Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Aktører, talehandlinger og nyhetsdramaturgi

Professor ved Institutionen för Journalistik, medier och kommunikation Stockholms universitet

Terje Hillesund (1997) Aktörer, talehandlingar og nyhetsdramaturgi: Avisene som handlings-medium, Bergen: UiB

Avhandlingen är en teoretisk och empirisk undersökning av tidningarnas nyhetsjournalistik. Tonvikten ligger på att pröva och att vidareutveckla teoretiska begrepp i anslutning till olika slag av tid-ningstexter. Den är i första hand en tillämpning av talhandlingsteorin, såsom den utvecklats t ex inom textlingvistiken, och därmed placerar den sig inom den vittförgrenade pragmatiken. Denna teoretiska tradition ingår här i förening med den dramaturgiska ansatsen, redan etablerad i norsk medie- och kommunikationsforskning. Syftet är att på det sättet kunna analysera hur olika aktörer i samhället brukar pressen som handlings-medium för att främja sina intressen. Det sker bl a genom verbala utspel, som i mångt och mycket är vad journalistiken handlar om – de verbala handlingarna är i mycket stor utsträckning dess ämne och ingår i vad Hillesund kallar den dramatiserade nyhetsberättelsen. Även journalister utgör en aktörskategori, men det bör göras en åtskillnad mellan de olika stämmor som ljuder i nyhetskören, menar författaren, och tar här stöd i narratologin.

Terje Hillesunds avhandling kan till innehållet placeras i en front- eller spets-position vad gäller forskningen om nyhetsjournalistik. Problemställningarna är relativt sofistikerade och författaren är väl medveten om den samhällsvetenskapligt grundade mainstreamforskningens begränsningar med sina mekanistiska effekt-modeller, fyrkantiga innehållsanalyser, normativa modeller och begrepp och, inte minst, icke-problematiserande objektivism. Dagens kommersiella nyhetsverksamhet har själv en gång för alla raserat gränserna mellan ”fakta” och ”fiktion”, mellan ”nyheter” och ”underhåll-ning”. Denna ”tvärjournalistik” kräver tvärvetenskap: nyheterna må vara ”underhållande” i någon kommersiell mening – de har ändå ett mycket speciellt förhållande till verkligheten utanför (Hillesund talar här om ”situationsbundenheten”) och kan därför inte utan vidare jämställas med populärkultur i största allmänhet. Det är just här som Terje Hillesunds insats ligger: att försöka hitta en tredje väg.

Att som Hillesund utgå från den journalistiska praktiken, hur den textualiseras och därmed blir en del av vidare sociala och politiska processer och konflikter, det resulterar i mycket intressant och inspirerande läsning, inte minst pga det möte som författaren arrangerar mellan humaniora och samhällsvetenskap. Det är naturligtvis ett företag som inte är helt riskfritt, eftersom det inbjuder till en rad grundläggande frågor och diskussioner om forskningsobjektets natur och vägarna att utforska det. Det är en insats i sig som man måste uppskatta.

Talehandlinger… består av fem ”essäer” och ett översiktligt inledningskapitel som elaborerar de röda trådar som antyds i titeln. Hela eller delar av kapitel är alltså bearbetningar av tidigare studier, eller kommentarer till andras, men allt kan ändå sägas bilda en helhet.

