Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Proggen revisited: politik och andra praktiker

Ulf Lindberg är docent i svenskämnets didaktik med inriktning mot kultur och medier vid Malmö högskola, och före detta musikhusaktivist

Musik och politik hör ihop. Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980, av Alf Arvidsson; Musikhus i centrum. Två lokala praktiker inom den svenska progressiva musikrörelsen: Uppsala Musikforum och Sprängkullen i Göteborg, av David Thyrén.

Sjuttiotalets svenska proggmusik lever. Nuets många musikfestivaler bygger vidare på arvet från den första Gärdesfesten 1970. Band man trodde var utdöda återförenas, ger konserter, säljer skivor. Nostalgiska återblickar sträcker sig ända in i den dåvarande arvfiendens läger. ”Det finns inget jag önskar mig mer än ett radikalt band som ifrågasätter min Östermalmstillvaro, den här liknöjdheten. En ’medelklassdimma’ råder över allting” säger Lars Nylin, chefredaktör på branschorganet Musikindustrin i en TT Spektra-producerad artikel med titeln ”Lågkonjunktur även för popvänstern” (2009-04-01).

Naturligtvis skrivs det också böcker om rörelsen. Redan då den existerade bröt Johan Fornäs mark med sin undersökning av musikrörelsen som motoffentlighet (1979) och avhandling om Tältprojektet (1985). Under 00-talet har Håkan Lahgers uppseendeväckande insiderskildring Proggen – Musikrörelsens uppgång och fall (1999) under 00-talet följts av Bengt Eriksson, Mia Gerdin och Stefan Wermelins 99 proggplattor 2006 och The Encyclopedia of Swedish Progressive Music, sammanställd av Tobias Pettersson och Ulf Henningsson 2007. De senaste tillskotten är två 400-sidiga akademiska arbeten, som kom i fjol och belyser rörelsen ur vitt skilda aspekter. Det ena är Umeåetnologen Alf Arvidssons Musik och politik hör ihop. Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980, det andra David Thyréns avhandling i musikvetenskap, Musikhus i centrum. Två lokala praktiker inom den svenska progressiva musikrörelsen: Uppsala Musikforum och Sprängkullen i Göteborg. Båda böckerna kan sägas göra upp med den inbitna bilden av proggrörelsen som flummiga musikpoliser. I stället markeras de skillnader som fanns i fråga om lokala praktiker, musikaliska preferenser och politiska sympatier.

Ur ett internationellt perspektiv var den svenska musikrörelsen i flera avseenden unik. Hur kom det sig? En annan påträngande fråga är hur en numerärt så liten rörelse som det handlade om kunde få ett så starkt inflytande över svenskt musikliv. Hur gick det till att Grammisgalan lades ner ett antal år, Ungdomsradion togs över av rörelseaktivister och musik med politiska texter kunde sälja upp emot 100 000 skivor (Nationalteaterns Livet är en fest)? Det svar som Arvidsson och Thyrén formulerar handlar om ett komplext samspel mellan många faktorer. Några nyckelord är stigande välstånd (?rekordåren”), stora ungdomskullar, utbildningsexplosionen, folkligt missnöje med socialdemokratins samhällsbygge, ett hierarkiskt kulturliv, radiomonopolet, arvet från folkrörelserna, framväxten av nya statliga stödorganisationer på kulturens område, krav på kulturarbetares medvetenhet om och engagemang i världen, 60-talets ”öppna konst”, ”nya vänster” och amerikanska folkmusikvåg, ungdomars ökade musikkonsumtion och uppkomsten av ett ”kommersiellt tomrum” i svensk musik kring 1970. Thyrén betonar (i likhet med Leif Nyléns Den öppna konsten, 1998) proggrörelsens trådar till 60-talets estetiska avantgarde, ungdomskultur och tilltagande politiska radikalism. Arvidssons palett är rikare men lider å andra sidan av en tendens att addera agenter utan att värdera dem inbördes.

Musik och politik hör ihop är egentligen inte en bok om proggrörelsen. Den syftar till att ”beskriva de tidstypiska mönstren för hur musik och politik länkades till varandra” (s 9) – eller, med en annan formulering, hur ”politiskhet” konstruerades under perioden. Det innebär en bredd, som boken lever upp till även om fokus i praktiken ligger på proggen. Arvidsson har mycket att säga, inte bara om folk- och populärmusik, utan också om hur ”vänstervågen” påverkade och påverkades av jazz och konstmusik. Och argumentationen kring politisk musik undersöks kongenialt, i huvudsak med hjälp av diskursanalys och Bourdieus teorier om sociala fält.

De inledande kapitlen visar bl a hur annorlunda det svenska musiklivet såg ut före proggrörelsen. Under 60-talet är fortfarande konstmusiken privilegierad, men den kritiseras i växande grad för elitistisk isolering, en diskussion som levandegörs med välvalda citat. Även om konkurrerande musikformer som jazz, seriös populärmusik och folkmusik också väckte invändningar av olika slag, kom dessa att, som Arvidsson skriver, ta över som ”den intellektuella ungdomens centrala musikområde”. Proggrörelsen betydde att det uppstod ”ett självständigt fält, där de alternativa och politiska dimensionerna kunde renodlas”. Men framgången skapade också problem: ju fältlikare mekanismer, desto större krav på en professionalism som strider mot det ideella arbete en folkrörelse bygger på. Skulle rörelsen fungera som ett anarkistiskt alternativ till den kommersiella musiken eller sträva mot att bli en hegemonisk, socialistisk kulturrörelse? Sådana motsättningar kom att visa sig olösliga och bäddade för rörelsens fall. I början av 80-talet hade proggen också musikaliskt spelat ut sin roll. Här kan punken (som behandlas lite styvmoderligt av Arvidsson) med sin blandning av autentiskt och artificiellt, svenskspråkig samhällskritik och självbespegling, do it yourself-estetik och medieberoende ses som en övergångsform till ett tillstånd vi nu betraktar som normalt.

Hur konstruerades då ”politisk musik” under perioden? Som Arvidsson visar togs både textuella, kontextuella, intentionella och performativa argument i bruk. ”Innehållet” i en sång var naturligtvis viktigt, framför allt som det avlästes i texten. Men också musikens ursprung (om det inte rörde sig om egna låtar), musikernas skivbolagstillhörighet och vilka scener de uppträdde på tillmättes politisk betydelse. Detsamma gällde tolkningen av musikernas avsikter, som värderades med hjälp av långtgående äkthetskrav. Slutligen handlade det om musikens förmåga att mobilisera publiken, något som var betydligt enklare att avgöra vid konserter än i fråga om fonogram.

Arvidsson undersöker också vilka artistroller som framstod som acceptabla inom proggrörelsens ramar. Han finner att man kunde fungera som animatör, dvs igångsättare av publika egenaktiviteter; som aktivist, för vilken musiken primärt var ett medel att medvetandegöra; eller också som alternativ artist, någon som förblev sig själv trogen men stod för ett jämlikt tilltal, ibland som språkrör för någon samhällsgrupp. Ser man till de subjektspositioner som odlades i texterna blir rösterna många: (förorts)ungdom, samhällskritiker, pedagog, socialist, agitator, filosof, feminist, arbetare, missanpassad, satiriker. En och samma grupp kunde dessutom, som Arvidsson påpekar om Blå Tåget, tala ur flera olika positioner. Diskussionen omfattar även kvinnopositioner, förebildliga artister och praktiserande av socialistisk etik, något som inte alla musiker omfattade lika entusiastiskt.

Thyréns avhandling bygger även den på ett omfattande, delvis opublicerat källmaterial. Hos Arvidsson träder musikskaparna tydligare fram än aktivisterna; här är det som titeln anger tvärtom. Vad Thyrén är ute efter är ”hur gemenskaper formades och utvecklades runt musik” i proggrörelsen. För ändamålet har han valt att göra en fallstudie som omfattar de två största musikhusen, Uppsala Musikform och Sprängkullen i Göteborg, under en period som sträcker sig något längre än Arvidssons och har ANC-galan 1985 som slutpunkt. Det är ett rimligt val, bl a med tanke på rörelsens ideologiska spännvidd.

Det är alltså som social rörelse proggen träder fram, nära förbunden med men skild från kvinnorörelsen och teatergrupperna. Optiken avspeglas i teorivalet som bl. a. använder Alberto Meluccis teorier om sociala rörelser, brittisk etnomusikologi och tysk offentlighetsteori och (liksom Arvidssons) inkluderar genusaspekter. I grunden rör det sig dock om en utpräglat empirisk studie, som – efter inledande översikter av rörelsens bakgrund och infrastruktur – ställer Uppsala Musikforum mot Sprängkullen punkt för punkt: kontexter, aktörer, kollektiva skivprojekt, självbild, musikaliska stilpreferenser, politiska ideologier, offentlighetsformer och kommunikationssammanhang.

Det leder ibland till intressanta resultat. Så kan Thyrén avvisa föreställningar om att husen skulle ha varit ”styrda” av olika vänstergrupper – SKP respektive KFML(r). Det rimmar, som han själv påpekar, med att rocken i gruppernas ögon var suspekt medan den hade en stark ställning i båda musikhusen. I Sprängkullens fall tycks medlemskap snarare ha varit ett alternativ till partianslutning. Mindre överraskande framstår de båda musikhusen i väsentliga delar som representanter för två städer av mycket olika karaktär, den ena student-, den andra arbetarpräglad. Uppsala Musikforum var det mindre (som mest 4500 medlemmar) och drevs länge av ett kompisgäng, som ville skapa ett subkulturellt alternativ till studentnationerna och fick draghjälp av kommunen, Kulturrådet och Rikskonserter. Thyrén talar om forumet som ”egentligen redan från starten närstående etablissemanget”. I fokus stod gemenskap och ”alternativ musik i alla genrer”, vilket avspeglas i både politisk plattform, konsertutbud och skivprojektet Bygg ett eget Musikforum.

Sprängkullen i Göteborg växte fram ur en annan, mer klassblandad bakgrund med sin bas i fritidsgårdar, rockmusik och allaktivitet. Erfarenheter från Hagahuset, ett allaktivitetshus som efter hårda strider stängdes 1972, lade grunden för ett annorlunda, stridbart förhållande till kommunala myndigheter, ett åtminstone ideologiskt avvisande av bidragsberoende och en hård drogpolicy (samtidigt som man utvecklade goda relationer till Musikvetenskapliga institutionen under den musiksociologiskt intresserade professorn Jan Ling). Thyrén konstaterar att Sprängkullen ”omedelbart” fick ”en ledande roll”, och väsentliga delar av rörelsens apparat, bl a tidningen Musikens Makt, koncentrerades snart dit. Vid 70-talets mitt var medlemsantalet ca 8500, de flesta i 20-30-årsåldern. Nyckelpersonerna var män, liksom i Uppsala; kvinnorna återfanns i arbetsgrupper och caféverksamhet. Även på Sprängkullen finner Thyrén ett homologt förhållande mellan samlingsskivan Nacksving – ett samlat grepp från Götet, strävan att bygga en professionell, socialistisk motoffentlighet och utbudet av konserter. Medan Uppsalas musikaliska profil i tur och ordning premierade folk- och världsmusik, rock och jazz, satsade göteborgarna framför allt på rock och visor. Men i båda fallen presenterades ett brett stilspektrum, och med tiden kom husen att likna varandra i flera avseenden – alkoholförsäljning, minskad politisering, musikalisk mångfald, öppenhet för nya stilar (t ex punken) och kvinnliga och utländska artister.

En svaghet som gäller båda böckerna men särskilt Thyréns är upprepning av information. Delvis är den väl avsedd att öka läsvänligheten, delvis en effekt av den valda dispositionen. Hur som helst stör den. Däremot har jag inte mycket att invända mot de bilder som tecknas. Tillsammans lägger Arvidsson och Thyrén en värdefull grundplåt för djärvare sätt att närma sig perioden på. Personligen skulle jag välkomna en studie som vågade fråga sig om det inte under ytan på 60- och 70-talets sociala rörelser fanns något annat som förenade dem, ett slags kännande och tänkande som ännu inte funnit sin egen språkliga form. Jag tänker på ett slags energi, en lättrörlighet mellan sociala relationer, estetik och politik och en optimism av helt annan karaktär än 50-talets, som inriktade sig på att lämna kriget och knappheten bakom sig och i begränsad omfattning ifrågasatte de konventioner som gällde i ett hierarkiskt samhälle där det fortfarande gällde att bli vuxen så fort som möjligt. Det är inte så att uppslag saknas i någon av de båda böckerna, men de tas inte riktigt till vara. Arvidsson framkastar tanken att proggen inte bara var ett auktoritetsuppror, utan också handlade om ”ett mer generellt ifrågasättande och sökande”. Och Thyrén refererar Meluccis tanke att sociala rörelser när de formerar sig tvingas uttrycka sig i former som redan etablerats och som inte nödvändigtvis korresponderar med ”innehållet i de framväxande konflikterna”. Jag föreställer mig att äldre kulturteoretiker som Raymond Williams och Thomas Ziehe och begrepp som ”structures of feeling” (Williams), ”kulturell friställning” och ”sökrörelser” (Ziehe) kunde vara behjälpliga med att sätta ord på detta innehåll och belysa hur ”vänstervågen”, genom att göra rent hus med en nedärvd enhetskultur, ironiskt nog kom att röja mark för det individualistiska och identitetspolitiska 80-talet.

Bibliografi

Arvidsson, Alf (2008). Musik och politik hör ihop: diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980 . Möklinta: Gidlund.

Thyrén, David (2009). Musikhus i centrum: två lokala praktiker inom den svenska progressiva musikrörelsen: Uppsala Musikforum och Sprängkullen i Göteborg . Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2009.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon