Cornelia Navari (red)

Theorising International Society. English School Methods

Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2009

När Barry Buzan föreslog att den engelska skolan, English School, borde återförenas (Buzan 2001) satte han ord på en trend inom IR-forskningen: intresset för den engelska skolan har skjutit i höjden under de senaste två decennierna. Dess förståelse av det internationella samfundet som en socialt konstruerad storhet som upprätthåller viss ordning på en i övrigt anarkisk internationell spelplan tycks fylla ett behov inom studiet av internationella relationer. Den engelska skolan var tidigare en ganska lokalt förankrad brittisk skolbildning, även om dess namn strikt taget är missvisande både med avseende på företrädarnas nationaliteter och deras akademiska tillhörigheter. Under de senaste tjugo åren har skolan dock fått en betydligt större geografisk spridning och blivit mycket i ropet, vilket märks både i bokförlagens kataloger över nyutgivna böcker och i konferensprogrammen vid internationella IR-konferenser.

Uppfattningarna om vad den engelska skolan egentligen är varierar. Oftast är den en teori, eller en teoribildning, men nästan lika ofta omnämns den som en «approach» eller en «tradition». Enligt Buzan beror det på dess vetenskapsteoretiskt begränsade anspråk på att förklara internationella relationer med hjälp av empiriskt falsifierbara kausala hypoteser (Buzan 2004: 24), och detta i sin tur påverkar dess metodologi. Det framstår som tydligt, och allmänt accepterat, att den engelska skolan inte har någon samlad metodsyn (se t ex Finnemore 2001), och detta är vad Navaris bok tar fasta på. De som brukar betraktas som första generationens forskare inom den engelska skolan, oftast Martin Wight, Herbert Butterfield, Hedley Bull, Adam Watson och John Vincent, ibland även Charles Manning (se t ex Suganami 2000) eller E H Carr (t ex i Dunne 1998), verkade inom en klassiskt humanistisk miljö. Deras forskning var starkt influerad av historia och folkrätt, och de förhöll sig svalt till metodologi. Med Navaris ord hanterades metod «somewhat in the nature of underclothing – assumed to be there but scarcely discussed in polite society» (sid 1). Det mest kända exemplet på metoddiskussion från den tiden är när Hedley Bull gick till attack mot den tilltagande amerikanska positivistiska dominansen, eller vad Bull kallade «den vetenskapliga metoden» (Bull 1966). Även i den debatten är det dock tydligare vilken metod som Bull ansåg vara undermålig än vilket det traditionella alternativ som han förespråkade egentligen var.

Under den tid som har förflutit sedan dess har en reflexiv hållning vad gäller både metodfrågor och kunskapssyn vuxit fram hos stora delar av IR-samhället. Intresset för att blottlägga forskningens underliggande antaganden, av både ontologisk och epistemologisk karaktär, har vuxit till ett närmast tvingande krav, och en ny generation forskare inom den engelska skolan försöker komma till botten med var skolans förgrundsfigurer egentligen stod i dessa avseenden. Det är i detta sammanhang som Navaris antologi Theorising International Society ska förstås.

Boken tar ett helhetsgrepp om hur den engelska skolans metoder och metodologi ska förstås, både genom närläsning av några av klassikerna och genom diskussion av skolans nyckelbegrepp. Navari själv behandlar ämnet «What the Classical English School was Trying to Explain, and Why its Members Were Not Interested in Causal Explanation» (kap 2), och hennes slutsats är att det internationella samfundet, den engelska skolans nyckelbegrepp, ska förstås som en avsiktlig skapelse, reproducerad av medvetna aktörer. «In English School thought, a society is generated intentionally and consciously. […] But causal propositions as understood in science are proposition[s] about things that happen irrespective of intentions» (sid 48). Följaktligen är det internationella samfundet inte något som bara händer, och kan inte, i den klassiska litteraturen, förstås i termer av orsak och verkan. Istället behövs det interpretivistiska verktyg som kan fånga upp de studerade aktörernas egna uppfattningar om vad det egentligen är de håller på med. I ett annat sammanhang gör Navari samma poäng ännu lite skarpare, nämligen att aktörer, definitionsmässigt, har avsikter och inte orsaker (Navari 2010: 627). Richard Littles kapitel om den engelska skolans historiesyn, teorisyn och metodologiska pluralism (kap 4), Robert Jacksons kapitel om IR som ett hantverk snarare än som en vetenskap (kap 1), Edward Keenes kapitel om att nyckelbegreppen inom den engelska skolan kan ses som idealtyper (kap 5), liksom K J Holstis metodanalys av Bulls Anarchical Society passar in i detta Navaris övergripande tema. Samtliga ger förslag på hur de första forskarna inom traditionen ska förstås metodmässigt, och framför dessutom framåtsyftande förslag om hur forskningsprogrammet kan föras vidare av nästa generation forskare. För den som liksom jag själv är intresserad av att studera IR genom den engelska skolan utgör dessa kapitel en värdefull tillgång – både som plattform för att tolka de klassiska texterna, och som handbok för att gå vidare.

De övriga kapitlen är spretigare. Där finns en jämförelse mellan engelska skolan och konstruktivismen av Christian Reus-Smit (kap 3), som påvisar både vad de båda teoribildningarna har gemensamt och vad de ofta – enligt Reus-Smit, felaktigt – tros dela, därför att de båda skolorna läser varandra selektivt. William Bain gör en analys av den engelska skolans historiesyn (kap 7), och försöker reda ut varför närheten till historia och historiografi är så viktiga i den engelska skolans självbild, samt vilken nytta den engelska skolan egentligen har av sin historiesyn. Peter Wilson gör motsvarande analys av den engelska skolans förhållande till folkrätten (kap 8), och pekar på hur användandet av den senare är en «approach» snarare än en metod. Vidare finns en empirisk studie av det internationella samfundets expansion, nämligen av hur Egypten upptogs i det internationella samfundet, av B A Robertson (kap 9). Alla dessa kapitel är intressanta men sinsemellan olika, och endast indirekt anknutna till bokens metod- och metodologitema. Slutligen faller det sista kapitlet, skrivet av James Mayall, i en alldeles egen – och mer fundamental – kategori: det utgör snarast en ny källtext inom ett av engelska skolans kärnområden, nämligen den normativa sidan av studiet av IR (kap 10). Mayall börjar med att tala om att han är «a reluctant methodologist» och illustrerar sedan sitt arbetessätt snarare än att beskriva det. Han analyserar nutida suveränitet, demokrati och väpnade interventioner från ett normativt perspektiv.

Dessvärre är vissa av bokens bidrag, inte minst de som Navari själv har skrivit, tämligen svårgenomträngliga, både språkligt och konceptuellt. Även bokens struktur lämnar något övrigt att önska vad gäller tydlighet. Möjligen hade ett så pass invecklat ämne som metodproblemen (eller metodpotentialen) inom den engelska skolan tjänat på att behandlas djupare och utförligare i separata monografier, snarare än i korta kapitel i en antologi. Precis när jag tycker att jag har börjat förstå problemen med engelska skolans paradoxala historiesyn är kapitlet slut, och jag ska istället sätta mig in i ett lika kompakt kapitel om hur den engelska skolan förhåller sig till folkrätt! Det är också tveksamt att låta så disparata tolkningar av den engelska skolans metodologi få husera inom samma pärmar, trots att uttolkarna inte ens verkar vara överens om att inte vara överens. Little argumenterar för att metodologisk pluralism är nödvändig för den engelska skolans forskningsprogram (sid 79), eftersom de olika nyckelbegreppen internationellt system, internationellt samfund och världssamfund enligt hans mening kräver olika metodologiska verktyg. Samtidigt ägnar Navari, Keene och Holsti sina kapitel åt att försöka förstå den engelska skolans metoder utifrån varsitt, potentiellt rivaliserande, helhetsperspektiv.

Trots dessa svagheter är Theorising International Society en klart läsvärd bok. Den visar på både spännande ingångar till ännu olösta problem, och tentativa förslag till tolkningar av källtexterna. Dessutom har den breddat åtminstone min metodologiska vokabulär. För den som är beredd att avsätta tid och ansträngning för att tränga in i Theorising International Society, bjuder den på fantastiska möjligheter till djupare förståelse av både den engelska skolan i sig och av problem och utmaningar inom IR-fältet som helhet.

Litteratur

Bull, Hedley (1966) International Theory: The Case for a Classical Approach. World Politics, 18: 361–377.

Buzan, Barry (2001) The English School: An underexploited resource in IR. Review of International Studies, 27(3): 471–488.

Buzan, Barry (2004) From International to World Society? English School Theory and the Social Structure of Globalisation. Cambridge: Cambridge University Press.

Dunne, Tim (1998) Inventing International Society: A History of the English School. London: Macmillan Press.

Finnemore, Martha (2001) Exporting the English School. Review of International Studies, 27: 509–513.

Navari, Cornelia (2010) The concept of practice in the English School. European Journal of International Relations, 14(4): 611–630.

Suganami, Hidemi (2000) A New Narrative, a New Subject? Tim Dunne on the «English School». Cooperation and Conflict, 35(2): 217–226.