En av de verksamheter som bidrar till att särskilja svensk (och i någon mån nordisk) kulturpolitik är folkbildningen. Hundra år efter det första studieförbundets grundande 1912 har Johan von Essen och Gunnar Sundgren redigerat den väl sammanhållna forskarantologin En mosaik av mening. Här analyserar de studieförbunden som organisationer, som aktörer och som arena i spänningsfältet mellan civilsamhälle, stat och marknad. Därmed redovisar de och deras projektkollegor Pelle Åberg, Anita Nordzell och Timmy Larsson också resultaten från ett treårigt forskningsprojekt om studieförbunden. Begreppet civilsamhälle är tämligen nytt som analytiskt begrepp i folkbildningsforskningen och den kulturpolitiska forskning. Det är därför  ett viktigt bidrag när Johan von Essen inleder med en idéhistoriskt grundad diskussion kring begreppet. Därefter följer en analys av studieförbundens verksamhet på förbundsnivå, på lokal nivå och på individnivå. Det handlar alltså om ett ambitiöst projekt där en mångsidig bild av organisationerna presenteras ur flera perspektiv.

I synnerhet de kapitel som är skrivna av Johan von Essen och Pelle Åberg ger en bild av studieförbunden som alltmer professionaliserade organisationskluster som på olika sätt rör sig bort från sin historiska förankring i de folkrörelser och organisationsgrupper där de en gång har vuxit fram. ABF har utvidgat gruppen medlemsorganisationer till att inkludera organisationer långt utanför den ursprungliga arbetarrörelsen. Samtidigt har man dock ofta motiverat utvidgningarna med hänvisning till ideologin. Sensus har däremot arbetat med att frigöra sig från sin tidigare dominerande relation till Svenska kyrkan och uttalat arbetat med att knyta till sig verksamheter som riktar sig till nya grupper. Konsultföretag har också vid olika tillfällen anlitas för att hjälpa studieförbund i strategiska vägval, vilket kan ställas i kontrast till ställningstaganden som växer fram ur folkrörelsernas interna demokratiska diskussion, vilket är det som många skulle förknippa med folkrörelsemodellen. Det som framträder är en bild av studieförbunden som aktörer på en utbildningsmarknad och under offentlig reglering, snarare än som verksamheter som på ett  entydigt sätt är delar av det civila samhället. En central slutsats blir också att pendeln i den historiska spänningen mellan att betona studieförbundssfärens särart och det enskilda studieförbundets särart nu går allt starkare mot ökad likriktning av studieförbunden under inflytande dels direkt från marknaden och dels indirekt från den offentliga administrationens New Public Management.

Beskrivningen är intressant och genomgående välunderbyggd, i synnerhet när det gäller de större och mer typiska studieförbunden. Mindre uppmärksamhet ägnas däremot åt hur nya studieförbund har tillkommit på senare år, och hur andra har lämnat studieförbundssfären, något som kanske hade kunnat fördjupa bilden av hur likriktningen går till. En diskussion kring processen som ledde till att idrottsrörelsens studieförbund Sisu inte längre är en del av studieförbundssfären är ett sådant exempel. Det samma skulle kunna gälla Sensus roll som samarbetspartner till de enda två nya studieförbund som har godkänts för statsbidrag de senaste 20 åren, dvs. Ibn Rushd och Kulturens Bildningsverksamhet. På ett liknande sätt innebär ett fokus på det som är typiskt för studieförbundsmodellen att man bortser från det som är avvikande, som t.ex. Folkuniversitetets stiftelsebaserade organisationsform. Dessa exempel stärker intrycket av att det finns starka normer som nya organisationer måste följa för att accepteras som fullvärdiga studieförbund, men hade också kunnat bidra till att nyansera bilden och ge den ytterligare djup.

I bokens senare kapitel, skrivna av Gunnar Sundgren, Anita Nordzell och Timmy Larsson, skiftar fokus till verksamheten. Varför söker sig människor till studiecirklar och vad betyder dessa för dem? Samtidigt framträder återigen bilden av ett Folkbildningssverige på väg bort från folkrörelsernas fokus på social förändring med politiska medel mot ett större fokus på meningsfull fritid och personlig utveckling för deltagarna. Fokuserar man på det civila samhället som offentlighet snarare än som organisatorisk sfär så tycks det dock som att folkbildningen spelar en betydande roll som social sfär för en meningsfull fritid, inte minst då det gäller kulturella aktiviteter. Detta belyses bland annat med intervjuer med lokalt aktiva. Särskillt tydligt blir det i beskrivningen av ett studieförbunds lokala verksamhet med rockcirklar, som av anställda som arbetar med dem beskrivs i termer som anknyter till vad de uppfattar som folkbildningens kärna i skärningsfältet mellan social aktivitet, lärande och personlig utveckling i grupp och med professionell handledning. Detta är särskillt signifikant eftersom verksamhetskategorin improvisatorisk musik – där bland annat rockcirklar ingår – hör till de största, räknat i antal timmar och studiecirklar, och kulturella ämnen utgör huvuddelen i studieförbundens verksamhet (som därmed också utgör en väsentlig del av den offentligt finansierade kulturverksamheten).

Samtidigt saknar man en ingående diskussion kring författarnas syn på den folkrörelseförankring som organisationerna anses vara på väg att lämna. Alternativt hade man helt kunnat undvika att använda folkrörelsebegreppet som analytiskt verktyg och istället fokusera på att använda begreppet civilsamhälle – som i flera kapitel visar sig vara både fruktbart och tankeväckande att använda. Detta hade också kunnat göra den även nu spännande empiriska analysen av folkrörelsebegreppets betydelse för organisationernas självbild ännu tydligare. Nu konstaterar redaktörerna emellertid inledningsvis att fyra av studieförbunden saknar folkrörelsebakgrund. Läsaren får dock aldrig någon tydlig definition av vad som i detta sammanhang menas med en folkrörelse, även om det i flera av kapitlen tycks som att det som avses är de för svensk historia centrala och tidigt organiserade rörelserna arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. När begreppet används analytiskt på detta sätt innebär det en risk för att det får en allt för statisk definition och att det därmed blir svårare att tala om nya folkrörelser, eller att diskutera om studieförbundens gamla medlemsorganisationer fortfarande har kvar sin ursprungliga folkörerlsekaraktär. Det blir också svårt att uttala sig om huruvida de nya studieförbunden har en liknande förankring i nya rörelser i samhället.

Sammantaget ger antologin dock ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

Referenser

Essen, J.V. & Sundgren, G. (red.) (2012). En mosaik av mening: om studieförbund och civilsamhälle. Göteborg: Daidalos.