Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Nærbilder

Universitetslektor i Filmvetenskap Lunds Universitet

Gunnar Iversen og Ove Solum (red.) (1997,) Nærbilder – Artikler om norsk filmhistorie, Oslo: Universitetsforlaget

I antologin Nærbilder presenterar redaktörerna Gunnar Iversen och Ove Solum ett antal uppsatser om norsk filmhistoria, med särskild fokusering på representativa eller uppmärksammade filmer från varje decennium från pionjärtiden fram till 1980-talets post-klassicism. I de båda redaktörernas förord konstateras att man inte på något sätt haft ambitioner att skriva en samlad norsk filmhistoria, utan mer att presentera ett antal upplysande närläsningar från skilda perioder.

Ändå kan man redan från början gratulera till den historiska kontinuitet som redaktörerna skickligt skapat i framställningen. Överlappningarna är få, och de olika uppsatserna glider ofta påfallande elegant in i varandra — ett exempel är Anne Marit Myrstads intressanta redogörelse för det nationella genombrottet på 1920-talet som följer exakt på Gunnar Iversens analys av det brokiga 1910-talet, eller Kathrine Skrettings analys av radikaliseringen på 1970-talet som blir en logisk följd av modernismens intrång i norsk film i slutet av 1950-talet.

Det verkar faktiskt som redaktörerna verkligen lyckats få skribenterna att till punkt och pricka fullfölja de uppdrag som de fått, annars ofta något av en mardröm för antologiredaktören som inte sällan står med ett material som spretar i olika riktningar. Denna ofta förekommande spretighet lyser med sin frånvaro i Nærbilder.

Om man vill lyfta fram några enskilda bidrag – de håller samtliga god kvalitet – är det naturligtvis svårt att bortse från Bjørn Sørenssens genom sitt anslående ämne ytterst intressanta uppsats ”Unge viljer – norsk fascisme som den skulle være”. Uppsatsen analyserar Walter Fyrsts Quisling-film Unge viljer (1943), en film som enligt Sørenssen väckte stor anstöt när den visades på biografer under ockupationen. Filmen fick helt enkelt undandras distribution och istället begränsas till att visas på partimöten arrangerade av Nasjonal Samling. Det vore intressant att jämföra retoriken i Fyrsts film med den samtida nazifilmen i Tyskland. Linda Schulte-Sasse har i sin övergripande studie Entertaining the Third Reich: Illusions of Wholeness in Nazi Cinema (Duke UP, 1996) betonat motsägelserna i den nazistiska propagandan, som alltså artikulerades med betydligt större försiktighet än vad som tidigare påståtts. Den typ av konkreta propagandistiska hänvisningar – som t ex bilderna av Quisling själv och det faktum att de unga älskande tu förenas under Nasjonal Samlings banér i Unge viljer – undveks ju faktiskt i den tyska filmen. Precis som Sørenssen påpekar framhöll Goebbels ju att man borde undvika den typ av öppen propaganda som Unge viljer uttryckte. Möjligen är Fyrst film ett unikt dokument över fascismen i världen.

Som svensk kan jag inte heller låta bli att jämföra tematiken i Unge viljer med den samtida svenska filmen. I Sverige var det, som t ex nyligen visats i Bengt Bengtssons avhandling Ungdom i fara – ungdomsproblem i svensk spelfilm 1942-62 (Stockholms universitet, 1998), vid denna tid vanligt med liknande tematiska svävningar i skuggan av det socialdemokratiska moderniseringsprojektet: utdefinieringen av utländskt inflytande, enkannerligen från USA och Storbritannien, avståndstagande från kapitalismen samt hyllningen av det nationella. Den rasism som Sørenssen menar är förvånansvärt frånvarande i Unge viljer – endast vid ett tillfälle hänvisas till ”jøden Karl Marx” – var dessutom betydligt mer framträdande i svensk film, och fanns som Bengtsson påvisar med ända in på 1950-talet. Unge viljer borde som historiskt kulturfenomen sannerligen bli föremål för en större studie vilket torde kunna publiceras också i ett internationellt sammanhang.

En annan kanske särskilt intressant uppsats är Kathrine Skrettings studie av Oddvar Bull Tuhus Streik (1975), en film baserad på en roman om en vild strejk i Sauda 1970. Författarinnan anlägger ett fräscht synsätt på 1970-talsradikalismen, med bl a några redogörelser för skriverierna i tidskriften Fant och ett antal upplysande citat från litteraturvetaren Willy Dahls skrifter om norsk litteratur; Dahls acceptans av socialrealismen var enligt Skretting ett tecken på hur väletablerad radikalismen och den socialrealistiska estetiken var bland intellektuella på 1970-talet. Den radikala falangen framhöll socialrealismens och i förlängningen den revolutionära kampens primat i en period präglad av en utopisk pragmatism på konstens domäner. Studien är skickligt genomförd med spännannde redogörelser för både konception, produktion och reception, allt med en milt distanserad hållning. Streik är ändå, hävdar författarinnan övertygande, ett unikt dokument av en samhällelig företeelse vid just det historiska tillfället.

Det finns många andra uppsatser i boken som uppvisar liknande kvaliteter i hanteringen av det historiska materialet, som t ex Gunnar Iversens studie av Arne Skouens neorealistiskt influerade Gategutter (1949), Leif Ove Larsens akademiskt lödiga och sociologiskt inspirerade undersökning av äktenskapskomedin på 1950- och 60-talen, Liv Hauskens feministiska analys av Anja Breiens Hustruer (1975) samt Ove Solums diskussion av ett i mina ögon norskt filmmästerverk: Nils Gaups märkliga Veiviseren (1987), en film som Solum analyserar i termer av postklassicism. (Även om jag här skulle ha velat ha in Justin Wyatts klargörande analyser av vad post-klassicismen egentligen innebär från den viktiga studien High Concept: Movies and Marketing in Hollywood, University of Texas Press, 1994.)

Om jag skulle anlägga några kritiska synpunkter på antologin avser dessa det teoretiska eller historiska allmängods som då och då vidhänger flera av uppsatserna. Exempelvis blir redogörelsen för David Bordwell, Kristin Thompson och Janet Staigers teori om det klassiska Hollywood-paradigmet alldeles för omfattande i Lars Thomas Braaten och Ove Solums uppsats ”Tancred Ibsen og Hollywoodparadigmet”. På vilken 30-talsregissör hade man inte kunnat applicera denna standardmodell? Och behöver man verkligen redogöra för den grundläggande teorin på så stor plats i en antologi om norsk filmhistoria?

Likaså menar jag att Jan Anders Diesens spännande uppsats om dokumentärfilm, ”Kon-Tiki og Same Jakki — helaftens dokumentarfilm på kino i femtiåra”, lider av att författaren plötsligt ger sig in på allmän dokumentärfilmshistoria med redogörelser för Flaherty och Grierson, redogörelser som finns i alla filmhistorier. T o m i Gunnar Iversens och Ove Solums modernismstudie, med utmärkta analyser av Tancred Ibsens Den hemmelighetsfulle leiligheten (1948) och Erik Løchens Jakten (1959) finns några i mina ögon onödiga basala redogörelser för Bertolt Brecht och Verfremdungseffekten. Och hur många gånger har man inte läst om Julia Kristeva och kvinnobegreppet som en social och kulturell konstruktion som i Liv Hauskens artikel (även om författarinnans redovisning förvisso är klargörande)?

Även om boken är avsedd att användas för filmvetenskapliga nybörjare, och därför får en medvetet pedagogisk utformning, menar jag att den typen av grundläggande filmvetenskapliga kunskaper hade kunnat förpassas till en notapparat. Det finns många andra grundböcker som tar upp just dessa saker och det hade varit intressant med än mer akademiskt djuplodande analyser av ett så unikt material som det som presenteras.

Ändå förblir mitt huvudsakliga intryck att det handlar om en utmärkt antologi som jag hoppas skall få en omfattande en stor läsekrets, också en internationell skandinavisktalande sådan. För den som likt undertecknad endast sett ett fåtal av de presenterade filmerna får man tillsammans med t ex Lars Thomas Braaten m fl.: s Filmen i Norge (Gyldendal, 1995) och Gunnar Iversens avsnitt i Tytti Soila, Astrid Söderbergh Widding och Gunnar Iversens Nordic National Cinemas (Routledge, 1998) med Nærbilder en ypperlig introduktion till ett nytt och spännnande filmvetenskapligt forskningsfält: den norska filmen.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon