Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Utmaningar för konstpolitiken i individualismens tidevarv

Linnéa Lindsköld är doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap vid Centrum för kulturpolitisk forskning/ Högskolan i Borås.

  • Side: 126-130
  • Publisert på Idunn: 2012-01-18
  • Publisert: 2012-01-18

Spændvidder är en till omfånget nätt bok (126 sidor) som spänner över stora delar av konst- och kulturpolitiken i Danmark. Utifrån en mängd olika perspektiv vrider och vänder författarna på aktuella kulturpolitiska problem och utmaningar. Författare är Jørn Langsted under medverkan av Birgit Eriksson, Louise Ejgod Hansen, Ida Krøgholt, Charlotte Rørdam Larsen, Henrik Kaare Nielsen och Karen-Margrethe Simonsen, alla verksamma forskare vid Aarhus universitet. I förordet redogörs för vem som har bidragit till vilket kapitel, men Langsted har bidragit till alla kapitel, koordinerat arbetet samt ansvarat för slutredigering och står med ensamt namn på omslaget till boken.

Ordet spännvidder används för att symbolisera både närhet och avstånd i konst- och kulturpolitiken: De som står på varsin sida av bron och de som står på bron, emellan två platser. Spännvidder kan syfta på bredden mellan olika konstarter, tradition och förnyelse samt produktion och distribution. Tankefiguren bidrar enligt författarna till att diskutera och analysera konkreta konstpolitiska fenomens placering och riktningar mellan två ytterligheter (exempelvis högt/lågt, autonomi/instrumentalitet och centrum/periferi). Bland dessa konkreta fenomen finns Statens Kunstråd som också är uppdragsgivare till boken.

Skapa frirum

Det konstrådet har beställt är en ”forskningsbaseret analyse af kunstens og Statens Kunstråds vilkår og rolle” (s. 10) som ska belysa konstpolitiska teman i Danmark och lyfta fram utmaningar för Statens Kunstråd. De vill inte ge några definitiva svar utan ifrågasätta förgivettagna sanningar och öppna upp för nya erfarenheter. Kunstrådet ger även teman som de vill att analysen ska ta upp samt områden vars relation med konsten ska belysas. På detta sätt har författargruppen fått både givna ramar och viss frihet till att problematisera och analysera på egen hand. För den som är bekant med tidigare forskning av författarna så känns flera av resonemangen igen, i det kulturpolitiska forskningsfältet har Aarhusforskarna specialiserat sig på relationen mellan estetik och politik (Se exempelvis: Langsted, Hanna & Larsen 2003; Ejgod Hansen 2010; Nielsen 1996; Nielsen & Simonsen, 2008). Författargruppens dokumenterat goda kännedom om spännvidden mellan konst och politik, ledda av Langsted, gör att jag har höga förväntningar som också infrias. Ambitionen är att analysera och problematisera konstens relation till samhället och den offentliga konstpolitiken i det moderna Danmark i sex kapitel som fokuserar på i tur och ordning konsten i samhället, modern konst, konstens användning i utbildning och i arbetet, konstens publik, teman i konstpolitiken och ett avslutande kort avsnitt om vad den moderna konstpolitiken bör vara. Grundfrågan: vad har konsten för roll i samhället och varför behöver vi en konstpolitik, besvaras alltså i första kapitlet. Här är författarna tydliga med vad konstpolitiken, som en del i kulturpolitiken, bör göra:

I denne forstand skal der drives kunstpolitik for at opretholde og udvikle dialogiske rum for oplevelser og erfaringer, hvor menneskelives og samfundets store (og små) spørsmål endvendes på en sanselig, følelsemæssig og intellektuel måde uden nødvendigvis at skulle føre til et eller andet målbart her og nu. (s. 32)

Dessa dialogiska rum kallar de för ”frirum”. Att definiera kulturpolitik är ett omständigt arbete, därför är det befriande att författarna slår fast konstpolitikens uppgift utan brasklappar. Danmarks moderna kulturpolitikhistoria skissas fram från demokratisering av kulturen till kulturell demokrati men precis som visats i Sverige (exempelvis Nilsson 2003) och Norge (exempelvis Røyseng 2007) betyder den kulturella demokratin inte att kulturpolitikens resurser fördelas jämlikt. Det är likväl de väletablerade konst- och kulturinstitutionerna i storstäderna som sysslar med ett traditionellt konstbegrepp som får mest pengar. Författarna landar i slutsatsen att dagens kulturpolitik präglas av en ökad teknokratisering där kulturlivet riskerar att reduceras till ett instrument för att främja Danmarks konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Detta förändrar dock inte vilken typ av konst som får mest pengar eftersom de väletablerade institutionerna även är desamma som får uppmärksamhet på den globala marknaden.

Hur konsten görs och var den används

Tendenser och utmaningar i modern konst (som exemplifieras av performancekonst, interaktiv konst och digital konst) handlar det andra kapitlet om och vrider och vänder med hjälp av flera exempel på olika aspekter av globalisering och tvärkonstnärlig utveckling. Författarnas poäng är att konstpolitiken har flera utmaningar framför sig när de ska bedöma och fördela ekonomiskt bidrag till konst som håller på att förändra konstbegreppet i grunden. Författarna ställer också frågan om moral när det gäller konst som involverar åskådaren, hur bedöms ett konstverk där publiken är en del av verket? Vem skapar konsten? Joseph Conrad sa ju att författaren skriver halva boken och läsaren den andra halvan, vad händer om/när det sker bokstavligt? Eftersom stöd till konst är en av kulturpolitikens största uppgifter och utgifter är det viktigt att Spændvidder ställer frågor om konstens utveckling och hur det påverkar ekonomiskt stöd. Som författarna visar behövs en konstpolitik som förmår att hantera de krav som modern konst ställer på en modern konstpolitik.

I nästa kapitel fokuseras på platser där konsten används: i utbildning och i arbetslivet. I båda situationerna finns det risker att en instrumentell användning av konsten tar överhanden. Författarna visar på alternativ till det. Utbildningssystemet nedvärderar ständigt de estetiska ämnena och det krävs instrumentella argument för att motivera konstnärliga inslag på lektionerna. Författarna efterlyser en kvalitetsutveckling av de konstnärliga ämnena och pekar på tre spännvidder mellan barn och ungas möte med konst: konst för barn och unga, konst med barn och konst av barn och unga. Vad gäller konsten i arbetslivet noterar författarna att de kreativa processer som kännetecknar konstnärligt arbete även borde användas i andra typer av arbete, om det görs långsiktigt kommer Danmark vara väl rustade i den kreativa ekonomin.

Allätaren – en ny publiktyp?

I det fjärde kapitlet berörs publiken. Allätaren (s. 79) presenteras som en ny publiktyp, baserat på en mängd kultursociologiska studier gjorda i Europa och USA. Den klassiska hierarkiska kultursynen är på väg bort och i dess efterföljd kommer allätaren som konsumerar kultur över hela hög- och lågspektrat. Närmare bestämt är det ”kreative eksperimenter og intressante hybridformer” som allätaren eftersöker. God smak är fortfarande, som Bourdieu som bekant visade, en statusmarkör men vad som är god smak har justerats: ”Den nye norm for god smag er derimod, at man har evnen til at manøvrere og valge i manggfoldigheten – at man er så fordomsfri, fleksibel og kreativ, at man kan tilegne sig og få noget ud af stort set alt” (s. 81). Beskrivningen får mig att tänka på de livsstilbilagor som brukar komma med dagstidningar på helgen: lite konst, lite design, en intervju med en filmstjärna och ett reportage om en ny subkultur. Enligt författarna är denna nya eklektiska smak ett resultat av skiftet från enhetskultur till dagens mångfald av kulturella element. Publiken har förvandlats till allätare, medan kulturpolitiken som tidigare nämnts fortfarande, trots fina ord, stöttar de klassiska institutionerna. Författarna liknar även den öppenhet och flexibilitet som präglar allätaren vid de egenskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. Författarna noterar samtidigt att dagens medie- och reklamlandskap sysselsätter sig med segmentering och riktade budskap mot just den människotyp du är. På detta sätt kan vi röra oss i samhället utan att få våra fördomar eller åsikter ifrågasatta. Därför blir det högstatus just att höja sig över sina begränsningar och tillägna sig nya kulturella uttryck. Resonemanget om allätaren är intressant på flera sätt och jag ska dra i två trådar:

I alla de nordiska länderna finns det högerpopulistiska och främlingsfientliga partier som förespråkar en kultur- och konstpolitik långt ifrån den som beskrivs som ideal i Spændvidder. I dagens politiska debattklimat finns det ett glapp mellan allätaren och den publik som varken har lust eller möjlighet att tillägna sig mångfacetterad konst. Även allmänna värdekonservativa partier har tagit parti för icke-allätare. Ett exempel är Kristdemokraternas partiledare i Sverige, Göran Hägglund, som i ett tal sa att ”verklighetens folk” inte uppskattar ”performancevrål” (Hägglund 2009). Det handlar om att bevara en enhetskultur som aldrig funnits och att minska människors möjligheter att råka ut för något de inte väntat sig. Hur bör kulturpolitiken hantera sådana strömningar? Det är något både politiker och kulturpolitikforskare inte får tveka att lyfta i framtiden. Problematiken snuddar även vid frågan om vem kulturpolitiken bör vara till för. Allätaren klarar själv att uppnå mening bland de konstupplevelser som erbjuds och förefaller inte behöva statligt stöttade förmedlingstjänster för att hitta fram till sin konst. På det sättet kan allätaren ses som en idealisk ”kund” till en teknokratisk konstpolitik.

Allätaren riskerar att i forskningen lyftas fram som ett ideal och ett bevis på mänsklighetens (positiva) utveckling, men författarna höjer ett varningens finger mot denna idealism. Förmåga till estetisk öppenhet är inte detsamma som en generell öppenhet. Författarna noterar att man då riskerar att skapa ett smickrande självporträtt av allätaren som mer tolerant än andra (s. 87). Det här tror jag är viktigt att ta i beaktande innan man går ut och sjunger allätarens lov. När vi talar om konsten och kulturens förmåga att skapa goda människor är det besvärande ofta oss själva vi talar om (jämför andra diskussioner om konstarters ”godhet”, exempelvis Johansson 2010). Jag vill även snabbt anmärka på likheten författarna lyfter fram mellan allätarnas receptionsegenskaper och arbetsmarknadens krav. Det finns mycket positivt att säga om kreativa arbetssätt, men vi får inte glömma den osäkerhet och dåliga arbetsmiljö som finns i konstnärliga yrken. Att det moderna samhällets brist på trygga anställningar paketeras om som utmaningar för flexibla och öppna personer som bygger en identitet på att inte få pension är en fråga om ideologi och inte ett resultat av en naturlig utveckling.

Kulturellt klippkort

Specifikt om konstpolitik handlar det femte kapitlet, där författarna går igenom flera viktiga teman för konstpolitiken. I ett uppfriskande avsnitt tar de ner David Rawcliffes förslag om ”kulturellt klippkort” (voucher) på jorden. Rawcliffes förslag går ut på att det kulturpolitiska stödet omvandlas till individuella bidrag där medborgaren själv får bestämma vad han eller hon vill tillägna sig för kultur. Popularitet blir lika med konstnärligt kvalitet. Författarna noterar att Rawcliffes hyperliberala förslag inte undkommer den selektiva process han vänder sig emot: Någon måste administrera vilka kulturinstitutioner och verksamheter som är godkända för att få inlösa vouchern. Efter att ha sågat förslaget erbjuder författarna ett nytt sätt att tänka för att minska motsättningen mellan produktion och konsumtion. Istället för att tala om produktion, distribution och konsumtion i konstpolitik föreslår de att vi talar om det mindre marknadsanpassade: Frambringande, förmedling och reception. En sådan terminologi ger andra associationer och kan minska polariseringen i kulturdebatter mellan produktions- och konsumtionsstöd.

Konstpolitikens uppgift som metaforer

I det sjätte kapitlet sammanfattas med tre metaforer vad konstpolitiken bör vara: Brobyggare, dikesgrävare och bläckfisk. Med detta menas att konstpolitiken måste våga ta ställning (gräva diken), bygga broar mellan olika grupper/konstarter/andra samhällsområden samt slutligen utföra många uppgifter samtidigt i både frambringnings- förmedlings- och receptionsledet, vilket representeras av bläckfisken som också återfinns på bokens omslagsflikar och baksida. Hur dessa metaforer kan komma att användas i praktiken är oklart, jag kan redan se dem framför mig i en power point hos kunstrådet, men de måste fyllas med mening för att betyda något.

Avslutning

Som framgått erbjuder texten en uppsjö av intressanta perspektiv på konstpolitiken. Den utspelar sig i en dansk kontext men läsare från andra nordiska länder kan känna igen sig. Jag har dock en liten invändning mot en formulering på sida 99 där det sägs att frågan om yttrandefrihet är den viktigaste för kulturpolitiken och samhället under de kommande åren. Det har jag ingenting att invända emot, men i stycket framstår det som att hot mot yttrandefriheten är en ny företeelse som kommer med att ”alle slags fundamentalistiske religiøse bevægelser indtager det offentlige rum mere og mere aggressivt”. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma att hot mot yttrandefrihet dels funnits i alla tider och dels att det inte bara är grupper utifrån som kränker yttrandefriheten utan även stat, kommuner och regioner. Bara för att ge ett exempel har Stockholms stad en mycket restriktiv ”klotterpolicy” som bland annat lett till förbud av lagliga graffitievenemang och konstvandringar (Holago & Kasapi 2011). I sammanhanget kan även noteras dansk radios serviceavtal för 2011-2014 där det står att radion ska förmedla och sprida det kristna kulturarvet (DRs public service-kontrakt for 2011-2014 2011, s. 5).

Att boken är skriven på uppdrag av Statens kunstråd är något jag vill återkomma till. I vanliga fall brukar dessa typer av uppdrag vara begränsade till utvärderingar och rapporter och det är befriande att Danmarks kunstråd efterfrågar mer visionära och problematiserande bidrag. Jag kan bara hoppas att övriga nordiska länders kulturråd både läser boken och har detta lyckade projekt i åtanke när de planerar kommande forskningsuppdrag.

Spænnvidders främsta förtjänst är att den problematiserar och granskar vad individualiseringen av samhället leder till i förändring av konst och konstpolitik. Särskilt avsnittet om allätaren, en teori som var ny för mig, väckte intresse och önskan om vidare forskningsinsatser. Men Spænnvidders kanske viktigaste bidrag är att den utspelar sig här och nu. Forskning handlar om att se bakåt och granska det som redan hänt. Långsamheten är dess största styrka, att inte komma med enkla svar och att studera processer över lång tid. Men då och då är det relevant att forskare samlar sin kunskap och vågar säga något om det som händer nu och det som borde hända imorgon.

Referenser

DRs public service-kontrakt for 2011-2014 (2011). Tillgänglig via: http://kum.dk/Documents/Kulturpolitik/medier/DR/public_servicekontrakt.PDF [2011-11-29].

Hansen, Louise Ejgod (2010). Teaterkunst og teaterpolitik: En analyse af sammenhængene mellem de kulturpolitiske rammer og den kunstneriske kvalitet hos egnsteatrene. PhD thesis, Institut for Æstetiske Fag.

Holago, C & Kasapi, R (2011). ”Policy strider mot yttrandefriheten”. Svenska dagbladet, 2011-08-13.

Johansson, A (2010). Göra ont: litterär metafysik. Göteborg: Glänta produktion.

Langsted, Jørn, Hannah, Karen & Larsen, Charlotte Rørdamm (2003). Ønskekvist-modellen: kunstnerisk kvalitet i performativ kunst. Aarhus: Klim.

Langsted, Jørn (2010). Spændvidder – om kunst og kunstpolitik. Aarhus: Klim

Nielsen, Henrik Kaare (1996). Æstetik, kultur og politik. Aarhus: Aarhus Univ.-forl.

Nielsen, Henrik Kaare & Simonsen, Karen-Margrethe (red.) (2008). Æstetik og politik: Analyser af politiske potentialer i samtidskunsten. Aarhus: Klim

Nilsson, Sven (2003). Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige. Stockholm: Polyvalent.

Røyseng, Sigrid (2007). Den gode, hellige og disiplinerte kunsten : forestillinger om kunstens autonomi i kulturpolitikk og kunstledelse. Bergen: Univ.

Hägglund, Göran (2009). Tal av Göran Hägglund i Almedalen den 2 juli 2009. Tillgänglig via http://www.kristdemokraterna.se/GoranHagglund/Tal/090702Almedalen [2011-11-29]. 04.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon