en möjlig väg för att också förändra attityder och beteenden. Young menar här definitivt inte att lägga hela ansvaret för att förändra vårt kulturella medvetande på den enskilda individen även om förändrade kulturella vanor förvisso till stor del uppnås genom att varje medborgare förändrar sina vanor.

Den andra metoden är att medvetet använda sig av ironi som verktyg för att inte fortsätta upprepandet. Mycket förenklat uttryckt betyder ironi att man säger en sak men menar en annan. Althoff (1996) menar att man med hjälp av ironi kan berätta om en "omvänd" värld och på så sätt belysa den "rättvända", dvs. just det Young (op cit) efterlyser när hon talar om att belysa och öka medvetenheten om sina kulturella vanor, beteenden och kategoriseringar. Ironi bär, vidare, alltid med sig någon sorts underförstådd kritik … förmedlad på ett sådant sätt att det explicita yttrandet ligger till grund för (minst) två olika betydelser där den ena inte är kritisk (Sigrell, 1999:183). Det föreligger alltså en inkongruens … mellan det explicit förmedlade och vad som uppfattas som intentionen bakom yttrandet. Denna inkongruens kan användas för att förmedla (dämpa, skärpa eller t o m upplösa) den aktuella kritiken (Sigrell, op cit). Man skulle således, med Sigrells ord, kunna säga att ironi är ansiktsbevarande kritik både för sändare och för mottagare eftersom av ironins (minst) två betydelser så är den ena icke-offensiv. Det betyder att som sändare kan jag välja att inte kännas vid den offensiva betydelsen och som mottagare att inte "höra"/förstå den.

Det har riktats mycket kritik mot ironi som humorteknik och förhållningssätt, bl.a. att den skulle trivialisera allvarliga fenomen, upplösa det seriösa och göra det till fars (Fergusson, 1993:32). Men, jag menar att Sigrells resonemang visar att ironibegreppet är långt mycket mer innehållsrikt, och förhoppningsvis mer verkningsfullt, än bara som humorteknik.

Det jag, till syvende och sist, förespråkar är inte att TV bör sträva efter att införliva funktionshindrade i någon sorts “normaliseringsprocess“ och inte heller vill jag förespråka ett särartstänkande utan jag vill bidra till att sprida synen att mångfald, i ordets alla tänkbara bemärkelser är, åtminstone, nutida västerländska samhällens enda tänkbara “normal“-begrepp där den enda gemensamma nämnaren är, och kan vara, att vi alla är människor.

KÄLLFÖRTECKNING

Althoff, J (1996), Det mesta är osagt, Solna: Alfabeta.

Althusser, L (1976), "Ideologi och ideologiska statsapparater", I: Filosofi från proletär klasståndspunkt, Lund: Cavefors.

Andersson, B (1993), Inte som andra: en historia om mångfald, Bollnäs: Inferi.

Aristoteles (1983), ( Hastrup, T, övers .), Retorik, Köpenhamn: Museum Tusculanums Forlag.

Benson, S (1997), "The Body, Health and Eating Disorders", I: Woodward, K , (red) Identity and Difference, London: Sage.

Butler, J (1990), Gender trouble. Feminism and the subversion of identity, New York: Routledge.

Calais von Stokkom, S (1999), "Quo Vadis ICIDH? Om arbetet med revision av den internationella handikappklassifikationen", Föredrag vid den 7:e forskningskonferensen om Människa-Handikapp-Livsvillkor, Örebro.

Cohen, E (1991), "Who are we? Gay identity as political (e)motion", I: Fuss, D (red) Inside/out. Lesbian theories, Gay theories, London.

Davies, K (1997), Embodied Practices. Feminist Perspectives on the Body, London: Sage.

Durkheim, E (1978), Sociologins metodregler, Göteborg: Korpen.

Fergusson, K (1993), Man Question. Visions of the Subjectivity in Feminist Theory, Berkely and Los Angeles: University of California Press.

Filosofilexikonet (1988), Stockholm: Forum.

Fiske, J (1999), "Anstötliga kroppar och karnevalens förlustelser", I: Johansson, T ; Sernhede, O ; Trondman, M (red) Samtidskultur – karaoke, karnevaler och kulturella koder, Nora: Nya Doxa.

Foucault, M (1979), Discipline and Punish: the birth of the prison, Harmondsworth: Peregrine books.

Foucault, M (1980), History of Sexuality, vol.1, Stockholm: Gidlund.

Fuss, D (1995), Identification papers, London.

Galtung, J ; Ruge, M (1968), "The Structure of Foreign News", I: Journal of Peace Research, nr 2.

Goffman, E (1990), Stigma – Notes on the management of spoiled identity, Harmondsworth: Penguin books.

Grosz, E (1994), Volatile bodies: toward a corporeal feminism, Bloomington: Indiana University Press.

Hall, S (1996), "Who needs Identity? " I: Hall, S ; du Guy, P , (red) Questions of Cultural Identity, London: Sage.

Laclau, E (1993), "Power and Representation", I: Poster, M , (red) Politics, Theory and Contemporary Culture, New York: Columbia University Press.

Nilsson, B (1999), Maskulinitet. Representation, ideologi och retorik, Umeå: Bore'a?

Paulsson, K (1995), Dom säger att jag ser mer normal ut med benproteser – om samhällskrav contra barns behov, Stockholm: avhandling från pedagogiska institutionen i Stockholm.

Pointon, A ; Davies, C (red) (1997), Framed – Interrogating Disability in the Media, Part three, London: BFI.

Shilling, C (1993), The body and social theory, London: Sage.

Shilling, C (1997), "The Body and Difference", I: Woodward, K (red), Identity and Difference, London: Sage.

Sigrell, A (1999), Att övertyga mellan raderna – en retorisk studie om underförstådda inslag i modern politisk argumentation, Umeå: avhandling vid institutionen för Nordiska Språk vid Umeå universitet.

Turner, B, S (1992), Regulating bodies. Essays in medical sociology, Sage: London.

Wendell, S (1996), The Rejected Body – Feminist Philosophical Reflections on Disability, Routledge: London.

WHO, World Health Organisation (1980), International Classification of Impairments, Disabilities and Handicap, Geneva.

Young, I, M (1990), Justice and the Politics of Difference, Princeton: Princeton University press.

1Detta kan låta konspiratoriskt men är bildligt menat. Jag tror inte på en mänsklig ideologisk konspirationsteori.
2Här måste man dock ta i beaktande den journalistiska diskursen. För nyhetsoch faktaprogram bygger den ännu i hög grad på nyhetsvärderingsregler från Galtung & Ruges (1968) tid, dvs. bl.a. anses en händelse vara en nyhet om den är sensationell, uppseendeväckande och ovanlig.
3För den som vill läsa mer hänvisar jag till Dom säger att jag ser mer normal ut med benproteser (Paulsson 1995).

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon