Queerhistoria är ett ungt forskningsfält, och kanske är det först nu, när tillräckligt mycket grundforskning har presenterats, som det är möjligt att skriva en sammanfattande norsk queerhistoria. Hanne Marie Johansens Skeive linjer i norsk historie täcker ett behov som har vuxit sig allt starkare, och den fyller sin uppgift väl. På drygt 200 sidor välskriven och lättläst prosa lyckas Johansen presentera en fyllig bild av hur norska homosexuella och queera kvinnor, män och transpersoner har framlevt sina liv och hur de har uppfattats och behandlats i samhället från norrön tid till idag.

Boken inleds med en intressant begreppsdiskussion, som sätter fokus på hur samkönad sexualitet har betraktats i olika tider, och hur queerteorin har påverkat vårt sätt att se på saken. Norskan och isländskan är de enda språken i Norden som har lyckats införa fungerande översättningar av ordet »queer». Isländskans »hinsegin» och norskans »skeiv» har vunnit burskap i språken på ett sätt som inga försök till översättningar har fått i grannländerna – enligt Johansen som ett resultat av »hjernevaskdebatten» 2010. Det väcker frågor om hur detta påverkar våra föreställningar om samkönad sexualitet och könsöverskridande. Engelskans »queer» är ju en knölig gäst i våra språk. Ordet är svåruttalat och bär inte med sig de provokativa konnotationer som uppfattas av ett engelskspråkigt öra.

Därefter följer fem kronologiska kapitel, där det första behandlar »Skeive frå seinantikken til 1850», med korta nedslag i europeisk senantik, nordisk järnålder och medeltid. Det avslutas med en diskussion om tidigmodern rättsutveckling, med Christian IV:s och Christian V:s Norske Lov och de få rättsfall vi känner till från den tiden. Alla bokens kapitel har sitt eget fokus. »Inn i det moderne, 1850 til 1902» redovisar forskning kring 1800-talets medicinska, psykiatriska och juridiska diskurser kring samkönad sexualitet, och avslutas med en presentation av relevant kulturvetenskaplig forskning. Nästa kapitel, »Moderne tider, 1902–1945» lägger tonvikten på strafflag och rättspraxis men diskuterar också ärftlighetslära och eugenik. Här får vi även möta en typ av nedifrånperspektiv, då sexualreformrörelsen och »skeive kulturuttrykk og skeiv sjølvforståing» diskuteras. Kapitlet avslutas med en redovisning av nyare rön kring ockupationsmaktens behandling av homosexualitet under kriget. Underifrånperspektivet märks tydligare i femte kapitlet, »1948–1990 Frå undertrykking til frigjering?», då den norska homorörelsens aktivism behandlas. Där berättas också om aidsepidemin och de lagändringar som kom att leda till en juridisk emancipation av homosexuella. Kapitel 6, »Frå homofil til skeiv», behandlar historien från 1990 till vår tid och diskuterar de politiska turerna kring partnerskap och äktenskap, det kyrkliga motståndet, hälsa och livsvillkor. Här lyfts också transhistorien upp på allvar. Det avslutande kapitlet, »Utsyn», sammanfattar historien och pekar på möjliga vägar för framtida forskning.

Boken ska enligt författaren »gi eit innsyn i både realhistoria og historiografien» (s. 25), och har påtagligt många explicita referenser till olika forskares insatser. Kanske kunde texten mått bra av ett tydligare berättarperspektiv, där referenserna till enskilda forskare förpassats till notapparaten. Med detta sagt ligger det också en styrka i att Johansen redovisar de spännande teoretiska och begreppshistoriska diskussioner som kännetecknar forskningsfältet. På så sätt undviker hon också den essentialiserande tendens som präglar många populärhistoriska skildringar, även om utrymmet inte tillåter några mer djuplodande analyser. En speciell omständighet när det gäller homo- och queerhistoria är att den i stor utsträckning skrivits av icke-historiker. »Med nokre få, men viktige unntak akta norske faghistorikarar relativt lite på homohistoria eller skeiv historie før 2000» (s. 21), konstaterar Johansen, och det liknar situationen i många andra länder. Antropologer och etnologer, litteraturvetare och medieforskare, sociologer och kriminologer har bidragit till att göra den queera historien tvärvetenskaplig, vilket har berikat forskningsfältet och skapat en mångfasetterad bild av hur kön och sexualitet har betraktats och levts i olika tider. Det finns emellertid ett antal skevheter i vad forskningen uppmärksammat, skevheter som präglar queer historieskrivning, och därmed även Johansens bok. Författaren påpekar också att boken bygger på ett forskningsfält som inte är fullständigt. »Boka fokuserer på homoseksuelle meir enn på biseksuelle og trans, meir på menn enn på kvinner, meir på motstand og undertrykking enn på kvardagsliv og kultur,» skriver hon och förklarar detta med att det »speglar rett og slett kva tematikk som er blitt forska på» (s. 26). Det är naturligtvis en riktig iakttagelse, men här menar jag att Johansen kunde ha försökt kompensera skevheten genom ett annorlunda stoffurval. Stor uppmärksamhet ägnas åt den rättsliga och medicinhistoriska utvecklingen, vilket visar att dessa perspektiv har blivit grundligt utforskade i Norge, men det förstärker också den obalans som Johansen själv nämner i citatet ovan. Kanske kunde ett ökat fokus på kulturhistoriska studier kunnat jämna ut en del av ojämnheterna.

En annan skevhet i queerhistoria beror på vilka källor som finns tillgängliga. Eftersom homosexuella män oftare än kvinnorna har uppfattats som ett hot har de också varit mer drabbade av repression i form av lagar och fängelsestraff. Detta har resulterat i ett synnerligen rikt källmaterial i form av rättsfall, där kvinnor är så gott som frånvarande. Kvinnoälskande kvinnors historia har i stället baserats på brev, dagböcker och skönlitterära texter, vilket i sin tur leder till att kvinnors och mäns skrivna historia ser helt olika ut. Om lesbiskas historia handlar om en »kvinnlig värld av kärlek och ritualer», som Carrol Smith-Rosenberg så träffande formulerat det1, framstår de homosexuella männens historia som en manlig värld av sex och våld. Bland de många intressanta teoretiska diskussioner som boken innehåller kunde även denna faktor ha diskuterats närmare, eftersom den belyser och delvis förklarar de skevheter som författaren själv poängterar.

Sålunda baseras avsnittet om tidigmodern norsk historia i hög grad på rättskällor, där originellt nog även kvinnor finns representerade. De norska och danska kungarikena skilde sig från Sverige och Finland i så måtto att bara sexualitet mellan män förbjöds i strafflagarna från 1800-talet, men äldre lagstiftning lämnade fältet öppet för andra tolkningar. »Omgængelse, som er imod Naturen, straffis med Baal og Brand», hette det i Christian V:s Norske Lov från 1687, och denna könsneutrala formulering ledde till att Høgsterett behandlade inte mindre än två fall med kvinnor som haft sex med kvinnor i mitten av 1800-talet, i Helgeland 1847 och Kristiania 1854. Här missar emellertid Johansen, enligt min mening, tillfället att diskutera dessa rättsfall närmare och lyfta fram de sexuella praktikerna. När det gällde rättsfallet i Helgeland rörde det sig om en 68-årig kvinna som under längre tid hade haft ett sexuellt förhållande till två av sina tjänsteflickor. För domstolen var det avgörande om penetration hade förekommit, »res in re et effusio seminis». Den äldre, aktiva kvinnan hade använt en konstgjord penis av sammet, en så kallad »løsfyr», men vid andra tillfällen »dasket Fladkind», dvs. bara lagt sig ovanpå de yngre. Vid rättegången togs hänsyn till såväl den äldre som den nyare lagen, eftersom de sexuella förhållandena hade inletts innan Kriminalloven av 1842 hade trätt i kraft.2 Rättsfallet om de två jämnåriga Kristianiakvinnorna var första gången Høgsterett behandlade ett rättsfall helt enligt den nya Kriminalloven och det kom att få stor betydelse för senare rättspraxis. Penetration (med ett par sammantvinnade trosor) hade även här förekommit, men rättens flertal beslöt att praktiken inte kunde räknas som »Omgjængelse, som er imod Naturen», och de två unga kvinnorna frikändes. Här kunde Johansen kanske gjort en utvikning om vad rättsfallen kan lära oss om hur kvinnoälskande kvinnor kunde leva ut sin sexualitet i mitten av 1800-talet. Det första fallet handlar om ett förhållande mellan arbetsgivare och anställda och exemplifierar tjänstefolkets utsatta situation, men i det andra fallet var det av allt att döma två jämnåriga kvinnor som hade sex med samtycke.

Stort utrymme ägnas i boken åt den organiserade homorörelsen. Det Norske Forbund av 1948 var inledningsvis mer diskret än sina danska och svenska motsvarigheter, hävdar författaren, och förklarar det med att »utugtig omgængelse mellem personer av mandkøn» var förbjudet i Norge till skillnad från i Danmark och Sverige. Lagen tillämpades sällan men sände en kraftig signal, menar hon. Det är en intressant fråga i vilken mån förekomsten av ett lagbud i Norge ända fram till 1972 ledde till en mer diskret politik från det norska förbundets sida, men jag ser inte att författaren övertygande visat detta. Det framgår av Johansens egen text att det tidiga DNF-48 var mycket aktivt med att sända brev till politiker och publicera insändare i tidningarna. Rolf Løvaas ville helst inte framträda med namn i tidningen, även om han av misstag blev »outad» av Dagbladet, men det var i första hand för att han var orolig för att mista jobbet. Även i Sverige var ju repressionen hård vid den tiden, även om homosexuellt umgänge mellan vuxna var lagligt. Ingenjör Allan Hellman från Lysekil trädde fram som ombudsman för det nybildade RFSL, men fick lämna hemstaden efter att ha blivit helt utfryst. Endast en mer systematisk jämförelse mellan länderna kan egentligen ge något svar på frågan.

Liksom all annan aktivism präglades norsk homoaktivism av interna stridigheter, både personkonflikter och mer ideologiskt präglade meningsmotsättningar. Här gör Johansen en stor insats när hon skriver om spänningarna mellan förbundets olika medlemmar på ett balanserat och finkänsligt sätt, med ambitionen att förstå de olika aktörernas bevekelsegrunder. Norge var dessutom unikt i Norden genom den starka politiseringen av kampen under 1970-talet, de svåra konflikterna inom Det Norske Forbundet av 1948, uteslutningen av AKP-aktivisterna och splittringen av hela homorörelsen mellan DNF-48 och Fellesrådet for homofile og lesbiske organisasjoner i Norge (FHO). Men det blir också påtagligt hur aidsepidemin ledde till samling, när först Helseutvalget for homofile samlade aktivister från de båda nationella organisationerna, och när till slut organisationerna slogs samman till Landsforeningen for lesbisk og homofil frigjøring (LLH, numera FRI – Foreningen for kjønns- og seksualitetsmangfold). Johansen skriver medryckande och ledigt om dessa egentligen ganska tråkiga organisationshistorier och lyckas hålla intresset levande hos läsaren.

I det sista kronologiska kapitlet presenteras trans- och intersexhistoria mer ingående. I ett tidigare kapitel nämns den danska transkvinnan Lili Elbe, vars levnadsöde väckte uppseende på 1930-talet. Här har författaren bidragit med en egen forskningsinsats, genom att göra en artikelsökning på hur Lili Elbe diskuterades i norska medier. I kapitlet »Frå homofil til skeiv» återvänder hon till temat och går tillbaka till 1950-talet och den uppmärksamhet som Christine Jorgensen fick när hon genomgick könskorrigerande behandling på Rigshospitalet i Köpenhamn. Därefter beskriver Johansen hur vården av transpersoner utvecklas, hur transpersoner själva organiserar sig och hur lagstiftningen kring könstillhörighet modifieras. Författaren berör här ett intressant genushistoriskt fenomen, nämligen hur 1950- och 1960-talens homofila subkultur hade klart könsöverskridande inslag. Speciellt nämner hon homoaktivisten Arne Helis beskrivning av hur många män sminkade sig och klädde upp sig till DNF-festerna på 1950-talet. Johansen menar att »det kan verke som om det er ei ganske stor gruppe transpersonar han skildrar» i en tid när DNF-48 bara var öppet för homosexuella kvinnor och män. Det kan vara rätt i sak, men formuleringen bortser från den utveckling som själva homosexualitetsbegreppet har genomgått sedan 1950-talet. På den tiden var mycket av självförståelsen fortfarande präglad av tanken att homosexualitet var ett »tredje kön». Fram till 1970-talet var samkönad sexualitet och könsöverskridande beteende oupplösligt förenade, men den nya gay-generationen insisterade på att deras identitet enbart hade med sexualitet och kärlek att göra, inte med könsuttryck. Detta skapade förutsättningar för en självständig transrörelse och för större uppmärksamhet på trans* och intersex.3 Homo- och bisexualitet separerades alltså från olika typer av trans*-identiteter, för att i någon mån förenas igen i de queera identiteter som formuleras på 90-talet och 00-talet.

Johansens bok är ett välkommet bidrag till den nordiska queerhistorien. Den utgör en lättillgänglig och fyllig presentation av forskningsläget, och dessutom en spännande läsning som kan vidga förståelsen för dagens debatter och strider om tolkningsföreträde. I slutändan handlar queeras historia om rätten att få ta plats och finnas till i en heteronormativ värld, och i den meningen utgör Johansens bok inte bara ett viktigt bidrag till forskningen men också till debatten om demokrati och rättigheter.