Arvsrätt. Internationell privaträtt. Behörighet för utländskt dödsbo att väckatalan, m.m.

En person med både svenskt och amerikanskt medborgarskap avled i USA, där han hade hemvist. Dödsbodelägare utgjordes av maka och tre barn. Boutredning ägde rum i Sverige enligt svensk lag och omfattade i huvudsak bara tillgångarna i Sverige, trots att det enligt svensk rätt hade varit möjligt att låta förrättningen omfatta även egendomen i USA. Någon bouppteckning förrättades inte i USA. Mot makan – som därefter hade bosatt sig i Sverige – väcktes vid svensk domstol talan av ett av barnen såsom uppgiven företrädare för den dödes amerikanska dödsbo. Fråga uppkom därmed bl.a. om det amerikanska dödsboet hade behö- righet att som part väcka talan vid svensk domstol och med endast ett av barnen som företrädare.

Högsta domstolen fann att svensk lag inte hindrade att svensk domstol prövade anspråk som ställts av en utländsk dödsboförvaltning, om förvaltningen var så ordnad att den kunde uppträda som part vid domstol. Detta fick anses gälla även i fall där det varit rättsligt möjligt att låta hela boutredningen ske enligt svensk lag. Avgörande för frågorna om det amerikanska dödsboförvaltningens ställning och vem som ägde företräda dödsboet var vad som gällde enligt den aktuella rättsordningen i USA. Eftersom ett dödsbo enligt denna rättsordning kunde väcka talan och uppträda som part i rättegång och därvid – efter visst beslut, som förelåg i det aktuella fallet – kunde företrädas av endast en av dödsbodelägarna, hade det amerikanska dödsboet behörighet att väcka talan även vid svensk domstol och kunde företrädas av käranden.

Lagrum: 2 kap. 2 och 5 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo