Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Intentionala objekt: några logiska synpunkter

Universitetslektor, STL-CNRS/Department de Philosophie, Université Lille

E-post: tero.tulenheimo@univ-lille3.fr

Tero Tulenheimo is associate professor (maître de conférences) in the Department of Philosophy at the University of Lille. His research areas are mathematical logic and philosophies of logic and language. He has published articles on dependence and independence in logic, game-theoretical approaches to logic, semantics of modal and temporal concepts, the notion of negation, and de objecto attitudes

  • Side: 304-313
  • Publisert på Idunn: 2013-12-09
  • Publisert: 2013-12-09

Tero Tulenheimo: Intentional objects – some logical points of view

We aim to formulate a theory according to which an intentional attitude may have a definite object which however need not be real in any sense. We take as our starting point the view according to which intentional attitudes involve relations between existent and possibly non-existent objects. This position is not only counterintuitive in attributing reality to non-existent things, but it is also of limited applicability, as often intentional attitudes have general propositions for their content. We proceed to discuss Hintikka’s theory which analyzes attitudes via the notion of context (scenario, possible world) compatible with the attitude. On this view, the propositional content of an attitude may concern any objects or object types without thereby being committed to the actual existence of such objects; their existence only needs to be compatible with the attitude. The question remains what logical resources are needed in order to express that an agent’s attitude is definite but need not actually exist. In particular the de dicto reading of ‘Jacob belives that a witch is looking for Isac’ does not preclude distinct witches in distinct scenarios. We show that by notationally distinguishing syntactic subordination and semantic dependence, the desired sorts of de objecto attitudes become expressible.

Keywords: de objecto, independence-friendly logic, intentional object, non-existent object, possible worlds semantics, propositional attitude

Tillstånd som tro, hopp, önskan, övertygelse eller rädsla kan vara riktade mot bestämda objekt som inte existerar. Hur kan vi slippa det ontologiskt tvivelaktiga antagandet att sådana tillstånd är relationer mellan existerande och icke-existerande ting?

Inledning

Man har ofta falska övertygelser. Vissa tillstånd eller attityder har nästan automatiskt ett orealiserat innehåll. Då man hoppas eller är rädd för att något ska inträffa, handlar det om ens strävan att åstadkomma eller undvika ett sakförhållande – och man strävar ju inte efter något som redan finns till hands, i alla fall inte om man vet att så är fallet. Vissa tillstånd är i själva verket faktiva (om man t.ex. vet att det regnar, så regnar det), men det finns ingenting begreppsligt problematiskt med idén om icke-faktiva tillstånd. Ens övertygelse att det regnar utesluter på intet sätt att det inte regnar.

Medan vi inte har några särskilda problem med att beskriva vad det innebär att våra ‘propositionella attityder’ kan ha orealiserade innehåll, finns det ett relaterat problem som verkar svårt att lösa: problemet med intentionala objekt. Ett tillstånd angår nämligen ofta – dock inte systematiskt – ett eller flera ting vilka kan sägas vara dess objekt. Å andra sidan är det ingalunda nödvändigt att sådana objekt verkligen finns. Ett barn kan vara övertygat om att jultomten ska komma på besök; någon som inte känner till matematikens historia under 1900-talet kan tro att Nicolas Bourbaki var en oerhört produktiv matematiker intresserad av matematikens grundvalar; och man kan hålla för sant att kung Artur älskade Guenever. Vad kan det betyda att ett tillstånd är riktat mot ett bestämt ting som inte existerar? Vi ska se att det är just kombinationen av dessa två faktorer – icke-existerande och bestämdhet – som förorsakar det logiskt viktigaste begreppsliga problemet med intentionala objekt.

Att kunna kasta ljus över problemet med intentionala objekt är viktigt, inte bara för att förstå antaganden bakom vardagsspråket, utan särskilt ur en filosofisk synvinkel: forskare med olika utgångspunkter från analytisk medvetandefilosofi till fenomenologi litar i sitt teoribygge på begreppet intentionalt objekt. Det är således rätt genant om man inte ens har klart för sig den logiska formen av påståenden om sådana objekt.

Intentionalitet som relation: en misslyckad analogi

Om Maria faktiskt är gift med Jakob, så kan det inte hända att antingen Maria eller Jakob inte finns. I fråga om extensionella relationer – förhållanden som endast kan råda mellan ting som finns i en och samma kontext – kan vi utgående från en relationell premiss ‘a står i relation R till b’ dra slutsatsen att de relaterade objekten a och b finns till. En hel del verb i vardagsspråket uttrycker sådana förhållanden, t.ex. äta, skaka hand med, ge någonting åt någon. Å andra sidan kan jag vara övertygad om att jultomten knackar på dörren, eller tro att Guenever var gift med kung Artur, eller veta att Platon var en grekisk filosof. I inget fall är jag berättigad att dra slutsatsen att de nämnda individerna finns. I det sista fallet stämmer det nog att individen fanns, men faktumet består att i nuläget existerar Platon inte. Ska man då säga att dessa exempel handlar om en relation mellan mig och vissa icke-existerande objekt?

Medan det går att leka med tanken om oanalyserbara förhållanden mellan existerande och möjligen icke-existerande ting (t.ex. relationen som x bär till y om och endast om x är övertygad om att y knackar på dörren), finns det diverse skäl att motsätta sig en sådan idé. För det första, de flesta filosofer skulle gärna undvika en ontologisk liberalism karakteristisk för tänkare som Meinong:1 om det går att slippa antagandet av objekt som inte existerar men ändå finns till, skulle det – förutsatt att detta inte leder till ytterligare absurditeter – verka förnuftigt att åtminstone provisoriskt lämna åsido den ontologiskt liberala teorin. För det andra är det helt enkelt alltför förenklat att analysera uttryck för propositionella attityder i analogi med uttryck för extensionella relationer: dessa uttryck står inte först och främst för förhållanden mellan två eller flera objekt. Våra tre exempel ovan har inte formen ‘a är relaterad till b’ eller formen ‘a är relaterad till b och c’. I stället är deras logiska form ‘a förhåller sig till p så och så’, där p står för ett satsinnehåll (en proposition). Enligt satsen ‘Jag är övertygad om att jultomten knackar på dörren’ förhåller jag mig till innehållet jultomten knackar på dörren på ett visst sätt, nämligen på det sätt som är karakteristiskt för övertygelse. Accepterar man Jaakko Hintikkas analys av propositionella attityder,2 kan detta förklaras på följande sätt.

Propositionella innehåll och multikontextualitet

Nästan alla satser som förekommer i vardags-språket är kontingenta: de är sanna i vissa kontexter (scenarion, situationer, möjliga världar) och falska i andra.3 Somliga semantiskt enkla satser har den ytterligare egenskapen att deras sanningsvärde i en kontext k beror på ingenting annat än kontexten k själv. Huruvida satsen ‘Maria äter ett äpple’ eller ‘Det finns enhörningar’ är sann i en kontext k beror uteslutande på vad Maria gör i k respektive vilka slags objekt hör till k. Det finns emellertid gott om konstruktioner som kan användas för att bygga upp satser vilkas semantik blir mer komplicerad: deras sanningsvärde i en kontext beror även på vad som är fallet i andra kontexter. Exempel på sådana konstruktioner är konditionalis, olika uttryck för modaliteter (t.ex. möjlighet, nödvändighet) och just uttryck för propositionella attityder (t.ex. tro, hopp, önskan, övertygelse, rädsla). Teorin som utgår från att semantiken hos sådana uttryck ska förtydligas i termer av olika ömsesidigt uteslutande alternativa kontexter ska här kallas för den ‘multikontextuella teorin’. I litteraturen brukar man hellre tala om möjlig-världs-semantik. Denna rätt megalomaniska term med en viss metafysisk klang kan vara vilseledande.4 Idén är i alla fall att använda sig av resonemang kring olika alternativa scenarion – sakförhållanden förenliga med vissa givna omständigheter – på ett sätt som vi är alldeles bekanta med redan i vårt vardagliga liv när vi reflekterar över vad vi kunde ha gjort annorlunda eller vilka alternativ som står öppna för oss i en situation.

Förutsatt att det inte regnar under de rådande omständigheterna (kontext k), kan man inte på basis av blotta kontexten k avgöra sanningsvärden av satsen ‘Om det inte regnade, skulle jag ta en promenad’. Det en följd av vad denna sats betyder att dess sanningsvärde i kontexten k beror på ett bestämt sätt på en hel mängd K av andra kontexter; vilka kontexter som utgör mängden K beror i sin tur delvis på semantiken hos uttrycken i fråga och delvis på kontexten k som fungerar som utgångspunkt för diskussionen. Enligt satsen promenerar jag i alla de kontexter som tillhör mängden K och i vilka det inte regnar.

Vad uttrycken för propositionella attityder beträffar, beter de sig semantiskt på ett likadant sätt. Betydelsen av satsen ‘Jakob tror att jultomten knackar på dörren’ ska analyseras i termer av alla de kontexter som är förenliga med vad Jakob tror – förenliga med hans trostillstånd i allmänhet. Vanligtvis lämnar ens trostillstånd utrymme för en stor mångfald av olika scenarion; vore det inte så, skulle detta betyda att trostillståndet är absolut bestämt i minsta detalj. Låt oss reflektera över de följande scenariona: (1) Jakobs far knackar på dörren och jultomten ska komma senare; (2) det är Jakobs far till-sammans med jultomten som knackar på dörren; (3) jultomten knackar på dörren men försvinner omedelbart efter att dörren öppnats; (4) Jakob har hört fel, ingen har knackat på dörren, men detta till trots står jultomten bakom dörren; (5) jultomten är en sagovarelse och kan inte möjligen knacka på dörren. Enligt Hintikkas semantiska analys ska satsen ‘Jakob tror att jultomten knackar på dörren’ betraktas som sann om i alla scenarion förenliga med Jakobs tro knackar jultomten på dörren, annars är den falsk. Alltså om en eller flera av kontexterna (1), (4) och (5) är koherenta med Jakobs tro, så är satsen falsk. Å andra sidan om mängden av scenarion förenliga med hans tro består av (2) och (3), så är satsen sann. På samma sätt kan det konstateras att satsen ‘Jakob tror att jultomten finns’ är sann om (1), (2), (3) och (4) utgör mängden av scenarion koherenta med Jakobs tro, medan den är falsk om kontexten (5) är förenlig med allt vad han tror. Det ska understrykas att sanningen hos satsen ‘Jakob tror att jultomten finns’ ingalunda är i konflikt med faktumet att i verkligheten finns jultomten inte: de rådande omständigheterna behöver ej vara bland de kontexter som är förenliga med Jakobs tro.

Fördelar med den multikontextuella teorin

Analysen av propositionella attityder i termer av deras propositionella innehåll gör oss mindre benägna att postulera icke-existerande intentionala objekt. I exemplen ovan motsvarar innehållen jultomten knackar på dörren, Guenever var gift med kung Artur och Platon var en grekisk filosof helt möjliga sakförhållanden – det går att föreställa sig att de skulle vara realiserade (i alla fall om man inte ifrågasätter statusen av ‘jultomten’, ‘kung Artur’ och ‘Guenever’ som singulära termer av något slag). Om ett innehåll råkar röra några särskilda objekt – som är fallet med dessa exempel – så måste nog dessa objekt finnas i alla kontexter förenliga med den relevanta attityden. Om attityden inte är faktiv, så finns de aktuella omständigheterna inte nödvändigtvis bland dessa kontexter och det följer ingalunda att objekten finns i verkligheten. Att jultomten skulle finnas om saker verkligen var som de enligt Jakobs tro är, medför ej att jultomten finns. Det medför enbart att jultomten skulle kunna finnas, och mer specifikt att jultomten finns i vissa kontrafaktuella scenarion, nämligen scenariona förenliga med Jakobs tro.

Idén om intentionala tillstånd som relationer mellan existerande och möjligen icke-existerande ting kan formuleras utgående från två alternativa antaganden, det ena starkare än det andra. Antingen kan man i Meinongs anda anta att det finns – verkligen finns i vår värld – inte bara existerande entiteter (såsom Jakob) utan även icke-existerande objekt (såsom jultomten); i samband med en intentional relation av a till b skulle alltså b kunna vara ett ting som finns men inte existerar. En smula svagare tes skulle hålla med den multikontextuella teorin att objekten som finns i kontexten k 2 finns i ingen bemärkelse i kontexten k 1, och vice versa, medan den samtidigt skulle göra gällande att det kan finnas sanningar av typen ‘a är relaterad till b’ där a och b hör till distinkta kontexter. Även den senare synpunkten är ontologiskt tvivelaktig, för den förutsätter att i en kontext k ett objekt kan förhålla sig till ett objekt som ur synvinkeln av kontexten k är icke-existerande.5 Genom att skilja mella olika kontexter i vilka olika ting finns, och genom sin analys av det propositionella innehållet i förhållande till olika kontexter, slipper den ovan skisserade multikontextuella teorin om propositionella attityder de absurditeter om icke-existerande objekt som den relationella teorin leder till. Jakob kan mycket väl ha ett intentionalt tillstånd angående jultomten; detta innebär endast att Jakobs tro inte utesluter möjligheten av ett sådant sakförhållande där jultomten finns. I vår värld står den verkliga Jakob inte i en relation till den overkliga jultomten. På samma sätt kan Maria vara övertygad om att Guenever var gift med kung Artur och veta att Platon var en grekisk filosof: innehållen Guenever var gift med kung Artur och Platon var en grekisk filosof är alltså förenliga med hennes övertygelse respektive kunskap, vilket inte innebär att Guenever eller kung Artur har funnits i verkligheten eller att Platon verkligen finns för tillfället (det innebär nog att Platon har funnits, därför att kunskap är en faktiv attityd).

Den multikontextuella teorin om propositionella attityder har alltså ontologiskt den fördelen att man kan – eller i alla fall verkar kunna – undvika vissa rätt absurda filosofiska positioner utan att därmed förneka faktumet att det finns intentionala tillstånd.

Vi har sett att åtminstone i viss mån kan påståendena om intentionala tillstånd analyseras multikontextuellt, utnyttjande idén om propositionella innehåll. Utöver att undvika de ontologiskt absurda konsekvenserna av den relationella synpunkten, har denna teori en systematisk fördel. Det är nämligen uppenbart, vad än man tänker om intentionala objekt, att sådana tillstånd som tro, övertygelse, kunskap, hopp o.s.v. inte i allmänhet kan analyseras relationellt. Att alla sådana tillstånd orienterar sig mot ett eller flera objekt skulle vara en alldeles falsk generalisering. Maria kan t.ex. hoppas att det finns enhörningar, tro att det inte finns gripar, eller vara övertygad om att för varje örn finns det en grip som flyger snabbare. De motsvarande innehållen det finns enhörningar, det finns inga gripar och för varje örn finns det en grip som flyger snabbare helt enkelt inte angår något särskilt objekt. I stället för att vara singulära är de allmänna propositioner. En relationell teori om tillstånd som tro o.s.v. kunde inte möjligen tillämpas i de här fallen. Den multikontextuella teorin å andra sidan har inga som helst problem med dessa exempel: Maria har attityden i fråga om det relevanta allmänna innehållet är realiserat i alla med attityden förenliga kontexter. För att kunna tänka att den relationella teorin har allmängiltighet i samband med tillstånd som tro o.s.v. ska man antingen förbise en rad uppenbara exempel (tillstånd som har att göra med ett allmänt innehåll) eller vara mycket dålig på att göra logiska skillnader (försöka tvinga allmänna innehåll under samma begreppsliga mönster som de singulära innehållen).

Man behöver alltså i alla fall någonting utöver den relationella teorin – hur liberal man än är ontologiskt. Om man inte kan poängtera något fel med den multikontextuella teorin, skulle det verka förnuftigt att ta denna teori till utgångspunkt. Finns det något fel i teorin då? Ja, man kan med rätta fråga om vi inte har förlorat idén om tillstånd orienterade mot objekt genom att adoptera synen om tillstånd med propositionella innehåll. Även om den förra idén inte har allmängiltighet i fråga om tillstånd av den typ vi här sysslar med, finns det nog särskilda fall där en attityd mycket väl kan sägas ha ett objekt. Vilka svårigheter har den multikontextuella teorin då i detta avseende?

Tillståndets objekt och olika typer av innehåll

Låt oss återkomma till satsen ‘Jakob tror att jultomten knackar på dörren’. Enligt teorin vi håller på att diskutera är denna sats faktiskt sann om den enklare satsen ‘Jultomten knackar på dörren’ är sann i alla kontexter förenliga med Jakobs tro. Å andra sidan har varje kontext i princip sina egna referentiella relationer, så att det behöver inte finnas något särskilt förhållande mellan det objekt som uttrycket ‘jultomten’ står för i kontexten k 1 och objektet till vilket uttrycket ‘jultomten’ refererar i kontexten k 2. Men i så fall betyder satsen ‘Jakob tror att jultomten knackar på dörren’ enligt vår semantik inte att ett bestämt objekt, jultomten, finns i alla med Jakobs tro förenliga scenarion – utan att i var och en av dessa kontexter finns det någon som heter ‘jultomten’ och som knackar på dörren. Det behöver ej finnas en bestämd entitet som i alla dessa kontexter heter ‘jultomten’. Vad vi har vunnit med att vi inte postulerat att jultomten i någon bemärkelse finns i verkligheten har vi förlorat i att enligt vår analys handlar satsen ‘Jakob tror att jultomten knackar på dörren’ om ingen bestämd sagovarelse.

Man skulle kunna försöka undvika det ovannämnda problemet genom att hävda att egennamn och liknande uttryck – såsom ‘jultomten’, ‘kung Artur’ och ‘Platon’ – rent definitionellt står för ett och samma objekt i alla kontexter där de överhuvudtaget står för någonting. Singulära termer med denna egenskap brukar kallas för rigida designatorer.6 I den samtida språkfilosofin är idén att egennamn beter sig som rigida designatorer väldigt utbredd. Å andra sidan förutsätter själva formulationen av denna idé att bokstavligen ett och samma objekt kan befinna sig i diverse scenarion. En sådan syn på identitet i multikontextuella sammanhang kan ifrågasättas; i denna artikel finns det dock inte utrymme för att diskutera kritiken.7 I stället kan vi notera att även om man accepterade idén om egennamn som rigida designatorer, så skulle problemet med bestämda objekt av intentionala tillstånd bestå. Vad egennamn beträffar, ska vi i den här artikeln förbli neutrala i fråga om deras karaktär som rigida eller flexibla. Den multikontextuella teorin förutsätter ingetdera av dessa alternativ. Inom teorin finns det inget förhinder att anta att ett egennamn är en flexibel designator (d.v.s. att dess referent kan variera enligt kontexten). Och om man accepterar idén att ett och samma objekt åtminstone i princip kan befinna sig i distinkta kontexter – vilket vi alltså gör i denna artikel – så finns det utrymme även för rigida designatorer.

Satsen ‘Jakob tror att en häxa söker efter Isak’ kan läsas på olika sätt. Ett av dem gör gällande att en bestämd häxa söker efter Isak enligt vad Jakob tror. Vilken analys ska den multikontextuella teorin ge åt denna sats då? Att i alla kontexter som är förenliga med vad Jakob tror, söker en häxa efter Isak. Den generella satsen ‘En häxa söker efter Isak’ kan emellertid vara sann i olika scenarion av olika skäl. Kanske i k 1 är det häxan Anna som söker efter Isak medan i k 2 är det fråga om häxan Beatrice. Med andra ord resulterar den multikontextuella teorin spontant i en så kallad de dicto tolkning: enligt tolkningen i fråga är innehållet på Jakobs tro dictum ‘En häxa söker efter Isak’. Med logisk notation kan man förtydliga vad detta betyder:8

(1) Jakob tror att $x(x är en häxa och x söker efter Isak).

Som redan indikerat, står det ingalunda i motsättning till en sådan de dicto tolkning att det skulle finnas två kontexter k 1 och k 2, båda förenliga med Jakobs tro, vilkas vittnen till kvantifikatoren $x är distinkta (t.ex. Anna i k 1 och Beatrice i k 2).

Bland alternativen till det här sättet att förstå satsen ‘Jakob tror att en häxa söker efter Isak’ finns det den så kallade de re tolkningen: det finns – finns verkligen – en viss person som enligt Jakobs tro är en häxa som söker efter Isak:

(2) $x Jakob tror att (x är en häxa och x söker efter Isak).

I detta fall finns det då ett bestämt objekt som Jakobs tro väl kan sägas vara orienterad mot. Emellertid motsvarar denna tolkning inte heller vad vi letar efter. Enligt tolkningen i fråga handlar det om någon som befinner sig i de aktuella omständigheterna och som Jakob, korrekt eller inte, identifierar som en häxa med vissa övriga egenskaper. De re tolkningen gör alltså gällande att en och samma existerande person – t.ex. Cecilia – är en häxa och söker efter Isak i alla kontexter förenliga med Jakobs tro.

Våra kriterier för en lyckad analys av intentionala objekt är (a) att analysen inte ska förutsätta att sådana objekt finns i verkligheten och (b) att objektet av ett intentionalt tillstånd ska vara bestämt. De dicto attityder uppfyller det första kriteriet och de re attityder det senare, men ingendera typen lyckas uppfylla båda kriterierna. Är detta då ett reductio ad absurdum av den multikontextuella teorin? Måste vi acceptera – i frånvaro av bättre alternativ – att idén om intentionala tillstånd som riktade mot objekt bokstavligen förutsätter att sådana objekt finns i någon bemärkelse även om de inte behöver existera? Man ska inte dra för hastiga slutsatser.

De objecto attityder

De dicto och de re attityder – de typer av propositionella attityder som kan språkligt uttryckas genom satser av former ‘uttryck för attityd + $x’ respektive ‘$x + uttryck för attityd’ – har omfattande diskuterats i den språkfilosofiska litteraturen. Inom ramen för den multikontextuella teorin kan vi mycket väl tänka oss en situation där kontexter förenliga exempelvis med Jakobs tro har ett gemensamt drag, nämligen att en viss häxa, Cecilia, befinner sig i alla dessa kontexter och söker efter Isak. Det blir inte svårare att föreställa oss situationen om vi antar att häxan i fråga har ingen som helst verklighet, d.v.s. att Cecilia inte existerar i den aktuella världen (under rådande omständigheter). I ett sådant fall kan Jakob sägas tro att en bestämd häxa söker efter Isak. I exemplet har Jakobs tro alltså ett bestämt men icke-existerande objekt. Således finns det inget fel på förutsättningarna för den multikontextuella teorin med tanke på intentionala objekt: sammanställningar av kontexter som alla handlar om ett visst objekt, detsamma i alla dessa kontexter, är fullt möjliga inom teorin. Det som är problematiskt är att vi till synes saknar medel för att språkligt skilja attityder med ett bestämt och möjligen icke-existerande objekt från de dicto attityder å ena sidan och de re attityder å andra.

Låt oss kalla attityder med ett bestämt objekt (eller flera bestämda objekt) för de objecto attityder.9 En de objecto attityd är svagare än den motsvarande de re attityden, för objektet i fråga behöver ej finnas i verkligheten. Däremot är den starkare än den motsvarande de dicto attityden: den handlar om ett bestämt objekt och inte bara kravet att ett objekt av en viss typ ska finnas. Som indikerat med formlerna (1) och (2) ovan, skiljer sig de språkliga uttrycken för de dicto och de re attityder med avseende på de relevanta kvantifikatorernas räckvidd. I det förra fallet befinner sig existenskvantifikatorn $x inom räckvidden för konstruktionen ‘Jakob tror att’ (vilken i sin tur är semantiskt en allkvantifikator i förhållande till kontexter förenliga med Jakobs tro), medan i det senare fallet är situationen omvänd: konstruktionen ‘Jakob tror att’ ligger inom räckvidden för existenskvantifikatorn $x. Det kan verka svårt att se vad som borde göras med dessa två språkliga ingredienter så att den resulterande formeln skulle uttrycka den logiska formen av en de objecto attityd. I själva verket kan man ingenting göra om man inte förstärker uttrycksmöjligheterna på den vanliga logiska formalismen. Om kvantifikatorn $x kommer efter attityduttrycket, går det inte att utesluta möjligheten att kvantifikatorn har distinkta vittnen i distinkta kontexter; om den föregår attityduttrycket, så ska vittnet vara ett verkligen existerande objekt. Det intresserar oss förstås inte att förstärka den vanliga formalismen på något artificiellt sätt. Det behöver vi inte heller göra.

Ett av de mest grundläggande semantiska begreppen är kvantifikatorernas räckvidd. Vi har redan sett med exemplen på de dicto och de re attityder att den relativa räckvidden har semantiska konsekvenser. Som ett ytterligare exempel kan vi ta satsen ‘Alla behöver någon’. Den kan läsas på två sätt beroende på hur man ser på förhållandet mellan kvantifikatorer ‘alla’ ("x) och ‘någon’ ($y). Om ‘någon’ inte är bara syntaktiskt men även semantiskt underordnad ‘alla’, så kan satsens betydelse förtydligas genom formeln

"x $y (x behöver y).

I denna bemärkelse är satsen sann om för varje person a det går att finna en person b – beroende på a – så att a behöver b. Så är fallet om det finns t.ex. tre individer Jean, Marie och Dominique varav Jean behöver Marie, Marie behöver Dominique och Dominique behöver Jean. Satsen kan också tolkas annorlunda. Det är tänkbart att ‘alla’ skulle semantiskt befinna sig inom räckvidden för ‘någon’:

$y "x (x behöver y).

Den senare tolkningen är mycket starkare: satsen skulle vara sann om en och samma person skulle behövas av alla personer. Om förhållanden mellan Jean, Marie och Dominique är som beskrivits ovan, är satsen falsk i den senare bemärkelsen. Den skulle vara sann om Jean och Dominique båda behövde Marie, och Marie behövde sig själv.

Om vi alltså i de naturliga språken har (tolkningar av) satser där en kvantifikator är syntaktiskt men inte semantiskt underordnad en annan kvantifikator, kan man fråga sig om inte detta fenomen kunde vara av intresse på det logiska planet. Hintikka har med sina studier kring sin ‘IF logik’ bevisat att så är fallet.10 Om kvantifikatorn Q 2 ligger syntaktiskt inom räckvidden för kvantifikatorn Q 1, ska vi använda notationen (Q 2 / Q 1) för att indikera att detta till trots ligger Q 2 inte semantiskt inom räckvidden för Q 1, d.v.s. att den inte är semantiskt underordnad Q 1. Vad betyder detta då? Det betyder att kvantifikatorn Q 2 är semantiskt oberoende av kvantifikatorn Q 1 i den bemärkelsen att enligt sanningsvillkoret för satsen i fråga ska det semantiska värdet hos Q 2 inte variera med det semantiska värdet hos Q 1. Ett exempel ska förtydliga idén. Enligt formeln

"x ($y / "x) (x behöver y)

är alltså existenskvantifikatorn $y semantiskt oberoende av allkvantifikatorn "x: det finns ett vittne b 0 till $y så att för alla personer a gäller det att a behöver b 0. Det ska vara möjligt att välja vittnet på ett likformigt sätt: samma vittne i samband med alla värden av allkvantifikatorn. Det är då klart att i själva verket har formlerna "x ($y / "x) (x behöver y) och $y "x (x behöver y) samma sanningsvillkor. I detta fall har alltså uttrycksförmågan av vår formalism inte ökat genom möjligheten att skilja mellan syntaktisk och semantisk räckvidd. Det finns nog andra exempel där skillnaden är väsentlig.11 Bland dem finns just uttryck för de objecto attityder.

Det ska noteras att i de vanliga versionerna av den multikontextuella teorin finns det två semantiskt relevanta drag hos kvantifikatorer som "x och $x. Båda dessa drag bestäms av kvantifikatorers syntaktisk position i en sats. Å ena sidan är en sådan kvantifikator semantiskt bunden till det närmaste syntaktiskt föregående attityduttrycket: om det semantiska värdet hos attityduttrycket är en viss kontext k, så måste det semantiska värdet hos kvantifikatorn vara ett objekt som finns i kontexten k, inte i vilken kontext som helst. Å andra sidan är sådana kvantifikatorer semantiskt beroende av alla syntaktiskt föregående logiska uttryck, inklusive föregående attityduttryck. Dessa två aspekter är alltså automatiskt sammanbundna i de vanliga versionerna av den multikontextuella teorin, trots att det begreppsligt handlar om två skilda fenomen.

Med hjälp av den notation som introducerats ovan kan vi uttrycka att en existens-kvantifikator är semantiskt oberoende av ett syntaktiskt föregående attityduttryck:

(3) Jakob tror att ($x / Jakob tror att) (x är en häxa och x söker efter Isak).

Om denna formel ser litet konstig ut, beror detta på faktumet att kanske man inte är van vid att betrakta konstruktionen ‘Jakob tror att’ som en kvantifikator. Vad (3) betyder är att ett vittne till $x inte ska bero på vilken med Jakobs tro förenlig kontext som fungerar som semantiskt värde hos konstruktionen ‘Jakob tror att’. Om (3) ska vara sann, så måste det finnas en individ som är en häxa och söker efter Isak i alla kontexter som kan komma på fråga som ett semantiskt värde hos denna konstruktion – samma individ för varje kontext. Med andra ord: formeln (3) är ett språkligt uttryck för en de objecto attityd.

I formeln (3) är existenskvantifikatorn semantiskt oberoende i förhållande till konstruktionen ‘Jakob tror att’, men detta betyder absolut inte att (3) skulle vara likabetydande med formeln (2) som i sin tur uttrycker en de re attityd: medan prefixen "x ($y / "x) och $y "x har samma semantiska effekt, är detta inte så med prefixen ‘Jakob tror att ($x / Jakob tror att)’ och ‘$x Jakob tror att’. Orsaken därtill ligger i den förstnämnda aspekten i kvantorernas semantik – deras semantiska bundenhet till det syntaktiskt närmaste föregående attityduttrycket. Om man alltså modifierar existenskvantifikatorns syntaktiska position genom att sätta konstruktionen ‘Jakob tror att’ inom dess syntaktiska räckvidd – vilket man ska göra för att uttrycka en de re attityd – ska den inte endast vara semantiskt oberoende av attityduttrycket, utan dess semantiska värde måste vara ett verkligen existerande objekt. Om man i stället bara indikerar att existenskvantifikatorn inte ska vara semantiskt beroende på konstruktionen ‘Jakob tror att’, men låter den förbli syntaktiskt underordnad attitydkonstruktionen, så måste dess semantiska värde vara ett objekt tillhörande alla kontexter förenliga med Jakobs tro och inte i allmänhet ett verkligen existerande ting. Hintikka har diskuterat formler av form (3) uteslutande i förhållande till kunskap, vilket har medfört att han inte märkt hur de kan utnyttjas för att beskriva attityder med ett icke-existerande men bestämt objekt. Om Jakob nämligen vet att en bestämd häxa söker efter Isak, så existerar häxan nog faktiskt.

Konklusion

Vi hade som utgångspunkt att den relationella synpunkten på intentionala tillstånd har rätt kontraintuitiva följder i att den tvingar oss att postulera icke-existerande objekt som ändå finns till i en tillräckligt stark bemärkelse för att faktiskt existerande ting kan stå i relationer till dessa. Vi poängterade att medan tillstånd som tro, kunskap, hopp o.s.v. i vissa fall kan sägas rikta sig mot ett objekt, i andra fall har de för innehåll olika slags generaliseringar. Om man alltså strävar efter en allmänt tillämpbar teori, ska man redan av denna anledning försöka ersätta den relationella synpunkten med en mer flexibel teori.

Vi tog upp teorin som analyserar tillstånd som har ett propositionellt innehåll genom idén att vissa möjliga kontexter är förenliga med tillståndet medan andra inte är det. Teorin – som vi beslöt kalla för ‘multikontextuell teori’ – tillåter oss att undvika postulerandet av icke-existerande objekt: propositionella innehåll må nämna vilka som helst objekt eller objekttyper utan att vi därmed skulle vara tvungna att medge att dessa objekt eller objekttyper är förverkligade. Men vad de vanliga formuleringarna av teorin beträffar, erhåller vi resultatet på bekostnad av förmågan att språkligt uttrycka särdragen hos intentionala tillstånd. Vi kan uttrycka antingen att enligt tillståndet finns det vissa slags objekt (de dicto attityder) eller att ett visst verkligen existerande objekt har enligt tillståndet vissa egenskaper (de re attityder). I det förra fallet handlar det om objekt som inte verkligen behöver existera men som inte är bestämda heller: de kan inte sägas vara objekt för tillståndet. I det senare fallet är objektet bestämt men så måste det existera också i verkligheten. Uttrycksmedel vanligtvis associerade med den multikontextuella teorin lyckas helt enkelt inte fånga de fall som intresserar oss i samband med intentionala objekt: tillstånd med objekt som inte behöver finnas i verkligheten men som detta till trots är bestämda. Attityder av denna typ kallades för de objecto attityder. Vi indikerade hur det blir möjligt att hitta språkliga uttryck för sådana attityder inom ramen för den multikontextuella teorin om vi tar i bruk möjligheten att systematiskt indikera i syntaxen för vår logiska formalism att en kvantifikator är semantiskt oberoende av en annan kvantifikator. De objecto attityder – alltså attityder som förekommer i fallen där någon har ett intentionalt tillstånd som riktar sig mot ett objekt som inte behöver existera – uttrycks med hjälp av formler där en existenkvantifikator ligger syntaktiskt underordnad ett attityduttryck men ändå är semantiskt oberoende av det senare.

Den multikontextuella teorin är alltså förenlig med idén av intentionala objekt. Denna teori, förknippad med den större uttrycksförmåga som medförs av möjligheten att skilja mellan syntaktisk underordning och semantiskt beronde, lyckas alltså uppfylla alla önskemål diskuterade i denna artikel --– den tillåter oss att slippa postulerandet av icke-existerande objekt men samtidigt tvingar den oss inte att förneka realiteten hos intentionala tillstånd. Teorin ska diskuteras och testas i bredare filosofiska sammanhang.

1Alexius Meinong (1853-1920) var en österrikisk filosof som är berömd för sin allmänna teori om objekt, se t.ex. Marek, Johann: «Alexius Meinong» (E. N. Zalta (red.): The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2013 Edition), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2013/entries/meinong/>). Enligt Meinongs mening t.o.m. Frankrikes nuvarande kung och triangeln med fyra hörn är objekt som inte existerar men finns ändå i en viss bemärkelse.
2Se Hintikka, Jaakko: Knowledge and Belief (Ithaca, NY: Cornell University Press 1962) för teorin enligt vilken propositionella attityder är logiskt sett modaliteter och ska analyseras utgående från idén om olika alternativa scenarion förenliga med den ifrågavarande attityden.
3Om man är anti-realistiskt inklinerad, skulle man hellre säga: i vissa kontexter kan de identifieras som sanna och i vissa andra kontexter som falska – vilket lämnar utrymme för kontexter där vi inte har till vårt förfogande medel som skulle tillåta oss att göra det ena eller det andra. Vi ska uttrycka oss realistiskt, men såvitt vi kan se skulle de tankegångar som presenteras i denna artikel kunna formuleras även utgående från den anti-realistiska meningsteorin.
4För kritiska kommentarer till denna term av en av de främsta förespråkare av möjlig-världs-semantiken, jfr Hintikka ss. 22-23 i: R. E. Auxier & L. E. Hahn (red.): The Philosophy of Jaakko Hintikka, The Library of Living Philosophers, Vol. 30 (Chicago: Open Court 2006).
5För exempel på dessa två antaganden, se Priest, Graham: Towards Non-Being (Oxford: Oxford University Press 2005) respektive Wehmeier, Kai: «Subjunctivity and Cross-World Predication» (kommande i Philosophical Studies, 2012 (159), nr. 1, ss. 107–122.). Här diskuterar vi intentionala objekt uteslutande i förhållande till propositionella attityder. Ett problem som behöver tas upp vid ett annat tillfälle angår intensionala verb: a kan söka efter b utan att b finns till (jfr Forbes, Graeme: «Intensional Transitive Verbs» (Zalta (red.): The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2013 Edition), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2013/entries/intensional-trans-verbs/>.) Till synes beskriver sådana verb relationer av just den typ som den sistnämnda tesen postulerar.
6Se Saul Kripke: Naming and Necessity. (Cambridge, MA: Harvard University Press 1980). För Hintikkas kritik av idén om rigida designatorer, jfr t.ex. s. 560 i: Auxier & Hahn 2006.
7Man kan hävda att om a och b är ting i distinkta kontexter, är frågor ‘Är a identisk med b?’ eller ‘Är a och b numeriskt distinkta?’ meningslösa. Vad betyder det att tala om samma objekt i multikontextuella sammanhang? Hur man än reflekterar över en enskild kontext k1, kan man endast ställa sig frågor om ting existerande i andra kontexter k2 med hjälp av begreppsliga medel som är mer komplicerade än vad som finns till hands i k1. Det behövs länkar – ‘världslinjer’ – mellan ting som befinner sig i olika kontexter. Ett objekt är en sådan länk. Om a finns i k1 och b finns i k2, så handlar det om samma objekt ifall det finns en världslinje som utgör en länk dem emellan. I den mån vi lyckas tala om objekt i multikontextuella sammanhang, förutsätter vårt begreppsliga system sådana världslinjer. För denna synpunkt, se Hintikka: «Semantics for Propositional Attitudes» (ss. 21-45 i: J. W. Davis et al. (red.): Philosophical Logic, Dordrecht: Reidel, 1969); Auxier & Hahn 2006, ss. 27-34; Tulenheimo, Tero: «Remarks on Individuals in Modal Contexts» (Revue Internationale de Philosophie 2009 (63) 250, ss. 383-394).
8Om ‘Px’ står för ‘x har egenskapen P’, står ‘$x Px’ för ‘åtminstone ett objekt har egenskapen P’. Vilket som helst objekt a som faktiskt har den egenskapen kallas för ett vittne till kvantifikatoren $x i formeln $x Px. Ett sådant objekt alltså garanterar att påståendet $x Px är sant.
9Manuel Rebuschi och Tero Tulenheimo identifierade de logiska medlen som behövs för att kunna uttrycka den här varianten av propositionella attityder («Between De Dicto and De Re: De Objecto Attitudes», i: The Philosophical Quarterly, 2011 (61) 245, ss. 828-838); termen ‘de objecto attityder’ togs i bruk i samma artikel.
10På engelska heter det logiska språket i fråga ‘Independence friendly logic’ eller ‘IF logic’; se Hintikka, Jaakko & Sandu, Gabriel: «Informational Independence as a Semantical Phenomenon» (ss. 571-589 i: J. E. Fenstad et al. (red.): Logic, Methodology and Philosophy of Science, Vol. 8, Amsterdam: Elsevier 1989); Hintikka: The Principles of Mathematics Revisited (Cambridge: Cambridge University Press 1996).
11För exempel formulerade i termer av kvantifikatorerna $ och ", se Hintikka 1996, kapitel 9.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon