Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Att snickra medborgarskap?

Annika Turunen är doktorand i vuxenpedagogik vid Åbo Akademi i Finland. Hennes forskningsintressen är medborgarskap i institutionaliserad folkbildning, speciellt i studiecirkelverksamhet. E-post: aturunen@abo.fi

Syftet för artikeln är att studera snickrandets medborgarskap som det tar sig uttryck i det sociala umgänget på en snickarkurs för seniorer inom institutionaliserad folkbildning i Finland (kallat «kansalaisopisto» på finska, «medborgarinstitut» på svenska). Folkbildning anses bidra till en fungerande demokrati genom sina kollektiva och deltagarorienterade verksamhetsformer och sitt innehåll. Målet med artikeln är att bidra med kunskap om hur detta ideal förverkligas och hur deltagandet i verksamhet inom den institutionaliserade folkbildningen kan förstås som uttrycksformer för medborgarskap. Studien har utförts som en etnografisk fältstudie med forskaren som en av deltagarna på kursen. Kursen pågick under 15 veckor, tre gånger i veckan. Gruppen består av tolv män och en kvinna i åldrarna mellan 60 och 80 år. Forskaren har strävat efter att bli en del av gruppen på dess villkor och att analysera och tolka verksamheten utgående från dess egna utgångspunkter. Snickrandet bland seniorerna i denna studie organiseras som en arbetsgemenskap. I denna gemenskap kan man agera som medborgare utgående från en gemensam värdegrund. Dessa värderingar tar sig uttryck som en strävan mot att uppfylla ett skötsamhetsideal för att kunna upprätthålla en handlingsberedskap som produktiv medborgare.

Nøkkelord: demokrati, medborgarskap, folkbildning, hantverk, snickeri, etnografi

The purpose of this article is to study how the social interactions exhibited at a woodworking course for seniors within institutionalized popular education in Finland («kansalaisopisto» in Finnish, «medborgarinstitut» in Swedish) contribute to the participants' conceptualization of their citizenship. Popular education is considered to contribute to a functioning democracy through its collective and participant-centered activities and content. The aim of the article is to shed some light on how this ideal is realized and contribute knowledge about how participation in institutionalized popular education can be understood as an expression of citizenship. The study was conducted as an ethnographic field study with the researcher as a participant in the course. The course was held three times a week for 15 weeks. The participants consisted of 12 men and a woman between the ages of 60 and 80. The researcher aspired to become a part of the group in order to clarify what goes on in the course through thick descriptions relying on neither going native nor mimicking them. The seniors organize their woodworking in the course as a work community. Within this community, it is possible to act as a citizen in relation to shared basic values. These values are an aspiration to live up to ideals of conscientiousness and diligence in order to remain ready to act as a productive citizen.

Keywords: democracy, citizenship, popular education, handicrafts, woodwork, ethnography

 

Inledning

Den nordiska folkbildningstraditionen beskrivs ofta som en kollektiv och deltagarcentrerad verksamhet, baserad på frivilligt deltagande och med ett uttryckligt syfte att både direkt och indirekt främja deltagande i demokratisk mening, med andra ord stöda demokratiskt medborgarskap (t.ex. Korsgaard, 1997; Laginder, Nordvall & Crowther, 2013; Salo, 2004). Men vad sker egentligen i den folkbildande verksamheten, speciellt med avseende på stödet för medborgarskapet? Den här artikeln syftar till att studera snickrandets medborgarskap såsom det tar sig uttryck i det sociala umgänget på en snickarkurs för seniorer inom institutionaliserad folkbildning i Finland. Mer specifikt sätts fokus på bildningsprocessen, det vill säga hur deltagandet kan förstås som ett sätt att bilda sig som medborgare. Medborgarskapet belyses från ett gräsrotsperspektiv, i och genom folkbildande samverkan. Vilka uttrycksformer för medborgarskap kan identifieras i deltagandet?

Denna artikel bygger på antagandet att organiserade pedagogiska verksamheter så som institutionaliserad folkbildning har ett potentiellt viktigt bidrag att ge både genom verksamhetens innehåll men också i och med att man för samman människor, också sådana som kanske inte annars skulle mötas (Åberg, 2008: 13–14). Vid första anblick kan det ändå te sig som om en verksamhet, till exempel den snickerikurs som studeras i denna artikel, är endast löst kopplad till ideala abstraktioner såsom medborgarskap och demokrati. Denna lösa koppling mellan ideal och verksamhet har tidigare berörts i folkbildningsforskning (t.ex. Larsson, 2001) men inte på djupet och i detalj. I tidigare studier har man exempelvis belyst studiecirkeln som ett deliberativt samtal (Lundberg, 2003), medborgarbegreppet i folkbildningsverksamhet (Niklasson, 2007) och organiseringen av sociala forum inom folkbildningen (Nordvall, 2008). Ambjörnssons (1988) idéhistoriska studie av skötsamhetskulturen i arbetarnas studiecirklar i Holmsund i början av 1900-talet ger ett historiskt exempel på hur folkbildningen fungerat som en skötsamhetens medborgerliga arena.

Artikeln är uppbyggd enligt följande. Härnäst belyses relationen mellan medborgarskap och folkbildning vilket leder fram till en syn på medborgarskap i folkbildning som tillämpas i den här artikeln. Efter det följer en redogörelse över tidigare forskning om hantverk och folkbildning. Därefter beskrivs den etnografiska ansats jag använt mig av, den kontext som studeras och min roll i denna, vilket följs av en presentation och analys av verksamheten utgående från studiens fokus. Artikeln utmynnar i en diskussion om ett möjligt snickrandets medborgarskap.

Medborgarskap och folkbildning

Enligt Marshalls (1973: 70–72) ofta citerade definition handlar medborgarskap om att accepteras som en fullvärdig medlem av ett samhälle. Alla samhällsmedlemmar ska garanteras lika rättigheter. Dessa rättigheter delar Marshall (ibid.) in i civila rättigheter (t.ex. yttrandefrihet), politiska rättigheter (t.ex. rösträtt) och sociala rättigheter (t.ex. rätt till viss levnadsstandard och utbildning). Medborgarskap består förutom denna statusdimension av en identitetsdimension. Med andra ord innebär medborgarskap en identifikation för individen med ett eller flera kollektiv. Traditionellt har detta inneburit identifikation inom ramen för nationalstaten, men idag beskrivs identiteterna som mer splittrade och brokiga. Genom att utvidga medborgarskap till att omfatta sociala och kulturella aspekter uppfattas det inte längre som ett statiskt uppnåbart tillstånd utan som något föränderligt som uppnås och upprätthålls genom handling. (Dahlstedt & Olson, 2014; Korsgaard, 2004; Isin & Wood, 1999)

Lärandet för medborgarskap och handlandet som medborgare ingår i varandra och konstrueras och sker i en social kontext (Bengtsson, 2008; Biesta, 2011; Korsgaard, 2004). Genom att leva i ett demokratiskt samhälle finns det ständigt situationer i vardagslivet där lärande och bildning som relaterar till medborgarskap kan ske. Sett ur ett bildningsperspektiv bygger detta på en tanke om att människan kan överskrida de gränser som arv och miljö satt upp åt henne. Tanken om en inneboende bildningspotential (Bildsamkeit) innebär att människan kan bli något utöver det som är förutbestämt av inre anlag och livskontext (Gleerup, 2004: 33–34). Via bildning kan människan använda sitt vetande för att utveckla sig själv och sin situation genom en process som är personlig men står i relation till andra. Folkbildning som sammanhang beskrivs ofta som utpräglat social och välkomnande till sin karaktär. Själva verksamheten förväntas präglas av ett demokratiskt förhållningssätt både i de folkbildande aktiviteterna och i organiseringen av verksamheten. Därmed framställs folkbildningen ofta som en skola i demokrati (Åberg, 2008).

Pedagogiska ambitioner och aktiviteter för att stöda medborgarskap kan kritiseras för att ringakta studentens eller deltagarens perspektiv och att gestalta medborgarskap i ett bristperspektiv. Ofta beskrivs medborgarskap i vår tid som något som håller på att minska i omfattning och grad av engagemang. De pedagogiska interventionernas uppgift blir att råda bot på dessa, ofta indivduellt framställda, problem. Utbildningen förväntas förse samhället med mera och bättre medborgarskap. (Dahlstedt & Olson, 2014; Nicoll et al., 2013.) I motsats till denna, i någon mening rådande, pedagogiska gestaltning av medborgarskapet är utgångspunkten i denna artikel inte att betrakta medborgarskapslärandet som någon form av transformation till myndighet. Medborgarskapet är statt i ständig förändring samtidigt som den och demokratin i stort aldrig kan anses vara färdiga. Samhället lider ständigt av någon form av demokratiunderskott (t.ex. Korsgaard, 2004).

Medborgarskap kan te sig som ett något omodernt begrepp och perspektiv. Detta knyter an till en utvecklingstrend i vår tid som exempelvis Wijkström (2012) benämner en omförhandling av samhällskontraktet. I denna omförhandling mister olika föreningsmedlemskap sin betydelse. Tidigare var engagemang i olika folkrörelser genom medlemskap en central del i att utöva inflytande över samhället som medborgare. Idag ersätts medborgarskapet som medlemskap i samhället med kundrelationer på olika marknader. Som medborgare och medlem blir den enskilda människans uppgift i relation till samhällsutvecklingen att ta initiativ till och förhålla sig aktivt till förslag på förändringar och förbättringar. För kunden handlar uppgiften om att konsumera på en marknad som fungerar enligt principen för utbud och efterfrågan. Wijkström (ibid.) menar att folkbildningen tidigare hade funktionen att kanalisera medborgarnas röster och behov, men att den rollen idag allt mer förbytts mot att fungera som serviceproducent i samhället.

Synen på medborgarskap i denna artikel är förhållandevis öppen och inkluderande där det centrala är att vara medlem av ett samhälle. I denna artikel studeras medborgarskap i form av och genom relationen mellan individ och andra samhällsmedlemmar i en folkbildningsverksamhet. En snickarkurs inom den institutionaliserade folkbildningen i Finland undersöks som ett exempel på en mikrooffentlighet där dylika relationer kan finnas och odlas. Medborgarskap gestaltas genom och som utfall av samverkans- och läroprocesser. Fokus ligger på medborgarskapets identitetsdimension, hur den uppfattas, uppnås och förverkligas i samverkan, som en livslång utvecklingsprocess. (Dahlstedt & Olson, 2014; Isin & Wood, 1999)

Utgångspunkten för studien är att det finns fler uttrycksformer för medborgarskap än de som kan identifieras på den ifrågavarande kursen, och att folkbildning omfattar även annat än medborgarskap. Studien fokuserar de verksamheter och aspekter av social samverkan där medborgarskap sammanfaller med folkbildning. Forskningsobjektet består av de uttrycksformer för medborgarskap som jag som etnograf kan identifiera som deltagare i en folkbildande verksamhet. Jag ser mitt studieobjekt, medborgarskapet och dess uttryckformer, både som en aspekt i folkbildningen och folkbildningen som en del av medborgarskapet.

Tidigare forskning om hantverk inom folkbildning

Folkbildningens hantverksverksamhet verkar i ljuset av tidigare forskning tilldelas en funktion som en motvikt eller ett motstånd mot en vardag som upplevs som meningslös, alltför stressande eller strikt nyttoinriktad (Andersson & Waldén, 1996; Hartman, 2003; Laginder & Stenøien, 2009). Laginder och Stenøien (2009) har analyserat lärandet av bland annat hemslöjd genom lärandeberättelser. Lärandet har enligt dem en dubbel karaktär i form av existentiella, självskapande aspekter och nytto- och målinriktade aspekter. I en tid som allt mer betonar nyttan av lärandet handlar det frivilliga lärandet, som exempelvis hemslöjden representerar, om att göra motstånd mot målinriktningen och bejaka de självskapande aspekterna. Andersson och Waldén (1996) visar i sin studie av trä- och metallcirklar med i huvudsak manliga deltagare att det är främst det egna intresset som får männen att delta i dessa cirklar. Samtidigt kan det konstateras att männen gärna vill fortsätta delta i cirkeln på obestämd tid. Kännetecknande för trä- och metallcirklarna är att de fungerar som en förlängning av yrkeslivet och att det är yrkeskunnande och produktion som betonas i den folkbildande verksamheten. Deltagarna kommer till dessa cirklar för att få struktur i en kanske annars för tom vardag.

Hartmans studie (2003) belyser de praktisk-estetiska studiecirklarnas utveckling under 1900-talet. Han visar på att det tidigare fanns en allmänt utbredd skepsis mot de estetisk-praktiska studiecirklarna, som dock suddats ut allt mer i och med 1980-talets målstyrning. Efterhand att det individuella kunskapssökandet och intresset har börjat betonas har den estetisk-praktiska verksamheten börjat anses mer legitim. Det estetisk-praktiska innehållet går att hänföra till demokratimålen genom att argumentera för allas rätt att ta del av tradition och kulturutbud överlag. Ett ytterligare argument för de estetisk-praktiska cirklarnas legitimitet hör ihop med folkbildningens uppgift att fungera som en motpol till en yrkesvardag där det kan vara svårt att se resultatet av sitt arbete. Då kan de estetisk-praktiska cirklarna erbjuda en motvikt genom att möjliggöra konkret skapande.

När det gäller att konstruera, lära eller bilda sig för ett demokratiskt medborgarskap kan en åtskillnad göras mellan kognitiv, moralisk och estetisk bildning. Den kognitiva bildningen syftar på kunskaper om och förståelse av samhället samt logiska och retoriska färdigheter. Den moraliska bildningen syftar på en förmåga att fatta kloka beslut och att ha ett klokt förhållningssätt till olika frågor. Utan värderingar och moraliska uppfattningar blir det logiska och retoriska färdigheterna ihåliga. Genom att som medborgare öva och upprätthålla dessa färdigheter och den moraliska omdömesförmågan läggs grunden för ett demokratiskt samhälle där goda beslut fattas för det gemensamma bästa. Det estetiska syftar på en uppfattning om det sköna och att allsidigt utveckla de mänskliga förmågorna, en bildning av både huvud och hjärta (Bohlin, 2011). Den estetiska bildningen kan handla om att inordna sig i en tradition och överta ett arv samtidigt som den kan handla om att kritiskt omtolka och också skapa något som inte tidigare skapats (Gustavsson, 1996: 84–107).

Snickrandets etnografi

Folkbildningen är en verksamhetsform som beskrivs som fri, frivillig och deltagarstyrd gällande innehåll och utformning (Larsson & Nordvall, 2010). I och med antagandet om att folkbildning och medborgarskapet i den kommer till uttryck i mötet människor emellan i en kontext utan strikta yttre ramar finns det skäl att studera verksamheten etnografiskt utgående ifrån dess inbyggda förutsättningar. Denna studie tillämpar ett etnografiskt mikroperspektiv med deltagande observation som datainsamlingsmetod.

Då mitt syfte är att studera folkbildningen i ett mikroperspektiv och mitt antagande är att det intressanta är den sociala växelverkan inom folkbildningen ville jag finna en kurs som träffas återkommande under en längre period, åtminstone under flera månader. I diskussion med rektorn för den utvalda folkbildningsorganisationen (ett finländskt medborgarinstitut) kom vi fram till att någon av hantverkskurserna kunde vara ett ändamålsenligt alternativ i och med att samvaron på dessa kurser kan uppfattas som otvungen. Var och en av deltagarna arbetar i egen takt med sitt egna hantverk, dock som en del av en grupp där man kan hjälpa varandra och diskutera annat än själva kursinnehållet. På förslag av rektorn kontaktade jag seniorsnickarnas handledare som var villig att bjuda in mig i gruppen.

Trots att tillträdet till fältet ofta beskrivs som det mest utmanande i en etnografisk studie (exempelvis Gobo, 2008: 118–134; Tolonen & Palmu, 2007), var det inte speciellt svårt att komma in i gruppen. Att vinna deltagarnas förtroende beskrivs ofta som det svåra, vilket samtidigt är en av de grundläggande förutsättningarna för att kunna förstå den studerade kontexten och aktiviterna i den utgående från dess egna villkor. Handledarens positiva inställning till mitt deltagande var troligen en viktig bidragande orsak till att jag välkomnades snabbt som en i gruppen. I och med att deltagarna visade sig utgöra en sammansvetsad grupp med en påtaglig aktning för handledaren både som person och hantverkare tycktes ingen ha uppfattat något behov av att ifrågasätta hans omdöme.

Datainsamlingen har styrts av det övergripande intresset att förstå deltagandet i folkbildning som medborgarskap. Samtidigt präglas det etnografiska fältarbetet av en öppenhet och ett utforskande förhållningssätt i och med att fokus är på vardagslivet och den levda kulturen. Tolkningarna konstrueras med hänsyn till intrycken från fältarbetet och de får sin slutgiltiga form under själva analysprocessen. Mitt material består av ljudupptagningar samt fältanteckningar som nedtecknats efter varje gång jag deltagit. (Beach, 2010: 50; Gobo, 2008; Hammersley & Atkinson, 2007: 3-–4; Lappalainen, 2007)

Att utvecklas som medborgare handlar om en form av kollektivt demokratiskt lärande, inte individuellt (Biesta, 2011). För att ta hänsyn till detta är min strävan att inta ett deltagarperspektiv och bli en del av det kollektiv som samlas på snickerikursen. En central princip inom etnografisk tradition är just forskarens direkta kontakt till det studerade fältet, det handlar om att vistas en tillräckligt lång tid i den undersökta sociala verkligheten tillsammans med de människor som verkar i kontexten (Hammersley, 2006; Hammersley & Atkinson, 2007; Lappalainen, 2007, Paju, 2011). Därför har jag gått in i verksamheten med ambitionen att göra det som verkar förväntas av deltagarna och att delta i sam-tal på det sätt som deltagarna verkar samtala. Att smälta in helt enkelt och hitta en roll i den studerade verkligheten (Hammersley & Atkinson, 2007: 4). Samtidigt handlar mitt deltagande om att en ung kvinna utan erfarenhet av snickrande med en forskningsambition kommer in bland pensionerade, mer eller mindre erfarna hantverkare som dessutom alla, med ett undantag, är män. Detta betyder att jag fullt ut inte kan vara som de övriga i gruppen. Men genom ett genuint intresse för hantverket och samvaron och genom att inte starkt protestera eller ta illa vid mig av exempelvis enstaka chauvinistiska skämt, uppfattade jag mig bli mer och mer en del av gruppen allt eftersom tiden gick. Detta kan kanske bestyrkas av flera något förvånade reaktioner då jag mot våren förde på tal att jag inte kommer att delta i verksamheten på hösten längre. «Jaha, du ska inte komma då längre?»

Ambitionen i etnografiska studier är att analysera de händelser och betydelser som konstrueras i den avgränsade studerade kulturen och dess identiteter och aktiviteter för att kunna göra en tolkning genom begreppsliggörande och teoretisering (Lappalainen, 2007). Genom ett etnografiskt tillvägagångssätt kan jag i rollen som forskare möta och lyssna till dem som deltar i studien, utan att för dens skull förbigå kontexten. Detta har jag gjort genom att återkomma till mitt material både i form av ljudinspelningarna och fältanteckningarna. I min föreställning handlar ett etnografiskt tillvägagångssätt om att undersöka och utmana folkbildningen på dess egna villkor. Med detta avser jag att det finns ett behov av att studera det som sker i en folkbildande verksamhet där människor kommer samman och gör olika saker och lär sig tillsammans. Men att delta i verksamheten betyder i mitt fall ändå inte att jag skulle lämna min undersökning vid en beskrivning och tolkning av det som kan ses och uppfattas vid första anblick.

Givet mina utgångspunkter är det inte sagt att deltagarna uppfattar sig i första hand eller över huvud taget som medborgare i sin verksamhet på snickerikursen (jämför Hammersley, 2006: 4). Men jag anser att det kan vara fruktbart att betrakta deltagandet ur ett medborgarskapsperspektiv. De sätt på vilka deltagarna agerar på kursen och tar sig an sitt snickrande ger uttryck för en djupare värderingsgrund och ett förhållningssätt till varandet i olika sammanhang och i samhället i stort. Den här typens överväganden är ett uttryck för ett av de främsta dilemman i etnografisk forskning. Det handlar om att finna en balans mellan att vara en deltagare och upptäcka verksamheten på dess egna villkor, samtidigt som observationerna ska leda etnografen vidare till analytisk förståelse. För att finna denna balans är det av vikt att vara öppen om motiven till mitt deltagande, något som även de etiska övervägandena förutsätter.

På en seniorsnickarkurs

I denna studie följer jag en seniorsnickargrupp bestående av en handledare samt tolv äldre män och en äldre dam, alla pensionärer i åldern mellan 60 och 80. Kursen «Seniorsnickarna» arrangeras vid ett medborgarinstitut, vilket är en organisationsform för kommunal folkbildning i Finland. Verksamheten motsvarar kort uttryckt de svenska studieförbundens. Medborgarinstituten erbjuder organiserad kursverksamhet för allmänheten utan inträdeskrav eller examina. Kurserna inleds i regel i januari och september och pågår oftast under hela våren eller hösten, vanligtvis kvällstid och en gång i veckan. Kurserna har en lärare och ett på förhand bestämt innehåll, som oftast ändå är brett formulerat och också möjligt att ändra enligt deltagarnas önskemål och intressen.

Seniorsnickarna träffas tre gånger i veckan, tre till fyra timmar per gång. Jag deltar i två tredjedelar av träffarna under vårterminen 2014, sammanlagt 28 gånger. De flesta av deltagarna har sysslat med att snickra i många år men några nyare deltagare finns också med. Gruppen är tvåspråkig, vilket innebär att ungefär hälften av deltagarna är finskspråkiga och hälften svenskspråkiga. Kommunikationen fungerar genom att de svenskspråkiga byter till finska vid behov även om några av de finskspråkiga också förstår svenska behjälpligt. Majoriteten av deltagarna har i sitt yrkesverksamma liv jobbat inom industri eller som hantverkare av olika slag. Läraren i denna grupp har funktionen av en handledare som hjälper till om det behövs men i huvudsak arbetar deltagarna självständigt.

För att hitta en plats i gruppen inser jag snabbt att det viktiga är att börja göra något, börja snickra. I och med att jag inte är så kunnig inom området tar jag gärna emot de förslag som jag får genast under min första gång på kursen. På det viset kan jag också försäkra mig om att jag kan få den hjälp jag behöver. För att förverkliga principen om att studera verksamheten på dess egna villkor anser jag att det är viktigt att inte tvinga in mina perspektiv på deltagarna. Det betyder för mig att under själva sammankomsterna så reflekterar jag visserligen över det som händer, men jag försöker inte aktivt ställa frågor till deltagarna eller på andra sätt tillämpa ett förhållningssätt som kunde tolkas som försök att verifiera mina teorier eller min förförståelse. Jag låter alltså händelserna ha sin gång, även om jag trots det själv också deltar både i praktiskt arbete och i diskussionerna. Jag anser att denna avgränsning tjänar mitt syfte, eftersom mitt intresse är snickrandet som medborgarskap. Därför är det inte intressant att exempelvis ställa frågor om deltagarnas bakgrunder, familjeliv, intressen och så vidare utöver det som de själva aktualiserade.

Under mina första kurstillfällen presenterar jag mig för deltagarna antingen en och en eller i små grupper, vid sidan om det arbete var och en håller på med. Jag märker genast att deltagarna gärna berättar om sina uppfattningar om deltagandet för mig. De första mötena med deltagarna präglas av att jag introduceras explicit till hur det är att vara på kursen. Jag förklarar att jag är intresserad av det sociala umgänget på kursen och mitt intresse är att se på det som ett uttryck för medborgarskap. De flesta vill gärna tala med mig och berätta för mig om hur de ser på detta. Jag får flera gånger bekräftat att det sociala är en viktig del av att komma på kursen. Om någon har något problem så hjälps man åt och löser det. Något annat som poängteras flera gånger är att det är möjligt att tala om vad som helst och att alla får uttrycka sin åsikt. Detta är något man verkar vara speciellt stolt över. Många vill också lyfta fram tvåspråkigheten och att kursen är ett tillfälle att umgås över den så kallade språkgränsen. Seniorsnickarna är allmänt taget av den åsikten, att det sociala är mycket viktigt på kursen och en viktig orsak till varför man kommer till verkstaden nästan alltid tre gånger i veckan och i de flesta fall år efter år. Om hälsan sviktat en tid är snickerkursen ett meningsfullt sammanhang att återvända till. När hälsan i något skede inte längre tillåter fortsatt deltagande är detta en sorg för både den berörda, de andra deltagarna och handledaren.

Varje deltagare jobbar med sina egna projekt i egen takt. Man väljer själv vad man gör och de föremål som tillverkas är alltifrån små smyckeskrin till stora möbler. Ibland kan man också ha med något föremål som behöver repareras eller restaureras. Ofta hjälper deltagarna varandra – ibland ber man om hjälp och ibland erbjuder man hjälp, både i form av en hjälpande hand och material. Idéerna fås från många olika håll och ibland händer det att många bestämmer sig för att tillverka likadana föremål efter att någon har fått en bra idé. Ofta börjar tillverkningsprocessen med att mer eller mindre helt obearbetat virke enligt behov sågas till, limmas och hyvlas. Förutom själva snickrandet är också kaffepauserna en viktig och central del av seniorsnickarnas vardag. Var och en deltar varje gång i kaffepausen. Ibland har någon kanske mer bråttom att få ett arbete färdigt, men jag kan inte minnas att någon någonsin helt skulle ha låtit bli att komma på kaffe.

En framträdande och påtaglig aspekt i den sociala samvaron på kursen är skämtandet. Å ena sidan är snickrandet allvarsamt och seriöst, men å andra sidan, kanske just på grund av det seriösa, så finns skämten med hela tiden. Man kan skämta, man kan vara ganska grov, dock inom ramarna för den tolerans som konstruerats i och kännetecknar gruppen. Jag upplever aldrig skämtandet som elakt. Använder man sig av ironi är inte heller den av det elakare slaget. Skämten kan tolkas som ett viktigt socialt kitt som håller samman gruppen. Man gör inte allvarligt narr av medlemmarna i gruppen. Och det gäller att tåla skämt. Om man berörs av skämtet så ska man visa att man inte tar det så hårt. Det här påpekar en av deltagarna explicit, apropå människor överlag: «Det finns de som bråkar men som inte tål något själva.» Det underförstådda i uttalandet är att det är en attityd som inte är önskvärd.

Speciellt under mina första veckor på kursen märker jag att olika gestalningar av tid är en väsentlig aspekt av verksamheten. Ofta vänder sig någon till mig och säger «vi ju har inte bråttom», med tillhörande skrockande eller flin. Snart kan jag märka att det samtidigt är något som skyndar på deltagarna. Handens snabbhet uppskattas som ett uttryck för kunnighet. Ytterligare kan också yttre orsaker bidra till att deltagarna ville hinna med så mycket som möjligt. Ibland kan exempelvis en kommande födelsedag vara ett konkret skäl att få något färdigt. Emellanåt tränger livets förgänglighet in i brådskan. Detta skymtar fram i uttalanden som att «vi har hela resten av vårt liv på oss». På något plan påminner sig deltagarna om och visar på medvetenhet om att livet inte fortsätter för evigt.

Seniorsnickarnas motståndsrörelse

Seniorsnickarkursen har en bakgrund som gestaltar seniorsnickarnas sätt att uppfatta sig själva och positionera sig som medborgare i det omgivande samhället. Några av deltagarna är måna om att få berätta om historien bakom den nuvarande utformningen av kursen.

I den nuvarande verkstaden har man varit i ungefär sju år, men det finns alltså några som har varit med längre än så och vill berätta historien för mig. Den tidigare verksamheten fanns i andra utrymmen som också var kommunala. Mot en närmast symbolisk avgift kunde man använda dessa utrymmen för träslöjd, metallslöjd eller vävning. Det fanns en handledare som hjälpte till med vävningen, men i övrigt gjordes arbetet där självständigt. Verksamheten hade pågått sedan 1980-talet, men år 2007 beslöt man inom kommunen att verkstadsutrymmena skulle användas till andra ändamål och att verksamheten skulle avslutas. Som historien berättas för mig får jag förstå att det fanns ett allmänt utbrett missnöje bland dem som då deltog i verksamheten gällande hur processen sköttes, speciellt gällande tjänstemännens insats. Man berättar att man «sjasades bort» och kommunen hade inte förståelse för seniorernas position och situation. Dessutom uppfattades den ersättande verksamheten i utrymmena som meningslös. Seniorerna samlade namn på petitioner och överklagade besluten. Tillslut blev det ändå som tjänstemännen berett ärendet. Ganska snabbt tog det kommunala medborgarinstitutet hand om verksamheten genom att ta över vävstolarna och erbjuda nyrenoverade och större utrymmen för snickrandet. Mot en något högre men fortfarande förmånlig avgift fick seniorerna börja snickra med en kunnig handledare och i mer ändamålsenliga utrymmen. Detta är det ingen som förnekar och överlag är åtminstone de som är på denna kurs idag mycket nöjda med dagsläget. Men de som vill minnas tillbaka och berätta historien vill framhålla att de är kritiska mot det sätt som kommunen skötte processen. Man kände sig överkörd.

De som berättar denna historia för mig är mycket engagerade och det är lätt att märka att man upplever sig illa behandlad. Jag får höra detaljrika berättelser och förses också med tidningsurklipp och dokument från den kommunala beslutsprocessen samt det motstånd som gjordes. Samtidigt bör det påpekas att alla deltagare inte omfattas av den här kampen, antingen för att de inte direkt berörts av händelserna eller för att de verkar tycka att det inte längre är aktuellt att minnas tillbaka.

Snickrandet som mångsidig arbetsgemenskap

Den mångsidighet av aktiviteter som återspeglar sig i seniorsnickarnas verksamhet är ett utmärkande drag för vardagen på kursen. Snickrandet är en komplex verksamhet som innefattar många olika aspekter av social samvaro. Ett övergripande drag är den tydliga kopplingen och släktskapet till arbetslivet.

Det sociala utbytet deltagarna emellan är vitalt och kommer kanske tydligast till uttryck under kaffepauserna. Kursdeltagarna är måna om att alla kommer och dricker kaffe. Det är en av deltagarna som oftast fungerar som kaffepausernas ordförande. Han inleder ofta med frågan «Nå, vad har hänt i världen?» De påföljande diskussionerna kretsar kring aktualiteter och gamla minnen och är på det viset ett sätt att hålla sig uppdaterad om angelägenheter men också att värna minnen från förr i tiden. Oftast är det någon som inleder med något som leder in diskussionen på både lokala, nationella och internationella politiska frågor. Vanliga samtalsämnen utöver de politiska frågorna, både vid kaffebordet och annanstans, är ekonomiska frågor, den nyaste tekniken och också praktiska språkfrågor, det vill säga översättningsfrågor om vad något visst ord är på finska eller svenska. Också sjukdomar, släktingar och då speciellt barnbarn kommer ofta upp.

I ett tidigt skede lägger jag märke till det estetiskas centrala roll i snickrandet. Jag får ofta höra hur något träslag eller en bit virke beskrivs som vackert. «Det är ju ett fint virke.» Om någon resonerar kring sitt pågående projekt får jag flera gånger höra på vilket sätt det ska bearbetas för att bli snyggt: «när man sätter olja på sedan så blir det ett väldigt fint mönster». Ofta beröms färdiga alster också just genom att beskrivas som vackra. Att benämna något vackert är ett uttalande som kan ha många betydelser. Men hos seniorsnickarna verkar det som om det finns ett samförstånd om vad som är fint och vackert. Referensramen för snickrandet är det traditionella och beprövade och därifrån hämtas inspiration både gällande estetiken och själva utförandet.

Det konkreta utförandet, med andra ord någon form av problemlösningsförmåga, är också det centralt i snickrandet. Det handlar exempelvis om att vara så sparsam som möjligt med virket och att få de olika bitarna att bilda en helhet på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Ritningar används sällan och om de används är de i huvudsak egenhändigt gjorda.

Seniorsnickarkursen kunde med fog beskrivas som en verksamhet som präglas av hög arbetsmoral. Ett positivt omdöme om någon annan deltagare kan vara att säga att «han är arbetsam, den där karln». Seniorsnickarna ser allmänt snickrandet som en seriös verksamhet och utförandet är i huvudsak noggrant oavsett vad som tillverkas. Men det viktigaste verkar ändå vara att man gör något över huvud taget, både på kursen och hur det berättas om vad man gör hemma. «Det är bra att något görs», konstaterar en av deltagarna till mig, «här [på kursen], men också hemma.» Att vara helt sysslolös och bara komma på kurs för umgängets skull kommer inte på fråga. Jag tolkar det som att det är därför många frågar av mig nästan omedelbart efter vi har presenterat oss: «nog ska väl du också göra något?»

Snickerikursen har i stor grad funktionen av förvärvsarbete i deltagarnas liv. Pensionen är «lönen» och handledaren är ofta «bossen». Skulle man av någon anledning inte ha något specifikt att göra är man för tillfället «arbetslös» och om någon har varit borta från kursen handlar det om att «skolka» (vilket i och för sig också syftar på att trotsa obligatorisk närvaro i en skolinstitution). Kursen är ett konstruktivt och meningsfullt sammanhang. «Om det inte fanns ett sådant här ställe… nog är det många som är så nervösa gubbar, så tammefan – endera börjar vi slå kärringarna där hemma eller så börjar vi dricka öl», säger en av deltagarna.

Men arbetet beskrivs ändå aldrig som ett tvång, utan snickrandet är trevligt och roligt, vilket syns. Troligen har umgänget och det man kunde benämna toleransen eller respekten mot gruppmedlemmarna en stor del i detta. Deltagarna berömer ofta varandras alster och det är centralt att hjälpa varandra. Toleransen och respekten inom gruppen kan också ses i att den kvinnliga deltagaren är en i gruppen och hennes kunnande respekteras. Också i kommunikationen mellan dem som talar finska och dem som talar svenska, där alltså de svenskspråkiga byter till sitt andraspråk, märks en respekt i och med att ingen någonsin kommenterar fel i meningsbyggnad eller ordval utan fokus är på att förstå varandra.

Ett snickrandets medborgarskap?

Snickarkursen för seniorerna utgör en struktur i vardagen och ett sammanhang att vara en del av. Detta är något som även tidigare forskning beskriver och belyser (Andersson & Waldén, 1996; Hartman, 2003; Laginder & Stenøien, 2009). Mitt övergripande intryck av seniorsnickarna och deras snickrande är att verksamheten präglas av viljan att hålla ihop och upprätthålla en fungerande social gemenskap som tar sig uttryck som en arbetsgemenskap. Hantverkandet verkar få funktionen av en förlängning av yrkeslivet samtidigt som verksamheten fungerar som en motvikt till en vardag som kanske annars kunde bli ganska tom (jämför Andersson & Waldén, 1996).

Den gemenskap som kursen erbjuder är ett sätt att följa med sin tid och att förhålla sig till aktuella händelser och utvecklingen i samhället överlag. På det här sättet upprätthålls en delaktighet i en vidare politisk kontext. Man diskuterar aktualiteter och håller varandra uppdaterade både gällande politiska diskussioner och teknisk utveckling. Olika åsikter ska få uttryckas och då meningsskiljaktigheter finns kan man skämta bort det hela eller helt enkelt övergå till något annat samtalsämne. Ett utmärkande drag i diskussionerna är därför samtidigt att man sällan tar fasta på en åsikt som skiljer sig från den egna uppfattningen. Öppna stridigheter undviks på detta sätt, vilket i sig kan ses som ett uttryck för tolerans. Toleransen sträcker sig både till diskussionerna och det praktiska arbetet. Detta uttrycker en av deltagarna apropå olika sätt att tillverka saker: «Inget är fel, det är bara gjort på ett annat sätt.»

Själva snickrandet hos seniorsnickarna präglas av en hög arbetsmoral. Den institutionaliserade folkbildningen erbjuder här ramar för att skapa ett tillgängligt rum där deltagarna kan bli del av något som de förstår som meningsfull aktivitet. Det är anmärkningsvärt att nästan alla deltagare är på plats nästan alltid. Man kommer till kursen och man ser till att bidra till görandet och produk-tiviteten på kursen. Detta kunde beskrivas som en delad värdegemenskap. Två viktiga byggstenar i denna värdegemenskap är skötsamheten (jämför Ambjörnsson, 1988) och toleransen.

Utöver den produktiva arbetaren är den traditionella hantverkaren en framträdande idealbild. Snickrandet hämtar till stor del sin inspiration av traditionellt hantverk. Det estetiskas betydande roll och hur det vackra verkar bestämmas visar på en konformitet och en form av konservativ hållning. Samtidigt kunde man se det starka estetiska inslaget som en beredskap att tänka nytt och tänka annorlunda. Att ägna sig åt estetisk verksamhet, att skapa något, handlar om att tänka sig något som inte är. Man ser en potential eller får en idé och förädlar fram detta av det material som används. Detta kunde också ses som en möjlighet att ta motsvarande tankemönster till ett medborgerligt agerande – att kunna tänka sig alternativ och kanske också det otänkbara. Det finns alltid ett nyskapande också i återskapandet (Laginder & Stenøien, 2009: 120–121; Gustavsson, 1996: 84–107).

Seniorsnickarna är sociala aktörer på en offentlig arena. De skapar en offentlighet som de också agerar inom. De iscensätter sig själva som och agerar som medlemmar – medborgare – i den offentlighet som kursen utgör. Bärande i detta medlemskap verkar vara att man håller ihop, uppmuntrar och hjälper varandra i en skötsamhetens anda. Att folkbildningen i allt högre grad skulle börjat präglas av kommersialisering och professionalisering, vilket följaktligen skulle undergräva det medborgerliga (Wijkström, 2012), går det inte att lägga märke till i deltagandet på seniorsnickarkursen. Här verkar det vara närmast det förra århundradets idéer om medlemskapet som en grundenhet i samhället som fortfarande lever vidare.

Då man konkret agerade i den lokalpolitiska kontexten och gjorde motstånd mot kommunens ledning gjorde man också det på ett skötsamt sätt, något annat alternativ övervägdes knappast. Man var missnöjd, men man valde att göra sitt missnöje hört genom vedertagna tillvägagångssätt och genom den lagstadgade möjligheten att besvära sig över beslut. Då besvären var gjorda och beslutet vunnit laga kraft fanns inget annat kvar än att finna sig i beslutet. Ett viktigt tema som jag tolkar i berättelserna om motståndsrörelsen är principfastheten. Även om man anser att de nya utrymmena är fungerande och det inte är något fel med dagsläget, anses det ändå vara något omoraliskt och därmed förkastligt över hur ärendet drevs och hur seniorerna bemötts.

Snickrandets medborgarskap kan beskrivas som en vilja till handlingsberedskap. Verksamheten på det hela taget handlar om att upprätthålla förmågor eller resurser för att kunna fortsätta verka som en produktiv samhällsmedlem. Handlingsberedskapen bygger på ett slags skötsamhetens dygder. Dessa dygder är inbäddade i det konkreta görandet och hänger ihop med snickrandet på kursen. Som uttryck för ett handlande och ett skapande sett i en vidare kontext kan de också ses som medborgerliga dygder. En övergripande aspekt som kännetecknar dessa medborgerliga dygder är att de knyter an till, och knyts också av deltagarna an till, förvärvsarbete. Det verkar handla om att hitta ett nytt sätt att vara en arbetande och därmed duglig medborgare på. Samtidigt handlar det också om att fortsätta vara den arbetande och dugliga medborgare som man tidigare har varit eller strävat att vara.

Referenser

Ambjörnsson, Ronny (1988). Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930. Stockholm: Carlsson.

Andersson, Yvonne & Waldén, Yvonne (1996). Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. Utbildningsdepartementet SOU 1996:112.

Beach, Dennis (2010). «Identifying and Comparing Scandinavian Ethnography: Comparisons and Influences». Ethnography and Education, vol. 5, nr. 1, s. 49–63.

Bengtsson, Åsa (2008). Politiskt deltagande. Lund: Studentlitteratur.

Biesta, Gert (2011). Learning Democracy in School and Society. Education, Lifelong Learning, and the Politics of Citizenship. Rotterdam: Sense Publishers.

Bohlin, Henrik (2011). «Vad är medborgerlig bildning?» Strandbrink, Peter, Lindqvist, Beatriz & Forsberg, Håkan (red.). Tvära möten. Om utbildning och kritiskt lärande. Huddinge: Södertörns högskola. s. 19–34.

Dahlstedt, Magnus, & Olson, Maria (2014). Medborgarskapande för ett nytt millennium. Utbildning och medborgarfostran i 2000-talets Sverige. Utbildning & Demokrati, vol. 23, nr. 3, s. 7–25.

Gleerup, Jørgen (2004). «Medborgerskab som pædagogisk projekt?» Korsgaard, Ove (red.). Medborgerskab, identitet og demokratisk dannelse. København: Danmarks Pædagogiske Universitet. s. 31–52

Gobo, Giampetro (2008). Doing Ethnography. London: SAGE Publications.

Gustavsson, Bernt (1996). Bildning i vår tid. Om bildningens möjligheter och villkor i det moderna samhället. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Hammersley, Martyn (2006). «Ethnography: Problems and Prospects». Ethnography and Education, vol. 1, nr. 1, s. 3–14.

Hammersley, Martyn & Atkinson, Paul (2007). Ethnography. Principles in Practice (Third edition.). London & New York: Routledge.

Hartman, Per (2003). Att bilda med en bild. En studie av de praktisk-estetiska studiecirklarnas utveckling. Linköpings universitet. Institutionen för beteendevetenskap.

Korsgaard, Ove (1997). Kampen om lyset: Dansk voksenoplysning gennem 500 år. København: Gyldendal.

Korsgaard, Ove (2004). «Medborgerskab, identitet og demokratisk dannelse – en introduktion». Korsgaard, Ove (red.). Medborgerskab, identitet og demokratisk dannelse. København: Danmarks Pædagogiske Universitet. s. 5–10.

Laginder, Ann-Marie, Nordvall, Henrik, & Crowther, Jim (2013). «Introduction». Laginder, Ann-Marie, Nordvall, Henrik, & Crowther, Jim (red.). Popular Education, Power and Democracy. Swedish Experiences and Contributions. Leicester: NIACE. s. 3–13.

Laginder, Ann-Marie, & Stenøien, Jorun M. (2009). «Lärande av intresse. Om liv med hemslöjd, hantverk och folkdans». Högman, Ann-Kristin & Stolare, Martin (red.). I lärandets gränsland. Formella, icke-formella och informella studier igår och idag. Hedemora: Gidlunds förlag.

Lappalainen, Sirpa (2007). «Johdanto. Mikä ihmeen etnografia?» Lappalainen, Sirpa, Hynninen, Pirkko, Kankkunen, Tarja, Lahelma, Elina & Tolonen, Tarja (red.). Etnografia metodologiana. Lähtokohtana koulutuksen tutkimus. Tampere: Vastapaino. s. 9–14.

Larsson, Staffan (2001). «Seven Aspects of Democracy as Related to Study Circles». International Journal of Lifelong Education, vol. 20, nr. 3, s. 199–217.

Larsson, Staffan, & Nordvall, Henrik (2010). Study Circles in Sweden. An Overview with a Bibliography of International Literature. Linköping University Electronic Press.

Lundberg, Martin (2003). Om överläggande samtal och hållbar utveckling. En studie av deliberativ demokrati. Linköping: 20+ Skrifter om vuxnas studier. Licentiatavhandling, Linköpings universitet.

Marshall, Thomas Humphrey (1973). Class, Citizenship and Social Development. Westport: Greenwood Press.

Nicoll, Katherine, Fejes, Andreas, Olson, Maria, Dahlstedt, Magnus & Biesta, Gert (2013). «Opening Discourses of Citizenship Education: a Theorization with Foucault». Journal of Education Policy, vol. 28, nr. 6, s. 828–846.

Niklasson, Laila (2007). Medborgaren som pedagogiskt projekt. Högskoleförlaget vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Nordvall, Henrik (2008). I skärningspunkten mellan det globala och det lokala: Tolkningsprocesser och koalitionsbyggande i organiseringen av lokala sociala forum. Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Paju, Petri (2011). Koulua on käytävä. Helsinki: Nuorisotutkimusverkosto/ Nuorisotutkimusseura, julkaisuja 115.

Tolonen, Tarja & Palmu, Tarja (2007). «Etnografia, haastattelu ja (valta)positiot». Lappalainen, Sirpa, Hynninen, Pirkko, Kankkunen, Tarja, Lahelma, Elina & Tolonen, Tarja (red.). Etnografia metodologiana. Lähtökohtana koulutuksen tutkimus. Tampere: Vastapaino. s. 89–112.

Salo, Petri (2004). Vilken utgång – folkbildning? Texter om folkbildningens identitet och framtid. Vasa: Pedagogiska fakulteten, Åbo Akademi.

Wijkström, Filip (2012). «Mellan omvandling och omförhandling. Civilsamhället i samhällskontraktet». Wijkström, Filip (red.). Civilsamhället i samhällskontraktet. En antologi om vad som står på spel. Stockholm: European Civil Society Press. s. 3–33.

Åberg, Pelle (2013). «Managing Expectations, Demands and Myths: Swedish Study Associations Caught Between Civil Society, the State and the Market». Voluntas, vol. 24, nr. 3, s. 537–558.

Åberg, Pelle (2008). Translating Popular Education – Civil Society Cooperation between Sweden and Estonia. Stockholm: Stockholm University.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon