Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Konvergerande rum, immaterielt arbete och kulturpolitik

Dariush Moaven Doust är FD i idéhistoria, psykoanalytiker, tidigare lektor och forskare vid Konstnärliga fakulteten, nu forskare och lärare vid School of Global Studies, Göteborgs Universitet.

  • Side: 230-251
  • Publisert på Idunn: 2011-04-06
  • Publisert: 2010-04-06

This essay investigates historical conditions of merging practices which connect academic research and cultural, artistic activities. In the first section, notions such as immaterial labour, cognitive capitalism, and accumulation cycle are introduced and these terms are set in relation to dialectics of space. The concept of Converging Space, proposed in the second section of the article, signifies an unstable space by the side of capitalism’s incorporation of immaterial labour and institutionally ordered social relations. University and regional cultural policy in Western Sweden are two specific cases which further clarify the notion of converging spaces. In the third section, exile, conceived as a multi-layered semantic field, serves to designate mobility and mobilization across contemporary segregative urban landscapes and hence constantly exposed to the dialectics between material space, the institutionalized space and the flux of labour and commodities. The final and concluding part of the essay discusses the intersections between immaterial labour, exile as a semantic field outside accumulation cycles and local, transient organizational forms which open up a space for emerging practices.

Keywords: Contemporary Capitalism, Cultural Politics, Exile, Critique of Multi-Culturalism, University, Regionalization, Immaterial Labour

Hur ska man förstå den nutida europeiska ”förorten” och varför kan man på det lokala universitetets nyöppnade butik köpa baseballkepsar med universitetslogotyp? Är det en tillfällighet att konstnärer startar konsultföretag och konsthallar bjuder in modedesigner? Vad förenar förorten med shopping på universitet, konsthallen med coachningkurser? Det kapitalistiska systemets utveckling har lett fram till förändringar i relationen mellan varuproduktion, fria konstarter, kulturella och akademiska aktiviteter under de senaste tre decennierna. Dessa förändringars betydelse för kulturpolitiken är artikelns huvudfråga. Det gäller att beskriva hur en ny social dynamik tar form, undersöka vilka kulturpolitiska krafter ingår i det samtida sociokulturella rummet och urskilja de spänningsfält, motsättningar och strukturella hinder som uppstår i denna situation. Frågan diskuteras under tre sektioner.

I den första introduceras en översikt över strukturförändringar i produktionssättet. Den andra sektionen tar upp förändringarnas lokala konsekvenser. Det regionala sammanhanget utgörs av Västra Sverige och de två centrala institutionerna är universitetet och den regionala kulturpolicyn. Den tredje sektionen introducerar en term som ger de konvergerande tendenserna en annorlunda inramning. Den sektionen diskuterar exilens betydelse i ett idéhistoriskt perspektiv. Diskussionen knyts an till frågan om organisatoriska former under den sammanfattande delen av artikeln. Artikelns dialektiska metodologi söker omfatta den dubbelhet som utmärker den kapitalistiska utvecklingen.

1 Arbetets omvandlingar

I Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin skriver Marx om den maskinella produktionen:

”Så fort arbetet i direkt form upphör att vara den stora källan till rikedom, måste arbetstiden upphöra att vara dess måttstock, och därför [måste] bytesvärdet [upphöra att vara måttstocken för] bruksvärdet”. (Marx 1973, s. 703.)

Citatet, från det välkända stycket ”Fragment om maskiner”, spekulerar om konsekvenserna av den maskinella produktionen inom ramen för det kapitalistiska systemet. Det krävs kunskaper för att övervaka och kontrollera maskinens funktion men maskinen är själv också produkten av mänsklig kunskap. Den maskinella utvecklingen kommer att frigöra arbetaren alltmer från det monotona arbetet, nu utfört av maskiner, och detta i sin tur kommer att omkullkasta kapitalismens mått på arbetets värde, nämligen arbetstiden, eftersom kunskaper av abstrakt natur investeras i både arbetaren och maskinen. Inte bara det, kognitiva aktiviteter som nu förutsätts i varje produktionsenhet reproduceras genom kunskapsproduktionen i samhället som helhet. Marx spekulerar i passagen om en historisk utveckling då den kapitalistiska produktionen framför allt består i kunskaper och kreativa moment. Det ökande kravet på kreativitet i arbetet följs av tilltagande spänning mellan sociala relationer och kapitalets regleringsmekanismer.

”Fragment om maskiner” har sedan 1960-talet varit en stöttepelare inom den så kallade italienska autonoma skolan. Diskussionens centrala term är Marx’ uttryck ”det generella intellektet” . (Marx 1973, s. 705.)

Den termen betecknar den abstrakta sociala kunskap som ingår i det nya produktionssättet. Den abstrakta kunskapen, inklusive den vetenskapliga, erhåller en allt större självständighet till den grad att den blir den centrala produktionskraften. Detta är inget mindre än ett epistemologiskt paradigmskifte för att använda den italienska ekonomen Paulo Virnos uttryck (Virno 1996). Den nutida kapitalismen kräver Enligt Virno en revidering av Marx’ tes. Marx såg det generella intellektet som investering i maskiner, det vill säga som fast kapital. I den nutida kapitalismen är det generella intellektet enligt Virno en del av det levande arbetet. Produktionen handlar inte längre om en tekniskt motiverad arbetsfördelning i enlighet med varje arbetares tekniska kompetens utan det nutida kapitalistiska produktionssättet kräver tillgång till arbetarens personlighet, hennes sociala kompetens och affektiva liv. Det nya produktionssättet förutsätter språkliga färdigheter som inte längre handlar om repetitiva fraser i en traditionell maskinell produktion. Det räcker bara att betänka arbetet utfört vid ett datakonsultföretag eller de varor som produceras och som inte är fysiska storheter, liksom ”en exotisk känsla”, en kultiverad miljö, idyller eller livsstilar (ibid.).

Påpekas bör att Virnos utveckling av begreppet det generella intellektet berör en viktig diskussion om Marx distinktion mellan formellt och reellt underordnande av arbetet (Tomba 2007). Med det formella underordnandet menas appropriering av mervärdet genom ökad arbetstid eller arbetstakt. Begreppsparet har varit av betydelse för förståelsen av dels skillnaden mellan produktionsförhållandena i olika världsdelar och dels förhållandet mellan fast och rörligt kapital globalt sett. Virnos teori om det generella intellektet motsätter sig egentligen inte distinktionen mellan reellt och formellt underordnande. Den borde läsas som ett försök att införa en klargörande distinktion mellan det reella underordnandet (appropriering av mervärde genom att tekniskt öka arbetets produktivitet) och det generella intellektet som dess förutsättning. Virno ser det generella intellektet som ett aggregat av begreppsliga apparater, ett tänkande ”som inte helt kan återvinnas av det fasta kapitalet då det generella intellektet inte kan separeras från samspelet mellan levande subjekt” (Virno 1996).

Kognitiv kapitalism

Virnos utveckling av Marx idé om det generella intellektet utgör en central komponent i en rad teorier som söker begreppsliggöra det historiska skiftet i det kapitalistiska systemet sedan mitten på 70-talet. Dessa teorier brukar kallas för den italienska autonomistskolan med rötter i operaistarörelsen på 1970-talet. Mitt syfte är inte att föra en uttömmande kritisk analys av autonomistskolans teoretiska och politiska utveckling sedan 70-talet. Däremot kommer några av deras grundläggande begrepp att introduceras och relateras till artikelns huvudfråga om kulturpolitikens nutida villkor. Toni Negri och Michael Hardt är de internationellt mer namnkunniga författarna i detta sammanhang. Den nämnda Paulo Virno samt Mario Tronti (1972) är andra viktiga tänkare associerade med den inriktningen. Ekonomen Yann M. Boutang (2007), ytterligare en annan viktig person i gruppen, har utvecklat vissa delar av teorin om kognitiv kapitalism. Det som förenar dessa tänkare, förutom en gemensam politisk bakgrund, är deras betoning på klasskomposition och förändringar i relationen mellan arbete och kapital. Följaktligen uppfattar de produktionssättets omvandlingar som i princip en kapitalets reaktion mot den industriella arbetskraftens tendens till större kontroll över produktionsmedlen. Det är med andra ord arbetarnas olika aktioner som har fört med sig den teknologiska utvecklingen och den utvecklingen själv ger upphov till nya motsättningar och nya spänningsfält inom kapitalismen. Ansatsen är i och för sig klassiskt marxsk. Begreppet kognitiv kapitalism förtydligar snarare relationen mellan kunskap inbäddad i teknologisk utveckling, de så kallade kreativa verksamheterna inom kulturens sfär, och kapitalismens nutida produktionsorganisation vars primära syfte är att säkra ackumulationscykeln. Det krävs därför nya begreppsliga ramverk för att förstå arbetsorganisationen i den postindustriella kapitalismen. Den påstådda förändringen anses således vara grundläggande och strukturell och inte blott tendentiella drag inom arbetsorganisationen. Därmed hävdar inte den italienska skolan att den strukturella förändringen är det dominanta produktionssättet utan att det är det hegemoniska, på samma sätt som industrikapitalismen under 1800-talet, när Marx skrev Kapitalet, utgjorde en liten del av den globala värdeproduktionen.

I sammanhanget är det av intresse att påpeka att just Sverige har i ett jämförande europeiskt perspektiv kommit långt i den utvecklingen (Power 2002). Design- och musikindustrins relativt stora framgångar har dessutom aktivt stötts av politiska åtgärder och statliga satsningar. Kulturindustrin är dock endast en del av det som teorier om den nya kapitalismen söker begreppsliggöra. Den grundläggande skillnaden mellan perspektivet här och de analyser som vilar på begreppet kulturindustri består i att de senare fortfarande utgår ifrån industriella organisations- och avkastningsprinciper för att förstå värdealstringen i dagens kapitalism. De handlingsmönster som den samtida produktionen inbegriper avviker på ett meningsfullt sätt från både normerna och grundläggande komponenter i en fordistisk arbetsorganisation. De nya produktionsförhållandena definieras inte i första hand utifrån en linjär kedja från råvara för bearbetning till välavgränsade serietillverkande produktionsenheter. De omfattar snarare och allt oftare aktivitetskluster där kultur, kunskap och rörlighet förutsätter varandra utan att uppgå i ett linjärt produktionsflöde. Kulturprodukten behöver inte följa någon industriell standard men förutsätts variera inom bestämda ramar som endast påkallar tillsyn. För att klarlägga konsekvensen av dessa förändringar i ett större omlopp av varor, tecken, människor och normativa subsystem inom ett geografiskt givet område eller genom avterritorialiserade kommunikationskanaler kan begreppet kulturindustri vara både otillräckligt och missvisande. Därför är det viktigt att inte blanda samman diskussionen om kognitiv kapitalism med det teoretiska ramverk som studier av kulturindustrin en gång utgick ifrån (Almquist 1999, Adorno 1991).

För att ytterligare förtydliga den skillnaden är det nu på sin plats att introducera en annan central term. Medan tonvikten i den klassiska industriella kapitalismen ligger vid produktionen av varor som materiella enheter i enlighet med en rationell planering av arbetsmoment kontrollerat och uppmätt i tid, så förändras arbetets innehåll nu och efter fordismens avklingande i den informationsbaserade och kunskapsintensiva produktionen. För att närmare förklara förändringen i arbetets innebörd så har Antonio Negri och Michael Hardt (Hardt 2000; 2004), Maurizio Lazzarato (1996), m.fl. introducerat begreppet immateriellt arbete. Lazzarato utvecklar idén om det generella intellektet vidare, drar slutsatsen att kombinationen av den teknologiska utvecklingen (framför allt automatisering och datorisering) å ena sidan och kapitalets behov av nya kontrollmekanismer mot arbetarnas makt inom produktionen, undergräver alltmer skillnaderna mellan manuellt och intellektuellt arbete (Lazzarato 1996). Det immateriella arbetet omfattar med andra ord och i Lazzaratos termer ”en serie aktiviteter som inte alltid kodifieras som lönarbete, med andra ord aktiviteter som definierar och fixerar kulturella och konstnärliga normer, trender, smakomdömen. Och ännu mer strategiskt det som kallas för den allmänna opinionen” (Lazzarato 1996, s. 132).

Negri och Hardt (2000) räknar upp tre komponenter i det immateriella arbetet; kommunikativt arbete, problemlösning samt interaktiv symbolanalys och effektmanipulation. Dessa sistnämnda effekter omfattar även affektiva komponenter i den sociala interaktionen. Enligt Hardt producerar det affektiva arbetet sociala nätverk, former av gemenskap och biomakt. ”Den ekonomiska produktionens instrumentella handlingar har smält samman med kommunikativa handlingar i mänskliga relationer.” (Hardt 1999, s. 96). Det immateriella arbetet kan med andra ord vara exempelvis ett par Nikeskor där den traditionella varan, producerad i en industriell process, omstöps i ett nätverk av kulturella, trendmässiga värderingar och föreställningar vilka i sin tur är resultatet av arbete nedlagt i mänskliga interaktioner. Det immateriella arbetet finns även nedlagt i reella eller virtuella nätverksbaserade rumsligheter. Man säljer inte längre bara en materiell produkt utan en livsstil, ett nätverk av relationer. Ofta är även själva det materiella stödet överflödigt, det kan handla om en mjukvara eller en upplevelse inbäddad i design. Ett bra exempel är MySpace eller Facebook där en stor del av aktiviteterna är värdealstrande i rent ekonomiska termer utan att direkt kodifieras som lönarbete (Lee 2003). Open Source programmering, exempelvis GNU/Linux, är baserad på en stor del frivilligt arbete och är en förebild för vad som menas med immateriellt arbete (Boutang 2007; Hemetsberger 2009).

Teorin om det immateriella arbetet hör intimt samma med Virnos utläggning om det generella intellektets funktion i den nutida kapitalismen. En aspekt av den förändringen, studerad av Yann M. Boutang (2007), är att den kvantifierbara mervärdeproduktionen i varje enskilt fall blir alltmer oskiljbar från det komplexa nätverket av sociala relationer som inte explicit ingår i själva (den studerade) produktionsprocessen. Boutang beskriver dessa förhållanden i termer av pollinering. Termen pollinering åsyftar ett klassiskt exempel inom den politiska ekonomin, exemplet handlar om en honungsproducerande gård vars bins produktion beror på grannarnas blomstergård som då i sin tur är resultatet av det nedlagda trädgårdsarbetet som inte i sig var avsett för att påverka honungsproduktionen. Med pollinering menar Boutang samma exempel satt i en ny situation. Det är inte längre binas honungsproduktion som är den viktiga ekonomiska vinsten utan det faktum att de deltar i den ekologiska cykeln och bidrar till ett biologiskt rikare landskap. Den ”vinsten” erhålls inte i en tydligt avgränsad produktionsenhet och dess storlek bestäms av en rad variabler som till en betydande del undgår de rumsliga förhållanden som en industriell logik kan redogöra för. Bikupan i det här fallet är ett stöd för att producera variationer i floran i ett landskap. Exemplet ter sig isolerat och dess effekter obetydligt i omfång. Med dagens globala nätverk av transaktioner och aktiviteter får den mekanismen avsevärda konsekvenser.

Boutangs pollinering berör delvis begreppet externalitet inom politisk ekonomi (Boutang 2007, s. 44-56). Externaliteten är inte längre konkurrerande aktörer, de offentliga tillgångarna eller naturresurser som påverkas av eller påverkar ekonomiska aktiviteter, den omfattar även urbana landskap, natur och sociala relationer till den grad – skulle jag tillägga – att externalitet inte längre behåller sin begreppsliga stringens. Mitt enkla exempel skulle vara ett mjukvaruproducerande företag med inriktning mot webbdesign som verkar i centrala delar av London eller Paris. En stor del av det värde som alstras i det företaget hänger samman med Paris eller Londons sociala och kulturella liv, kommunikativa nätverk och flödet av kunskaper, människor och slutligen den "image" som dessa städer står för. Dessa element är i sig produkten av mänskligt arbete. Detta innebär enligt mig, och i första hand, att det inte bara handlar om att en kvantitativ evaluering av isolerade enheter inte längre motsvarar den mängd av arbete som faktiskt läggs ned i dagens produktion. Det är även så att sådana evalueringsmodeller mörklägger variabler som faktiskt ingår i produktionen. Det som försvinner i liknande evalueringar är transformeringen av subjektiva, mänskliga aktiviteter till produktiva medel. Den omvandlingsprocessen borde kanske därför konceptualiseras som en del av en förnyad primär ackumulationscykel. Den frågan återkommer jag till längre fram. Istället behöver några av huvuddragen i den samtida kapitalismen preciseras med hjälp av de begrepp som här har presenterats.

Det immateriella arbetet suddar ut några av de viktigaste gränsdragningar som industriproduktionen har genererat. Detta gäller gränsen mellan arbetstid och fritid eller mellan underhållning och arbete. Ännu viktigare försvinner här den operationella roll som gränsen mellan fabrik och stad tidigare spelade. Detta har konkret påverkat hur stadskärnor i ett globalt perspektiv har genomgått gentrifikationsprocesser. Den andra gränsen är den mellan kultur, i dess romantiska definition av de fria konstarterna, och ekonomisk avkastning; mellan kreativitet och investerbar produktion.

Det immateriella arbetets ökande betydelse har även förändrat den nationella statens funktion. Den territoriella definitionen av maktutövande som ramverk för relationen mellan kapital och arbete kompletteras eller i vissa fall ersätts med nätverk av nya relationer, kommunikativa kanaler och värdesystem som inom sig producerar nya hierarkiska relationer såväl internt som i förhållande till varandra.

En annan viktig följd av de strukturella förändringarna och uppkomsten av den informationsbaserade och kunskapsintensiva produktionen är anställningsformens förändring. I litteraturen har man försökt benämna detta med olika namn: projektsamhälle är en bekant term i sammanhanget (Castells 2000). Utvecklingen har hur som helst lett fram till en spridning av prekära anställningsformer(Gill & Pratt 2008). Viktigt i sammanhanget är att de ökade prekära anställningsformerna inte direkt förstås kan som ett instrument för att sänka lönekostnaderna i enlighet med industrikapitalismens logik. Det nya prekära arbetet är anpassat efter de kunskapsintensiva projektens behov av sociala nätverk och kommunikativa interaktioner. Det främsta syftet är att ”plugga in” så mycket som möjligt av individens kreativa kraft och hennes dagliga rutiner, detta i tydlig kontrast mot det isolerade arbetspasset på en fabrik. Nedan finns ett översiktligt men inte uttömmande schema över de egenskaper som skiljer detta produktionssätt från det industriella.

Industriell kapitalism

Kognitiv kapitalism

Fordism

Postfordism

Materiella varor

Immateriellt arbete och ”värdeladdade” varor

Massproduktion

Informationsteknologi, start-ups

Produktionsplats, fabrik, industripark

”Den sociala fabriken”, innerstaden

Tidskontrollerad effektivitet, produktionsorienterade anställningsformer

Flexibilitet projektbaserad definition av produktionen

Uppstyckade arbetsmoment, löpande band

Robotisering datorisering

Nationella arbete-kapital relationer

Globala nätverk regionala och lokala avtal

Staten: disciplinering

Vetenskaplig befolkningsöversyn, biopolitik

Industrikapital fasta investeringar

Finanskapital, rörlighet och minimala fasta investeringar

2 Konvergerande rum

Produktionsapparatens utveckling förändrar de sociala relationerna inom huvudsakligen två områden: nya rumsliga förhållanden uppstår och nya symboliska relationer (med ”symboliska” menas här språkliga och visuella tecken) som kommer till uttryck genom överlappande kulturella, konstnärliga och vetenskapliga aktiviteter. Följaktligen kommer den här sektionen att undersöka på vilket sätt de nya sociala relationerna äger rum och vilka tendenser, spänningsfält och distinktioner som kan avläsas i detta rum. För att förstå relationen mellan rumsliga förhållanden och nya produktionsformer föreslår jag ett övergripande begrepp. De tidigare beskrivna förändringarna i produktionssättet har lett fram till en allt starkare konvergeringstendens över tidigare givna sektoriella, fysiska barriärer mellan konst, forskning och kunskapsproduktion. Tidigare åtskilda, kognitivt intensiva områden löper alltmer samman utan att helt täcka varandra eller uppgå i nya institutionella strukturer. Konvergens handlar snarare om ökande beröringspunkter mellan olika aktiviteter än om uppkomsten av nya institutioner. Klargörande i sammanhanget är distinktionen mellan tre olika begrepp:

  • det som jag kallar konvergerande rum, ett i grunden relationellt rum;

  • det fysiska och materiella rummet, absoluta materiella förhållanden så som stadsdelar eller arbetsplatser, och slutligen;

  • det institutionaliserade rummet, de representationella förhållanden och verksamheter som kontrolleras av offentliga eller privata policys.

Distinktionen är delvis inspirerad av Harveys vidareutveckling av Henri Lefebvres teser (Harvey 2006, s. 117-138).

Konvergensen betecknar således symboliska relationer, mobilitet och överlappningar i kontrast mot både de fysiska och de institutionella avgränsningarna. Därför är det viktigt att terminologin återspeglar rörligheten och obeständigheten som markeras i framställningen framöver med termer som kluster, knutpunkt eller ort till skillnad mot plats som betecknar beröringspunkten mellan institutionen och det materiella. Platsen kan dock fungera som ett minimum av stöd, en förankringspunkt för både institutionella och konvergerande tendenser. Konvergeringstendenser, även om de partiellt och temporärt förankras vid sådana platser, kan utvecklas i en riktning som är motsatt platsens förutbestämda eller avsedda funktion. Det enklaste exemplet på den dialektiken är fabriker ockuperade av konstnärer och aktivister å ena sidan och dessas omvandling till institutionella utställningsrum under 1990 och 2000-talet i storstadsområden.

Konvergeringstendensen omfattar framför allt olika kluster av praktiker. Det rör sig om polyfokala aktiviteter som temporärt kan förena, exempelvis, en forskare inom ett naturvetenskapligt ämne med ett konstnärskollektiv och de två med ett halvstatligt transportföretag. Dessa tendenser kan omfatta delmoment som kan hamna utanför den kognitiva kapitalismen men de kan också vara ett integrerat immateriellt arbete såsom korsningar mellan modedesign och föreningsaktiviteter.

Just konstnärer har kanske tidigast av alla sökt konstruera praktiker baserade på visioner om kreativa processer i nätverk, flux och interaktion (Ascott 1984). Två påpekanden ska läggas till. Dessa konvergeringstendenser står förvisso inte utanför maktrelationer. Snarare och mot bakgrunden av analysen av den kognitiva kapitalismen står det klart att de producerar nya maktrelationer, även om dessa snarare är, eller åtminstone ter sig som, decentraliserade eller mer precist ”heterotopiska” – för att använda Michel Foucaults mer precisa begrepp (Foucault 2001). Konvergeringstendenser genereras visserligen inom det nya systemet, ändå öppnar de upp för möjligheter som kan övergå systemets ramar. Det är därför och för det andra, lika viktigt att se att dessa konvergeringstendenser är både beroende av de institutionaliserade strukturerna och omdefinierar eller väcker kravet på en omdefiniering av institutionens fysiska verklighet och dess verksamhetsprocedurer. Det finns med andra ord ett spänningsfält mellan de materiella rummen, de konvergerande tendenser som genomkorsar dem och de institutionellt bestämda platserna.

Slutligen ska jag förtydliga att termen konvergens kan föra tankarna till det tidiga 1990-talets diskussioner om informationsteknologin och konvergerande tendenser förklarade på basis av antingen nya mediala tekniker eller kapitalets koncentrationstendenser (Hesmondhalgh 2007, s. 261). Det som här åsyftas med termen avser ett helt annat område. Konvergens avser här en rumslighet med rörliga gränser som vidrör de spänningsfält som uppstår mellan institutionella kontrollprocedurer och det immateriella arbetet, mellan kunskapsproduktionens betingelser och de konstnärliga och kulturella verksamheternas expansion, mellan konvergerande aktiviteter och de institutionaliserade rummen.

Figur 1. Det institutionaliserade rummet

För att förtydliga de nya sociala relationerna med hjälp av min rumsliga indelning, ska vi undersöka två specifika exempel. Universitet är det första exemplet. Det är både det privilegierade institutionella rummet för kunskapsproduktion (eller har åtminstone varit det) och en plattform för konvergerande tendenser som kan omfatta konst och kunskap. Åtminstone i ett svenskt sammanhang är regionen en relativt ny institution. Regionens kulturpolicy är vårt andra exempel. Regionen som en rumslig zon skiljer sig markant från både nationella territoriella definitioner och urbana gränser mot omgivande landskap. Även om den fysiskt är ett konglomerat av mindre och oftast kommunala enheter, så kan en regions verksamhet anta en transnationell karaktär. Regionens utformning sammanfaller med den strukturella övergången till det nya produktionssättet och de strategier som där utvecklas kan ses som kännetecknande för det spänningsfält där konvergerande tendenser och de institutionaliserade procedurerna möts, krockar eller glider förbi varandra.

Universitet

Universitet är historiskt sett en kombination av två skilda traditioner, universitas och studium generale, forskarsamhälle och undervisningsanstalt. Sedan moderniteten har universitas dominerat undervisningsanstalten. Först under 1800-talet finner man en definition på universitetets uppdrag som en kombination av de exakta vetenskaperna och ett nationellt kulturpolitiskt projekt. Universitet har sedermera spelat en avgörande roll för konstruktionen av den nationella identiteten. Den långa historiska processen, i synnerhet under industrialiseringsperioden efter andra världskriget, har dock skrivit om uppdraget på väsentliga punkter. Kännetecknande har varit en ökande klyfta mellan humaniora och naturvetenskap (scientia), fortsatt stark betoning på 1800-talets nationalistiska projekt inom områden som statsvetenskap och historia och sedermera intåget av nya och mer management-orienterade tendenser (Snow 1998[1959]).

Varken det nationella projektet eller klyftan mellan humaniora och scientia är längre avgörande. Det senaste decenniets utveckling går istället och med tydliga steg mot en starkare betoning av utbildningsuppdraget och det svaga forskarsamhället självt blir alltmer underställt en linjeformad organisatorisk modell vars kännbara effekter märks i form av administratörernas ökade inflytande, efterapning av styrmodeller från kommersiella verksamheter och klientperspektiv(Readings 1996). Dessa nya tendenser omdefinierar relationen mellan undervisningsanstalten/studium generale och forskarsamhället/universitas. Som reaktion på den utvecklingen har transregionala och transnationella forum fått större betydelse för forskningen som på så sätt kan befrias från den fysiska miljö där undervisningsanstaltens tilltagande företagskultur dominerar. Reaktionen har konkreta former som ökade antal konferenser, tidskrifter och internetbaserade diskussionslistor.

Nymanagerialism

Det som kallas nymanagerialism (Deem 2001) kan historiskt sett dateras tillbaka till 1990-talets början. Nymanagerialismen kom till i kölvattnet av statens krympande satsningar inom den offentliga sektorn. Termer som ökad effektivitet och excellens spelar en central roll. Effektivisering anses vara direkt korrelerad med en bättre verksamhet och är per definition en oändlig process som ständigt kräver nya konsultinterventioner. De föreslagna modellerna vilar i regel på uppdelning av verksamheter i mindre kostnadsställen och evalueringssystem som jämför dessa kostnadsställen i analogi med en marknad bestående av konkurrerande aktörer. Effektivitet, profilering och måldefinitioner följs i sin tur av kontrollmekanismer, mätningar av genomströmning och inte minst självskattningar som ett sätt att internalisera kontrollen. Effektivisering handlar inte om hushållning med budget, den styrs av korrelationen mellan vinst och prestation. Det är därför budgetöverskott, outnyttjade tilldelade medel, anses vara tecken på god management.

I korthet har den nya managerialismen implementerat de i den privata sektorn traditionella tankesätten och arbetsmetoderna vid universiteten. Gällande forskning representerar Bologna-avtalet ett steg i riktning mot ”rationalisering” av forskningsverksamheten. Till detta kan man lägga minskade anslag till forskning inom teoretiska arbetsfält. Inplantering av marknadsekonomiska mekanismer har medfört administratörernas ökade makt och överraskande nog merkostnader för administration i jämförelse med forskningsverksamhet. Introduktionen av dessa mekanismer har inte bara haft effekter på den interna organisationen och relationen mellan forskning och kapital. Något som ofta förbigås är det ökande kravet på modernisering, även lyxrenovering av fysiska arbetsmiljöer, nya byggnader, representativa procedurer, vilket i mångt och mycket beror på att universiteten i enlighet med den nya ideologin anser sig representera en prestigefylld entreprenörsverksamhet. Dessa tendenser finner vi, i varierande grad, i stora delar av Europa. Nymanagerialismen har förändrat arbetskulturen vid universiteten enligt det faktiska idealet om en ”akademisk kapitalism” (Slaughter 1997) där forskaren är ett slags statligt finansierad företagare i konkurrens med andra.

Vad innebär den utvecklingen i mer konkreta termer? Forskningsverksamhetens relativa litenhet och avsaknaden av självständiga forskarskolor och det faktum att det i Västra Götaland, ett förhållandevis stort geografiskt område, enbart finns ett universitet kan ses som avgörande omständigheter. Utredning, tillämpad forskning, kartläggning av redan definierade problem eller mer eller mindre beställda frågeställningar slår undan forskning som arbetar med att formulera nya frågeställningar och konstruera välartikulerad metodik specifik för frågeställningen. Som exempel kan här nämnas försök vid Göteborgs universitet att skapa ett kollegium för samtidsstudier vars verksamhet utgick ifrån konvergerande rum. Motståndet motiverades utifrån nymanageriella normer och den verksamheten avstannade efter två konferenser (för dokumentation, se www.kurrents.org/mainsv.html). Nymanagerialismen verkar dominera, åtminstone vid första anblick. Situationen är emellertid mer komplex.

Aktivitetskluster

Två motsatta utvecklingslinjer kan urskiljas i den bild som har tecknats i föregående avsnitt. Medan nymanagerialismen och utbildningsmaskinens herravälde över forskning är en tydlig utvecklingslinje inom universiteten, så finner man en ökande tendens mot transregionala konvergerande aktivitetskluster bland forskare knutna till universiteten. På ytan verkar det som om tendensen går emot det som vissa managementteoretiker som Richard L. Florida ritar upp som den samtida produktionens utvecklingshorisont(2005). Åtminstone en del av den italienska teorins analys verkar också stå i motsättning till den beskrivna utvecklingen. Var det inte så att den nutida kapitalismen skulle vara i större grad beroende av kreativitet och kunskapsintensiva "fria" verksamheter? Och skulle inte detta då innebära större betoning på universitetsväsendet?

Det råder dock ingen motsättning mellan kapitalismens integrering av människans kognitiva kapacitet och de europeiska universitetens aktuella förvandling till utbildningsmaskiner. Både nymanagerialismens inplantering av gårdagens organisationsideal och utbildningsmaskinens expansion bekräftar ett ökat behov inom kapitalismen att erövra områden som tidigare stod utanför värdeproduktionen. Universiteten tenderar bli produktionsenheter i enlighet med den immateriella produktionens krav. Forskningens självständighet, vilande på kontroll över undervisningsanstalten, bryts ner så att den forskande verksamheten kan omdefinieras och integreras i den immateriella produktionen. Den processen initieras från ett i och för sig konfliktfyllt moment som ligger mellan det institutionaliserade rummet (universitetens ledning, statliga och överstatliga direktiv, osv.) och ackumulationscykeln, mellan byråkratins inre logik och kravet på att utnyttja de värden som inte tidigare ingick i ackumulationscykeln. Emellertid skapar samma spänningsfält förutsättningen för kreativa verksamheter som inkluderar konst, kultur och forskning, inte utanför men i närheten av de fysiskt befintliga strukturerna.

Fallstudier (Bathelt, Malmberg & Maskell 2004) påvisar att en dynamisk forskningsmiljö oftast uppstår i ett nätverk av relationer som inte på ett enkelt sätt kan hänföras till de traditionella spatiala strukturerna såsom det institutionella livet. Dessa relationer är inte endast regionala, lokala eller internationella. Det handlar snarare om interaktion mellan flera rumsligt utspridda poler. Som Owen–Smith & Powell (2002) påpekar handlar det om aktivitetskluster som inte står i ett enkelt geografiskt samband. Dessa aktiviteter skapar snarare kommunikationsbanor specifikt för forskningsområdet. Den bilden inryms väl i det jag tidigare anförde om spänningen mellan den kognitiva kapitalismens inneboende avterritorialiserade tendens och universitetet som en kunskapsproducerande institution. Sett i det perspektivet skulle det vara missvisande att beskriva situationen i termer av en konflikt mellan universitas och de nymanagerialistiska strävandena. Inte heller handlar det enbart om universitetets företagsekonomiska strävan att integrera så mycket som möjligt av det immateriella arbete som forskningens konvergerande med kulturella aktiviteter genererar. Det finns alltid en del av det immateriella arbetet som undflyr både de institutionaliserade kontrollmekanismerna och kapitalets strävan till reappropriering. Kapitalets utveckling själv ger upphov till nya motsättningar och kraven på ökad integrering av universiteten i produktionen förstärker, delvis i konflikt med den institutionella logiken, de konvergerande tendenserna. Det är vid den punkten relationen mellan vetenskaplig forskning och kulturverksamhet kan ytterligare preciseras. Vilka komponenter ingår i det rum som uppstår mellan forskning och kultur, vad finns det för möjliga konfigurationer av konst, forskning mitt i de nya sociala relationerna, och hur skulle sådana konfigurationer kunna dra nytta av den samtida kapitalismens behov av polyfokala aktiviteter? För att besvara de här frågorna ska vi vända oss till vårt nästa exempel, nämligen kulturpolicyn på regional nivå.

Regionala strukturer och mångkulturalism

En annan aspekt av det nya produktionssättet är relationen mellan den politiska makten och produktionen. Spänningsfältet mellan det institutionaliserade rummet och de kommunikationsbanor och konvergerande tendenser som produktionssättets kognitiva utveckling gett upphov till utgör kontexten för diskussionen om regionens kulturpolicy. Kulturell identitet och i dess förlängning mångkultur ingår i den diskurs som söker hantera det spänningsfältet.

Västra Götalands region är en relativ ny instans som fortfarande håller på att etablera sina verksamhetsprocedurer. Våren 2005 antog Västra Götalandregionens fullmäktige Vision Västra Götaland. Visionen är tänkt som en gemensam plattform. Inte bara regionen och kommunförbunden har arbetat fram Visionen, utan även olika organisationer, universitet/högskola och statliga organ har medverkat. Till dokumentet hör ett tillväxtprogram som mer konkret visar hur Visionens mål skall kunna uppfyllas. Programmet förklarar följande huvudlinjer:

Kulturen medverkar i regionens utveckling också genom att allt fler arbetar i denna sektor, nya företag bildas och kulturens tillgångar blir alltmer nationellt och internationellt kända. Kulturen är en viktig del av upplevelsenäringen. Viktiga inslag i visionen:

  • Alla medborgare har kulturen som kraftkälla och stimulans och deltar aktivt i kulturlivet

  • Kultur med kvalitet och bredd blomstrar i hela regionen

  • Muséer, arkiv, bibliotek och folkbildning är stöd för det livslånga lärandet

  • Kulturen är en öppen dörr till världen

  • Kulturen är en tillgång för tillväxt och utveckling såväl i Västra Götaland som nationellt och internationellt

  • Kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena vårdas och utvecklas

  • Köns- och mångfaldsperspektivet har ett brett genomslag inom kulturen.

Idealet är ett ”öppet samhälle där alla invånare, oavsett etniskt ursprung och kulturell bakgrund, kan försörja sig och delta i samhällslivet på lika villkor utan att behöva ge upp sin kulturella identitet” (Västra Götalandsregionen 2005, s. 9). Det som kallas mångfald anses äga ett produktivt värde: ”Mångfald är en gemensam tillgång, som bidrar till regionens tillväxt och utveckling”(ibid.). Dokumentet följer egentligen de riktlinjer som finns på nationell nivå. Ett av de senaste uttrycken för detta finns i slutbetänkande från Ansvarskommittén Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft där kulturens roll för hållbar tillväxt anges på följande sätt:

Ett rikt och levande kulturliv är en förutsättning för hållbar tillväxt genom att det påverkar en regions attraktivitet och genererar arbetstillfällen, men också genom att det kanaliserar människors kreativitet, skapar mötesplatser och stärker lokal och regional identitet. Särskilt film och musik har under senare år utvecklats till internationellt konkurrenskraftiga näringar, delvis genom regionala satsningar. (SOU 2007:10, s. 213.)

Dokumentet Vision Västra Götaland tolkar om dessa resonemang i regionala termer. Regional identitet är en underavdelning av samma definition som i första hand fastställer identiteten som en central och relevant faktor i diskussioner om kulturpolicy och som för det andra uppfattar identiteten som något ”kulturellt”. Därutöver och i ett tredje steg etableras en mångfald av sådana kulturella identiteter. Förebilden kanske har hämtats från diskussioner om ”Melting Pot” i svenska dagstidningar (framför allt Dagens Nyheters kultursidor) under det tidiga 2000-talet. Slutligen sätts den diskursiva ordningen i ett värdeproducerande sammanhang. Genom termer som kulturell identitet och kulturell mångfald söker dessa dokument etablera ett verksamhetsområde för en regional kulturpolicy som en förmedlande länk mellan å ena sidan förändringar i produktionssättet,eller närmare bestämt de krav som följer av dessa förändringar, och å andra sidan de sociala relationer som enligt dokumentet kännetecknas av etniska och kulturella skillnader.

Inom den diskursen, använder man bl. a. termen mångkultur för att återge de förhållanden och den aviserade inriktningen i policyn. Regionens kulturpolicy omfattar även en mångkulturkonsulent. På den punkten följer regionen de av staten uppsatta ramarna. Myndigheter och institutioner på kulturområdet har sedan 2000 i uppdrag att årligen rapportera till regeringen hur de arbetar såväl internt som externt med att främja en samhällsutveckling som kännetecknas av respekt och tolerans, och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tillvaratas som en positiv kraft (Regeringens direktiv 2004:169). Det refererade dokumentet är bakgrunden till mångkulturåret som ägde rum 2006. Mångkulturåret var ett statligt initiativ som omfattade en rad olika kulturella aktiviteter i Sverige. I programförklaring kan läsas följande:

Mångkulturrådet 2006 vill verka för en långsiktig och varaktig förändring och utveckling av det svenska kulturlivet i riktning mot en ökad etnisk och kulturell mångfald. En viktig utgångspunkt i detta arbete är att få såväl offentligt finansierade kulturverksamheter som fria aktörer och andra att i högre utsträckning än idag arbeta för att uppmärksamma och permanent införliva den mångfald som finns i dagens samhälle. (SOU 2005:91, s 10.)

Nyckelelementen i den kulturella diskursen återfinns sedermera vid institutionella kulturella sammanhang på flera nivåer. Samma tanke återfinns i presentationen av Mångkulturellt centrum i Fittja, en kommunal forskningsstiftelse:

Mångkulturellt centrums vision är ett samhälle där mångfalden reflekteras i den nationella självbilden och där migrationsrelaterade fenomen ingår som en självklar del i det svenska kulturarvet. (www.mkc.botkyrka.se).

Uttrycket mångkultur ingår i en diskursiv ordning tillhörande det institutionella rummet. Uttrycket summerar, sluter den diskursen. Den ordningen etablerar samband mellan kultur, avkastning, upplevelseindustri, identitet, etnicitet och kulturella skillnader. Det sambandet menas befrämja en ny form av jämlikhet i samhället. Diskussionen kan sammanfattas punktvis:

  1. Kulturell identitet återspeglar en vag gråzon som uppstår när den juridiska diskursen (medborgarnas rättigheter och skyldigheter) som tidigare definierades utifrån ett nationellt statligt territorium inte verkar lika entydigt som tidigare. Det är en diskurs som snarare etablerar ett nätverk av maktrelationer i förhållande till de sociala relationerna, ett nätverk med flera noder och indistinkta informella, personliga regulativa verktyg.

  2. Diskursen använder positiva markörer i en retorik som ofta med patos bejakar förändringsvilja, demokrati, rätten till aktivt deltagande i samhällslivet. Frekvensen av dessa retoriska grepp motsvarar avsaknaden av demokratiska verktyg inom politiken. Med andra ord omfattar den kulturella diskursen frågor som hör till rätt eller stat som politisk apparat. Exempelvis diskriminering, som inte är en inneboende del av den svenska eller någon annan ”kultur”, avsocialiseras, dras undan från det politiska offentliga livet och presenteras som relevant fråga för kulturpolicydiskussioner.

  1. Talet om kulturell identitet innehåller dessutom en avterritorialiserad dimension. Istället för territoriella bestämmelser anges en erfarenhetsgemenskap, i och för sig rotad i geografiska områden men dessa geografiska bestämmelser spelar en underordnad roll, de är antingen "här" eller "långt borta någonstans på andra sidan sundet". Däremot finns det ett aggregat av affektiva produkter, folkloristiska koder, religiösa attribut som anses kunna ge upphov till identiteter. Att presentera dessa disparata komponenter som både ekonomiska fördelar och identitetsskapande variabler uttrycker föreställningen om och ambitionen att det institutionellas grepp om det immateriella arbetet, konfliktfritt, kan förenas med kapitalets utveckling.

  2. Den diskursen, varav dokumentet Vision är ett regionalt exempel, förutsätter flera färdiga, slutna identiteter. Samhället framställs därmed som en sammansättning av dessa identiteter och samhällsmedlemmars beteenden uppfattas som redan kodifierade kulturella uttryck. Detta innebär att varje sådan uppsättning av etniska och kulturella koder utgör det aktiva momentet och den enskilde medlemmen i det samfundet blir ett uttryck för en del eller hela samfundet. Den uttryckande aktiva kapaciteten är förlagd i det kulturella Gemeinschaft och den enskilde är dess passiva representation (Moaven Doust 2001).

Levande arbete

Tar man hänsyn till resonemangen om den kognitiva kapitalismen och konvergerande rum, så kan man inse att den inre motsättningen och den ideologiska funktionen återspeglar en grundläggande spänning mellan det rörliga, konvergerande rummet och de institutionaliserade rummen. Den spänningen borde samtidigt förstås mot ett socialt segregerat urbant landskap (med fysiska rumsliga förtecken som ordet ”förort” exempelvis betecknar) där marginalisering och underbetalt arbete är ett faktum.

Aktiviteter i de konvergerande rummen både undflyr den institutionella maktutövningens grepp och är en marginal att införliva. De är både ett hot och en möjlighet. I vårt exempel, den regionala kulturpolicyn, återspeglas den dubbelheten i sammansättning av kultur, identitet och industriell avkastning. I förlängningen av den kulturpolicy finns det evalueringsmekanismer och arbetsprocedurer som verkar för att etablera det institutionaliserade rummet och inrätta institutionellt igenkännbara gränser. Detta skiljer sig inte från det som tidigare diskuterades gällande universiteten. En del av det som skapas av polyfokala aktiviteter approprieras i det institutionaliserade rummet men dessa aktivitetskluster kan inte räknas in av de kvantitativa modellerna. Istället inordnas deras spatiala utrymme, vilket nu uppfattas som en positiv "externalitet", i en ideologisk konstruktion.

Inom ramen för produktionssättets omvandling kan man bättre förstå det som kulturell identitet och mångkultur söker täcka. Svenska invandrare är den mediala benämningen på rörliga folkgrupper, temporärt eller långsiktigt bosatta i Sverige, vilka oftast löper större risk för exkludering och partikularistiska representationer. Rörlighet och rummets relativa beständighet är en erfarenhet som finns inbäddad hos dessa grupper. De binder samman den isolerade geografiska roten någonstans i Västra Götaland, den fysiskt kontrollerbara urbana arkitekturen som en gång var avsedd för fabriksarbetarna, med besökande vänner från världens fyra hörn; underklass vars barn via internet skapar diskussionsforum tvärs över gränser, delar svar på frågor på en tentamen vid Göteborgs universitet med en släkting i Berlin eller Nancy. Denna dynamik är ett rum där olika aktivitetskluster skapar mening, MySpace eller giftermål som gör att en hantverkare, en läkare eller en politisk aktivist, kommer i kontakt med en liten avlägsen by i Sverige. Inom dessa folkgrupper finner man synpunkter eller idéer som är resultatet av debatter i tidskrifter eller dagstidningar annorstädes i världen. Föreningsliv som förändras i sin grund och som genom Facebook står i förbindelse med Chile dagen efter jordbävningen osv. Mobiliteten som här åsyftas kan svårligen uppfattas av den metodologi som delvis dominerar i litteraturen och som utgår ifrån ”resandet” som det definierande inslaget i termen mobilitet (Frändberg 2009).

En betydande del av dagens konstnärliga praktiker delar förutsättningar med de polyfokala aktiviteter som här beskrivs. Även prekära arbetsförhållanden delas av både unga konstnärer och dessa folkgrupper. Nutida konstnärer, för att försörja sig, lever mellan och korsar genom geografiska, politiska och kulturella zoner, står i kontakt med kollegor mer än med den lokala kontexten eller pendlar mellan vistelseprogram på olika kontinenter.

3 Exil

Sammanflätningar och överlappningar mellan konst, forskning och ”svenska invandrare” å ena sidan och spänningen mellan de tre rumsligheter å andra, utgör tre aktivitetskluster som återspeglar det immateriella arbetets påverkan på sociala relationer. Frågan som inställer sig är huruvida det finns meningskonstruktioner, eller semantiska fält, som inte helt reapproprieras vare sig av kapitalet eller av det institutionaliserade rummets diskursiva ordning. Den frågan gäller således den delen av det konvergerande rummet som faller utanför beröringspunkterna mellan de tre cirklarna i min bildillustration i föregående sektion. Elementen till det semantiska fältet finns redan i de erfarenheter dessa folkgrupper är märkta av. Det är det fältet som kulturell identitet osynliggör. Ur ett både idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv är exil en term med lång historia och politisk aktualitet. Termen bär på en kunskap och en erfarenhet av rörlighet som inbegriper kreativa lösningar i livsfarliga situationer inklusive överträdelse av de nationella gränserna.

Exil, som en betydelsefull och samtidigt flyktig term betecknar inte en enkel motbild eller en plats utanför de processer och motsättningar som produktionssättet genererar. Exil är ett semantiskt fält, med sin historia och sin nutida aktualitet, vilket inte restlöst kan reduceras till en bestämd plats i kapitalets topologi. För att förklara den punkten, utan att i detta sammanhang behöva fördjupa sig i en ontologisk diskussion, kan en kritik mot mitt resonemang nämnas. Utifrån förhållandena på arbetsmarknaden kan det påpekas att de prekära och underbetalda anställningsformer som ständigt ökar i samhället i högre grad drabbar immigranter. De är dessutom utsatta för diskriminering och lever under osäkra levnadsförhållanden. Det är lika riktigt att immigranternas kunskaper och livserfarenheter utnyttjas som levande kulturella råvaror. Det vill säga en sorts positiv externalitet, skapad genom exkluderingsmekanismer. Det är också riktigt att dessa grupper tvingas till passivitet och sedan integreras i ackumulationen som ”exotiska inslag”, det som tjänar till en utvidgning av en marknad för olika kulturella, regulativa ”projekt”. Det är däremot och enligt mig en felaktig slutsats att på basis av den höga exploateringsgraden uppfatta den processen enbart i termer av kapitalets reproduktion (Neilson & Rossiter 2005). Det synsättet utgår implicit ifrån grundtanken att kapitalismen inte är bara dominant men också en sömlös totalitet. Misstaget består då i att likställa summan av alla de ingående beståndsdelarna i den globala kapitalismen med varje beståndsdels restlösa integration i systemet. Det som hör till systemet och som säkrar förnyelsen av ackumulationscykeln är konfigurationen av beståndsdelarna, en konfiguration som alltid är märkt av inre motsättningar. Den tanken förtydligar ytterligare den marxska dialektiska metod som inledningsvis åberopades. Det är också en grov missuppfattning att tolka Antonio Negris och Michael Hardts tes, att kapitalismen idag inte har lämnat någon region oberörd, som att det inte längre finns rumsliga förhållanden som undgår kapitalets grepp. Om så varit fallet hade de, med flera, inte sökt utveckla begrepp som ”multituder” eller ”nya sociala rörelser”. Därför, om detta inte redan framgår av resonemangen, så följer min diskussion om exil ett synsätt som utgår ifrån de inre motsättningar som uppstår genom de sociala relationernas omvandlingar i det postindustriella produktionssättet. Dessa inre motsättningar utgör i ett dialektiskt perspektiv en ”utsida” utan att för den sakens skull utgöra en bestämd plats i de av kapitalismen redan kartlagda rummen.

Exil och immateriellt arbete

För den franske författaren Edouard Glissant från Martinique kännetecknas kreolens eller den immigranta befolkningens erfarenhet av ett ”någon annanstans”. Återvändandet, som ett konstant motiv, blir i praktiken grunden för hur ett kulturellt rum skapas i ett här och nu, i ett nytt land (Glissant 1981). Den som lever i exil, omfattas således av en motsägelsefull rörelse, själva förankringen i en ny miljö stödjer sig nämligen på en grund som står att finna ”någon annanstans”. Någon annanstans är förstås inte en verklighet utan det är namnet på en samling subjektiva minnesbilder, hågkomster från barndomen; det förflutna som i sig är ett rike vars skepnad ständigt förändras med livserfarenheter i det nya sammanhanget. Exilens historiska innebörd och dess förvandlingar under den globala kapitalismen utgör en nödvändig bakgrund för att fullt ut förstå dess inneboende potential. Exil är inte ett fenomen som har uppstått genom eller under globaliseringsprocessen eller i samband med den nutida omvandlingen av produktionssättet. Historiskt kan den spåras tillbaka till judarnas exil till Babylon. Men ordet exil har även kommit att få en annan innebörd i synnerhet under 1800-talet då nationella stater stärkte sina territoriella gränser och började bevaka dem. Den nationella passersedeln, passet, är egentligen ett förbluffande sent fenomen. I och med de nationella staternas utveckling av gränsbevakningstekniker, har även exilens innebörd förändrats. Om Ovidius i antikens Rom gick i exil, om Descartes mycket senare hamnade i Holland eller Dante fick tillbringa sina år borta från Florens, så var dessa öden snarare inskrivna i ett sammanhang där det inte fanns lika bestämda gränsdragningar mellan nationer. Imperiebyggandet saknade dessutom nationalstaternas kulturella projekt. Dessa figurer kunde fortsätta sitt arbete på arameiska, grekiska och senare på latin eller arabiska, samma villkor gällde för armégeneraler eller eftersökta hantverkare som bytte hemort. Med nationalstatens inträde förändrades den bilden. Det är därför man under 1900-talet såg en ny sorts exilens kultur uppstå, beledsagad av tragiska öden, förföljelse men också kreativitet. I det sammanhanget kan man kanske se många asylsökandens teknik att förstöra sina pass just innan de överträder en territoriell gräns som en kreativ handling som neutraliserar en påkostad, högteknologisk bevakningsindustri, kanske inte långtifrån det en manouchemusiker ("zigenarjazz") åstadkommer, det vill säga omkodifierar flera olika musikaliska register i en konstnärlig kontext.

Vad skiljer den samtida exilens innebörd från 1900-talets? Samtidigt som nationalstater, om än i en förändrad och mindre tydlig form, fortfarande är på plats, så har nya och rörliga gränser dragits, den närmaste är den som skiljer EU från omvärlden. De exilerade är inte heller enbart de intellektuella eller framstående personligheterna. Bilden domineras snarare av folkgrupper som av olika humanitära, religiösa eller genusbestämda skäl tvingats till exil som i sig involverar politiska gränsdragningar och gränsöverträdelser. Exilens innebörd är därför mycket mer lik judarnas situation i Centraleuropa eller de religiöst motiverade exilvågorna på den europeiska kontinenten under 1600-talet. De exilerade representerar per definition rörlighet och gränsöverskridanden men utsätts också för integrationssträvanden i olika identitetspolitiska sammanhang. Det sistnämnda är självt ett begrepp i gungning då den nationella staten inte längre fyller den självklara funktion som den tidigare svarade för, den är varken beredd eller i stånd att säkra den nationella identitetens reproduktion genom de traditionella institutionerna såsom rättsväsende, skola, konstruktionen av ett gemensamt minne ritualiserat i folkliga riter, osv. Exil som en erfarenhet finns i de folkgrupper som representeras rumsligt med den sociala koden förort och kulturpolitiskt med den kommunitära koden mångkultur. Exilens betydelse verkar även som en förbindelselänk mellan det existentiella och det politiska. Ett samhälle som inte har utrymme för individer som upplever sig i exil i förhållande till samhällskulturen som helhet, oavsett vilka skäl de har, kan knappast och i ordets fulla bemärkelse kallas för demokratiskt. Exil kan därför vara en indikator som drar linjen mellan ett demokratiskt samhälle och ett uniformt samfund, mellan polyfokala aktiva rumsligheter och likriktade pipelines. Exil handlar inte om kulturen i en bestämd och enhetlig form utan om en mångfald av konstnärliga och intellektuella uttryck och rörelser vilka aldrig är tillräckliga var och en för sig men som producerar ett rum utan att prekaritet eller exkluderingsmekanismer skulle förnekas. Exil är med andra ord ett semantiskt fält som erbjuder en möjlighet till meningskonstruktioner mellan forskning och konstnärlig verksamhet, Open Source och medborgarreportrar, arbetslösa förortsungdomar i småstäder i norden och metropoler, filosofer och det sociala nätverket.

En rad av dagens konstnärliga praktiker vidrör exilens innebörd. Konstnären Liam Gillick, en av portalfigurerna för det som av konstindustrin fick benämningen ”relationell estetik” (Bourriaud 1998), skriver i en nyligen publicerad skrift (Gillick 2010) om nya konstnärliga praktiker. Istället för att producera ”konstverk”, etablerar dessa praktiker kollektiva sammanhang för att uppfinna nya arbetssätt eller diskutera sätten att tillbringa sin ”fritid”, utforskar de relationer som skapas i själva gruppen. Den diskurs som genereras används inte som en produkt utan ingår snarare som en del i utvecklandet av nya grupper. Det viktiga är att dessa praktiker saknar utopiska ambitioner. Det handlar snarare om att temporärt skapa ett rum vid sidan om det institutionella och värja sig mot kapitalets krav på produktionen av immateriella värden som kan kommodifieras på konstmarknaden. I detta exempel och andra liknande samtida konstnärliga praktiker finner man sällan uppmärksammade beröringspunkter med exiltillståndet.

Sammanfattning: Organisatoriska former

Så långt har framställningen behandlat tre aspekter av kulturpolitikens förutsättningar; den kognitiva kapitalismens omvandling av arbetets innebörd och spatiala förhållanden, konvergerande tendenser mellan konst, teori och rörliga folkgrupper tvärs igenom de av institutioner uppställda (såväl ideologiska som fysiska) gränserna och slutligen den dialektik som på en och samma gång utspelar sig inom ett givet geografiskt område och på en global nivå.

Sammanfattningsvis kan man ställa sig en enkel fråga: Om exilen, som ett ingående moment i sociala relationer, kan utgöra en semantisk plattform för de konvergerande tendenser som det nya produktionssättet självt ger upphov till, och om kulturkritiska ansatser igenkänns av dagens produktionssystem som en kognitiv tillgång för självkorrigerande åtgärder, vilka självständiga organisatoriska former kan då dessa aktivitetskluster generera? Den frågan ställs givetvis mot bakgrunden av kritiska diskussioner om de nya rörelserna som associeras med begrepp som prekaritet eller alter-globalisering (Gill & Pratt 2008, Dyer-Witheford 2001). Grundläggande i dessa diskussioner är huruvida begreppet det immateriella arbetet kan bereda grund för en radikal kulturpolitik. Slavoj Žižek (Žižek 2001), för att ange ett exempel, betvivlar begreppets praktiska värde. Jag har i detta sammanhang inte velat gå in på en mer detaljerad diskussion om det sätt på vilket autonomistskolan, i synnerhet Negri och Hardt, historiserar kapitalismens transformering, hur Boutang relaterar ackumulationscykeln till det han kallar "kognitariatet" eller huruvida Lazzaratos eller Trontis analys av arbetet behöver en mer differentiell analys av klasskompositionen. Dessa punkter för diskussionen långt bort ifrån dess aktuella syfte. Däremot och bortsett från mer filosofiska skillnader mellan olika skolor, exempelvis mellan Žižeks hegelianism och Negris spinozism, så finner man den enkla frågan om organisatoriska former som ett återkommande men inte helt tydligt artikulerat tema.

Det är kanske mer fruktbart att sätta frågan om organisationen i ett historiskt sammanhang, närmare bestämt i den industriella kapitalismens historia under andra hälften av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Grundläggande är att proletariatet som namnet på ett historiskt subjekt, kapabelt att uppbära de olikartade kulturella och politiska strävandena, inte längre tycks vara en fungerande, meningsfull kategori. Proletariatet, alltså en sammansättning av teori, den moderna staden och industriellt arbete, utgjorde grunden för arbetarrörelsens uppfinningar så som arbetarråd och partiform. Den socialdemokratiska kulturpolitiken, inklusive former så som ABF eller Folkets Hus i Sverige, var inte heller tänkbar utan 1800- och det tidiga 1900-talets sociala och historiska konflikter på den europeiska kontinenten. Det var i indirekt anslutning till dessa former kultur och litteratur i arbetarklassens namn kunde skapas (Rancière 1989). Den historiska diskussionen innebär att varje svar på frågan om de konvergerande aktiviteternas organisatoriska form enbart kan vara en begränsad, lokal modell, då dagens situation ännu saknar det subjekt i vars namn någon annan politik kan vara artikulerbar. Istället kan en analys av kulturpolitikens förutsättningar omfatta en indelning av organisatoriska termer, juxtaposera dem och påvisa hur en sådan modell, med återhållsamma anspråk, återvinner element från den dominanta diskursen.

För att närma sig en konstruktiv modell, ska jag vända mig kort till en annan idéhistorisk detalj, nämligen managementteoriernas utveckling. Inom det området har Taylorismen sedan länge gått upp i nya språkliga spel där metaforer från ingenjörskap, cybernetik, kognitiva vetenskaper, matematiska modeller om komplexa system har en central plats (Morgan 1998, Cornelissen & Kafouros 2008). Dessa teorier söker hantera de inre motsättningar som den kognitiva kapitalismen gett upphov till. Dessa motsättningar visar sig på arbetsplatsen som kontrasten mellan krav på högre utbildning och ökande osäkra anställningsformer, mellan evalueringsverktygens strukturella begränsningar och de konvergerande aktiviteternas expansiva karaktär som spränger ramarna för evalueringsmodellerna, mellan rationalisering och automatisering av arbetsflödet och ökande atomisering av produktionsenheter, mellan ökande möjligheter att förlägga delar av verksamheter på konsultbasis och omöjligheten att upprätthålla arbetsrutiner. Medan arbetstid som mått inte längre har en avgörande betydelse, så lägger man fokus på samspelet mellan verksamhetsflöden i hårt kodifierade procedurer. Dessa procedurer presenteras ofta med metaforer hämtade från natur, krig, idrott eller familjerelationer. Konsekvensen är att ansvarsfördelningen inom en verksamhet framställs som en personlig affär, det intima och personliga integreras i ökande grad i de ideal som de språkliga spelen utgår ifrån, och de idealen förutsätter vardagens restlösa inordnande i idealet om ”full sysselsättning”.

Därför, och om man betänker konsekvenserna av de två ovan beskrivna punkterna, avsaknaden av ett historiskt subjekt och managementteoriernas nya modeller, och om man lägger till att ingen klar linje skiljer de konvergerande aktiviteterna från det materiella och det institutionella, så berör en kulturpolitisk diskussion ofrånkomligt frågan om hur de urskiljbara tendenserna kan stärkas genom en modell som motsvarar det spänningsfält managementteoriernas retorik övertäcker. Den modellen avser inte de konvergerande tendenserna utan dess främsta motpart, det vill säga de verksamheter som implementerar kulturpolicyns och kunskapsproduktionens programförklaring.

Konceptbaserad kontra procedurorienterad kulturpolitik

Vi skiljer mellan koncept och procedur. Institutionell kulturpolitik består av en rad beslut om resursfördelning och styrmedel, evalueringsmekanismer samt förvaltning av beslut och utvärderingar. Man följer en ofta outtalad mall. Den delen kallar jag för procedurer då den omfattar en rad arbetssätt, tankesätt och rutiner som inte riktigt kan reduceras till organisatoriska strukturer. Vanligtvis finns även ett policydokument som innehåller retoriska grepp, ambitionsförklaringar och målsättningar. Detta dokument är kompromisser mellan beställaren, verksamhetens ledning och de anställda.

Koncept kallar jag däremot komponenter i ett sådant dokument som utifrån en aktiv tolkning av organisationens uppdrag i en given konjunktur formulerar nya målsättningar och detta på sådant sätt att procedurer förändras eller kompletteras, oftast med strukturförändringar som följd. Ju tydligare den konceptuella komponenten är, desto mindre bestämmande kan procedurerna bli i praktiken. Tvärtom kan en procedurorienterad organisation omfatta retoriska grepp som söker neutralisera konflikter mellan de ingående procedurerna. Resultatet blir oftast ett fastställande av gemensam horisont, vi-känsla och andra psykosociala grepp som söker stärka den interna gemenskapen. I det fallet inlemmas själva planeringen i de procedurer som verksamheten vilar på.

I en procedurorienterad verksamhet har kvantitativa evalueringsmekanismer företräde. Kvantitativa evalueringar vilar på förklaringsmodeller hämtade från vissa discipliner, oftast statsvetenskapliga statistiska undersökningar. Dessa modeller föreskriver redan från början en bestämd tolkning av insamlade data genom att inordna dem i en förutbestämd uppsättning av kategorier och relationer mellan kategorierna. Studier i resursfördelning mellan procedurer inom en verksamhet och dess mätbara produktivitet ersätter undersökningen av relationen mellan målsättning, yttervärlden (den nationella och internationella utvecklingen) och mottagargruppen. Evalueringsmekanismen i det sammanhanget är med andra ord normativ. Det innebär att den föreskriver normer som utgör den valda politikens faktiska innehåll. I ett extremt men inte så ovanligt fall av procedurorienterad verksamhet faller en stor del av relationen mellan verksamheten och omvärlden utanför de formellt uppsatta ramarna.

I en konceptbaserad modell läggs tonvikten vid analys av situationen såväl inom verksamheten som i relation till omvärlden. Uppdragets innebörd ställs i förhållande till en analys av förändringar i de sociokulturella rummen, de aktiviteter som löper genom dessa rum och verksamhetens grunduppdrag i ett historiskt perspektiv. En konceptbaserad modell omfattar konsekvensanalys med hjälp av samlade data och kvantitativa undersökningar. Den aktiva tolkningen och evalueringen sker dock utifrån konceptet. Exempelvis omfattar diskussionen i denna essä ett resonemang som kan sammanfattas i två huvudsakliga idéer; kunskap och kultur, konst och forskning har en central betydelse i det postindustriella samhället. Denna betydelse kan inte komma till gagn inom ramen för institutionella strukturer skapade enligt den industriella rationaliteten. Dessa idéer är i och för sig inte konceptuella verktyg, de är däremot sprungna ur kvalitativa analyser som kan ingå i utformningen av en kulturpolitik. Den konceptbaserade modellen omfattar i nästa steg en konsekvensanalys gällande konceptets inverkan, de befintliga och nödvändiga resurserna och definierar därigenom adekvata nyckelvariabler för datainsamling vid en utvärdering. En konceptbaserad modell justerar därför förhållandet mellan uttalade politiska ambitioner, befintliga strukturer och potentiella resurser. De konvergerande tendenserna kan därmed uppställa ett rum som inte direkt leder till avkastning. En sådan modell är snarare ett sätt att begränsa det institutionella rummets anspråk på att kunna inrätta en konfliktfri zon mellan produktionssättet och det som produktionen uppfattar som en extern tillgång för en förnyad ackumulationscykel.

Referenser

Adorno, T. (1991). The Culture Industry: Selected Essays on Mass Culture. London: Routledge.

Almquist, Katarina (1999). Blandade upplevelser: en förstudie om svensk upplevelseindustris möjligheter, med förslag till åtgärder. [Stockholm]: KK-stiftelsen.

Ascott, R. (1984). Art and telematics: towards a network consciousness/kunst und telematik/l’art et le télématique. In H. Grundmann (ed.) Art + Telecommunication. Vancouver: The Western Front, pp. 25–67.

Bathelt, H., Malmberg, A. & Maskell, P. (2004). Clusters and knowledge: local buzz, global pipelines and the process of knowledge creation. Progress in Human Geography, Vol. 28(1), pp. 31–56. URL: <http://phg.sagepub.com/content/28/1/31.abstract>.

Bourriaud, N. (1998). Relational Aesthetics. Paris: Les Presse Du Reel.

Boutang, Y. M. (2007). Le Capitalisme cognitive. Amsterdam; Paris: Éditions.

Castells, M. (2000). The Information Age : Economy, Society and Culture. Vol. 1, The Rise of the Network Society. Malden Mass.: Blackwell.

Cornelissen, J. P. & Kafouros, M. (2008). The emergent organization: Primary and complex metaphors in theorizing about organizations. Organization Studies, Vol. 29(07), pp. 957–978.

Deem, R. (2001). Globalisation, new managerialism, academic capitalism and entrepreneurialism in universities: is the local dimension still important? Comparative Education, Vol. 37(1), pp. 7–20.

Dyer-Witheford, N. (2001). Empire, immaterial labor, the new combinations, and the global worker. Rethinking Marxism, Vol. 13(3), pp. 70 – 80.

Florida, R. L. (2005). The Flight of the Creative Class: the New Global Competition for Talent. New York: Harper Business.

Foucault, M. (2001). Des espaces autres. Dits et écrits: 1976-1984, Vol. 2. Gallimard.

Frändberg, L. (2009). How normal is travelling abroad? Differences in transnational. Environment and Planning, Vol. 41, pp. 649–667.

Förordning om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken, 1986:856. Källa: Regeringskansliets databaser. URL: < http://62.95.69.15/sfs/>.

Gill, R. & Pratt, A. (2008). In the social factory? Theory, Culture & Society, Vol. 25(7-8), pp. 1–30.

Gillick, L. (2010). Why Work? Auckland N Z: Artspace.

Glissant, E. (1981). Le discours antillais. Paris: Seuil.

Hardt, M. (1999). Affective labor. boundary 2, Vol. 26(2), pp. 89.

Hardt, Michael & Negri, A. (2000). Empire. Cambridge: Harvard University Press.

Hardt, Michael & Negri, A. (2004). Multitude: war and democracy in the age of Empire. New York: Penguin Press.

Harvey, D. (2006). Spaces of Global Capitalism. London; New York: Verso.

Hemetsberger, A. & Reinhardt, C. (2009). Collective development in open-source communities: An activity theoretical perspective on successful online collaboration. Organization Studies, Vol. 30(9), pp. 987–1008.

Hesmondhalgh, D. (2007). The cultural industries. 2nd ed. Los Angeles: SAGE.

Lazzarato, M. (1996). Immaterial labour. M. Hardt & P. Virno (eds.) Radical Thought in Italy, A Potential Politics. Minneapolis; London: University of Minnesota Press. Pp. 133–146.

Lee, Gwendolyn K.; Cole, R. E. (2003). From a firm-based to a community based model of knowledge creation: The case of the linux kernel development. Organization Science, Vol. 14(6), pp. 633–649.

Marx, K. (1973). Economic Manuscripts: Grundrisse 1857-61. London: Penguin.

Moaven Doust, D. (2001). Om de andra som inte finns. Moaven Doust D. & Peralta, A. (red.) (2001). Underlandet: en antologi om konflikt och identitet. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion

Morgan, G. (1998). Images of organization. Executive ed., 1st ed. San Francisco, Calif.: Berrett-Koehler Publishers. URL: <http://www.loc.gov/catdir/enhancements/fy0656/98010390-d.html>.

Neilson, B. & Rossiter, N. (2005). From precarity to precariousness and back again: Labour, life and unstable networks. The Fibreculture Journal, Vol. 2005(5). URL:< http://five.fibreculturejournal.org/fcj-022-from-precarity-to-precariousness-and-back-again-labour-life-and-unstable-networks/>.

Owen-Smith, J. & Powell, W. (2002). Knowledge networks in the Boston biotechnology community. Paper presented at the conference Science as an institution and the institutions of science, Siena, 25–26january, 2002.

Power, D. (2002). Cultural industries in sweden: An assessment of their place in the swedish economy. Economic Geography. Vol. 78(2), pp. 103–127.

Ranciere, J. (1989). The nights of labor: the workers' dream in nineteenth-century France. Philadelphia: Temple University Press.

Readings, B. (1996). The University in Ruins. Cambridge MA: Harvard University Press

Regeringens direktiv 2004:169. Samordning av Mångkulturåret 2006, Källa: www.sweden.gov.se/download/86835d90.pdf.

Slaughter, S. & Leslie, G. (1997). Academic Capitalism. Baltimore, MD: Johns Hopkins University Press.

SOU 2005:91. Agenda för mångkultur: Programförklaring och kalendarium för Mångkulturåret 2006. Delbetänkande av Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Stockholm, 2005. URL: <http://www.sweden.gov.se/download/b402b01e.pdf?major=1&minor=52231&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment>.

SOU 2007:10. Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft: slutbetänkande. Stockholm: Fritzes. URL: <http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/75/20/a50fe36e.pdf>.

Snow, C. (1998[1959]). The Two Cultures. Cambridge: Cambridge University Press.

Tomba, M. (2007). Differentials of surplus-value in the contemporary forms of exploitation. The Commoner, Vol. 2007(12), pp, 23-37. URL: <http://www.commoner.org.uk/12tomba.pdf>.

Tronti, M. (1972). Workers and capital. Telos, Vol. (2), pp. 25–62.

Virno, P. (1996). Virtuosity and revolution: The political theory of exodus. P. Virno & M. Hardt (eds.). Radical Thought in Italy: A Potential Politics. Mineapolis: University of Minnesota Press.

Västra Götalandsregionen (2005). Vision Västra Götaland: Det goda livet. <http://media1.vgregion.se/Informationsavdelningen/infomaterial/visionwebbversion.pdf>.

Žižek, S. (2001). Have Michael Hardt and Antonio Negri rewritten the communist manifesto for the twenty-first century? Rethinking Marxism, Vol. 13(3), pp. 190 –198.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon