Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Den folkligt bildade politikern - Akademiska kunskaper och det symboliska kapitalets logik inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen i Sverige

Louise Malmström är adjunkt vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet, folkhögskollärare på Marieborgs folkhögskola och f d riksdagsledamot (2002–2014). E-post: louise.malmstrom@folkbildning.net

Henrik Nordvall är docent i pedagogik och universitetslektor i vuxenpedagogik vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet, samt föreståndare för Mimer – Nationellt program för folkbildningsforskning. E-post: henrik.nordvall@liu.se

  • Side: 234-249
  • Publisert på Idunn: 2015-11-03
  • Publisert: 2015-11-03

Globally speaking, parliamentarians tend to be more highly educated than their average constituent. In some countries, such as Great Britain and France, there is also a clear link between political power and some certain educational institutions, such as Cambridge and Oxford, which have become important roads to a successful political career. The Swedish political elite differs from this pattern. Even though Swedish parliamentarians generally have a higher education than the average Swede, having an academic education has not been a necessity for a successful political career. This is particularly evident in the Social Democratic Party, which is Sweden’s largest party. Non-academic educational pathways have been of great importance. Historically, popular education, particularly certain «folk high schools», have served as an alternative educational portal for politicians. Is this still the case? What forms of education and knowledge are currently important portals for entering the political elite in Sweden? This paper explores these questions, using interviews with Social Democratic MPs and data from Statistics Sweden on MPs' educational background. Bourdieu's concept of symbolic capital is used to analyze how different skills and educational experiences confer value within the Social Democratic Party. The results show that there are a number of different types of knowledge and experience that are considered of great value. The value of academic knowledge exhibits a great deal of ambivalence. In terms of exchange value (e.g. academic degrees), academic knowledge is conferred low value and is often downplayed narratively. At the same time, however, in terms of use value, academic knowledge is acknowledged to have considerable utility as academic education is seen to facilitate the reading of political documents that forms a large part of MPs' daily lives. The results also suggest that non-formal education still appears to be a highly valued educational pathway to political power in Sweden.

Keywords: högre utbildning, folkbildning, riksdagsledamöter, symboliskt kapital, Socialdemokraterna, Sverige, politiska eliter., higher education, popular education, parliamentarians, symbolic capital, The Social democratic party, Sweden, political elites.

 

Denna artikel handlar om bildningsideal bland svenska politiker verksamma på nationell nivå. Mer precist undersöks socialdemokratiska riksdagsledamöter och den betydelse olika bildningsvägar ges i den partikultur de ingår.1 Det är ett internationellt välkänt mönster att politiska makthavare i allmänhet är mer högutbildade än befolkningen i genomsnitt. I vissa länder, som Storbritannien och Frankrike, finns dessutom en tydlig koppling mellan den politiska makten och vissa elitinstitutioner inom utbildningssystemet som blivit viktiga passager för en framgångsrik politisk karriär (Bourdieu, 1996; Gaxie & Godmer, 2007; Norris & Lovenduski, 1995). En följd av detta är att den politiska eliten, i meningen parlamentariker och regeringsmedlemmar, blir homogen och inte särskilt representativ för befolkningen som helhet, även om den är demokratiskt vald. En sådan bristande representativitet återfinns även i de nordiska länderna, men i ett internationellt perspektiv har de sociala skillnaderna här inte varit särskilt stora mellan väljare och folkvald om man jämför med parlamenten i de större europeiska länderna eller kongressen i USA (Narud & Valen 2000:86). Den svenska politiska eliten, som står i fokus för denna artikel, har sedan länge präglats av en förhållandevis bred social rekrytering (Holmberg & Esaiasson, 1988; SOU 1990:44). Det tycks inte heller vara så att det finns några särskilt prestigefyllda lärosäten, som Cambridge och Oxford i Storbritannien, som utmärker sig som centrala passager för den politiska eliten i Sverige. Även om också svenska makthavare generellt sett har högre utbildning än befolkningen, så har inte ens högskoleutbildning i allmänhet varit en nödvändighet för en framgångsrik politisk karriär.2

Särskilt tydligt är detta faktum inom socialdemokratin. När vi genomförde den studie som presenteras i denna artikel, under våren 2010, var det bara 48 procent av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna som hade eftergymnasial utbildning, att jämföra med 67 procent av samtliga partiers ledamöter (SCB, 2012a). Efter valet 2010 var andelen med eftergymnasial utbildning bland socialdemokraterna densamma (48 procent), samtidigt som motsvarande andel i riksdagen som helhet ökade till 72 procent (SCB, 2012b).3

Andra bildningsvägar än högskola och universitet verkar således alltjämt vara av stor betydelse inom socialdemokratin. Historiskt har folkbildning, inte minst vissa folkhögskolor, varit en alternativ bildningsväg för politiker (Helldén, 1968). Är det fortfarande så inom socialdemokratin, att det är andra bildningsinstitutioner än högskolans som tillerkänns värde och blir plantskolor? Eller vilka bildningsvägar och kunskapsformer framstår idag som betydelse-fulla för inträdet till den politiska eliten i Sverige? I denna artikel, som bygger på registerdata om riksdagsledamöters utbildningsbakgrund samt intervjuer med socialdemokratiska riksdagsledamöter, berör vi dessa frågor med fokus just på den svenska riksdagens största parti.

Svenska politikers bildningsvägar

Inom svensk pedagogisk forskning finns ytterst få studier som tar upp politiska makthavares bildnings- och utbildningsvägar. Inom statsvetenskaplig, sociologisk och historisk forskning finns däremot flera studier som behandlat relationen mellan utbildning och rekryteringen av politiska makthavare. Internationell statsvetenskaplig forskning har exempelvis visat att folkvalda representanter tenderar att vara mer högutbildade än befolkningen generellt (Best & Cotta, 2000; Cotta & Best, 2007; Norris & Lovenduski, 1995). Detta gäller även folkvalda i Sverige (Holmberg & Esaiasson, 1988; SCB, 2009). Det finns emellertid indikationer på att Sverige (och de nordiska länderna) i vissa avseenden är avvikande när det gäller vilken betydelse utbildning har för den politiska elitens sammansättning. Denna avvikelse sammanhänger med den särskilda betydelse folkrörelser och folkbildning spelat för den svenska samhällsutvecklingen. Härigenom har, hävdas i flera studier, betydelsefulla vägar in i den politiska makten skapats (Broady 1990; Helldén 1968; Rothstein 1992). Detta i tydlig kontrast till exempelvis Frankrike där särskilda elitinstitutioner inom utbildningsväsendet, så som École Nationale d’Adminstration, närmast kommit att bli obligatoriska passager för politiker som eftersträvar framträdande roller i parlamentet eller ministerposter (Bourdieu, 1996; Gaxie & Godmer, 2007). I Storbritannien har ett liknande mönster uppmärksammats, där vägen till den politiska makten ofta gått via utbildningar vid Oxford och Cambridge (Norris & Lovenduski 1995). En studie av Kurtz och Simon (2007) visar att det i USA under efterkrigstiden i praktiken varit en förutsättning att inneha universitetsbildning för att inkluderas i den politiska eliten; företrädelsevis juristexamen från något att av de tolv lärosäten som urskiljs som särskilt förekommande bland de 578 nationella politiska ledare som undersökts. En komparativ studie av parlamentariker i ett flertal europeiska länder visar att det så kallade Oxbridge-fenomenet, det vill säga att ett fåtal institutioner inom högre utbildning har fostrat den politiska eliten, är mindre framträdande i länder som Tyskland, Österrike och Holland (Gaxie & Godmer, 2007). Däremot finns ett starkt samband mellan högre utbildning och tillträde till parlamentariska församlingar, där andra icke-institutionsspecifika «elitvägar» genom utbildningssystemet – framförallt forskarutbildning – tenderar att få stor betydelse. De nordiska länder som ingick i studien avvek i det avseendet att eftergymnasial utbildning annan än den som ges vid högskolor och universitet var mycket vanlig bland parlamentarikerna. Norge (Sverige ingick inte i studien) pekas exempelvis ut som ett särfall i detta avseende. Detta tolkas som att denna eftergymnasiala utbildning (som inte närmare specificeras i studien) tycks ge motsvarande politisk legitimitet i den nordiska kontexten som den högre utbildningen tenderar att ge i de andra undersökta länderna (Gaxie & Godmer, 2007). Även i Sverige, som har stora likheter med den norska politiska kontexten, vet vi att det funnits sådana alternativa utbildningsvägar som varit legitima för den politiska eliten.

Folkhögskolorna har historiskt haft en central betydelse som utbildningsinstitution för politiska ledare i Norden. Vid skolformens introduktion i Sverige under 1800-talets senare hälft var folkhögskolorna en avgörande bildningsväg för bondeklassens representanter i politiska församlingar. För arbetarrörelsen fick folkhögskolor och studiecirklar central betydelse för skolningen av fackliga och politiska ledare under det tidiga 1900-talet då arbetarklassen i praktiken var utestängd från den högre utbildningen (Arvidson, 1985; Larsson, 2013). Att detta kommit att avspegla sig på högsta politiska nivå visar Arne Helldéns studie där den så kallade folkhögskolegruppen i riksdagen uppmärksammas, det vill säga de ledamöter från olika politiska hemvister som genomgått utbildning på folkhögskola (Helldén, 1968). Studien som publicerades i samband med folkhögskolans 100-årsjubileum visar att av samtliga riksdagsmän 1967 (då 380 till antalet) hade 74 ledamöter folkhögskoleutbildning, varav hela 22 ledamöter gått på arbetarrörelsefolkhögskolan Brunnsvik. Folkhögskoleeleverna i 1967 års riksdag återfanns i samtliga partier, utom VPK. Klart störst var antalet inom Socialdemokraterna (42) och Centern (22) (Helldén, 1968). I en enkätstudie genomförd drygt tio år senare indikerade en likande nivå, där 23 procent av riksdagsledamöterna (72 individer av 311 svarande) angav att de läst på folkhögskola (Andersson & Lönnström 1982, s 95).

Det har förflutit drygt fyra decennier sedan Helldéns studie om folkhögskolegruppen genomfördes. Närvaron av en särskilt grupp riksdagsledamöter av skiftande partitillhörighet med folkhögskolebakgrund har dock återkommande aktualiserats inom folkbildningsdebatt, även om några aktuella empiriska studier av dess existens saknas, även om det finns indikationer på minskade under 1980-talet (Sundqvist 1990). Denna föreställda grupp, populärt benämnd «folkhögskolepartiet», har lyfts fram som en faktor bakom det i Sverige internationellt sett omfattande statliga stödet till folkbildning (studieförbund och folkhögskolor). Det vill säga att folkhögskolans breda politiska legitimitet i riksdagen bland annat skulle kunna förstås mot bakgrund av att en stor andel riksdagsledamöter har personliga erfarenheter av denna skolform (Berntsson, 2003). I vilken utsträckning detta är fallet idag är emellertid okänt, då folkhögskolestudier inte redovisas som en särskild kategori vid genomlysning av riksdagsledamöters utbildningsbakgrund (se t ex Holmberg & Esaiasson 1988; SCB, 2009).

Att andra bildningsvägar än de akademiska varit betydelsefulla för bland annat arbetarrörelsen har belysts inom den historiskt inriktade folkbildningsforskningen. I Christer Skoglunds avhandling (Skoglund, 1991) skildras hur akademisk bakgrund ingalunda självklart varit en tillgång när det gällt att få genomslag för sina åsikter inom arbetarrörelsen. Det har inom arbetarrörelsen funnits en över tid, och mellan olika delar av rörelsen, varierande grad av misstänksamhet mot högutbildade, särskilt radikala sådana, som i vissa fall föranlett en mar-ginalisering av akademiker. Motsvarande mönster har påträffats inom flera socialistiska partier i Europa, där en större andel av företrädare från arbetarklassen utan akademisk utbildning kan skönjas jämfört med liberala och konservativa partier. Inom vissa socialistiska partier associerade med «den nya vänstern» (radikaliseringen från 1960-talet och framåt) har dock mönstret i flera europeiska länder varit det omvända, där innehavet av ett kulturellt kapital i form av akademisk utbildning fått särskilt stark betydelse (Gaxie & Godmer, 2007).

I Sverige har Donald Broady (1990) diskuterat Bourdieus studier av det franska politiska eliten och dess relevans för det svenska politiska fältet och understryker att resultaten inte är överförbara i bemärkelsen att ett liknande kulturellt kapital skulle vara av samma betydelse i Sverige. Istället ger Broady förslag på att andra typer av tillgångar som kan ha en liknande funktion i det svenska samhället där den svenska politiska eliten tenderar att ha en bredare social bas än vad som är vanligt i andra länder. Bland annat lyfts betydelsen av ett «organisationskapital» i form av tillgångar som förvärvas genom föreningsliv och centrala utbildningsinstitutioner inom folkrörelserna fram (Broady, 1990). I Sverige har institutioner inom arbetarrörelsen så som ovan nämnda Brunnsviks folkhögskola pekats ut som centrala institutioner för fostran av politiska ledare där således organisationskapital kan antas förvärvas.

När det gäller icke-formella bildningsvägar inom politiken har tanken om föreningslivet som en demokratiskola lyfts fram i såväl samhällsdebatt som forskning (Larsson 1999; Vogel m fl 2003). Folkrörelserna, som flera partier har sina rötter inom, har erbjudit både semiformella bildningsmöjligheter, så som studiecirklar och folkhögskolekurser, och informella bildningsmöjligheter, så som det vardagliga parti- och föreningsarbetet (Arvidson 1985; Gidlund & Möller 1999). Även det politiska arbetet i sig självt har pekats ut som en bildningsväg för makthavare. Beckman (2006) pekar i sin studie av kompetens bland svenska statsråd på att deras inriktning/ansvarsområde långt ifrån alltid haft något samband med deras utbildning och arbetslivserfarenhet inom området. Ministrar har ofta istället skaffat sig betydande kompetens genom erfarenhet av tidigare politiskt arbete inom det specifika ministerområdet.

Det finns alltså viss litteratur, framförallt statsvetenskaplig och sociologisk, som behandlat den svenska politiska elitens utbildning och bildningsvägar. Men när det gäller frågan om vilka kunskaper och bildningsvägar som tillerkänns värde inom den svenska politiska eliten saknas fortfarande studier som undersökt detta mer empiriskt. Genom att titta närmare på hur det ser ut i en särskild del av denna elit, nämligen den socialdemokratiska riksdagsgruppen, är vår avsikt med denna artikel att bidra till en fördjupad förståelse av detta.

Empiriskt material och analytiska verktyg

Vi har i denna artikel använt oss av SCB:s registerdata rörande svenska riksdagsledamöters utbildningsbakgrund 1991-2010 som analyserats med fokus på socialdemokratiska riksdagsgruppen. Detta kvantitativa material används huvudsakligen för att ge en bild av övergripande mönster beträffande riksledamöternas utbildningsbakgrund. Tolkningen av dessa mönster, liksom tolkningar av bildningsideal bland de socialdemokratiska riksdagsledamöterna, bygger på kvalitativa data i form av tolv semi-strukturerade intervjuer med socialdemokratiska riksdagsledamöter som samtliga genomfördes under våren 2010. De intervjuade ledamöterna informerades naturligtvis om syftet med studien och om att deras svar inte skulle kunna kopplas till dem som individer. Intervjuerna varade i 45 till 60 minuter och och har transkriberats i sin helhet.

Det är alltså bara ett begränsat antal som intervjuats av de totalt 130 socialdemokratiska ledamöterna som satt i riksdagen när studien genomfördes. Men det är ändå tillräckligt många, menar vi, för att visa på betydelsefulla aspekter av hur kunskaper och bildningsvägar värderas i en specifik partikultur, även om vi så klart inte kan göra anspråk på att spegla hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Intervjuerna har gett oss underlag för att analysera och beskriva hur informanterna själva betraktar sin skolning, vilket ger inblickar i vilka formella utbildningar och informella bildningsprocesser som tillskrivs värde samt vilka bildningsideal som återfinns i partiet och bland ledamöterna. Av forskningsetiska skäl har vi avidentifierat intervjumaterialet, så att inga enskilda personer ska kunna kännas igen.

När vi tolkat intervjuerna har vi använt oss av Pierre Bourdieus begrepp symboliskt kapital (Bourdieu, 1986). Vi använder begreppet symboliskt kapital för att analysera hur olika tillgångar, både materiella och icke-materiella, ger innehavaren tillträde, aktning och anseende i olika sammanhang. Exempel på tillgångar som ofta kan fungera som kapital är akademiska titlar, ekonomiska medel eller klädsel som visar på god smak. Vad som tillerkänns värde och därmed blir ett (symboliskt) kapital är emellertid beroende av sammanhang. Det fält som konstnären rör sig på skiljer sig från det fält som universitetslektorn eller sportjournalisten befinner sig på. Fältet i fokus för denna artikel, det politiska, präglas också det av sina egna logiker och värdesystem. Framgång inom ett fält nås vanligen genom innehav av tillräckligt mycket kapital av det slag som värderas och förmågan att använda detta på ett sätt som aktas i sammanhanget (Broady, 1998).

Det bör emellertid understrykas att frågan om huruvida politiken i Sverige är att betrakta som ett fält i Bourdieus mening är en empirisk fråga. För att en sfär av samhället ska betraktas som ett fält i detta avseende krävs en hög grad av autonomi, och autonomin inom politikens sfär kan diskuteras då den står i nära relation till andra samhällssfärer. Det är emellertid rimligt, menar vi, att se politiken som ett sammanhang eller en sfär med en relativ autonomi; ett sammanhang med en intern dynamik präglad av en särskild kultur (eller flera relaterade partikulturer) vars värdelogiker kan studeras med hjälp av Bourdieus begrepp symboliskt kapital.

Om vi kan få en förståelse av vilka tillgångar som värderas inom den det sammanhang politiken utgör, bidrar det också, menar vi, till en förståelse av varför sammanhanget befolkas av de personer som finns där. För att få en sådan förståelse krävs empiriska studier. De tillgångar som fungerar som symboliskt kapital för den som gör politisk karriär i Frankrike skiljer sig från dem som påverkar en motsvarande karriär i Sverige. Det finns sannolikt skillnader mellan partier i Sverige också. Därför är det viktigt att understryka att det bara är delar av det poliska fältet (eller det politiska sammanhanget) och dess eliter som vi berör. I artikeln är det Socialdemokraterna som står i fokus. Vi har strävat efter att se vilka kunskaper och erfarenheter som tillerkänns värde, och som därmed kan sägas utgöra ett symboliskt kapital som blir gångbart för att få tillträde, verka, utöva inflytande och skaffa sig en position i det sammanhang informanterna är verksamma.

Skillnader i utbildningsbakgrund bland riksdagsledamöterna

Det finns betydande skillnader mellan de politiska partierna när det gäller den formella utbildningsnivån bland deras representanter i riksdagen. Som nämndes inledningsvis utmärker sig Socialdemokraterna genom att ha lägst andel eftergymnasialt utbildade bland sina riksdagsledamöter. Miljöpartiet däremot hade, som framgår av Tabell 1 (s. 239), efter valet 2010 enbart personer med eftergymnasial utbildning bland sina ledamöter. Högst andel ledamöter med mer än tre års eftergymnasial utbildning uppvisar Folkpartiet. Av tabell 1 framgår även skillnader mellan män och kvinnor, både totalt sett, liksom inom respektive parti.

Liksom bland befolkningen överlag har andelen personer med eftergymnasial utbildning ökat även i riksdagen de senaste decennierna. I riksdagen gäller ökningen framförallt personer med mindre än tre års eftergymnasialutbildning. Andel riksdagsledamöter med mer än tre års akademisk utbildning har legat förhållandevis konstant sedan 1991 (omkring 45 procent). När det gäller personer med mer än tre års eftergymnasial utbildning framträder emellertid ett utvecklingsmönster inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen som avviker både från det som gäller för befolkningen i sin helhet och för riksdagen sammantaget. Som framgår i diagrammet (Diagram 1, s. 239) så har andelen socialdemokratiska ledamöter med den högsta utbildningsnivån successivt minskat de senaste decennierna (se den streckade pilen).

Tabell 1 Riksdagsvalet 2010. Valda efter kön, parti och utbildningsnivå. Procent.

Kön

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Parti

 

Utbildning

M

C

FP

KD

MP

S

V

SD

Övriga

Totalt

Män

Förgymnasial

-

-

-

-

-

17,2

-

-

-

5,2

 

Gymnasial

16,1

225,0

7,1

50,0

-

37,9

25,0

29,4

-

25,5

 

Eftergymnasial >3 år

30,4

25,0

14,3

-

63,6

22,4

12,5

35,3

-

26,0

 

Eftergymnasial=<3 år

53,6

50,0

78,6

50,0

36,4

22,4

62,5

35,3

-

43,2

 

Totalt

100

100

100

100

100

100

100

100

-

100

Kvinnor

Förgymnasial

2,0

-

-

-

-

5,6

-

-

-

2,5

 

Gymnasial

13,7

28,6

10,0

-

-

42,6

18,2

33,3

-

22,9

 

Eftergymnasial >3 år

23,5

-

40,0

14,3

21,4

25,9

45,5

33,3

-

25,5

 

Eftergymnasial=<3 år

60,8

71,4

50,0

85,7

78,6

25,9

36,4

33,3

-

49,0

 

Totalt

100

100

100

100

100

100

100

100

-

100

Samtliga

Förgymnasial

0,9

-

-

-

-

11,6

-

-

-

4,0

 

Gymnasial

15,0

26,1

8,3

31,6

-

40,2

21,1

30,0

-

24,4

 

Eftergymnasial >3 år

27,1

17,4

25,0

5,3

40,0

24,1

31,6

35,0

-

25,8

 

Eftergymnasial=<3 år

57,0

56,5

66,7

63,2

60,0

24,1

47,4

35,0

-

45,8

 

Totalt

100

100

100

100

100

100

100

100

-

100

Uppgifterna redovisas för samtliga svenska riksdagspartier: de fyra borgerliga partierna – Moderaterna (M), Centerpartiet (C), Folkpartiet liberalerna (FP) och Kristdemokraterna (KD) – följt av Miljöpartiet de gröna (MP), Socialdemokraterna (S), Vänsterpartiet (V) och sist de invandringskritiska Sverigedemokraterna (SD).Källa: SCB

Totalt sett har emellertid andelen med eftergymnasial utbildning ökat även inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, men hela denna ökning återfinns bland ledamöter med mindre än tre års eftergymnasial utbildning (se den heldragna pilen i Diagram 1). Utvecklingen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen är alltså dubbeltydig. Dels avspeglas den allmänna samhällstendensen, det vill säga att alltfler har eftergymnasial utbildning. Dels kan vi skönja en utveckling som går på tvärs med denna allmänna tendens, i och med att andelen med längre eftergymnasial utbildning de facto minskar bland de socialdemokratiska riksdagsledamöterna.

Snarare än att peka ut ett entydigt mönster för utbildningens betydelse i svensk politik framgår av ovan att det råder betydande skillnader mellan partierna. Skillnaderna kan inte enkelt förstås i relation till en höger-vänsterskala i politiken. Det råder stora skillnader mellan partier som ideologiskt tenderat stå varandra nära. Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som tillsammans bildade regering 2014, framstår exempelvis som varandras motsatser när det gäller utbildningsbakgrund bland riksdagsledamöterna. Relationen mellan det liberala Folkpartiet och det ideologiskt närstående Centerpartiet präglas också det av betydande skillnad när det gäller riksdagsledamöternas utbildningsnivå, där Centerpartiet har betydligt fler ledamöter med enbart gymnasial utbildning (se Tabell 1).

Snarare än att söka förklaringar i ideologiska skillnader mellan partierna är det rimligare, menar vi, att tolka mönstren i relation till vad Barrling Hermansson (2004) kallar partikulturer: de specifika interna normsystem som präglar de olika partierna. För att förstå de dynamiker som producerar de påtagliga skillnaderna mellan partierna när det gäller utbildningsbakgrund krävs därför studier av just dessa interna politiska kulturer. I följande avsnitt kommer vi närmare att gå in på de normer och ideal som präglar den socialdemokratiska riksdagsgruppen och dess syn på utbildning och bildning när det gäller det politiska arbetet.

De akademiska kunskapernas tvetydiga värde

I våra intervjuer med socialdemokratiska riksdagsledamöter framträder en slags tudelning av den betydelse som akademiska kunskaper, i bemärkelsen utbildning på högskola och universitet, ges. Återkommande framhålls värdet av att tillägna sig ett akademiskt förhållningssätt. Detta förhållningssätt beskrivs som förmågan att förstå akademiskt språk, se sammanhang, analysera, kritiskt granska, sortera ut det centrala, skaffa fram rätt underlag, ta till sig innehållet i rapporter och artiklar (och omvandla detta till politik). Så här beskriver en av ledamöterna detta:

Sen tror jag också att, […] även om jag inte har någon akademisk examen, så känner jag ändå att mina år på högskola ändå har gett mig redskap som jag tror kan vara ganska svåra att vara utan ibland, om man inte har med sig nånting av det här [i Riksdagen]. Tempot här, just det här att kunna vara kritisk, det är inte så avancerat som det låter egentligen, jag tror inte man går igenom nån stor personlighetsförändring, [men] jag tror att man kan få redskapen under sina studier som kan hjälpa en här.

Det är kunskaperna i sig som tillerkänns värde av informanten, inte poäng, titlar eller examina. En annan av de intervjuade hårddrar detta ännu mer. På frågan om vilka kunskaper som behövs i uppdraget som riksdagsledamot svarar hon:

Inte behöver man några högskolepoäng i alla fall, om jag ska vara rent krass.

De intervjuade som tillmäter de akademiska kunskaperna värde menar inte heller att det är en förutsättning för att göra ett bra jobb som riksdagsledamot, bara att det underlättar arbetet. Det ger en genväg till kunskaper de behöver. Men en del av de kunskaperna går också att tillägna sig på andra vis, framhåller exempelvis informanten citerad nedan:

Men om man tänker på, jag har ju vart här så länge, förr var det ju vanligare att man inte hade nån högskoleutbildning och så, så jag måste säga att jag ofta var väldigt imponerad av dem som gått den långa vägen, så att säga, en och annan folkhögskolekurs, och folkskola i botten, hur hiskeligt duktiga de var, hur duktiga de var på att uttrycka sig och skickliga retoriskt och sådär, och det lär man sig inte på universitetet heller, man har andra förtjänster av det naturligtvis.

De akademiska kunskaperna framhålls som värdefulla när det gäller att göra ett «bra jobb» som riksdagsledamot. När det gäller att bli nominerad av partiet som riksdagskandidat beskrivs emellertid innehavet av akademisk utbildning som något mindre eftersträvansvärt och värdefullt. Flera av ledamöterna menar att det finns, eller åtminstone har funnits, en «omvänd snobbism» i partiet som gjort att bakgrund inom yrken med låg utbildningsnivå historiskt sett varit populära när det är dags att nominera och fastställa listor. De av informanterna som talar om detta menar dock att det framför allt har gjort sig gällande förr och på mindre orter, medan partiorganisationen numera och i större städer (särskilt i städer med högskolor/universitet) har ökat acceptansen för kandidater med akademisk bakgrund. Detta skall givetvis också ses i ljuset av att en allt större del av befolkningen skaffat sig akademiska meriter.

En annan informant utvecklar frågan om nyttan i de akademiska kunskaperna i relation till partiets efterfrågan på dem och menar att (viss) facklig tillhörighet värderas betydligt högre än högskolestudier. Hon uttrycker det på följande vis:

Att ha med sig det [akademiska kunskaper] hit är ju guld värt. Samtidigt kan jag känna att det värderas… det kanske leder till att vi gör ett bättre jobb och får en lättare tillvaro, men jag är inte säker, jag kan inte säga att det värderas. […] Nej, jag kan inte säga att det är nånting som ger några fördelar i, hur det än är, så ser vi, vad det är för strukturer, vad är det för… när har man tyngd? Jo det är ju när man kan säga att Byggnads eller Metall eller, det är ju då makten kommer in. Vi får ju ingen makt utifrån att vi har lyckats sortera i vårt material och har läst på det vi behöver läsa på.

Ett återkommande mönster i informanternas utsagor är att de kunskaper som de tillgodogör sig under akademiska studier uppfattas som eftersträvansvärda och värdefulla medan de titlar och yrkespositioner de ger närmast uppfattas som en belastning. Flera lågutbildade redogör, med glimten i ögat, för hur de i vissa sammanhang närmast kan kokettera med yrkestitlar som har låg status i samhället. En sådan yrkestitel kan också vara guld värd vid kandidatur på en valsedel:

Det är ju lite lustigt, alltså jag, i och med att jag inte har nån akademisk examen så kan det inte stå [akademiskt yrke] på mina, på sedeln, så det har ju stått [LO-yrke], och partiet, jag hörde nästan hur hon [som skulle föra in titeln på listan] dreglade i telefonen, hon vart ju jättelycklig, jag fick ju massor av kryss.

I exemplet tillerkändes alltså en LO-yrkestitel högre värde än en akademisk examen. Yrkestiteln var ett uppenbart symboliskt kapital, att den intervjuade ledamoten inte längre arbetade inom detta yrke spelade mindre roll.

(Arbets)livserfarenhet som symboliskt kapital

Erfarenhet av, och medvetenhet om, arbetslivets villkor värderas högt av samtliga intervjuade. Dels kopplas detta till en föreställd inlevelseförmåga vad gäller att representera arbetstagare, företagare eller de «på golvet» med dåligt inflytande över sin arbetssituation. Dels kopplas det till kännedom om hur samhället fungerar, om regelverk och lagstiftning som styr arbetsplatserna samt förhållandet mellan arbetsmarknadens parter och det fackliga arbetet. En av informanterna beskriver nyttan av arbetslivserfarenheten så här:

Jag tror att, jag har ju mycket nytta av arbetslivet, jag har i arbetslivet skaffat mig kunskap, just om hur det fungerar ute i samhället, när det gäller att analysera ett förslag, ett betänkande, att se hur det här kan fungera i verkligheten, hur påverkar det här människor i verkligheten. Det är arbetslivserfarenheten jag har. Sen förstås att man måste ha en viss nivå av kunskap av skolan, för att kunna ta till sig allt.

När det gäller förmågan att analysera förslag och förutse hur de utfaller «i verkligheten» kommer alltså arbetslivserfarenheten i första hand och det ges också mest utrymme i informantens svar. Behovet av «en viss» skolnivå nämns, men fokuseras inte, trots att informanten som citeras ovan själv har för-hållandevis lång utbildningsbakgrund. Han, liksom fler informanter, lyfter också fram betydelsen av fortbildning som arbetsgivare erbjudit inom ramen för tidigare anställningar.

En annan av ledamöterna högt värderad erfarenhet är rätt och slätt livserfarenheten. Livserfarenhet handlar i detta sammanhang om att vara verklighetsförankrad, inte glömma sitt ursprung, hålla kvar känslan av hur det är att leva på marginalen (vilket flera redogör för sina erfarenheter av) och behålla inlevelseförmågan och förmågan till empati. Detta är tätt kopplat till att behålla gamla nätverk för att hela tiden få ny input och bära den tillbaka till politiken. Flera av ledamöterna återkommer till detta:

Jag vill påstå att den bästa kunskapen som man kan ha som riksdagsledamot, det är att inte glömma sin bakgrund. […] jag konstaterade ganska snabbt att livets hårda skola betyder lika mycket som den utbildning som många andra har, jag kan prata från verkligheten också.

En annan informant uttrycker sig på följande sätt:

Det är det som jag fortfarande känner när jag ser inslag på TV:n, när jag har mina vänner hemma som hamnat i riktigt trubbel, eller när jag träffar folk när jag är ute på de här turerna och mötena man gör som politiker, då får jag verkligen den här känslan och kan sätta mig in i deras situation på ett sätt som jag aldrig skulle kunna göra om jag inte hade haft de erfarenheterna jag har. Så det har varit, det tycker jag är det allra viktigaste för mig som politiker, att förstå hur folk känner sig.

I det första av de två citaten ovan jämförs alltså «livets hårda skola» med utbildning och informanten menar att det förra betyder «lika mycket». Informanten bakom det andra citatet menar att hennes livserfarenhet faktiskt är «det allra viktigaste» för henne som politiker. Andra ledamöter lyfter fram samma sak. Bara att «ha levt» tillerkänns alltså ett värde, och kan förstås som ett symboliskt kapital; mest symboliskt kapital i detta sammanhang ger dock att ha levt «på marginalen».

Folkrörelserna och folkbildningen som bildningsväg

Det är emellertid inte enbart erfarenheter från arbetsliv som lyfts fram som högt värderade kunskaper bland de socialdemokratiska riksdagsledamöterna. Att vara förtrogen med folkrörelsearbete i olika former beskrivs som centralt av flera. Erfarenhet av styrelsearbete i fackföreningar och andra föreningar beskrivs som värdefullt inte minst för att det ger kunskaper om formerna för möten och demokratiska processer. Erfarenhet av förvaltning i form av andra politiska uppdrag i nämnder och styrelser inom kommun eller landsting lyfts också fram av flera som en närmast nödvändig förberedelse inför riksdagsledamotskapet.

Det är bra att ha en politisk erfarenhet, ha haft ett politiskt uppdrag, så att man förstår sin roll. Därför att man är en, en person i ett lag och det är inte alltid det blir som man själv vill. Men man måste lära sig hur den processen går till så att man inte blir förvånad när man kommer hit. […] Sen tror jag att det är en fördel att ha föreningsvana och ha lärt sig det här traditionella, alltså hur ett möte går till, hur man agerar på ett möte. Därför att det är också viktigt i partiet. När man lär sig hur man fastställer dagordningen och när man till exempel går till beslut. Hur man har lärt sig att om ordförande ställer besluten på ett visst sätt så kan man få fördel och nackdel av det.

Informanten ovan poängterar framför allt att politisk erfarenhet ger kännedom om reglerna för lagspelet i politiken. Men indirekt reflekterar hon även över själva maktutövandet i ledamotskapet när hon nämner vikten av att vara förtrogen med mötestekniken för att kunna styra beslut åt det håll som önskas. Erfarenheten från tidigare uppdrag ger också sakkunskaper från de specifika politikområden personen i fråga verkat inom (jfr Beckman, 2006). Därtill lyfts de relationer som skapas genom uppdragen fram som betydelsefulla av informanterna.

Men sen [årtal] hamnade jag i landstinget, det var jätteviktiga år, jag lärde mig jättemycket, jag trivdes med landstingsfrågorna, jag gillade de frågorna. […] Innan man hamnat i riksdagen så tycker jag att man ska ha några år på sig. Jag tycker att man ska ha varit i kommun-, eller landstingspolitik och hittat, för att börja det här uppdraget utan att ha ett nätverk, du behöver ha den här basen, den här plattformen för att kunna funka, både för dig själv och för din omgivning. Det tror jag är jätteviktigt.

Det är uppenbart att de nätverk som skapas kring uppdrag, liksom arbeten och utbildningssituationer, ofta tillerkänns större värde än själva uppdraget/arbetet/utbildningen. När föreningskunskap, kontakter och mentorer av en annan informant ställs i relation till formell utbildning är det givet att de förstnämnda värderas högre:

Att man har, har liksom lärt sig via organisationen eller annat, mentorer eller vad man nu kallar det, kontakter, hur man gör, och hur man beter sig för att passa in. Det är ju mycket mer viktigt, tror jag, än att ha formell utbildning. Det är kanonviktigt.

De samlade erfarenheter som ryms inom informanternas utsagor kring förenings- och förvaltningskunskaper framstår delvis som desamma som Broady (1990, 1998) beskriver i termer av organisationskapital. Förutom en övning i ren mötesteknik handlar det även om en övning i att orientera sig i organisations-Sverige och skaffa sig en hållning och ett tonläge som utmärker talespersoner som blir lyssnade på. I samband med förenings- och förvaltningsuppdrag erbjuds vanligen en rad olika interna utbildningar, som ofta genomförs i samarbete med studieförbund och/eller folkhögskolor, vilket de intervjuade nämner.

Framför allt är det den folkrörelseanknutna folkbildningen som tar stor plats i informanternas egna förklaringar kring vägen till riksdagsledamotskapet. Några menar att denna folkbildning varit avgörande, att de aldrig skulle ha blivit tillräckligt samhällsengagerade eller fått tillräckligt gott självförtroende för att kandidera utan dessa erfarenheter:

Jag hade inte blivit politiker om jag inte hade gått alla de här cirklarna och tagit de här kurserna för att man måste ju också som, när man blir riksdagsledamot, ändå ha ett visst sorts självförtroende och lita på att man kan vissa saker. Annars vet jag inte om man törs företräda medborgarna.

Samtliga intervjuade har erfarenhet av folkbildning i någon form. Det rör sig om studiecirklar i samarbete med studieförbundet ABF (Arbetarnas Bildningsförbund), inom SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) och SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti) eller inom den fackliga organisationen, men också kortare och längre folkhögskolekurser på folkhögskolor där arbetarrörelsen är huvudmän. Ett par har själva varit anställda inom folkbildningen och/eller arbetat ideellt som studiecirkelledare i folkrörelser.

Avslutande diskussion

I denna artikel har vi presenterat olika kunskaper och bildningsvägar som tillerkänns värde i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Därigenom har vi velat bidra till förståelsen av betydelsen av bildning och utbildning för tillträde till, och möjlighet till framgångsrikt aktörskap i, en del av den svenska politiska eliten. Trots intervjuernas begränsade antal uppfattar vi att en betydande förekomst av återkommande uppfattningar pekar på att det i den socialdemokratiska riksdagsgruppen finns gemensamma ideal rörande vilka kunskaper och erfarenheter som anses vara viktiga att inneha som ledande politiker. Dessa kunskaper och erfarenheter kan förstås som ett symboliskt kapital som tillerkänns värde så väl inom partiet, på vägen till riksdagen, som inom riksdagsgruppen.

Arbetslivs- och livserfarenhet är ett sådant symboliskt kapital. Om vi jämför med den typ av symboliska tillgångar i form av utbildning vid prestigefyllda lärosäten, som pekats ut som högt värderade på de politiska fälten i till exempel Frankrike och Storbritannien, framstår kravet på innehav av kunskaper förvärvade genom (arbets)livserfarenhet som tämligen inkluderande. Få har såklart haft möjlighet att utbilda sig på elituniversitet, men alla har skaffat sig livserfarenhet. Oavsett om det handlar om att studera, arbeta eller vara arbetslösa – det senare i sig betraktat som en erfarenhet som tillerkänns värde. Det faktum att arbetslivs- och livserfarenhet värderas så högt är rimligen en orsak till att socialdemokraterna haft en relativt stor andel lågutbildade bland sina riksdagsledamöter.

Ett annat gemensamt högt värderat kapital är rörelsekunskapen. Här poängteras kännedomen om politiken som ett lagspel, om de demokratiska processerna och vikten av de nätverk som skapas genom arbete i förening eller som förtroendevald i kommun och landsting. Tidigare politiska eller fackliga uppdrag ger enligt informanterna oerhört värdefull kunskap som de sedan har nytta av både i nomineringsprocessen och i själva uppdraget. Detta kapital motsvarar delvis det som Broady kallar organisationskapital.

Hur ledamöternas förvärvat de kunskaper, de symboliska tillgångar, som uppfattas som mest värdefulla ser naturligtvis lite olika ut, men för flera verkar folkbildning i någon form spelat en stor roll. För några handlar det om fackliga och politiska utbildningar i cirkelform eller på folkhögskola, för andra om längre folkhögskolekurser i mer allmänna ämnen, men där det talats mycket om samhället och politiken.

Om folkbildningsvägen till makten tillerkänns värde inom socialdemokratin är det mer tvetydigt huruvida den akademiska vägen gör det. Å ena sidan har det funnits en utbredd skepsis mot akademiker, även om den blivit allt mindre tydlig och knappast alls återfinns längre i större städer. Å andra sidan ställs allt högre krav på ledamöternas kunskaper, där den typ av förmågor som ofta förknippas med akademiska studier ofta ses som viktiga. Det kan handla om att tillgodogöra sig forskningsresultat, att läsa och förhålla sig till stora textmassor, att skriva sakligt och argumentativt. Det ultimata tycks, givet det normsystem som framträder i intervjuerna, vara när ledamöterna faktiskt besitter alla dessa kunskaper men har skaffat dem på ett annat sätt än genom akademiska studier. Kunskaperna är eftersträvansvärda, men titlar och examina avskräcker.

Med andra ord framstår det som om de akademiska studiernas bruksvärde tillerkänns stort värde, medan deras bytesvärde framstår som lågt i ett socialdemokratiskt sammanhang. I många fall, inte minst i arbetslivet och i många studenters syn på studiernas värde, är situationen den omvända: det är bytesvärdet i form av examina och intyg som ses som det väsentliga för att få tillträde till olika arenor och arbeten. Denna omvända värdelogik skulle sannolikt kunna vara en delförklaring till att avsaknad av eftergymnasial utbildning är vanlig bland socialdemokratiska riksdagsledamöter. Denna värdelogik skulle också bidra till att förklara det mönster som framträder när det gäller förändringar i den socialdemokratiska riksdagsgruppens utbildningsnivå sedan 1991. Det vill säga att utbildningsnivån ökar, men enbart när det gäller kortare eftergymnasial utbildning, och att den istället minskar när det gäller längre akademisk utbildning. Givet den symboliska ekonomi som framträder i denna studie framstår det som högst rationellt att i denna politiska kultur förvärva akademiska kunskaper. Samtidigt framstår det även som rationellt att undvika att studera så länge att en akademisk examen erhålls, vilket kan ges ett negativt symboliskt värde. I ljuset av närvaron av en sådan symbolisk ekonomi framstår den form av akademisering som ändå präglat den socialdemokratiska partigruppen sedan 1991 (liksom samhället i övrigt) som begriplig. Andelen akademiker ökar följdriktigt, totalt sett, men den interna värdelogiken tycks motverka en ökning, och till och med möjliggöra en minskning, av andelen personer med längre akademisk utbildning.

Om de utvecklingsmönster och ideal beträffande utbildning och bildning vi funnit bland de svenska socialdemokratiska riksdagsledamöterna har sin motsvarighet i de andra nordiska länderna får ses som en empirisk fråga. Tidigare forskning ha pekat på både likheter och skillnader mellan de nordiska länderna beträffande social representativet inom parlamenten. När det gäller rekryteringsmönster till parlamenten menar Narud & Valen (2000) att framförallt Norge och Sverige uppvisar starka likheter och i betydande grad även Danmark. Island avviker dock genom att ha en starkare medelklassrepresentation bland sina parlamentariker.4 Möjligen skulle närvaro av ett slags folkligt bildningsideal av det slag som vi visat i denna artikel kunna vara en delförklaring till att högre utbildning tycks spela en något mindre roll för den politiska karriären i de nordiska länderna än i USA och de större europeiska länderna.

Referenser

Andersson, Bo & Lönnström, Paul (1982) «Politikern och folkbildningen: En enkätundersökning 1977–1978 av riksdagsledamöternas folkbildningsanknytning och attityder till studieförbundens arbete». Andersson, Bo (red.) (1982). Centralt och lokalt – förr och nu. Södertälje: Studieförbundet Vuxenskolan, pp. 87–106.

Arvidson, Lars. (1985). Folkbildning i rörelse: pedagogisk syn i folkbildning inom svensk arbetarrörelse och frikyrkorörelse under 1900-talet – en jämförelse. Malmö: Liber.

Barrling Hermansson, Katarina (2004). Partikulturer: kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag. Uppsala: Uppsala universitet.

Beckman, Ludvig (2006). «The Competent Cabinet? Ministers in Sweden and the Problem of Competence and Democracy». Scandinavian Political Studies, 29(2), pp. 111–129.

Bourdieu, Pierre (1986). «The forms of capital». Richardson, John (red.) Handbook of theory and research for the sociology of education pp. 241–258. New York: Greenwood.

Bourdieu, Pierre (1996). The state nobility: elite schools in the field of power. Cambridge: Polity Press

Broady, Donald (1990). Sociologi och epistemologi: om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning.

Broady, Donald (1998). Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg. Uppsala: Uppsala universitet.

Gaxie, Daniel & Godmer, Laurent (2007) «Cultural Capital and Political Selection». Cotta, Mauritzio & Best, Heinrich, Democratic representation in Europe: diversity, change, and convergence pp. 106–135. Oxford: Oxford University Press.

Gidlund, Gullan & Möller, Tommy (1999). Demokratins trotjänare: lokalt partiarbete förr och nu. Stockholm: Fakta info direkt.

Helldén, Arne (1968) «Folkhögskolegruppen i riksdagen». Degerman, Allan (red.) Svensk folkhögskola 100 år. D. 4, pp 59–225. Stockholm: Liber.

Holmberg, Sören & Esaiasson, Peter (1988). De folkvalda: en bok om riksdagsledamöterna och den representativa demokratin i Sverige. Stockholm: Bonnier.

Kurtz, Donn & Simon, Mandy . (2007) «The education of the American political elite». The Social Science Journal 44: pp. 480–494.

Larsson, Staffan (1999). «Studiecirkeldemokratin». Bennich-Björkman, Li & Amnå, Erik (red.) (1999). Civilsamhället pp. 243–279. Stockholm: Fakta info direkt.

Larsson, Staffan. (2013) «Folk high schools as educational avant-gardes in Sweden». Laginder, Ann-Marie, Nordvall, Henrik & Crowther, Jim (red.) Popular education, power and democracy: Swedish experiences and contributions pp. 72–97. Leicester: Niace.

Malmström, Louise & Nordvall, Henrik (2013). «Bildning(s)vägar till riksdagen». Fejes, Andreas (red.). Lärandets mångfald: om vuxenpedagogik och folkbildning. Lund: Studentlitteratur, pp. 191–208

Norris, Pippa & Lovenduski, Joni (1995). Political recruitment: gender, race and class in the British parliament. Cambridge: Cambridge University Press.

Narud, Hanne Marthe, & Henry Valen (2000) «Does Background Matter? Social

Representation and Political Attitudes». Esaiasson, Peter & Heidar, Knut (red.) Beyond Congress and Westminster.The Nordic Experience Columbus: Ohio State University Press.

Rothstein, Bo (1992). Den korporativa staten. Stockholm: Norstedts juridik.

SCB. (2012a) Riksdagsvalet 2006. Valda efter parti, kön och utbildning Hämtad 2012-09-27 från http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____309568.aspx.

SCB. (2012b). Riksdagsvalet 2010. Valda efter kön, parti och utbildningsnivå. Hämtad 2012-09-27 från http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____160734.aspx.

SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige. Stockholm: Allmänna förlag.

Skoglund, Crister (1991). Vita mössor under röda fanor: vänsterstudenter, kulturradikalism och bildningsideal i Sverige 1880–1940. Almqvist & Wiksell International, Diss. Stockholm: Stockholms Universitet.

Vogel, Joachim, Amnå, Erik, Munck, Ingrid & Häll, Lars (2003). Föreningslivet i Sverige: välfärd, socialt kapital, demokratiskola. Stockholm: SCB.

1Delar av resultatet i denna artikel finns presenterat i populärvetenskaplig version i Malmström & Nordvall (2013).
2Likande mönster har noterats i Norge (Gaxie & Godmer, 2007).
3Statistisk för 2014 års riksdag har vi när detta skrivs ännu inte tillgång till.
4Finland ingick inte i Narud & Valens studie.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon