Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

En norsk presshistoria



professor ved Journalistik och masskommunikation, Göteborgs Universitet

Svennik Høyer (1995) Pressen mellom teknologi og samfunn, Oslo, Universitetsforlaget

Att skriva mediehistoria har blivit en ny trend bland forskare inom journalistik, medier och kommunikation. Inom samtliga nordiska länder pågår eller har nyligen genomförts omfattande projekt med historisk inriktning. I Norge avslutas i dagarna det film- och TV-historiska Levende bilder; liksom historiken över det norska journalistförbundet. Det danska institutionshistoriska projekt utkommer snart med sin första volym. I Finland har en mycket omfattande presshistoria nyligen publicerats och forskningsprojektet om YLE:s historia är i det närmaste färdigt. Sverige ligger något efter. Ett stort radio-TV-historiskt projekt pågår dock, liksom ett projekt om journalistrollen över tid, och ett presshistoriskt projekt är under uppbyggnad. Ett annat tecken i tiden är att det under senvåren 1996 i Jyväskylä hålls en välbesökt nordisk workshop med internationellt deltagande på temat ‘Writing Media History'.

Det är intressant att fundera över vad det är som har gjort att uppmärksamheten för mediehistoriska problemställningar ökat så inte bara i Norden utan även i det internationella forskarsamhället, särskilt som medieforskningen så sent som för något decennium sedan inte sällan kritiserades för att vara ahistorisk. Det som framför allt tycks ha ändrat bilden är att många samhällsvetenskapligt inriktade medieforskare har blivit historiskt intresserade. En förklaring till deras intresse är otvivelatigt de senaste årens snabba utveckling inom medierna, vilken medfört att frågor om vad som påverkar förändring har aktualiserats. En annan orsak är säkerligen att medieforskningen har mognat; beskrivningar av dagsläget uppfattas numera som otillräckliga om man vill nå en teoretisk fördjupning; en sådan kräver ett historiskt perspektiv. Det går inte heller att blunda för misstanken att även forskarna själva har blivit äldre och därmed fått ett ökat intresse att blicka bakåt.

Den redovisade karaktäristiken stämmer dock inte på professor Svennik Høyer vid Universitetet i Oslo och författare till boken Pressen mellom teknologi og samfunn med underrubriken Norske og internasjonale perspektiver på pressehistorien fra Gutenberg til vår tid. Visserligen säger han i förordet att han inspirerats av det ökade intresset för mediehistorisk forskning, men det presshistoriska området är på inget sätt nytt för honom. Tvärtom kan den nya volymen sägas vara resultatet av nästan tre decenniers forskning. Ett annat särdrag är Høyers sätt att arbeta. Medan många av de nyare presshistoriska studierna bygger på projekt där många personer ingår är Høyers volym resultatet av ett enmansarbete, låt vara att han för att ta fram delar av underlagsmaterialet haft viss assistenthjälp. Han liknar här sin kollega Hans-Fredrik Dahl vars NRK-historia också är ett ensamarbete.

Utgångspunkten för Svennik Høyer är att han önskar skriva pressens historia utifrån ett uttalat teoretiskt perspektiv. Han menar att det härvidlag finns få egentliga förebilder. Exempelvis ställer han sig mycket kritisk till den strukturering av utvecklingen som Jürgen Habermas redovisar i Strukturwandel der Öffentlichkeit (1962), den anser han vara alltför avgränssad och mekanisk. Enligt Høyer måste man i historieskrivning vara öppen till de skilda kraftfält som påverkar pressens utveckling.

Svennik Høyers utgångspunkt som framgår av bokens underrubrik är att teknologin skapar förutsättningar för tidningsutgivning men att dessa i sin tur påverkas av olika samhälleliga förhållanden. Vidare menar han att de teknologiska och ekonomiska villkoren måste betraktas i ett internationellt perspektiv, medan politik och journalistik bör betraktas huvudsakligen i ett nationellt perspektiv: ”hovedparten av framstillingen dreier seg om tilpasningen av journalistikken til norske tradisjoner og norsk samfunnsliv under de allmenne betingelsene for pressedriften til enhver tid” (s 5).

Hela framställningen är uppbyggd efter detta synsätt. De första kapitlen fokuserar på pressens teknologi och ekonomi i ett internationellt perspektiv. Kapitel 2 behandlar den första tekniska revolutionen och tar upp bl a Gutenberg och hans samtid, kapitel 3 berör den teknologiska utvecklingen från de nya tryckpressarna vid 1800-talets början fram till introduktionen av den helintegrerade produktionen på 1990-talet. Det fjärde kapitlet berör det pressekonomiska systemet med 'Amerika som modell'. Fr o m kapitel 5 redovisas och analyseras olika utvecklingssteg i den norska presshistorien: från 'de mange begynnelsers tid' (1760-1830), via den geografiska expansionen under mitten av 1800-talet, den moderna dagspressens utveckling under andra hälften av 1800-talet och sekelskiftets partipolitisering av pressen, till professionaliseringen inom dagens dagspress. I två avslutande kapitel diskuteras utvecklingen av høyre- och arbeiderpress mera ingående.

Det skall först som sist sägas att det är en imponerande framställning som Svennik Høyer åstadkommit. Boken presenterar på ett intresseväckade sätt centrala perioder i den norska pressens utveckling. Uppläggningen innebär att fakta kombineras med principiella resonemang. Både de karaktäristiska egenskaperna hos pressen under en viss epok och de långsiktiga utvecklingslinjerna finns med. Att Høyer är ensamförfattare innebär att det blir en sammanhållen framställning. Detta framträder inte minst när det gäller den teknologiska utvecklingen; man imponeras över att en person har förmått hålla en linje genom detta myller av enskilda presshistorier. Dessutom är framställningen så levande och rik på exempel att den fängslar läsaren. Men det finns även en svaghet med att vara ensamförfattare: en person blir, naturligt nog, beroende av tidigare forskning. Detta gör i sin tur att olika perioder kan få en något olikartad belysning beroende på forskningsläget; ett exempel är det relativt stora utrymme som ägnas åt relationen mellan politik och press, medan pressen och kulturen får en förhållandevis liten uppmärksamhet.

Ett så omfattande projekt som Svennik Høyers norska presshistoria inbjuder givetvis till en rad principiella funderingar om hur mediehistoria kan skrivas. Den som på knappt 400 sidor skall ge en överblick av den norska pressens historia har givetvis varit tvungen att göra en rad avgränsningar, inte sällan sådana som belyser principerna för att skriva mediehistoria. Frågan är då vilka alternativ som kan finnas.

De traditionella ansatserna inom mediehistorisk forskning kan något förenklat beskrivas som organisations- respektive genrehistoria. Den förra har utgått från medierna som institutioner, den senare från deras texter. Inom det förra området faller t ex Arthur Asa Briggs klassiska arbeten om BBC, senast The History of British Broadcasting (1995), inom det senare t ex Michael Schudson's Discovering the News (1978). Om vi utgår från de senaste årens mediehistoriska framställningar, nyligen diskuterade i ett mediehistoriskt temanummer av Media,Culture & Society (1994: 4), är det möjligt att urskilja åtminstone två huvudtendenser. Den ena är att teoretiskt grundade frågeställningar har kommit att spela en större roll (Dahl, 1994), den andra att medierna allt oftare betraktas som en del av en bredare samhällskontext. Ett exempel på en bok som ofta fått illustrera denna utveckling är A Social History of British Broadcasting av Paddy Scannell and David Cardiff (1991).

Frågan är hur Svennik Høyers presshistoria förhåller sig till dessa olika mediehistoriska ansatser. Høyer berör frågan i sitt inledningskapitel (s 14f). Han ställer sig delvis kritisk till en historieskrivning som begränsar sig till texten, men också till en som inriktar sig enbart på mediernas roll för publiken. Mot detta ställer han medierna som en social institution som formas av den journalistiska logiken (förmågan att engagera publiken), den kapitalistiska logiken (förmågan att överleva på en marknad) respektive sociala och politiska logiken (förmågan att klara förhållandet till samhällslivet. Det som Høyer avser att undersöka är medierna och deras yrkesutövare i skärningspunkten mellan dessa logiker. Ansatsen är således institutionsinriktad samtidigt som den är kontextuell.

Frågan är om framställningen förmår leva upp till den breda ansatsen. Svaret måste bli både och. Paradoxalt nog är det kanske i det inledande avsittet om den trycktekniska revolutionen fram till omkring år 1800 som helhetssynen är mest framträdande. De utvecklingslinjer som Høyer där drar upp beträffande samspelet mellan teknologi, ekonomi, journalistik och samhälle är mycket givande att ta del av. Han ger en teoretisk förståelse av hur teknologin från att ha stått i centrum successivt kom att underordnas ekonomi och politik.

När det gäller beskrivningen av de olika epokerna i den norska pressens utveckling följs visserligen samma tankelinje, men i de enskilda kapitlen drunknar den tidvis i presentationer av enskilda redaktörer, tidningar och pressgrupper. Trots den ambition som uttrycks i inledningen får ändå kontexten oväntat litet utrymme. I det avslutande kapitlet samlar Svennik Høyer dock samman de huvudsakliga trådarna i framställningen och relaterar medieutvecklingen till samhällsutvecklingen. Här finns en rad teoretiskt relevanta slutsatser om förhållandet mellan journalistik och samhälle över tid. Man hade dock önskat en större anknytning till de empiriska kapitlen i syfte att ge slutsatserna en större tyngd.

Å andra sidan är det rimligt att ställa frågan om någon annan presshistorisk framställning nått så långt i sin analys av förhållandet mellan medie- och samhällsutveckling som Høyers. De studier som har haft en kontextuell ansats har utgått från enskilda medieföretag under begränsade tidsperioder som några decennier – Scannell och Cardiff ägnar ca 400 sidor åt BBC mellan 1922 och 1939. Høyer har valt en annan strategi genom att på ungefär lika många sidor studera en hel bransch under mer än 400 år. En sådan strategi kan givetvis diskuteras, men boken måste betraktas som en viktig byggsten för fortsatt teoretiskt arbete.

En annan teoretiskt relevant problematik som aktualiseras av Svennik Høyers framställning är den klassiska problematiken om förhållandet mellan strukturen och aktörerna. Är pressens utveckling en redaktörernas historia eller är den resultatet av ekonomiska och politiska lagbundenheter? På vilken nivå är det mest relevant att beskriva pressen – som organisationer i förhållande till ekonomiska och politiska krafter eller som spelplats för redaktörer?

Høyer berör även denna problematik i sin inledning. Han ser det som en fråga om förhållandet mellan ett samhällsvetenskapligt och ett humanistiskt perspektiv i historieskrivningen. Samhällsvetare använder inte sällan statistik för att belysa utvecklingslinjer, medan historiker av facket sökt få en bild av de utmaningar som enskilda personer stod inför vid en viss tidpunkt (s 15f). Høyer tycks mena att detta delvis är en konstruerad motsättning: båda perspektiven är nödvändiga för den som vill förstå mediehistoriens drivkrafter. I den löpande framställningen visar det sig trots allt vara svårt att på ett fruktbart sätt förena de två perspektiven. Intrycket av framställningen är att redaktörerna trots allt inte tillskrivs någon betydande roll. En indikation är att personreferenser helt saknas i slutkapitlet om trenderna. Å andra sidan får personerna ett relativt stort utrymme i bakgrundskapitlet om den teknologiska utvecklingen; samtidigt saknas de nästan helt i kapitlet om amerikansk medieutveckling. I den äldsta norska presshistorien finns ett stort antal redaktörer redovisade, medan strukturbeskrivning dominerar i kapitlet om lokalpressen.

Det kan finnas många förklaringar till behandligen av redaktörernas roll. En faktor är säkerligen att enskilda redaktörer faktiskt hade större betydelse i en situation då teknologi och ekonomi var mera hanterbara storheter än de har idag när systemen är stora och svårpåverkade. En annan förklaring som lyfts fram i det svenska projektet om radions och televisonens nyhetshistoria är att enskilda personer får större betydelse i tider av förändring – teknisk, ekonomisk eller politisk. En tredje faktor som troligen påverkar Høyers framställning är att han delvis är beroende av de ansatser som kännetecknat tidigare forskning; eftersom denna sällan behandlat struktur och person parallellt blir detta också svårt att gära för Høyer. En diskussion om redaktörernas roll hade dock varit på sin plats.

En annan fråga som man ställer sig vid läsningen är vilka kontexter som är de mest centrala och hur deras inflytande över pressutvecklingen skall tolkas. Hur rimlig är Svennik Høyers utgångpunkt att teknologi och ekonomi bäst betraktas i ett internationellt perspektiv, medan politik och samhälle i övrigt uppfattas nationellt?

I huvudsak förefaller Høyers perspektiv fruktbart. Möjligen får de internationella influenserna på själva journalistiken en något begränsad uppmärksamhet. Detsamma gäller delvis betydelsen av stora ekonomiska aktörer på den nationella arenan under de senaste decennierna. Det finns således nästan ingen diskussion kring ägarkoncentrationen, varken om dess bakgrund eller dess betydelse för utvecklingen. Exempelvis berörs inte framväxten av Orkla-medier, trots att denna måste anses stå för en annan tidningssyn än den traditionella. Det är också något överraskande att utvecklingen på etermedieområdet inte finns med. Om inte annat så borde särskilt TV kunna betraktas som en ny kontext i den moderna pressens utveckling.

Även om jag i det föregående lyft fram några principiella problem i anslutning till Svennik Høyers framställning kan de inte undanskymma det faktum att Pressen mellom teknologi og samfunn är en betydelsefull bok. Den visar att det är möjligt att skriva en nationell presshistoria med en bred ansats. Även om framställningens röda tråd ibland kan vara otydlig står den för en av de få som tidigare lyckats att så pass väl förena ett övergripande teoretiskt perspektiv på dagspressutveckling med en intresseväckande redovisning av hur enskilda tidningar väkst fram och hur olika redaktörer fungerat.

Å andra sidan är det uppenbart att en del av de teoretiskt relevanta frågorna kommer bort i den omfattande beskrivningen. Min förhoppning är därför att det snarast kommer ut en bok på ett betydligt mindre antal sidor, strukturerad i syfte att fördjupa de teoretiska insikterna från analysen och avsedd för en internationell publik. Med en sådan volym skulle Svennik Høyer ge ett viktigt bidrag också till den internationella forskningen om pressens historia.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon