Precis som i andra länder lämnade erfarenheterna av krig och ockupation djupa sår i Norge och i likhet med andra fanns även ett behov av ett positivt nationellt minne för att stödja landets återuppbyggnad. I flera västeuropeiska länder har berättelser om motståndsrörelsens försvar av nationen fyllt en sådan funktion. Dessa narrativ har sedan nationaliserats och stater har tagit åt sig äran för vad den del av befolkningen som gjorde aktivt motstånd uträttat. Tidigare forskning har visat hur det nationella narrativet i Norge har upprätthållits in i vår tid, inte minst genom regelbundna minnesceremonier, trots att det utmanats av historiker.1

Mot bakgrund av detta är det inte förvånande att Marte Michelets bok Hva visste Hjemmefronten? (Gyldendal 2018) väckte omfattande debatt i Norge när den publicerades. I boken ställdes inte bara kritiska frågor om vad den norska motståndsrörelsen hade gjort för att hjälpa judarna att undkomma deportationerna. Det påstods också att nyckelpersoner i rörelsen hade blivit förvarnade i april 1942, i september 1942 och ett par dagar före den 26 oktober, då de judiska männen arresterades. Enligt Michelet kom varningarna om aktionen mot judarna från tre tyskar i Norge: juristen Helmuth James von Moltke, grundaren av den konservativa oppositionella gruppen som kallas Kreisaukretsen, överstelöjtnanten Theodor Stelzer som var ledare för transportavdelningen vid tyska försvarsstaben i Oslo, samt Wolfgang Geldmacher, en tysk affärsman bosatt i Oslo. Vidare menar Michelet att motståndsrörelsen, trots informationen, inte gjorde vad den kunde för att hjälpa judarna och att det delvis kan förklaras av antisemitism i rörelsen.

I debatten menade vissa att Michelets bok presenterade ny kunskap, medan andra ansåg att den byggde på svag empirisk grund. Diskussionen fördes i flera olika fora: i debattprogram i TV och på HL-senteret i Oslo anordnades ett direktsänt heldagsseminarium med över 500 åhörare. Med hänvisning till bokens genomslag och att påståendena i boken togs som fakta, bad tidningen Dag og Tid historikerna Bjarte Bruland, Mats Tangestuen och Elise B. Berggren att granska den. Enligt granskningsrapportens förord visade sig emellertid artikelformatet för snävt för granskningen och Dreyers förlag tog på sig uppgiften att ge ut granskningen som de kallar för en rapport i bokform. Utgångspunkten för granskningen är att flera påståenden i Michelets framställning, som utmanar och kritiserar tidigare forskning, är bristfälligt belagda. Enligt granskarna togs påståendena som faktauppgifter och legitimerades av kritiker som uttalade sig om författarens grundliga källforskning, professionella mod och integritet. Förutom att motståndsrörelsen skulle ha blivit tidigt varslad, menar Michelet bland annat att Alf T. Pettersen, en av de ledande männen i flyktingoperationen Carl Fredriksens Transport som enligt granskarna hjälpte 340–350 personer att fly till Sverige och som har hyllats med titeln Righteous Among the Nations av det israeliska förintelsemuseet Yad Vashem för sina räddningsinsatser, skulle ha avslutat sin tjänst som polis för att istället tjäna pengar på flyktingtransporter. Michelet menar att flyktingarna som reste med Carl Fredriksens Transport blev pressade att lämna ifrån sig så mycket som möjligt, och att en del av medlen hamnade i privata händer. En av de mest kända ledarna i motståndsrörelsen, Gunnar Sønsteby, lät enligt Michelet stänga flyktrutter till Sverige samma dag som de judiska männen blev arresterade. Vidare hävdas att motståndsmännen Tore Gjelsvik och Arvid Brodersen – som ska ha varit de två som fick varsel om aktionen – hade varit involverade i tvivelaktiga miljöer före kriget och fungerade som gatekeepers för informationen om den förestående aktionen och även för den efterkrigstida historieskrivningen. Dessutom menar Michelet att delar av denna historia aktivt har mörklagts av både historiker och motståndsmän, och riktar stark kritik mot tidigare forskning som hon menar har utelämnat och tillrättalagt skuggsidorna av flyktinghjälpen.

I rapportens första kapitlet undersöks påståendena om varningarna om aktionen mot judarna. Det andra kapitlet handlar om motståndsrörelsen och flyktingorganisationen. Här behandlas frågan om vilken information motståndsrörelsen hade tillgång till och förhållandet mellan information om och förståelse. Vidare undersöks motståndsrörelsens kapacitet att agera då aktionerna satte igång, samt om flyktrutterna verkligen stängdes specifikt för judar. Påståendena om Carl Fredriksens Transport och det som Michelet beskriver som skuggsidan av denna verksamhet granskas. Michelets källhänvisningar ägnas ett särskilt kapitel och i ett sista kapitel granskas framställningen av två av de centrala aktörerna.

I granskningens första kapitlet konstateras inledningsvis att Quisling-regimen från den 23 oktober förberedde aktionen mot de judiska männen i Norge, samt att den vedertagna uppgiften fram till dess att Michelets bok publicerades har varit att varslet om den förestående aktionen kom först på kvällen den 25 oktober. Michelet påstår emellertid att varslet kom från von Moltke, att han informerade Steltzer i Berlin, och att Steltzer informerade Geldmacher i Oslo. Michelet menar att Geldmacher tog kontakt med motståndskvinnan Lise Børsum på förmiddagen den 24 oktober. Michelet grundar påståendet på en rapport från 1945 där Geldmacher uppgav att han blev varskodd om aktionen den 24, men i samma rapport daterar han aktionen till den 25, det vill säga dagen innan den inträffade. Som författarna skriver är denna typ av minnesfel vanliga, särskilt i källor som tillkommit lång tid efter händelserna som redogörs för. Däremot, visar granskarna, nämnde Geldmacher i en annan källa att han fick vetskap om aktionen och omedelbart varslade om den 12 timmar före dess igångsättande, alltså på kvällen den 25. Men granskningen visar inte bara att Michelet förmodligen ger en felaktig tidsangivelse utan rapportförfattarna har även funnit källor som indikerar att Geldmacher själv varslade Lise Børsum och hennes man först på förmiddagen dagen efter, alltså den 26 oktober. Granskningen visar alltså övertygande att varslet sannolikt kom efter att aktionen igångsatts och inte »i god tid» dessförinnan som Michelet hävdar. Dessutom presenterar författarna ett tidigare okänt dokument som visar att den varning som nådde judar i Oslo före aktionen kom från den norska polisen, via en motståndsman, inte via de tre tyskar som Michelet hävdar. Granskarna för alltså forskningen framåt på några punkter genom att söka alternativa svar på just de frågor som Michelet ställer i sin bok.

Ett annat av Michelets påståenden som granskas är att von Moltke skulle ha varslat motståndsrörelsen en gång tidigare, redan i april 1942. Michelet bygger delvis detta påstående på en intervju som Ragnar Ulstein gjorde med Brodersen 1978. Men som författarna visar uttrycker Brodersen osäkerhet om tidpunkten för von Moltkes vittnesmål i en annan del av den intervju som Michelet hänvisar till. Däremot nämner författarna en annan intressant källa: ett referat skrivet av Anna Strindberg som finns i brittiska Nationalarkivet i Kew. Enligt referatet ska von Moltke ha träffat Anna Strindberg som fungerade som förbindelselänk till sina brittiska kontakter. Vid mötet ska han ha berättat om hur tungt SS-männen upplevde mördandet av civila och att han hört att särskilda installationer för massavrättningar prövades, men utan att nämna att det var judar som mördades där. Granskarnas välgrundade slutsats är att det inte är uteslutet att von Moltke uttryckte generell oro mot bakgrund av vad han visste om nazisternas behandling av judar, men att det inte finns något som tyder på att han ska lämnat ett konkret varsel redan vid denna tid. Ytterligare en omständighet som, enligt författarna, gör det otroligt att motståndsrörelsen varslades så tidigt är att beslutet om att deportera de norska judarna förmodligen togs kort inpå deportationen (samt att beslutet togs i Norge och inte på order från Tyskland). Författarna påpekar emellertid att de inte tvivlar på att motståndsrörelsen hade generell information om den nazistiska politiken mot judarna, sådan information fanns i omlopp, men som författarna skriver är inte det samma sak som ett konkret varsel. Vidare menar författarna att Michelet missuppfattat motståndsrörelsens användning av ordet aktion, och tolkat det som att motståndsrörelsen med aktion menade massarresteringar och deportationer. Granskningens välgrundade slutsats är följaktligen att Michelet inte har fog för ett av sina centrala påståenden, nämligen att motståndsrörelsen fick en konkret varning i »god tid» även om den sannolikt hade tillgång till mer generell information om nazisternas politik mot judarna.

Intressant på ett mer generellt plan är det kapitel i boken som handlar om information och kunskap om Förintelsen. Frågan illustrerades av Arthur Koestler i en artikel i New York Times Magazine 1944 med titeln »On Disbelieving Atrocities»: »A dog run over by a car upsets our emotional balance and digestion; three million Jews killed in Poland cause but a moderate uneasiness. Statistics donʼt bleed; it is the detail which counts. We are unable to embrace the total process with our awareness; we can only focus on little lumps of reality.» Även författarna, som lutar sig mot tidigare forskning, påpekar att informationen om det pågående folkmordet inte nådde norska aktörer i samlad form – utan presenterades del för del – utan att hela bilden stod klar. Dessutom komplicerades det av att det även förekom missförstånd, rykten och felaktig information. Här kunde emellertid granskarna även ha kostat på sig att diskutera den senare forskning som pekar på att en stor del av befolkningen i Tyskland, trots allt, tydligt förstod att de deporterade judarna mördades.2 Det ändrar inte granskningens resultat i sak men skulle ge skärpa åt den lite diffusa termen »generell oro» som granskarna medger kan ha förmedlats till motståndsrörelsen.

Michelet menar att anledningen till att inte fler judar räddades i Norge berodde på omvärldens likgiltighet inför deras öde. Passivitet eller oförmåga att handla kan dock ha flera orsaker som att man inte ville utsätta sig själv eller sin familj för risken för repressalier i form av tortyr eller dödstraff. Just detta diskuteras däremot ingående i nästa kapitel som handlar om motståndsrörelsen och flyktingapparaten. Där diskuteras just vad författarna benämner »den dagliga rädslan» som de som var inblandade i motståndsrörelsen eller flyktinghjälpen antagligen kände – rädsla för att bli avslöjade av norska provokatörer som arbetade för tyskarna. Rädsla för att bli fängslade, torterade, dödade eller att deras barn eller övriga familjemedlemmar skulle drabbas av repressalier. Hösten 1942 var den norska motståndsrörelsen i en kritisk fas. Enligt författarna tar Michelet inte tillräckligt i beaktan vad avslöjanden och arresteringar av ett flertal motståndsmän betydde för rörelsens handlingsutrymme och kapacitet vid denna tidpunkt; i boken hävdar hon att den pressande situationen har använts som bortförklaringar. Men enligt rapporten präglades hösten 1942 av att ett stort antal judar faktiskt flydde med lastbilstransporter organiserade av motståndsgrupper. Antalet minskade visserligen i oktober, men minskningen gällde både judiska och icke-judiska flyktingar och hade sannolikt att göra med det nyligen införda dödsstraffet för att hjälpa flyktingar samt de nämnda arresteringarna. Genom att åskådliggöra hur pressad situationen faktiskt var visar rapporten att Michelet sannolikt inte har fog för påståendet att tidigare framställningar varit bortförklaringar. Författarna menar att det förvisso är sant att det förekom instruktioner i november 1942 om att inte skicka judiska flyktingar på vissa rutter, men att detta berodde på att de ville reservera dem för motståndsmännen. En av de motståndsmän som Michelet särskilt pekar ut är som sagt Gunnar Sønsteby. Hon menar att han förfogade över vissa rutter som han stängde specifikt för judar. Rapporten visar emellertid att Sønsteby var aktivt involverad i att hjälpa judar att fly till Sverige. Inte heller framställningen av Pettersen som en profitdriven entreprenör i flyktingapparaten beläggs i källorna, enligt rapporten.

Rapportförfattarna menar att det finns en konspiratorisk undertext i Michelets bok och att hon målar upp en bild av hemliga dokument som varit gömda fram till idag. Men dokumenten som hon refererar till har varit tillgängliga länge, dessutom finns det gott om andra källor med uppgifter som Michelet inte har använt. Rapportförfattarna visar också att Michelet ofta använder citat så att innehållet får en helt annan mening än när det blir läst i sitt sammanhang, att innehållet i referaten ändras till den grad att de inte överensstämmer med vad som står i källorna samt att de utsagor som Michelet hänvisar till ofta saknas i den refererade källan. Enligt rapporten pekar en stor del av felen i samma riktning – de syftar till att stötta upp argumentationen och slutsatser. Det är också i den slutsatsen de landar, att Michelets metod har varit att selektivt hitta belägg för sina påståenden, och att detta angreppssätt möjligen kan vara en orsak till de många felen som rapporten pekar på. En annan förklaring som granskarna tar upp, och som hänger samman med den selektiva källanvändningen, är den bristfälliga kontextualiseringen. Hon har inte satt judarnas flykt i samma sammanhang som de övriga flyktingarnas. Granskningens slutsats är även i detta avseende övertygande. Själv kan jag inte låta bli att tänka på Christopher Brownings kritik mot Jonah Goldhagens bok Hitlerʼs Willing Executioners: Ordinary Germans and the Final Solution. Browning kritiserade Goldhagen för att skriva vad han kallade för key hole history; det vill säga att betrakta händelser utifrån en trång utgångspunkt som utestänger kontext och perspektiv.3 Rapportförfattarna medger slutligen att de inte sitter inne med hela facit för historien om Förintelsen i Norge och att nya källor, perspektiv och infallsvinklar ständigt för forskningen framåt över historien. Här hade det varit på sin plats att erkänna att Hva visste Hjemmefronten? faktiskt bidrar till att driva forskningen framåt, trots att hennes argumentation och slutsatser inte håller. Ofta har det varit författare, dramatiker, journalister, filmare och andra intellektuella som väckt allmänhetens intresse för Förintelsen och som har lett till debatter och paneler där historiker tvingas ta ställning till provokativa frågor och teser, och inte sällan följer nya forskningsprojekt.

Granskningen är i sig ett noggrant utfört och gediget historievetenskapligt hantverk samtidigt som framställningen är pedagogisk och förmodligen intressant även för en vidare läsekrets. Såväl de grundläggande argumenten som de antaganden och påståenden de vilar på bryts systematiskt ned i sina beståndsdelar och granskas. Rapporten visar på forskningsmetodens betydelse och nödvändigheten av att undersöka källorna med en öppen utgångspunkt och inte endast för att hitta utsagor som bekräftar våra påståenden. Men även om granskningen med tydlighet har ådagalagt att bokens metod och utgångspunkter är bristfälliga, visar det faktum att granskningen publicerats i bokform att de frågor som Michelet ställer har betydelse, även idag. Det norska nationella narrativet och självbilden, liksom antisemitismen i Norge under perioden för andra världskriget, är känsliga ämnen och uppenbarligen finns ett behov av att gå till botten med dem. Få andra frågor skulle sannolikt ge upphov till samma intresse eller granskning. Ännu är nog inte sista ordet sagt.