Den första essän handlar om tabloidestetik och mediedramaturgi. Kvällspressen, eller tabloidtidningen, har sin egen estetik genom den mycket utarbetade kombinationen av text och bilder i ett helhetsuttryck. Att tala om estetik i det här sammanhanget innebär en stark fokusering på tidningsjournalistikens presentationsformer och det viktiga blir här analysen av det visuellverbala budskapet på dess olika nivåer. Tabloidpressen är också mycket fokuserad på personers yttranden och därigenom blir den dramaturgiska analysen väl lämpad. Hillesund studerade redan i sin magisteravhandling i sociologi tabloidens speciella estetik, men kan här anknyta till senare bildteori och till sådan ny dramaforskning som ser repliken som talhandling. Denna undersökning handlar om VG och Dagbladet som de utvecklats sedan slutet av 1960-talet. Två exempel, det ena ett reportage i Dagbladet från Høyres landsmöte 1983, det andra en konfrontation mellan två herrar i samma tidning 1993, spelar en viktig roll som illustrationsmaterial i den här essän. TH vill genom en detaljerad analys visa hur dessa händelser anpassas till tabloidens mediedramaturgiska formkrav och hur rubriker, bilder och övriga texttyper samverkar i förmedlingen av bestämda budskap. Analysen av tidningen som på en gång verbalspråkligt och visuellt medium är mycket övertygande, liksom att bilden är bärande för budskapet, men det är en analys som ännu så länge koncentrerar sig på formen, på bekostnad av den politiska betydelsen. Talhandlingarna, replikerna i det drama som på detta sätt byggs upp, sätts i fokus först i det följande kapitlet, avhandlingens andra essä.

I essän om tidningen som handling-medium gör författaren en omfattande genomgång av en rad begrepp som aktualiseras av det pragmatiska perspektivet på nyhetsmaterialet. Framför allt behandlas den språkfilosofi och -vetenskap som förknippas med främst Wittgenstein, Austin och Searle. Den senares typologi för talhandlingar bildar utgångspunkt för en analys av de olika journalistiska genrerna. Ledarartiklar, t ex, ses som direktiva talhandlingar och de kan också innehålla kommissiver, dvs utfästelser. Andra genrer har andra illokutionära poänger. Nyheternas syfte att uttrycka sanna utsagor om världen gör dem följaktligen till konstativer. Ett annat kriterium för klassifikation av talhandlingar (hos Searle) är världspråkkriteriet som har att göra i vilken riktning anpassningen mellan språket och världen går. Vissa talhandlingar syftar till att få världen att rätta sig efter orden (befallningar mm), för andra gäller motsatsen, orden rättar sig efter världen (som i konsta-tiverna).

Terje Hillesund har alltså valt att koppla talhandlingsbegreppet till textlingvistiken samt till litteraturteori och, som sagt, mediedramaturgiska teorier. En fråga man ställer sig här är i vad mån den här analysen klarar av samspelet mellan de olika journalistiska genrerna och om den genrebestämning som utgår från talhandlingsklassifikationen medger att det även inom genren nyheter kan rymmas olika typer av talhandlingar.

En annan essä handlar om ett konkret fall (”Vigdisaffären”) och avsikten med det är att visa hur en tidning, Dagbladet, genom sin rapportering kan ingripa i verkligheten – i beslutsprocesser på olika ställen i samhället – vilket ytterst sker genom att läsarna dras in. Det handlar om en kvinna som genom missgrepp vid en förlossning blev invalidiserad för livet, men först genom Dagbladets insats kunde få en skälig ersättning för sitt lidande. Det är ett fall som redan analyserades i Eides och Hernes' studie från 1987. Dessa författares drama- och medietriangel-begrepp kompletteras här med talhandlingsteorin i syfte att se hur det just är aktörernas yttringar som sätter i gång handlingsförlopp i samhället. På samma sätt som i Olav Tryggvasons dramatiska saga, vilken Hillesund givit sig på i ett särskilt kapitel i syfte att ytterligare demonstrera den allmänna tesen.

Den sista essän sysslar med en mer komplex verklighet än de tidigare i och med att det rör sig om en stor mängd tidningsartiklar, publicerade över flera månader, och deras lokala politiska genomslag (”Byklesaken”). Den visar också att journalister inte bara är språkliga, utan ibland också politiska aktörer. Det är ju så att ”i en avis er det naturligvis journalistene som har kortest vei til spaltene” (s 261). Det började med att en journalist skrev mycket kritiskt om kommunal maktkoncentration till följd av bolagisering av kommunala verksamheter. Genom att materialet i det här fallet består av en lång serie av artiklar kan man också ur detta utvinna kunskap om reaktioner hos både politiker och allmänhet, reaktioner som senare blev både förutsättning och ämne för den fortsatta journalistiska insatsen. En annan viktig poäng med analysen är att den visar att nyhetstexten på en nivå (språkligt) kan ha formen av konstativ talhandling, samtidigt som den som makrohandling kan vara ett direktiv. Andra genrer, åter, tar tag i politiken genom andra talhandlingar. Det journalistiska engagemanget och den uppenbara ambitionen att förändra verkligheten, i det här fallet att få till stånd ökad spridning av makten i den aktuella kommunen, går naturligtvis stick i stäv mot den norm om objektivitet och saklighet enligt vilken även makrohandlingen skall vara en konstativ. Men artikelserien ”skakade bygden”, vilket bland annat framgick genom läsarbreven. I det följande kommunalvalet avsattes nästan alla de tidigare makthavarna

Här visar sig fruktbarheten i det pragmatiska perspektivet mycket tydligt eftersom det blir uppenbart dels att skribent, ”källor” och läsare är samtidigt involverade i kommunikationen, dels att denna i stor utsträckning handlar om de olika parternas talhandlingar och om de roller och relationer som därigenom etableras. Talhandlingar utlöser nya talhandlingar och detta sker i offentligheten. Den pragmatiska textanalysen blir därmed ett sätt att få kunskap om politiska och sociala realiteter: de senare är ju till icke ringa del diskursivt konstituerade – skapade eller vidmakthållna genom texterna och kommunikationen.

En kritik som kan riktas mot avhandlingen föregriper författaren själv. Fokuseringen på textanalyser har varit till priset av sådan dokumentation som t ex intervjuer med läsare, journalister och andra aktörer kan ge. Såväl redaktionssom receptionsstudier lyser alltså på det hela taget med sin frånvaro. Å andra sidan har Hillesund mycket förtjänstfullt visat hur långt textanalyserna kan tänjas och de insikter dessa kan ge rörande både den journalistiska institutionens och publikens roll i den medierade politiska kommunikationen. Han är medveten om begränsningen, t ex när han i avhandlingens sista kapitel (s. 283) skriver: ”Ved kun å analysere tekstene, og da særlig deres form, har en rekke underliggende sociale og politiske forhold i Bykle unndratt seg min oppmerksomhet”.

Det föreligger emellertid ett problem med Hillesunds teoretiska hållning. För det första impliceras möjligen ett något odialektiskt synsätt på text/kontext (i strid mot deklarationer på annat håll om det nödvändiga i att åstadkomma ett närmande mellan humaniora och samhällsvetenskap när det gäller kommunikationsfenomen), där kontexten reduceras till textens yttre miljö, istället för att åtminstone i vissa meningar vara diskursivt konstituerad. Detta hade legat nära till hands med tanke på den interaktion över tid som författaren studerar i flera studier (texten är ju en social handling som utspelar sig där och ingen annanstans).

När författaren självkritiskt slår fast att det är en metodisk svaghet i avhandlingen som helhet att han saknar sociologiska data om underliggande konflikter och om de krafter som artiklar kan utlösa, underskattar han samtidigt diskursanalysens potential att frilägga just sådana konflikter och krafter. Författarens påpekande om att ”manglene ved denne avhandlingens metode /… / framhever pragmatikkbegrepenes potensiale som bindeledd mellom humanistiske tekstanalyser og samfunnsvitenskapelige undersøkelser” (s 19) handlar i själva verket om det konstlade i den schematiska distinktionen mellan ”text” och ”kontext”. Den generella frågan om förhållandet mellan text och kontext (hur gränsen dras och hur de två storheterna förhåller sig till varandra) blir också aktuell om man tänker på förhållandet mellan två av avhandlingens kardinalbegrepp, nämligen triangelhypotesen/dagordnings-funktionen respektive ”nyhetsdramaturgin”. Det förra hör till det politiska eller sociala fältet, det står för skeenden ute i det s k verkliga samhället, det senare är en estetisk kategori (”presentationsformerna”, se 68 ff för en systematisk karaktäristik), i vart fall gäller det i synnerhet tabloidpressens formspråk, narrativa struktur osv. Men kan dessa kategorier användas för att förklara och förstå skeenden i samhället – borde inte en mer sociologisk pragmatik ha behövts, en som handlat om social interaktion och maktkamp runt ikring medierna, inte ”bara” hur sådant gestaltas inuti medierna?

Även med utgångspunkt i texterna kan man förvisso med andra perspektiv studera medier och makt. Hos Hillesund placeras makten huvudsakligen utanför medierna, hos andra aktörer som utnyttjar medierna och deras dramaturgi för sina syften, eller inom medierna i form av den politiskt engagerade redaktör som dyker upp i sista essän. I övrigt emanerar makten ur (den tabloid-estetiska) formen. Det saknas verktyg för att analysera den makt som ligger i de journalistiska och i ännu högre grad redaktionella initiativen och satsningarna – och i själva den interaktion på olika plan mellan medier och andra aktörer som i så stor utsträckning bestämmer den politiska dagordningen. Dagordningsteorin har också vidareutvecklats i forskningen om nyhetsmediernas ”instrumentella aktualisering” av händelser och förhållanden och de ”kommuniikationskonflikter” denna bidrar till i samhället. Både ”Vigdisaffären” och ”Byklesaken” kunde ha belysts ytterligare i dessa termer.

Det finns annan relevant forskning, förbigången av författaren, om samspelet mellan texter och om den journalistiska organiseringen av röster, de redaktionella rutinerna och självlegitimeringen och -förståelsen. Den handlar om olika former av intertextualitet, etableringen av diskursordningar, om hur medierna binder texter och publiker, text och samhälle till varandra. På det språkliga planet kommer mycket till uttryck i förhållandet mellan representerad och representerande diskurs, dvs i hur andras tal inkorporeras och hanteras i det journalistiska talet. Studier av texter som resultatet av den förhandling varje intervju i princip är också relevanta. En annan utgångspunkt i nyhetsforskningen har varit den offentlighetsteoretiska: det förändrade förhållandet mellan privat och offentligt, inte minst i tabloidpressen, politikerrollens förvandling, vox pop-fenomenet (i etermedier och tabloidpress), demokrati och makt. Vidare finns det en rad relevanta studier kring själva det journalistiska händelsebegreppet, t ex rörande ‘media events’ och andra från konstruktionistiska utgångspunkter där händelse-konstruktionerna bl a härletts ur nyheternas materiella och sociala produktionsprocess. Och studier av konstruktionen av de fält, t ex ”politiken”, inom vilka något över huvud taget får status av händelse.

Ovanstående kan representera lacuner i Hillesunds teoretiska diskussion. De ska emellertid inte överskugga att det i den här avhandlingen finns en koncentration på centrala vetenskapliga frågeställningar i skärningspunkterna mellan sociologi, journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap. I centrum står den språkbaserade mänskliga kommunikationsakten, dess förvandlingar och implikationer i en massmediai kontext, i vilken såväl den journalistiska institutionen som publiken och det politiska livet är närvarande. Det handlar här om en tvärvetenskaplighet i allra bästa mening: grundläggande humanistiska och samhällsvetenskapliga frågeställningar förenas i en analys av en komplex empirisk verklighet som författaren aldrig förlorar kontakten med. Bland annat genom sin kritiska, kombinerade tillämpning av talhandlingsteorin och den dramaturgiska ansatsen har författaren lämnat ett bidrag till en pragmatisk och samhällsorienterad kommunikationsteori.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon