Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Inledning 2-2010

I höstens riksdagsval i Sverige vann ett nytt parti 20 mandat och tog för första gången plats i parlamentet; Sverigedemokraterna (SD). Det är ett parti som i många avseenden liknar de missnöjespartier och populistiska partier som sedan lång tid har plats i det danska Folketinget och det norska Stortinget. Partiet har, med rätta, anklagats för att vara främlingsfientligt och ha rötter i den svenska nynazistiska rörelsen. SD är ett politiskt fenomen som gör att svensk politik ytterligare en aning närmar sig det normala i europeisk politik. Under lång tid hölls de främlingsfientliga utanför riksdagen och utanför allt politiskt inflytande, till skillnad från flera länder på den europeiska kontinenten. Nu sällar sig Sverige till dessa länder och blir ur ett europeiskt perspektiv ett ganska ”vanligt” land. I Österrike, Belgien och Frankrike t.ex. har populister och rasister periodvis haft stort inflytande; den franska Front National lyckades t o m tvinga fram en andra omgång i presidentvalet 2002, vilket föranledde de demokratiskt sinnade höger- och vänsterpartierna att gå samman om en konservativ presidentkandidat, Jacques Chirac.

Det som är intressant med SD ur ett kulturpolitiskt perspektiv är att partiet kan sägas bygga hela sin existens på några fundamentala kulturpolitiska teser. Det är inte idéer om ekonomisk politik eller socialpolitiska överväganden som lett till att partiet bildats, utan det grundar sig på ett absolutifierat antropologiskt kulturbegrepp vars rötter rent idéhistoriskt går tillbaka till 1800-talets framväxande antropologi, detta bespottade ämne, vars 1800-talsversioner kallats ”skillnadens vetenskap” och ”den mest komprometterade av vetenskaper”. Man gör i princip samma slags tolkning av kulturbegreppet som t ex den sydafrikanska apartheidpolitiken en gång byggde på, eller, för den delen, samma typ av uppfattning som den tyska nazismen torgförde. Sverigedemokraterna menar nämligen att det finns, eller har funnits, en absolut homogen och essentiell svensk kultur. Det är denna som påstås ge oss en gemensam identitet. Denna svenska identitet måste enligt partiets idéer hållas ren och obefläckad. Varje antydan till blandning med så kallade främmande kulturer är förkastlig och ska bekämpas aktivt. Detta är en användning av identitetsbegreppet som ett verksamt begrepp i den politiska debatten, vilken de senaste decennierna har spritt sig över hela den europeiska kontinenten. Detta fenomen analyseras för övrigt på ett inträngande sätt i en av artiklarna i detta nummer av NKT.

Det är denna kulturella identitet som definierar nationen; detta är vad SD i sitt partiprogram kallar ”den nationalistiska principen”. På denna grund bygger man sedan hela sin politik, som alltså går ut på att allt som inte passar in i den av SD föreställda svenska gemenskapen, eller kulturen, ska hållas borta, för att, som man försåtligt formulerar det i sitt program, ”undvika konflikter” genom att förhindra ”kulturkrockar”. Det innebär att man ogillar till exempel muslimer, judar och andra som iakttar andra religiösa riter än nationella svenskar, dvs. de invånare i Sverige som delar den föreställda gemensamma kulturen. Man ogillar människor som inte omedelbart av partiets medlemmar kan identifieras som ”svenskar”, till exempel sådana personer som har mörkare hudfärg. Man ogillar också sådana kulturyttringar ”vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”, men däremot gillar man ”en svensk kulturell kanon” (vad det nu är).

Det är med andra ord lätt att se att partiet strävar bakåt, att man hyllar sådana åsikter och värden som övergavs inom till exempel kulturpolitiken för femtio-sextio år sedan. Men dess mål är faktiskt att återskapa ett Sverige som man menar fanns då. Ett etniskt och kulturellt homogent land där rena svenskar bodde. Även om man många gånger, också i vetenskapliga sammanhang, slarvigt och oöverlagt karaktäriserat femtiotalets Sverige som ett homogent land, är det lätt att konstatera att de som bodde i Sverige då hade påbrå från många håll, hade invandrat från många länder vid många olika tidpunkter i historien. Att nästan alla pratade svenska berodde mer på att de tvingades till det, än att de hade det språket som sitt riktiga modersmål. Inte förrän 2000 erkändes finska, jiddisch, tornedalsfinska, romani chib och samiska som officiella minoritetsspråk i Sverige. Att de svenska politikerna har varit så erbarmligt senfärdiga i att föra en demokratisk språkpolitik ska inte tas till intäkt för att femtiotalets förhållanden var ett önskvärt tillstånd.

Genom att grunda sin politik på ett sådant kulturbegrepp kan partiet, med viss rätt, avvisa anklagelser om att det skulle vara ett rasistiskt parti. Men i den tolkning av kulturbegreppet de förfäktar är det bara en hårfin skillnad till rasism. I stället för ett synligt attribut, hudfärgen, låter man ett annat, också ganska synligt, attribut, nämligen beteendet, dvs. kulturen, avgöra vem som ska respekteras till sitt människovärde och vem inte. Det tycks alltså inte bara vara så, att de vill återinföra och absolutifiera ett föreställt förgånget tillstånd, som bara existerar, och bara har existerat, i partiets och dess medlemmars fantasi. De har också en längtan till historiska platser som faktiskt har existerat, som till exempel Sydafrika under apartheideran. Denna längtan tillbaka till en annan tid, och en annan plats, gör att det med rätta och med vetenskaplig exakthet kan kallas ett nostalgiskt, reaktionärt och nationalistiskt parti. Sverigedemokraterna är, kan vi konstatera, ett otrevligt (kultur)politiskt fenomen som på alla sätt bör bekämpas. Den kulturpolitiskt anlagda analys som här skisserats, visar entydigt att partiets ideologiska fundament vilar på reaktionära illusioner och på lösan sand. Låt oss alltså börja gräva i denna sand, så rasar snart hela bygget!

* * *

Det här numret av NKT är ett märkesnummer i tidskriftens historia. Det är nämligen den sista utgåvan som kommer att existera i tryckt form. Vi har ju under 2010 – med viss vånda och en del inkörningsproblem – tagit det första steget ut i cyberrymden. Årgången 2010 existerar, som alla läsare vet, både i tryckt form och i elektronisk form. Det förra numret finns sedan en tid fritt tillgängligt på den vetenskapliga tidskriftsdatabasen Idunn.no. Också innehållet i det här numret kommer, med några månaders fördröjning efter det trycktas ankomst, att publiceras där.

Sedan är det slut med den tryckta tidskriften. Från 2011 publiceras NKT direkt och fritt tillgängligt på Idunn.no. Välkomna dit!

* * *

Temasektionen i detta sista tryckta nummer har sitt ursprung i ett symposium som arrangerades i maj 2010 av den livaktiga forskningsmiljön vid Senter for kultur- og idrettsstudiar vid Høgskolen i Telemark, avdelning Bø. Symposiet hölls till minne av den legendariske franske kulturpolitikern Augustin Girard, som avled året innan. Bidragen på symposiet avsåg att inte bara redogöra för och granska Girards politiska gärning, utan också att sätta in den franska kulturpolitik, som han, tillsammans med sin lika legendariska kulturminister, André Malraux, mejslade ut på 1960-talet, i ett både längre historiskt och vidare internationellt perspektiv. Ett annat viktigt syfte var också att kritiskt granska vilket arv Girard har givit eftervärlden.

Temasektionen innehåller fyra artiklar. Först låter vi Kai Østberg, historiker från Høgskolen i Telemark, teckna ett långt perspektiv över förbindelserna mellan den politiska makten och konsten i Frankrike. Det är känt att franska politiker än idag gärna vill låta resa kulturella monument till sitt minne och det är en praxis som har långa anor, vilket Østberg visar i sin historiska översikt. Med början hos kung Sol, dvs den enväldige Ludvig XIV, knöts konsten och konstnärerna nära till hovet och makten. Även om det sedan under 1700-talet växte fram en marknad på vilken föreställningar om konstens autonomi kunde underblåsas, så innebar revolutionen inte att de täta förbindelserna mellan makten och konsten tänjdes ut eller klipptes av. I ett fall var det snarare tvärtom. Den berömde politikern och målaren Jacques-Louis David, skapare av bl.a. Eden i Bollhuset och Horatiernas ed, förkroppsligade under revolutionen denna koppling och utövade stor makt också i rent estetiska frågor.

Nästa artikel är skriven av Per Mangset, den nordiske nestorn inom kulturpolitikforskningen. Hans artikel tar upp sju områden av den franska kulturpolitiken där Mangset menar att det finns anledning att ifrågasätta många av de etablerade dogmerna om innehållet i och karaktäristiken av fransk kulturpolitik. Efter en grundlig granskning, delvis byggd på eget intervjumaterial med berörda franska politiker och administratörer, kommer Mangset fram till att ett alltför strikt tillämpat modellresonemang är för okänsligt för att riktigt kunna fånga de nyanser i politiken som Mangset påvisar.

Denna artikel följs av Geir Vestheims gedigna genomgång av Girards omfattande och inflytelserika gärning. Artikeln är omfattande och utgör strängt taget huvudnumret i såväl temasektionen som symposiet, vars huvudsyfte ju vara att fira minnet av den franske ämbetsmannen. Vestheim förankrar stadigt sin artikel i en utläggning av centrala teoretiska begrepp i kulturpolitikforskningen, nämligen ”armlängds avstånd” och de ”kulturpolitiska modellerna”. Med dessa i sitt teoretiska bagage gör Vestheim en historisk analys av den franska kulturpolitiken från 1960-talet, då Girard och Malraux började dra upp riktlinjerna för denna, i princip fram till dagens läge. Ett slående intryck som Vestheims analys åskådliggör, är den kontinuitet som behärskar fransk kulturpolitik ända till idag.

Vestheim avslutar sin artikel med att gissa att det framför allt är två saker som framtiden kommer att minnas av Girards långa och envetna arbete. Den ena är att han bidrog till att det franska kulturdepartementet – långt tidigare än i andra länder – såg till att kulturpolitiken kunde ha stöd i en vetenskaplig kunskapsproduktion. Den andra är att han var en ”oförtröttlig ideologiproducent”. Som sådan begränsades han verkningskrets inte bara till det franska. I sådana organisationer som UNESCO och Europarådet var hans idéer väl spridda och hans inflytande stort.

Sektionen avslutas av Ingmar Meland och Helge Petersen, båda från Universitetet i Bergen. De gör en närläsning av Girards kända och inflytelserika bok Développement culturel/Cultural Development från 1973, med revideringar från 1983. I Melands och Petersens läsning blir Girards kulturpolitiska grundtanke det han kallade ”kulturell demokrati”. Denna skulle lägga grunden till allas möjlighet att föra ett aktivt och utvecklande liv. Annorlunda uttryckt är det detsamma som att skapa en ”genuin kvalitativ kulturförmedling” där demokrati är både medel och mål. För Meland och Petersen var Girard otvetydigt en upplysningstänkare och hans kulturpolitik en sorts demokratisk samtidsdiagnos på en radikal demokratisk grund.

Meland och Petersen beklagar avslutningsvis att Girards byråkratiska gärning rönt det mesta av uppmärksamheten, medan hans demokratiska tänkande i alltför hög grad kommit i bakgrunden. Förhoppningsvis kan symposiet i Bø och denna påföljande temasektion bidra till uppmärksamheten förskjuts och att diskussionen om arvet efter Girard tar ny fart.

Vid sidan av temasektionen har vi också en välmatad och teoritung avdelning med fria artiklar. En av dessa, som jag redan hänvisat till ovan, är Henrik Kaare Nielsens ”Identity and Politics in Late Modernity”. Han tar utgångspunkt i en bred teoretisk diskussion om det senmoderna samhällets i vissa avseenden nya politikformer, vilka i hög grad är grundade på verkliga eller föreställda identiteter. Kaare Nielsen syntetiserar och sammanfattar de relevanta dragen i denna breda, mångfacetterade och intrikata diskurs. Därigenom lägger han grunden för en förståelse av de samtida (kultur)politiska fenomen och idéer, som Sverigedemokraterna är ett aktuellt exempel på. Men, det politiska arbetet med att diskutera och förhandla om individers och gruppers identiteter går inte att undkomma, även om spåren av vissa av de senaste årens s.k. identitetspolitiska formeringar är förskräckande. Problemet och den stora uppgiften, menar Kaare Nielsen är att underifrån och med djup förankring i det civila samhället skapa en identitetsplattform av universell prägel, där alla kan finna ett fäste. Detta ”presupposes a complex and delicate mediation between the particular and the universal in identity-based processes of politicization”, framhåller han. Här kan kulturen och kulturpolitiken spela en viktig roll; det är Kaare Nielsen övertygad om. Inte minst i att skapa möjligheter för progressivt konstnärligt arbete med sådana processer som både medel och mål.

En annan artikel som också strävar efter att syntetisera och dra slutsatser av en avancerad teoretisk diskurs är Dariush Moaven Dousts bidrag ”Konvergerande rum, immateriellt arbete och kulturpolitik”. Doust tar fatt i en teoretisering av den samtida kapitalismens förändrade produktionssätt. Den mångomtalade övergången från det gamla industrisamhället, som byggde på produktion av materiella varor till kunskapssamhället, där den immateriella produktionen av idéer och kunskaper får en mycket mer framträdande roll, koncipieras i hans artikel i begreppet ”den kognitiva kapitalismen”. Inspirationen hämtar Doust bland annat från den italienska autonomistskolan som har välförgrenade rötter hos Karl Marx, som redan i slutet av 1850-talet resonerade om det ”generaliserade intellektet” som en avgörande produktivkraft i framtiden.

De båda författarna till det sista teoritunga bidraget, Anita Kangas och Geir Vestheim, från Jyväskylä respektive Bø, har i flera år i olika sammanhang pläderat för och arbetat med institutionell teori i analysen av kulturpolitiken i de nordiska länderna. I den här artikeln, “Institutionalism, cultural institutions and cultural policy in the Nordic countries”, vill de sammanfatta och precisera grundvalen och innehållet i denna teoretiska ansats och visa hur fruktbar den är enligt dem. Det sker i flera avgränsade steg. Inledningsvis diskuterar författarna institutionsbegreppet i relation till organisationsbegreppet och hur dessa behandlats i sociologisk teori. Nästa steg tas genom ett koncentrerat referat av de tre vanligaste varianterna av institutionell teori, nämligen ”rational choice”, ”historisk institutionalism” och ”sociologisk institutionalism”. Här granskar författarna ingående till exempel det centrala begreppet om institutioners ”stigberoende”. I det tredje steget prövar författarna sitt teoretiska grepp på kulturpolitiken i några nordiska länder. Eller, för att vara exakt, de undersöker hur olika forskare har använt det institutionalistiska angreppssättet i empiriska analyser. Nästa steg vänder så att säga på steken och Kangas och Vestheim för ett rent teoretiskt resonemang om värdet av den institutionella analysen av kulturinstitutioner. Här varnar de bland annat för den lurande faran av deterministiska tolkningar som kan bli följden av ett alltför strikt och stelbent användande av stigbereonde-begreppet. Artikeln utgör otvivelaktigt ett viktigt bidrag till teoridiskussionen i kulturpolitikforskningen, alldeles oavsett vad man kan tycka om institutionell teori. Som framgått ovan finns det andra, både konkurrerande och kompletterande, teoretiska riktningar som kan ha mycket viktiga insikter att bidra med.

Geir Vestheim är, av en händelse, en flitig deltagare i det här numret. Det är nämligen han som svarar för anmälningen av en engelsk avhandling, på engelska, om norsk kulturpolitik av en norsk forskare. Avhandlingen heter ”Norwegian Cultural Policy: A Civilising Mission” och är skriven av Egil Bjørnsen och framlagd vid Universitetet i Warwick i somras. Vestheims granskning av denna intressanta text avslutar det här sista numret på papper.

Nytt eller gammalt, abstrakt teori eller konkret historia – förhoppningsvis finns det mycket i detta nummer, som kan tillfredsställa olika intressen och smakriktningar.

God läsning!

Anders Frenander

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon