Oppgrader til nyeste versjon av Internet eksplorer for best mulig visning av siden. Klikk her for for å skjule denne meldingen
Ikke pålogget
{{session.user.firstName}} {{session.user.lastName}}
Du har tilgang til Idunn gjennom , & {{sessionPartyGroup.name}}

Förstörelsen av helgonbilder i reformationstidens Jämtland

The Breaking of Idols in Reformation-Period Jämtland

Olof Holm, f. 1973, fil.dr. i historia 2012, redaktör, Riksdagsbiblioteket, Stockholm/Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska helgonkulten, men i vilken utsträckning kastades helgonskulpturerna ut ur kyrkorna i Norge under reformationstiden? I denna artikel undersöks hur ansvariga kyrkliga företrädare gick till väga i Jämtland under de sista decennierna av 1500-talet och början av 1600-talet, då landskapet var dansk-norskt i kyrkligt hänseende och hörde till Trondheims stift. Det visar sig att de lokala kyrkoherdarna följde olika strategier: vissa lät helgonbilderna vara kvar i samband med att ny, protestantisk kyrkoinredning anskaffades, andra slängde ut dem. Toleransen kan sägas ha varit lägre här än i landskapen öster om Jämtland, som förblev svenska under perioden.

The Reformation implied the abolition of the cult of the saints, but to what extent were images thrown out of the churches in Norway? This question is studied here with Jämtland as a case in point. After having belonged ecclesiastically to Sweden for several hundred years, this province was transferred to the diocese of Trondheim in Norway in 1571. Norway was, at that time, part of the Danish conglomerate state. The author shows that in Jämtland the altar screens from the Catholic period on the high altars in the churches were, to a large extent, replaced by so-called catechism altarpieces towards the end of the 16th century and at the beginning of the 17th. These altarpieces had no images of the saints, but, rather, quotations from the catechisms in Danish; occasionally other quotations from the Scriptures too, in addition to painted symbols or motifs according to Lutheran ideals (Figs. 1–2). In connection with the acquisition of these new altarpieces and other Protestant church fittings, some local vicars chose to throw out all images of the saints, considering them to be idols. Others were more tolerant and allowed them to remain in the churches. On the whole, the tolerance towards images of the saints was obviously lower in the Danish-Norwegian province of Jämtland than in the provinces east of Jämtland, which remained Swedish during the Reformation period. This transformation of the churches of Jämtland in the late Reformation period appears as largely forced through by people in positions of authority, without support from the populace. The author describes one case (Offerdal) where the images of the saints, after having been thrown out by the vicar from the parish church, were taken care of by some locals and placed in small, non-official chapels where they continued to be worshipped.

Keywords: Iconoclasm, Religious images, Cult of the saints, Catechism altarpieces, Reformation, Denmark-Norway

I slutet av medeltiden var den katolska helgonkulten livaktig i de nordiska länderna.1 Kostbara helgonskulpturer, tillverkade av professionella bildhuggare, fanns då inte bara i de större kyrkorna utan också i små landsortskyrkor. De kunde sitta flera stycken tillsammans i ett altarskåp på högaltaret, en och en i helgonskåp på sidoaltaren eller på andra ställen i kyrkan. De avbildade helgonen var föremål för kontemplation, användes i undervisning, uppfordrade till en kristen livsstil och – inte minst viktigt för kyrkobesökarna och de som betalat för skulpturerna – ansågs kunna hjälpa.2

Reformationen innebar bland mycket annat en uppgörelse med helgonkulten. Vissa reformatorer var dock mer negativa än andra till helgonbilder. I Danmark kom några ledande teologer (dock inte alla) att influeras av Zwinglis och Calvins med fleras kritiska tankar om bildbruket, vid sidan av Luthers mera balanserade åsikter i frågan, och det kom att påverka hur kyrkorna omdanades under reformationstiden (här definierat som tiden från 1520-talet och ett århundrade framåt).3 Redan den kungliga dansk-norska kyrkoordningen från 1537/1539 – den senare versionen kom att gälla även i Norge – innehöll en skarp skrivning om att bilder i kyrkorna som den oförståndiga allmogen »loffuer seg heden til oc giør dyrckelse» helt skulle tas bort, eftersom detta bildbruk var att betrakta som »affguderi».4 Bestämmelsen inskärptes på synoder under 1540- och 1550-talen.5

Vintern 1568 reste en kunglig kommission bestående av Jørgen Lykke och två andra danska riksråd genom Norge. De lät då inte bara utplåna Olav den heliges grav i Trondheim utan också läxa upp de norska superintendenterna (biskoparna) för att så många helgonbilder fanns kvar i kyrkorna. Åtminstone två av de fyra norska superintendenterna, Frants Berg i Oslo och Jens Skjelderup i Bergen, tog därefter upp en kamp mot helgonbilder.6 Det skedde bland annat genom ett cirkulärbrev till prästerna i Oslo och Hamars stift 1568,7 en statut antagen på en synod i Bergen 15698 och en pamflett av Skjelderup om Affgudiske Billeder oc Stytter vdi Kirckerne, tryckt 1572.

Skjelderup argumenterar i nämnda pamflett, med stöd i kalvinistisk åskådning, för att kyrkornas helgonbilder i princip inte förtjänar annat än att brännas.9 De har inte någon legitim funktion, inte ens i undervisningen, menade han. I stället för altarskåp med helgonbilder borde man enligt honom sätta upp altartavlor bemålade med »herlige Sententzer aff den hellige Scrifft».10 Härmed avses altartavlor av det slag som i forskningen brukar kallas katekismustavlor (på danska och norska även tekst- eller skriftaltertavler), vilka i stället för skulpturframställningar är försedda med kateketiska texter eller bibelcitat, oftast på folkspråket, och som på sin höjd pryds av målade symboler eller motiv enligt lutherska ideal intill texterna.

Katekismustavlor har betecknats som »et av de tristeste kapitlene i protestantisk kirkekunst»,11 men är likväl intressanta just för att de så tydligt illustrerar det protestantiska idealet om att Guds rena ord skulle tala direkt till menigheten. För kyrkobesökarna måste det ha upplevts som en markant förändring när ett altarskåp fyllt med helgonbilder på högaltaret ersattes med en sådan altartavla. Det innebar ett tydligt avståndstagande från den gamla helgonkulten och en markering av att det nu var en ny lära som gällde. I Danmark sattes katekismustavlor upp i en mängd kyrkor, i synnerhet under perioden ca 1575–1625. De anskaffades också till många kyrkor i nordvästra Tyskland.12 På en synod i Bergen 1589, då Skjelderup hade efterträtts av Anders Foss, ålades prästerna i Bergens stift att ersätta befintliga (katolska) altarskåp med katekismustavlor.13 Huruvida liknande direktiv utgick i andra norska stift är inte känt.

I Sverige aktualiserades frågan om kyrkorummets protestantiska utformning först på 1560-talet. Beslut om att avlägsna överflödiga sidoaltaren i kyrkorna togs på riksdagarna 1561 och 1562, men ärkebiskop Laurentius Petri var av den uppfattningen att helgonbilder likväl kunde få finnas kvar i kyrkorna – så länge de inte dyrkades.14 Detta synsätt blev normgivande genom den år 1571 antagna svenska kyrkoordningen. I den fanns ett liknande påbud som i den dansk-norska om att »the Beläte» som oförståndigt folk »pläghar löpa til» skulle tas bort, men i övrigt var sådan kyrkoskrud »wäl liderlig» och skulle behållas. De bildfientligas, »belätesstormarnas», argument avfärdas här.15

En sak är att synen på helgonskulpturer i kyrkorna var mindre tolerant i det danska Norge än i Sverige under den sena reformationstiden. En annan sak är om detta verkligen ledde till en mer omfattande utrensning av helgonskulpturer. Systematiska undersökningar av detta saknas och bedömningar som gjorts går i sär. Sigrid Christie (1973) vill tona ned förstörelsen av helgonbilder i Norge i samband med reformationen. Hon påpekar att den bildfientlighet som ibland har tillskrivits denna period baseras på enstaka händelser som inte gärna kan generaliseras, såsom när Jens Skjelderup julen 1570 beordrade att helgonbilder på högaltaret i Bergens domkyrka skulle tas bort.16 Arne Bugge Amundsen (2010, 2014) anmärker å andra sidan att i Østfold fylke, som han studerat, finns det bara ett fåtal belägg för att helgonbilder var kvar i kyrkorna i början av 1600-talet. Han konstaterar att de kommentarer som superintendenten Jens Nilsson (Nielsen) fällt i sina ännu bevarade visitationsböcker från 1590-talet17 mycket väl kan ha gällt de sista kvarvarande resterna av katolsk inredning i dessa kyrkor. Det allra mesta skulle därmed ha rensats ut under decennierna dessförinnan – utan att detta omtalas i några bevarade källor.18 Trots dessa påpekanden gör Sigrun Høgetveit Berg (2016) bedömningen att katolsk konst på de flesta håll i Danmark-Norge överlevde reformationen.19 Enligt min mening behövs mer forskning innan sådana generaliserande slutsatser kan dras.

Det förefaller således för norsk del vara tämligen oklart hur reformationen rent handgripligt genomfördes i kyrkorna. I denna artikel ska fokus riktas mot ett område som föga uppmärksammats i tidigare forskning om reformationen i Norge, nämligen Jämtland. Efter att under århundraden ha tillhört den svenska kyrkoprovinsen (men samtidigt det norska riket) överfördes detta landskap i Norrlands inland 1571 – året efter Stettinfreden – till Trondheims stift. Jämtland blev därmed dansk-norskt i kyrkligt hänseende just vid den tid då vissa superintendenter i Norge kan beläggas ha tagit upp en kamp mot katolska helgonbilder – en tid betecknad som »ein aktiv aggressiv og polemisk periode» i den norska reformationshistorien.20 Vad kom detta att innebära för de jämtländska kyrkorna och deras besökare under de följande decennierna? Vilka strategier kom ansvariga kyrkliga företrädare att följa i denna från ett dansk-norskt överhetsperspektiv utsatta gränsprovins?

Förändringar av de jämtländska kyrkornas inredning under reformationen – forskningsläget

Det sista kända instiftandet av katolska själamässor i en jämtländsk kyrka ägde rum 1531 och det första kända införskaffandet av en evangelisk kyrkohandbok i Jämtland skedde 1539.21 I religiös bemärkelse kan således reformationen sägas ha inletts här på 1530-talet.22 Men några genomgripande förändringar av kyrkornas inredning – utöver att en stor del av kyrksilvret konfiskerades av Gustav Vasa på 1540-talet – kan inte beläggas så länge landskapet i kyrkligt hänseende tillhörde Sverige.23

Mellan 1571 och 1645 tillhörde Jämtland Danmark-Norge i både kyrkligt och världsligt hänseende (bortsett från perioder av svensk ockupation 1611–13 och 1644). Inför överlämnandet från Sverige sommaren 1571 var superintendenten i Trondheim Hans Gås (Gaas) beordrad av den danske kungen att tillsammans med länsherren i Trondheim bege sig till Jämtland för att ta ed av alla där tjänstgörande präster, vilka därefter skulle rätta sig efter den dansk-norska kyrkoordningen från 1539.24 Vad de jämtländska prästerna närmare instruerades om under denna visitation är dock inte känt; inga källor om det har bevarats. Över huvud taget finns tyvärr nästan ingenting bevarat av skrivelser som utgått från stiftsledningen i Trondheim till det jämtländska prästerskapet under de sista decennierna av 1500-talet och början av 1600-talet. Ett undantag utgörs av den så kallade reformatsen för Trondheims stift, som var ett reglemente rörande den kyrkliga organisationen utarbetat 1588–89 (för Jämtlands del 1588) av en kunglig kommission under ledning av länsherren Kristian Friis. Den berör dock inte den religiösa sidan av prästernas verksamhet och följaktligen inte kyrkornas inredning heller.25

Källbristen till trots finns det ändå evidens för att reformationsprocessen i Jämtland gick in i en ny fas efter att landskapet i kyrkligt hänseende blev en del av Danmark-Norge. Per-Gustaf Hamberg har i sin studie Norrländska kyrkoinredningar (1974) kunnat visa att kyrkointeriörerna i Jämtland efter 1571 kom att skilja sig från motsvarande i de svenska landskapen längs Norrlandskusten. I Jämtland försågs då den ena kyrkan efter den andra med en radikalt protestantisk katekismustavla på högaltaret, försedd med kateketiska texter på danska (fig. 1–2).26 I de svenska landskapen längs Norrlandskusten fick i stället normalt det medeltida altarskåpet stå kvar på högaltaret i kyrkorna.27 Katekismustavlor är i själva verket, enligt Ragne Bugge (1990), i nuvarande Sverige endast kända från områden som under reformationstiden låg under Danmark.28 Hamberg påpekar också att det helt saknas tecken på att någon bildstorm eller några öppet bildfientliga tendenser skulle ha förekommit i de norrländska kustlandskapen. I Jämtland, däremot, tyder »vissa stora luckor i det medeltida föremålsbeståndet» på en betydligt mera komplicerad utveckling, skriver han.29 Hamberg går inte in på vilka luckor han syftar på, men omtalar Offerdal som ett pastorat där det finns tecken på stridigheter.30

Fig. 1.

Katekismustavla från 1589 i Mörsils kyrka (men ursprungligen, som det visar sig, från Alsens kyrka). Ej bevarad. Teckning av O. Ohlsson 1828 kompletterad med inskrifter återgivna av Fale Burman (nedtill) och N. J. Ekdahl (textbanden och sidofälten). ATA Ekdahl II E och A 1. Foto och textmontage: Olof Holm.

Fig. 2.

Odaterad katekismustavla (omkr. 1575–1600) i Håsjö gamla kyrka. Texterna består av Fader vår, trosbekännelsen, tio Guds bud samt instiftelseorden till nattvarden. Foto: Lars Nylander, Hälsinglands museum.

För att närmare undersöka dessa tecken på förstörelse av helgonbilder i Jämtland kommer jag här att i detalj analysera uppgifter om hanterandet av helgonskulpturer och altarskåp under den aktuella tiden i tre av Jämtlands tio dåtida pastorat (prästgäll), omfattande totalt 13 socknar av varierande storlek. Analyserna grundar sig både på ett skriftligt och ett materiellt-visuellt källmaterial. De pastorat som har valts ut är de som har bäst bevarade kyrkoräkenskaper och inventarieförteckningar från 1500-talets två sista decennier och 1600-talet: Offerdal, Rödön och Oviken.31

Offerdals pastorat

Offerdals pastorat bestod under den dansk-norska tiden 1571–1645 av tre socknar: Offerdal, Alsen och Mattmar. Offerdal och Alsen tillhörde Jämtlands större socknar, med 85 respektive 74 bondehushåll år 1588. Mattmar var avsevärt mindre, med 35 bönder.32 I likhet med kyrkorna i Rödöns och Ovikens pastorat, som kommer att undersökas nedan, hade kyrkorna i Offerdals pastorat enbart inkomster av vad bönderna i respektive socken betalade årligen i tionde av kornskörden.33 Detta gav dem olika ekonomiska förutsättningar.

Offerdals och Alsens kyrkor är helt tomma på medeltida träskulpturer i dag och har så varit ända sedan 1600-talet, enligt befintliga inventarielistor och antikvariska beskrivningar.34 I Mattmars kyrka, däremot, stod ett senmedeltida altarskåp kvar på högaltaret till 1695. Enligt ett inventarium 1690 hade detta fem skulpturer, vilket tyder på att det kan ha varit av samma slag som de ännu bevarade altarskåpen i Ströms kyrka i Jämtland och i Grong kirke i Nord-Trøndelag, med tre gestalter i korpus och en i vardera flygeln.35 I kyrkan fanns då dessutom anmärkningsvärt många fristående träskulpturer. När en ny altaruppsats tillverkades 1695 utformades den så att både skulpturerna från det gamla altarskåpet och flertalet av de fristående fick plats i nischer.36 Minst nio satt monterade på det viset när antikvarien Nils Johan Ekdahl såg denna altaruppsats 1828, däribland de alltjämt bevarade S:t Olof, S:t Sigfrid, två S:ta Birgitta från samma tid samt en man som nu förlorat sitt attribut (Ekdahl kallar honom Matteus). Ekdahl nämner också en Katarinabild samt, i mittnischen, Kristus på korset med Maria och Johannes intill, varav endast krucifixet återstår.37 I kyrkan finns i dag dessutom Maria med barnet och Kristus som smärtoman samt en stor Anna själv tredje-skulptur (117 cm hög).38 Den sistnämnda är signerad av den vid 1500-talets början i Hälsingland verksamme Haaken Gulleson och satt på Ekdahls tid i en separat »gammal altartafla», tydligen ett gammalt sidoaltarskåp. På den tiden fanns i kyrkan dessutom en annan separat, stor (ca 150 cm hög), språkbandsförsedd skulptur, föreställande en stående man med en bok i handen.39 Således har i Mattmars kyrka funnits totalt minst 13 medeltida skulpturer.

Räkenskaperna för alla tre kyrkorna är bevarade från 1582 och framåt.40 De visar att i Offerdals och Alsens kyrkor igångsattes i slutet av 1580-talet ett program för att ge kyrkorna en passande dansk-norsk, protestantisk inredning. Ansvarig för detta var den då nyss tillträdde kyrkoherden Anders Nilsson, som hade efterträtt sin far.41 Bland annat byggdes predikstolar i bägge kyrkorna 1589, vilka målades 1596/97.42 Snickaren som gjorde dem tillverkade samtidigt finare stolar eller bänkar längst fram och, i Alsens kyrka, en sångstol (en pulpet att sjunga ifrån). Nya altartavlor införskaffades också, först i Alsen genom inköp under räkenskapsperioden 1584–88 (rimligen i slutet).43 Det anges att denna altartavla fästes på brädor och sattes upp på altaret av samme snickare som gjorde predikstolen med mera och vid samma tillfälle, alltså år 1589. Uppenbarligen var det fråga om en altartavla målad på duk, som hade beställts i förväg för att sättas upp när snickaren kom. I huvudkyrkan i Offerdal dröjde det till 1600-talets början innan en protestantisk altartavla införskaffades, men då blev det å andra sidan en lite mera påkostad pjäs, som snickrades ihop något av åren 1600–02 och sedan målades på plats av två målare under något av de följande tre åren. Det är värt att notera att ingen utgift för själva måleriarbetet tas upp i denna kyrkas räkenskaper, utan endast en utbetalning för att herr Anders höll målarna med kost i tio dagar. Det tyder på att kyrkoherden i detta fall bekostade arbetet själv och önskade att altartavlan skulle betraktas som en donation från honom.

I Mattmars kyrka gjordes inte motsvarande förändringar av inredningen. Dess årliga tiondeinkomster var avsevärt lägre än Offerdals och Alsens kyrkors och gick enligt räkenskaperna i stor utsträckning åt till nödvändiga reparationer och underhåll. Situationen blev inte heller bättre av att stormar vid upprepade tillfällen skadade tak och fönster.44 Att Mattmars kyrkas senmedeltida altarskåp inte ersattes av någon katekismustavla förklaras alltså helt enkelt av församlingens ansträngda ekonomi under den period då det var aktuellt att sätta in sådana altartavlor i jämtländska kyrkor.

Uppgifterna om de nya altartavlorna i Alsen och Offerdal aktualiserar ett antikvariskt problem som har gäckat tidigare forskare, nämligen den ursprungliga placeringen av katekismustavlan i Mörsils kyrka. Tavlan, nu förlorad, är känd främst genom beskrivningar av lektorn och polyhistorn Fale Burman (1790-talet) och Ekdahl (1828) samt genom en teckning av Ekdahls tecknare O. Ohlsson (fig. 1). Dess latinska dedikationsinskrift omtalade att herr »Andreas Nicolai, det heliga ordets tjänare i denna socken» lät förfärdiga och måla den år 1589. Problemet gäller att Anders Nilsson (Andreas Nicolai) ju var kyrkoherde i angränsande Offerdals pastorat vid denna tid; kyrkoherden i Undersåkers pastorat – dit Mörsil hörde – hette Lars Månsson.45 Per-Gustaf Hamberg (1974) föreslog två alternativa lösningar på detta problem.46 Han menade att inskriften antingen syftade på en dubbelgångare som var kaplan i Mörsil 1572–89, eller så hade tavlan flyttats till Mörsil från Offerdals kyrka. Vad gäller existensen av en dubbelgångare hänvisar Hamberg till Leonard Bygdéns herdaminne (1923–26), men nämner inte att Bygdén i detta fall reserverar sig för att enbart ha haft obekräftade uppgifter till hands.47 En närmare granskning visar att det helt saknas belägg för någon kaplan »Andreas Nicolai» i Mörsil.48 Det som från början ligger bakom att detta namn sedan 1700-talets mitt spökar i olika krönikörers förteckningar över kaplaner i Undersåkers pastorat är tydligen just själva inskriften på altartavlan.

Mörsilstavlans »Andreas Nicolai» avser alltså utan tvivel kyrkoherden i Offerdals pastorat. Tavlan kan dock inte ha kommit från Offerdals kyrka, eftersom denna kyrka enligt räkenskaperna fick sin altartavla först i början av 1600-talet. Däremot stämmer tavlans årtal 1589 exakt överens med att Alsens kyrka i Offerdals pastorat fick sin altartavla uppsatt då. En annan slående överensstämmelse är att altartavlan i Mörsil enligt ett inventarium 169149 och Burmans beskrivning var målad på lärft (som spänts över brädor) – precis som man utifrån uppgifterna i räkenskaperna kan anta att altartavlan i Alsen var.

Jag vill därför identifiera den altartavla som Alsens kyrka fick i slutet av 1580-talet enligt räkenskaperna med den katekismustavla som under senare århundraden har funnits i Mörsils kyrka (fig. 1). Uppenbarligen fick kyrkan i Mörsil överta den någon gång under 1600-talet, förmodligen i samband med att en ny altaruppsats byggdes i Alsens kyrka 1667.50 Att en liten församling med begränsad ekonomi fick överta en överflödig altaruppsats eller predikstol från en större grannförsamling var inte ovanligt i Jämtland under 1600- och 1700-talen.51 Mörsils socken var grannsocken till Alsen och en av Jämtlands minsta (med blott 15 bönder 1588).

Denna identifiering gör det möjligt att sätta in tavlans dedikationsinskrift i sitt rätta sammanhang. Inskriften löd i sin helhet, i översättning:52

Sedan avgudabilderna (idolis) borttagits lät herr Anders Nilsson (Andreas Nicolai), det heliga ordets tjänare i denna socken, till detta tempels prydande förfärdiga och måla denna tavla Herrans år 1589.

Här föreligger alltså ett belägg för borttagande av helgonbilder. Kyrkoherden Anders Nilsson lät inte bara förse Alsens kyrka med en ny altartavla och predikstol med mera, utan också kasta ut de helgonskulpturer som fanns där, inför den nya altartavlans uppsättande 1589. Inskriften omtalar detta i smått triumfatoriska ordalag. Kyrkoherden var uppenbarligen mäkta stolt över sin insats och mån om att bli ihågkommen för den.

På den nya altartavlan stod annars nattvardens instiftelseord målade på danska i de båda stora fälten till vänster och höger. Tavlan, signerad av en viss Hans Jonsson eller Jensson Helsing, var dock inte bildlös. I mittfältet fanns en framställning av Treenigheten, förbundsarken med mera.53 Här kan tilläggas att Anders Nilsson några år senare tog initiativ till att förse Alsens kyrka med väggmålningar, med i dag tyvärr okänt innehåll.54 Han var uppenbarligen inte principiellt emot bilder, men han var emot helgonbilder.

Anders Nilssons agerande förklarar varför inga helgonskulpturer har bevarats i Alsens kyrka. Frågan blir om avsaknaden av sådana i Offerdals kyrka också beror på honom. Kastade han ut helgonbilder även här? Tyvärr är det inte känt vad som stod på den altartavla som han lät sätta upp i Offerdals kyrka i början av 1600-talet,55 men det finns en annan källa som besvarar frågan, nämligen ett brev avskrivet i den äldsta bevarade jämtländska domboken (som börjar 1621/22). Denna källa är av stort intresse, eftersom den ger belägg för kvardröjande helgonkult ännu omkring 1600.

I brevet redogörs för ett mål om avguderi behandlat på Offerdals ting den 11 december 1621.56 Anders Nilsson hade då nyligen efterträtts av sin yngre bror Olof Nilsson.57 Målet togs upp av den dåvarande fogden i Jämtland på begäran av superintendenten och länsherren i Trondheim, som hade fått vetskap om saken genom ett brev från den nye kyrkoherden. Denne Olof Nilsson hade nu även skrivit en inlaga till tinget. Han hade nämligen fått reda på att det på tre platser i »skogbygden» i Offerdals socken fanns kapell där man hade satt in några helgonskulpturer som utkastats ur sockenkyrkan.58 Kyrkoherden menade att eftersom dessa kapell inte omnämns i reformatsen (från 1588, se ovan), så borde kapellen räknas som olagliga. De som hade underhållit kapellen alltsedan reformatsens tillkomst och som där placerat »de billeder som aff reformerede kierckeer var udkast», de borde ställas inför rätta, ansåg han, speciellt med hänsyn till att det förekommit att helgonbilder i dessa kapell hade försetts med kläder. Detta var något som var uttryckligt förbjudet enligt den kungliga kyrkoordningen.

På tinget i Offerdal upplästes vidare ett intyg av kyrkoherdens kaplan om ett upptaget vittnesmål: En man i Åse i Alsens socken uppgav sig ha hört av nu avlidna Magdalena i Åse att hon under sin första och mycket smärtfyllda förlossning hade avgivit ett löfte om att hon, ifall hon lyckligen förlöstes, skulle skänka något till S:t Larsbilden i Landön. Förlossningen pågick i nästan en vecka och det var en kvinna som då var med henne, Kerstin i Flatmon, som rådde henne till löftet. Efter barnets födsel gick hon de 3–4 milen till kapellet i Landön och hängde ett halskläde på skulpturen. Detta vittnesmål bestyrktes nu av hennes make, som preciserade att barnet föddes för ungefär 23 år sedan.

På tinget vittnade även Simon i Landön om att hans nu bortgångna svärmor en gång skänkte av sitt arv en gammal bonnett (huvudbonad)59 till samma S:t Larsskulptur. Hans avlidna fru, hennes dotter, bar dit den och satte den på nämnda beläte. Detta skulle ha skett för 30 år sedan, enligt mannen.

Två män vittnade om att de hade låtit bygga på och förbättra ett av de andra kapellen, Österkälens kapell, med hjälp av offergåvor som inkommit. Dessa offergåvor hade de i egenskap av kyrkvärdar för nämnda kapell haft hand om. En av männen vittnade dessutom om att det var Olof Larsson vid Bäcken60 som hade satt in en helgonskulptur i detta kapell. Denne Olof Larsson hade tillvaratagit belätet och placerat det i kapellet på den tiden när han var kyrkvärd i Offerdals kyrka.

Sedan de två beklädda helgonbilderna (uppenbarligen avses S:t Lars från Landöns kapell och den ovan omtalade från Österkälens kapell) förevisats för rätten, brändes de upp. Brevet som redogör för allt detta föredrogs två månader senare på landstinget på Frösön. Då dömdes att alla kapellen genast skulle rivas, att de som ännu levde och hade gjort sig skyldiga till helgondyrkan (»brugtt nogen forargellse») i nämnda kapell skulle undergå kyrkodisciplin och skänka något till de fattiga, samt att den som hädanefter brukar något avguderi i kapellen (till dess att rivningarna verkställts) skall straffas efter kyrkoordningen.61

Även i Offerdal har alltså kyrkans helgonbilder kastats ut. Händelsen kan med ledning av uppgiften om kyrkvärden Olof Larsson vid Bäcken tidfästas till åren 1596–97.62 Denna tidpunkt är väl förenlig med att Magdalenas make på tinget 1621 uppgav att det hade gått ungefär 23 år sedan hon offrade till den i Landöns kapell insatta S:t Larsskulpturen.63 Tidpunkten stämmer också väl med att Offerdals kyrka försågs med en ny altartavla under något av åren 1600–02. Denna altartavla har ersatt det medeltida altarskåp som några av de utkastade helgonbilderna kan antas ha suttit i.

Båda utrensningarna av helgonbilder har således ägt rum under kyrkoherden Anders Nilssons ovan beskrivna program för att ge Offerdals och Alsens kyrkor en protestantisk inredning. Vid rättegången i Offerdal 1621 var det dock hans yngre bror och efterträdare Olof Nilsson som var drivande. Det var han som två år tidigare hade anmält missbruket av de utkastade bilderna i kapellen för prosten i Jämtland, fogden och stiftsskrivaren och fått dessa att befalla allmogen att ta bort kapellen; det var han – inte prosten – som därefter skrev till superintendenten Anders Arrebo när allmogen vägrade att tillmötesgå detta krav och det var han som nu hade skrivit en inlaga till tinget, där han förde fram rättsliga argument och yrkade på straffåtgärder.

Intressant är Olof Nilssons formulering om bilder »som aff reformerede kierckeer var udkast». Det fanns tydligen enligt hans synsätt både reformerade och icke-reformerade kyrkor och i de reformerade kyrkorna hade helgonbilderna avlägsnats och ny inredning införskaffats. Offerdals och Alsens kyrkor hörde till denna kategori, men inte Mattmars kyrka, som ju alltjämt hade kvar sitt senmedeltida altarskåp och som inte tycks ha fått någon predikstol förrän på 1660-talet.64

En fråga återstår: Varför fanns det i Mattmars kyrka i början av 1690-talet så många medeltida träskulpturer utöver de fem, som satt i det senmedeltida altarskåpet? Frågan har ställts även av tidigare forskare och särskilt förbryllande har det ansetts vara att det i en och samma kyrka finns två samtida och likadana Birgittaframställningar (fig. 3–4). Enligt Lennart Karlsson (2005) bör dessa skulpturer rentav ha samma upphovsman.65 Svaret på frågan ges av ett arvskifte efter en viss »matrona» i Trång i Alsen, bevarat i fragmentariskt skick i ett gårdsarkiv.66 Namnet på den avlidna och årtalet har fallit bort, men sammanhanget visar att det rör sig om Olof Nilssons änka Margareta (Märit) Hemmingsdotter, död troligen 1675. Olof Nilsson själv hade gått bort 1656 och Margareta hade sedan dess bott kvar på hans gård i Trång.67 Nu när även hon var borta fördelades gårdens lösöre mellan deras gemensamma barn. Allra sist avstods ett par ljusstakar i testamente till Alsens kyrka,68 »alla dhe beläthen dher finnass» till Mattmars kyrka samt en riksdaler till Offerdals kyrka.

Fig. 3–4.

S:ta Birgitta. Två skulpturer (omkr. 1500–1530) i Mattmars kyrka. Foto: Lennart Karlsson, Statens historiska museum.

Att Mattmars kyrka fått så många medeltida skulpturer i sin ägo, däribland en dubblett av S:ta Birgitta, förklaras alltså av Olof Nilssons änkas testamentsgåva på 1670-talet. Att ett flertal »beläthen» fanns i kyrkoherdeparets hem förklaras i sin tur rimligen av hans processande mot de »olagliga» kapellen och »avguderiet» i Offerdal i början av hans ämbetstid. På tinget 1621 var det ju enbart två beklädda helgonskulpturer som brändes; övriga som då fanns i kapellen (och som ursprungligen kom från Offerdals kyrka) kan Olof Nilsson ha krävt att få ta hand om, för att undvika missbruk. Drygt 50 år senare ansågs tydligen tiden vara mogen för att de skulle kunna återfå en plats i ett offentligt kyrkorum i pastoratet.

Rödöns pastorat

I Rödöns pastorat ingick under perioden 1571–1645 fyra socknar: Rödön, Ås, Aspås och Näskott. Rödön och Ås tillhörde Jämtlands medelstora socknar, medan Aspås och Näskott var små.

Till skillnad från i Offerdals pastorat finns det i Rödöns pastorat belägg för att samtliga kyrkor har haft kvar helgonskulpturer under efterreformatorisk tid. Således fanns det i Rödöns kyrka ännu 1794 en rad gamla träskulpturer, uppställda i tornet, enligt vad Fale Burman meddelar i sin resedagbok. Han kunde dock endast identifiera jungfru Maria, Kristus på korset och aposteln Johannes.69

I Ås kyrka stod ända fram till 1700-talets mitt ett medeltida altarskåp kvar på högaltaret, bestående av »gambla påfviske bilder».70 Burman såg 1798 tolv träskulpturer i kyrkan. En är bevarad och föreställer antingen Maria eller S:ta Ursula med skyddsmantel.71 En annan föreställde S:t Olof och en tredje, försedd med textband, föreställde en person med en bok i handen.72 En fjärde var ett krucifix, meddelar Burman, medan de övriga inte beskrivs. 1831 satt dessa tolv skulpturer i vapenhuset och enligt ett då upprättat inventarium kom de alla från det gamla altarskåpet.73 En trettonde skulptur, som från början kan ha suttit i ett sidoaltarskåp, stod då i klockstapeln.

I Aspås kyrka fanns 1691 tre »beläten» uppsatta på väggen vid norra sidan av altaret och ett fjärde, »gammalt och förruttnat», i vapenhuset.74 Den sistnämnda skulpturen föreställde ett kvinnligt helgon, enligt Burman.75 En av de förstnämnda bör ha varit en alltjämt bevarad Kristus som smärtoman76 och en annan kan ha varit ett nu försvunnet krucifix, beskrivet i ett inventarium 1831.77

Från Näskotts kyrka, slutligen, har åtta medeltida träskulpturer bevarats ända in i vår tid.78 Tre av dem – en sörjande Maria, en sörjande Johannes och Kristus på korset – satt enligt ett inventarium 1691 och en 1800-talsteckning på ett stycke från ett gammalt altarskåp, föreställande en korsnedtagningscen.79 Från början bör även en under efterreformatorisk tid omgjord skulptur ha ingått i denna scen; den har då föreställt Josef av Arimataia, hållande sina händer mot Jesu ben, men föreställer nu kung David spelande harpa.80 Övriga bevarade skulpturer består av två S:t Mikael (av olika åldrar), ett krönt, kvinnligt helgon som numera saknar sina attribut samt Maria med barnet.81 Nämnda altarskåpsstycke och åtminstone några av de fristående skulpturerna var 1691 uppsatta i koret.

I både Aspås och Näskotts kyrkor har det funnits katekismustavlor. Dessa altartavlor var i bruk in på 1700-talet men är nu förkomna. Den i Aspås innehöll enligt Burman »Herrans bön och altarens sacrament» i fält som såg ut som bänkspeglar.82 Den i Näskott beskrivs i inventariet 1691 som »En lijten slätt altartafla, på hwilken är skrifvit på danska tijo Gudz bud, troon och altarens sacramentet», en beskrivning som leder tankarna till altartavlan i Håsjö (fig. 2).83 Inga utgifter för deras anskaffande finns noterade i kyrkornas räkenskaper, vilka för Aspås del börjar 1582 och för Näskott 1608.84 I Näskotts fall är förklaringen därtill sannolikt att införskaffandet skedde före 1608; i Aspås fall är det mera oklart.85 I Rödöns kyrka omtalas 1691 »En gammal altartafla», möjligen en katekismustavla, som fram till 1688 hade suttit på högaltaret och därefter hängts upp på norra väggen.86

I Ås kyrka, däremot, fick som sagt det medeltida altarskåpet stå kvar på högaltaret utan att ersättas av någon katekismustavla. Det är lockande att tänka sig att detta hade att göra med pietet; detta altarskåp med sina många bilder måste ha varit ovanligt stort och påkostat efter jämtländska förhållanden och säkert på sin tid beundrat.87

Det visar sig alltså att trots att protestantiska katekismustavlor har införskaffats i troligen två eller tre av de fyra kyrkorna i Rödöns pastorat, har helgonskulpturer tillåtits få vara kvar i samtliga kyrkor under den dansk-norska tiden. Någon utrensning av helgonbilder har uppenbarligen inte förekommit här.

Ovikens pastorat

Ovikens pastorat var under den dansk-norska tiden 1571–1645 Jämtlands största och bestod av sex socknar: Oviken, Berg, Hackås, Myssjö samt de nybildade socknarna (f.d. kapellförsamlingarna) Klövsjö och Rätan.88 Oviken var Jämtlands folkrikaste socken, med cirka 105 bondehushåll år 1588, vilket var mer än fem gånger mer än Klövsjö och Rätan hade vardera.89 I Oviken residerade prosten i Jämtland under hela 1500-talet och vissa år i början av 1600-talet. Berg, Hackås och Myssjö hade vardera 50–60 bondehushåll 1588 – i paritet med Rödöns socken.

I Ovikens kyrka fanns bevisligen många helgonskulpturer i slutet av medeltiden. I ett brev utfärdat 1 februari 1462 utlovar ärkebiskop Jöns Bengtsson 40 dagars avlat åt alla dem som förrättar sin andakt framför den S:t Göransskulptur, som han denna dag invigt i Ovikens kyrka, eller som bringar den offer eller hjälper till vid dess och kyrkans inventariers bevarande.90 Några decennier senare fick kyrkan ett altarskåp på högaltaret, innehållande flera helgonskulpturer. I samband med att ärkebiskop Jakob Ulvsson invigde dessa sanctorum ymagines den 20 februari 1503 utfärdade han ett brev, där han utlovar 40 dagars avlat åt dem som förrättar sin andakt framför bilderna eller som besöker kyrkan på åminnelsedagen av dess invigning.91

Efter reformationstiden finns emellertid inga spår av några helgonbilder i Ovikens kyrka. Att döma av inventarieförteckningar från 1600–1800-talen och Fale Burmans beskrivning av kyrkans gamla inventarier 1794 har de medeltida skulpturerna inte fått vara kvar.92

Kyrkorna i Berg, Hackås, Myssjö och Klövsjö har inte heller haft några helgonskulpturer i behåll efter reformationstiden, att döma av tillgängliga källor. Burman besökte dem alla under sina forskningsresor, men i hans journaler nämns inga helgonbilder, trots att han noterar åtskilligt om kyrkornas gamla inredning.93 I bevarade kyrkliga inventarielistor från 1600- till 1800-talen är det lika tyst.94 Avsaknaden av träskulpturer under efterreformatorisk tid i alla dessa kyrkor framstår onekligen som anmärkningsvärd vid en jämförelse med rikedomen på sådana i till exempel kyrkorna i Rödöns pastorat.

Endast i arkivkällor om Rätans kyrka har jag stött på uppgifter om bevarade medeltida träskulpturer. De är nu försvunna men Burman nämner 1798 en »Gammal Biskops-Bild, med staf» samt ett krucifix, »som hade en bild, på hvardera sidan».95

Räkenskaperna från den dansk-norska tiden är bevarade för tre av de sex kyrkorna: för Myssjö och Klövsjö från och med 1582 och för Oviken med början 1591/1594.96 I Oviken satsades stort i mitten av 1590-talet på att ge kyrkan en protestantisk kyrkoinredning. Till Jöns målare och hans medarbetare utbetalades lön och kosthåll för en månads arbete på en ny altartavla under något av åren 1594–96 – tre gånger så lång tid som altartavlan i Offerdal tog att måla. Under samma räkenskapsperiod arbetade en Herman snickare i totalt tre månader på att bygga en predikstol och en eller flera finare stolar eller bänkar. Myssjö kyrka försågs med en ny altartavla något av de följande åren, 1597–99, men den kostade betydligt mindre och måste ha varit av enklare slag än den i huvudkyrkan i Oviken.

1590-talets altartavlor i Oviken och Myssjö var rimligen katekismustavlor, men beskrivningar saknas.97 I Bergs kyrka uppges en »dansk» altartavla med dateringen »anno 1576» ha funnits. Den observerades av Göran Wallin d.y. 1708 i Rätans kyrka, dit den hade flyttats från Berg.98 Att den beskrivs som »dansk» tyder på att det rör sig om en katekismustavla med texter på danska. Väggarna i Hackås kyrka försågs 1601 med målningar och danskspråkiga textbårder, signerade av Jöns Olofsson (förmodligen samme Jöns målare som målade altartavlan i Oviken) och Olof Eriksson. Motiven och textbårderna representerar den tidens evangeliska förkunnelse och täcker alla i dag bevarade väggar utom korets (nuv. sakristians) östra vägg, som endast har dekorativa arkitekturelement.99 Som Per-Gustaf Hamberg har påpekat tyder detta på att denna vägg till stor del har täckts av en katekismustavla och att meningen varit att den och dess texter skulle stå i fokus.100

Erik Månsson var kyrkoherde i Ovikens pastorat 1571/76–1611 och därmed ansvarig för alla dessa altartavlors uppsättande. Han var för övrigt även prost i Jämtland.101 Rimligen är det han som i samband med tavlornas införskaffande lät rensa ut medeltida altarskåp och helgonbilder ur Ovikens, Myssjö, Bergs och Hackås kyrkor – på liknande sätt som Anders Nilsson lät göra i Offerdals och Alsens kyrkor i Offerdals pastorat.102

Att den »danska» altartavlan i Bergs kyrka någon gång före 1708 flyttades till och ansågs behövas i Rätans kyrka tyder i sin tur på att Rätans kyrka aldrig hade fått någon katekismustavla under Erik Månssons tid. Troligen hade inte Klövsjö kyrka fått det heller; det finns i alla fall inga utgifter för någon altartavla i denna kyrkas räkenskaper förrän 1654–55. Förklaringen härtill är sannolikt i bägge fallen skral ekonomi. Rätan och Klövsjö tillhörde (tillsammans med bl.a. Mörsil, som också fick överta en överflödig katekismustavla från en grannförsamling) Jämtlands minsta socknar. Klövsjö kyrkas räkenskaper från den tiden visar att intäkterna i stor utsträckning gick åt till ideliga nödvändiga reparationer och tjärstrykningar.103 Att helgonbilder fick vara kvar i Rätans kyrka ända till 1700-talet förklaras således sannolikt av att det aldrig var aktuellt att genomföra några stora förändringar av denna kyrkas inredning under den dansk-norska tiden.

Slutsatser och diskussion

Exemplen ovan visar att utrensningar av helgonskulpturer har förekommit i jämtländska kyrkor under 1580- och 1590-talen, troligen även på 1570-talet, men de har ägt rum i vissa pastorat, inte i landskapet som helhet. I de två undersökta pastorat där sådana utrensningar kan konstateras (Offerdal, Oviken) har inte heller alla kyrkor drabbats, utan enbart dem med en ekonomi stark nog för att kunna ersätta katolska altar- och helgonskåp med ny, protestantisk inredning – väsentligast en katekismustavla av dansk-norsk modell till högaltaret. Där ekonomin inte tilllät sådana investeringar har befintliga helgonskulpturer fått vara kvar (Mattmar i Offerdals pastorat, Rätan i Ovikens pastorat).104 I det tredje undersökta pastoratet (Rödön) kan ingen utrensning av helgonbilder konstateras. Visserligen har även i detta pastorat flera kyrkors katolska altarskåp fått ge plats åt katekismustavlor, men i dessa kyrkor har helgonbilder från de gamla skåpen ändå fått vara kvar.

Detta tyder på att kyrkoherdarna som verkade i de olika jämtländska pastoraten under de första decennierna av den dansk-norska tiden 1571–1645 har varit mer eller mindre toleranta mot katolska helgonskulpturer i kyrkorna. Vissa har slängt ut dem i samband med att ny protestantisk inredning anskaffats, andra har låtit dem få finnas kvar. Uppenbarligen har de hyst olika uppfattningar i frågan och följt olika strategier. En med sträng uppfattning var den handlingskraftige kyrkoherden Anders Nilsson i Offerdal, som på den nya altartavlan i Alsens kyrka 1589 triumfatoriskt lät deklarera att avgudabilderna hade kastats ut.

Motstånd från församlingsbornas sida kan beläggas i ett fall. I Offerdals vidsträckta socken tillvaratogs de ur kyrkan utkastade helgonskulpturerna och insattes i tre små kapell som församlingsbor i avlägsna byar brukade be böner i. Det förekom sedan under några år omkring 1600 att lokalbor – endast kvinnor utpekas – offrade till vissa av dessa helgonbilder och satte kläder på dem.105 Helgonkulten var således alltjämt levande här då. Folk offrade också pengar till åtminstone ett av kapellen och med hjälp därav kunde viss byggnation finansieras. När så småningom en ny, nitisk kyrkoherde tillträdde i pastoratet blev alltsammans en rättssak 1621–22. Två beklädda helgonbilder från kapellen brändes offentligt och kapellen revs.

Att ersätta en kyrkas altarskåp från den katolska tiden med en protestantisk katekismustavla visar sig i Jämtland ha varit ännu vanligare än vad som framkommit i tidigare forskning.106 Det tycks ha skett i princip i alla kyrkor i Jämtland som hade råd.107 Av 13 kyrkor i de av mig undersökta pastoraten synes 8 eller 9 – således två tredjedelar – ha fått en katekismustavla på högaltaret. Sådana är kända även från andra pastorat och de sattes framför allt upp under 1500-talets sista decennier och 1600-talets början (diagram 1).108 I huvudkyrkor i jämtländska pastorat finns faktiskt inget känt exempel på att ett medeltida altarskåp har stått kvar på högaltaret efter den dansk-norska tiden 1571–1645.109 Det innebär en markant skillnad mot till exempel grannlandskapet i sydost, Hälsingland, som förblev svenskt under hela perioden. Där synes fortfarande i slutet av 1600-talet ett medeltida altarskåp ha stått kvar på högaltaret i samtliga 18 kyrkor som fungerat som huvudkyrkor under reformationstiden.110

Diagram 1.

Altartavlor i Jämtland med kända dateringar 1571–1645. Fördelning på tioårsperioder. Källor: Bevarade kyrkoräkenskaper 1582–1645 (ÖLA kyrkoarkiven; ÖLA Jämtl. biblioteks dep., vol. 1); inventarieförteckningar och antikvariska beskrivningar rörande kyrkorna i Offerdals, Ovikens och Rödöns pastorat (se texten); inventarieförteckningar omkr. 1690 rörande Brunflo pastorat (ÖLA Brunflo J:1).

Ingrid Telhammer (1992) räknar med att de jämtländska katekismustavlornas utformning har dikterats av danska präster som verkat i provinsen.111 Detta antagande stämmer emellertid inte. Åtminstone tre av fyra kyrkoherdar som har eller kan tänkas ha låtit anskaffa sådana altartavlor i de av mig undersökta pastoraten var jämtlänningar: Anders Nilsson i Offerdal (som efterträdde sin far), prosten Erik Månsson i Oviken (som hade fäderneärvd jord i Sunne socken i Jämtland) och Lars Månsson i Rödön (som var den förres bror och som också ägde jord i Sunne).112 Danskfödda präster blir vanliga i Jämtland först en bit in på 1600-talet.113

Att katolska altarskåp ersattes av katekismustavlor i så många kyrkor i Jämtland (oavsett om nu helgonskulpturerna behölls eller inte) tyder snarare på direktiv eller förmaningar uppifrån, från stiftsledningen i Trondheim. Något att undersöka i framtida forskning vore om detta var en satsning som gjordes speciellt i Jämtland, eller om motsvarande förändring av kyrkointeriörerna ägde rum även i de mera centrala delarna av stiftet, i nuvarande Nord- och Sør-Trøndelag. Visserligen är den etablerade uppfattningen i dag att katekismustavlor inte var så vanliga i mellersta och norra Norge, utan framför allt förekom i Bergens stift och på en del andra håll söderut i Norge.114 Denna uppfattning tycks dock vara baserad på de ännu bevarade katekismustavlorna och tar inte hänsyn till att sådana kan ha bevarats i olika grad i olika landsdelar. Att uppfattningen behöver nyanseras och att det bevarade tavelbeståndet inte ger en representativ bild visas av de många beläggen för nu kasserade katekismustavlor i Jämtland. De jämtländska katekismustavlorna synes som regel ha förstörts redan under 1600- och 1700-talen.115

När det gäller Trøndelag vill jag peka på att domkyrkan i Trondheim försågs med en katekismustavla på högaltaret år 1592 eller 1593 – den ersattes i sin tur av en stor altaruppsats i barock 1633 – samt att det finns belägg för katekismustavlor i åtminstone tre kyrkor på Trøndelags landsbygd (Skaun, Mosvik, Singsås), daterade 1593–1600.116 Jag vill också påpeka att antalet kyrkor i Trøndelag där helgonskulpturer har varit i behåll under efterreformatorisk tid är, såvitt känt, litet. Framför allt rör det sig om kyrkor i mindre socknar samt kyrkor (kapell) utanför sockenorganisationen.117 Jag håller därför möjligheten öppen för att det i många kyrkor runtom i Trøndelag har funnits en generation med katekismustavlor mellan medeltidens altarskåp och de barockaltaruppsatser som blev vanliga här från 1630/1640-talen och framåt, samt att helgonskulpturer har rensats ut ur sockenkyrkorna på flera håll i Trøndelag i samband med reformationen.118 Förloppet i de centrala delarna av Trondheimsstiftet kan med andra ord ha varit ganska likt det som ovan beskrivits i Jämtland.

För Jämtlands del kan det tänkas att stiftsledningen i Trondheim (dvs. länsherren och superintendenten) såg katekismustavlor med Guds rena ord på danska som nyttiga verktyg inte bara för reformationsverket och katekesundervisningen utan också för fördanskningsprocessen. Att språket tillmättes betydelse framgår av de systematiska inköpen av liturgiska böcker och biblar på danska till de jämtländska kyrkorna under decennierna efter att landskapet vunnits från Sverige 1571.119 Det är för övrigt känt att länsherren Kristian Friis år 1585 gjorde en hemställan hos kungen om att enbart »Danske» präster skulle få tillsättas vid prästvakanser i Jämtland. Kung Fredrik II gick denna hemställan till mötes såtillvida att han bestämde att vederbörande skulle vara en av hans betrodda undersåtar (vilket uteslöt svenskar men inte t.ex. en jämtlänning).120

Vad gäller utrensningar av helgonskulpturer ur kyrkorna har jag ovan dragit slutsatsen att det var enskilda kyrkoherdar som låg bakom dem och att det förekom folkligt motstånd. Det var också en kyrkoherde, Olof Nilsson i Offerdal, som var drivande bakom rättsprocessen 1621–22 då två helgonbilder brändes upp. I hans inlaga till tinget 1621 åberopade han »dieris prædicanttis paamindellse (om papistiske Reliquuss och Villdfarellsse att Affschaffe)», enligt referatet i domboken. Jag har inte stött på någon ytterligare källa om detta – vilket i sig säger något om hur sparsamt källmaterialet är – men troligen åsyftas att en representant för superintendenten och länsherren under en föregående visitation i Jämtland uppmanat prästerskapet att avskaffa kvarvarande katolska föremål och seder. Uppgiften ger prov på att enskilda präster strävade efter att agera som rättrådiga ämbetsmän i den dansk-norska statens tjänst.

Sammanfattningsvis kan sägas att i Jämtland ersattes de gamla, helgonbildsförsedda altarskåpen i stor utsträckning med radikalt protestantiska katekismustavlor av dansk-norsk modell i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. I samband med anskaffandet av sådana altartavlor och annan protestantisk kyrkoinredning valde vissa kyrkoherdar att helt och hållet kasta ut helgonskulpturerna, medan andra var mera tolerant inställda och lät dem få vara kvar på ett eller annat ställe i respektive kyrka. Denna omvandling av kyrkorummen under den sena reformationstiden framstår överlag som genomdriven av överhetspersoner, utan folklig förankring.

Resultaten av denna undersökning förstärker intrycket av att toleransen bland kyrkliga företrädare mot helgonbilder var lägre på flera håll i det danska Norge än i Sverige under reformationstiden. Reformationsprocessen fick ett annat förlopp i Jämtland än i det svenska Norrland, sedan Jämtland hade sammanslagits med Trondheims stift 1571.121

1I den elektroniska versionen av denna artikel återges figurerna i färg. Använda förkortningar: ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Stockholm; C + nr = inventarienummer i Kulturhistorisk museum, Oslo; DN = Diplomatarium Norvegicum; GFR = Konung Gustaf den förstes registratur; JD = Jämtlands domböcker och landstingsprotokoll; JHD = Jämtlands och Härjedalens diplomatarium; JLM = Jamtli, Östersund; NKJ 2 = Norske kyrkjelege jordebøker etter reformasjonen 2, utg. Anne-Marit Hamre, Oslo 1983; NRA = Riksarkivet, Oslo; NRR = Norske Rigs-Registranter tildeels i Uddrag; SRA = Riksarkivet, Stockholm; SRAp och SRApp = pergaments- resp. pappersbrev (ser. I) i SRA; T + nr = inv.nr i Vitenskapsmuseet, Trondheim; ÖLA = Landsarkivet i Östersund; ÖLApp = pappersbrev i Diplomsamlingen, ÖLA.
2Henrik v. Achen, Helgenikonografi og moralteologi. Kirkekunstens teologiske funksjoner i senmiddelalderen – en ikonologisk skisse, M. Blindheim, E. Hohler & L. Lillie (red.), Tro og bilde i Norden i Reformasjonens århundre. Foredrag fremlagt ved det 11. nordiske symposion for ikonografiske studier, Granavollen 16.–21. september 1988, Oslo 1991: 9–29; Sven-Erik Pernler, Sveriges kyrkohistoria 2, Stockholm 1999: kap. 6.
3Bengt Arvidsson, Bildstrid. Bildbruk. Bildlära. En idéhistorisk undersökning av bildfrågan inom den begynnande lutherska traditionen under 1500-talet, Lund 1987: 31–41, 48–53; Åke Andrén, Teori och praxis i den liturgiska utvecklingen: Jämförande sammanfattning, I. Brohed (red.), Reformationens konsolidering i de nordiska länderna 1540–1610, Oslo 1990: 381–385; Anita Hansen & Birgitte Bøggild Johannsen, IMO LICET. Omkring Niels Hemmingsens billedsyn, Kirkearkeologi og kirkekunst. Studier tilegnet Sigrid og Håkon Christie, Øvre Ervik 1993: 181–198; Sven Rune Havsteen, Lutheran Theology and Artistic Media: Responses to the Theological Discourse on the Visual Arts, A. Spicer (red.), Lutheran Churches in Early Modern Europe, Farnham 2012: 224–230 (221–240).
4Den rette Ordinants … huorledis Kircketiennisten skal holdis vdi Danmarckis oc Norges Riger oc de Hertugdomme Slesuig Holsten, Kiøbmenhaffn 1542: fol. xxxviij. Jfr Steinar Imsen, Da reformasjonen kom til Norge, Oslo 2016: 53–63.
5Ragne Bugge, Holdninger til bilder i kirkene i Norge i reformasjonsårhundret, M. Blindheim (red.), Fra Sankt Olav til Martin Luther. Foredrag fremlagt ved det tredje nordiske symposion for ikonografiske studier, Bårdshaug, den 21.–24. august 1972, Oslo 1975: 202 med källhänv. (195–206); Arne Bugge Amundsen, Churches and the Culture of Memory. A Study of Lutheran Church Interiors in Østfold, 1537–1700, Arv 66, 2010: 118 med n. 7 (117–142).
6Jens Skielderup, En Christelig Vnderuisning aff den hellige Scrifft, om huad en Christen skal holde, om Affgudiske Billeder oc Stytter vdi Kirckerne, Kiøbenhaffn 1572: inledningen; Trygve Lysaker, Norges kirker. Domkirken i Trondheim 3, Oslo 1973: 18–23; Bugge 1975: 200–202; dens., Ikonoklasmen i Norge og de norske katekisme altertavlene, Tro og bilde i Norden (se n. 2), 1991: 85–88 (85–91); Ingun Montgomery, »I enlighet med Guds och kungens ordinans». Jens Skielderup som kunglig superintendent i Bergen 1557–1582, Kyrkohistorisk årsskrift 75, 1975: 145–152 (139–155). – Översiktligt om reformationen i Norge se Imsen 2016 och Sigrun Høgetveit Berg, Reformasjonen, Oslo 2017.
7Presten Søfren Søfrenssøns Memorialbog 1564–1599, utg. A. E. Erichsen, Kristiania 1898: 3: »de imaginibus ex nostris templis expurgandis».
8Absalon Pederssøns dagbok 1552–1572, utg. Ragnvald Iversen, i: Dagbok og Oration om Mester Geble, Tekstbind, utg. av Det norske språk- og litteraturselskap, Oslo–Bergen 1963: 149 nr 8. Enligt statuten skulle alla bilder i kyrkorna i stiftet, utom dem på kyrkornas högaltare, tas bort. Jfr Montgomery 1975: 145.
9Olav Hagesæther, Et blad av bergensk reformasjonshistorie. Til belysning av teologien i biskop Jens Skielderups skrift om «Affgudiske Billeder oc Stytter vdi Kirckerne», P. Juvkam (red.), Bjørgvin bispestol. Byen og bispedømmet, Bergen–Oslo–Tromsø 1970: 219–227; Bugge 1975: 200; Nils Gilje, «Saa ere nu saadanne Billedstytter døde træ oc stene». Billedstriden i Bergen 1568–1572, Tidsskrift for kulturforskning 10.2–3, 2011: 73–83; Havsteen 2012: 226.
10Skielderup 1572: fol. [24].
11Gilje 2011: 80.
12Ragne Bugge, Tekstaltertavlene i Danmark-Norge omkring 1600, Reformationens konsolidering (se n. 3), 1990: 306–326; Ebbe Nyborg, Lektorieprædikestole og katekismusaltertavler. Om inventarfornyelse i de sydvestjyske kirker i reformationsårhundredet, Tro og bilde i Norden (se n. 2), 1991: 237–247 (223–252); Dietrich Diederichs-Gottschalk, Die protestantischen Schriftaltäre des 16. und 17. Jahrhunderts in Nordwestdeutschland. Eine kirchen- und kunstgeschichtliche Untersuchung zu einer Sonderform liturgischer Ausstattung in der Epoche der Konfessionalisierung, Regensburg 2005; Rasmus H. C. Dreyer, Kirken på tavlen. Skriftaltertavlerne og deres teologi, C. Selch Jensen & Chr. Gottlieb (red.), Teologien i historien – Historien i teologien. Festskrift til professor Lauge O. Nielsen, København 2016: 109–146.
13Synodalstatuter återgivna i Edvard Edvardsen, Den Wiit-berømte … Kiøb- oc Handel-Stad Bergen udi Norrige 2, utg. Olav Brattegard, Bergens historiske forening. Skrifter 1952, 57–58: 217 nr 17. Jfr Ingun Montgomery, Synoden som ett led i reformationskyrkans inre konsolidering. Synoderna i Bergen 1584 och 1589, Reformationens konsolidering (se n. 3), 1990: 83–91 (74–95).
14Åke Andrén, Sveriges kyrkohistoria 3, Stockholm 1999: 148.
15Laurentius Petri, Then Swenska Kyrkeordningen, Stocholm 1571: inledningen (omtryck: Laurentius Petris kyrkoordning av år 1571, utg. av Samfundet Pro Fide et Christianismo med historisk inledning av Emil Färnström, Stockholm 1932: 13) och avsn. 17 (omtr.: 113); se även Om Kyrkio Stadgar och Ceremonier … En liten rettelse … aff erchebisciop Lars j Vpsala, anno 1566, utg. A. A. A[ngermannus], Wittenberg 1587: fol. 34–38. Jfr Bengt Thordeman, Medieval Wooden Sculpture in Sweden 1, Stockholm 1964: 7–10; Mereth Lindgren, Att lära och att pryda. Om efterreformatoriska kyrkmålningar i Sverige cirka 1530–1630, Stockholm 1983: 12–19; Bengt Ingmar Kilström, Synen på kyrkoprydnader i Laurentius Petris kyrkoordning 1571 och konsekvensen av denna, Tro og bilde i Norden (se n. 2), 1991: 194 f. (193–200); Anders Jarlert, Genom heligt bruk avskilt till allmännelighet. Det reformerade kyrkorummet enligt Kyrkoordningen 1571, Kyrkohistorisk årsskrift 95, 1995: 98 (97–106).
16Sigrid Christie, Den lutherske ikonografi i Norge inntil 1800, Oslo 1973, 1: 12–18; jfr Henrik v. Achen, Sengotiske alterskabe i Hordaland. Studier i senmiddelalderens kunstmiljø, Foreningen til norske fortidsminnesmerkers bevaring. Årbok 135, 1981: 35 (13–58) och Arne Bugge Amundsen & Henning Laugerud, Norsk fritenkerhistorie 1500–1850, Oslo 2001: 78. Christie håller möjligheten öppen för att det kan ha rått skillnader mellan stiften. – Om förstörelsen av bilder i Bergens domkyrka se Absalon Pederssøns dagbok (ovan n. 8): 180 f.
17Biskop Jens Nilssøns Visitatsbøger og Reiseoptegnelser 1574–1597, utg. Yngvar Nielsen, Kristiania 1885.
18Amundsen 2010: 121; dens., Reformed Church Interiors in Southern Norway, 1537–1700, L. I. Hansen, R. Heiseldal Bergesen & I. Hage (red.), The Protracted Reformation in Northern Norway. Introductory Studies, Stamsund 2014: 78 f. (73–92). Amundsen utgår i sina undersökningar från kyrkobeskrivningarna i Sigrid Christie & Håkon Christie, Norges kirker. Østfold 1–2, Oslo 1959. – I sammanhanget kan nämnas att det från Vardal kirke i Oppland fylke finns bevarade annalistiska anteckningar som visar att Jens Nilsson under en visitation 1576 lät ta bort och förstöra denna kyrkas helgonbilder. L. D[aae], En liden Krønike, nedskreven i et gammelt Missale, Historisk tidsskrift [1.]4, 1877: 495 (491–498).
19Sigrun Høgetveit Berg, The Influence of the Reformation on Religious Practice in the North, S. Høgetveit Berg, R. Heiseldal Bergesen & R. E. Kristiansen (red.), The Protracted Reformation in Northern Norway 2, Hannover 2016: 28 (19–46).
20Oluf Kolsrud, Noregs kyrkjesoga 2, manuskr. (baserat på föreläsningar 1930–43) utg. av Svein Helge Birkeflet, pdf-dokument, http://urn.nb.no/urn:nbn:no-14956, publ. 2007: 274.
21DN 23 nr 286; Nils Beltzén, Böcker och bokbestånd i de jämtländsk-härjedalska kyrkoarkiven intill mitten av 1700-talet, Jämtlands Biblioteks årsskrift 1945: 25 (3–29); jfr Janrik Bromé, Jämtlands och Härjedalens historia 2, Stockholm 1945: 79 f.
22Dessförinnan hade vissa administrativa och ekonomiska förändringar ägt rum, såsom överförandet av biskopsintäkterna av Jämtland till kung Gustav Vasa 1527 (GFR 4: 271 f.; JHD 3 nr 75 med litt.hänv.).
23GFR 18: 777 f.; Bromé 1945: 83.
24Fredrik II till Gås 23/3 1571, Danske Magazin [1.]6, København 1752: 235; jfr brev till allmogen i Jämtland samma dag, NRR 1: 679.
25Reformats för Jämtland: Kungsgården 19/2 1588, avskr. i ÖLA Offerdal J:2; för hela stiftet: Trondheim 1/3 1589, tr. i NKJ 2: 39–93. Det finns ingen grund för Per-Gustaf Hambergs (Norrländska kyrkoinredningar. Från reformation till ortodoxi, Stockholm 1974: 24) påstående att just reformatsen innebar »avskaffandet av en rad katolska bruk» i Jämtland.
26Hamberg 1974: 21–28, 136; se även Monica Rydbeck, Ett altarskåp av tidigt protestantisk typ från Balkåkra kyrka i Skåne och dess inhemska stilförvanter, Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund. Årsberättelse 1936–37, tr. 1937: 301–304 (291–304); Hamberg, I kor och skepp. Anteckningar om kyrkoinredning och kyrkoinventarier, D. Lindquist m.fl. (red.), Härnösands stift i ord och bild, Stockholm 1953: 288–291 (271–324) och Ingrid Telhammer, Svenskt eller danskt. Kyrklig inredningskonst i Jämtland 1520–1720, Östersund 1992: 73 f., 232–234.
27Hamberg 1974: 29.
28Bugge 1990: 307.
29Hamberg a.a.: 9.
30A.a.: 24 med hänvisning till Leonard Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, Uppsala–Stockholm 1923–26, 3: 7 f. och Bromé 1945: 89–91.
31Kyrkoräkenskaper började föras systematiskt i Jämtland från och med räkenskapsperioden 1582–83. Det betyder att från de första elva åren av den dansk-norska tiden finns inga sådana källor att tillgå.
32NKJ 2: 55.
33I Jämtland tillföll en sjättedel av det totala korntiondet sockenkyrkan under den aktuella perioden. Kornskördarna varierade stort från år till år. NRA Stattholderembetet 1572–1771, D IX 16.
34ÖLA Offerdal L I a:1, inventarier 1614, 1648 (även i N III:1); ibid. C:1, inv. 1690, 1759, 1762; ibid. K I:5, inv. för Alsens kyrka 1781; ÖLA Alsen L I a:1, inv. 1614, 1648 (även i Offerdal N III:1); Alsen C:1a, inv. 1689; ATA, inv. för resp. kyrka 1832. Fale Burman besökte dessa kyrkor 6–8/8 1793 men noterade inget om några träskulpturer i sin dagbok. Fale Burmans dagböcker över resor genom Jämtland 1793–1802, utg. Landsarkivet i Östersund & Jämtlands läns fornskriftsällskap, pdf-dokument, www.fornskrift.se, publ. 2010: 39 f.
35ÖLA Mattmar C:1, inventarium 1690, punkt 8. Om altarskåpen i Ström och Grong se Boel Almqvist, Jämtlands medeltida kyrkor, Östersund 1984: 63–65; Lennart Karlsson, Kretsen kring Haaken Gulleson, Stockholm 2005: 127–130.
36Jfr prosten Abraham Larsson Burmans tillägg till inventariet 1690, punkt 22: »En kostelig altartafla … giorder anno 1695 med ofwan förtäknade bilder, i sine diviser satte, … stofferader anno 1696».
37Ekdahl omtalar dessutom en framställning av »Christi uppståndelse». ATA Ekdahl II H. Altaruppsatsen från 1695, tillverkad av Gregorius Raaf, förvaras nu i JLM men är tömd på sina medeltida skulpturer så när som på krucifixet (obs. att övriga skulpturer som syns på ett foto i Utställning av äldre kyrkliga föremål från Jämtland och Härjedalen i Östersund 1911. Katalog, Uppsala 1911: 24, var tillfälligt insatta och tillhör Norderö kyrka).
38För beskrivningar av de bevarade skulpturerna se Almqvist 1984: 46–49, 61 f., 95, 162 f.; Karlsson 2005: 29, 32, 117–124. Krucifixet har bedömts vara åtskilligt äldre än de övriga.
39Denna gåtfulla skulptur mätte ca 2 alnar och 2 kvarter enligt inventarium 1832 i ATA. På mantelbården stod enligt samma källa bl.a. »… oc hielp [ihe]svs nasvarenvs – hielp ihesvs» (supplerat av förf.). Fale Burman nämner en skulptur med »gyllende mantel, calott, och en röd bok i högra handen»; möjligen avses samma skulptur. Dagbok (ovan n. 34) 5/9 1798, s. 157.
40ÖLA Offerdal L I a:1, Alsen L I a:1 och Mattmar L I a:1 (med en lucka s. 9–12 avseende 1590-talets mitt).
41Fadern Nils Andersson nämns sista gången som kyrkoherde i bevarade källor 1584; sonen Anders första gången 1587. Den senare hade dessförinnan under några år tjänat som sin fars kaplan. RAp 1584 19/2; Bygdén 1923–26, 3: 6 f.; Bertil Hasselberg, Supplement till L. Bygdén, Härnösands stifts herdaminne för pastoraten i Jämtland och Härjedalen, Forum theologicum 21, 1964: 149 (61–240).
42I räkenskaperna för Offerdal 1589–90 redovisas utgifterna för byggandet av predikstolen m.m. i den första av två listor, vilken måste avse 1589. Telhammer (1992: 236) uppger fel datering för predikstolen.
43Det är möjligt att räkenskapsperioderna inte exakt följde kalenderår. Utgifter i början av 1589, fram till att stiftsskrivaren gjorde upp räkenskapen den 4 april, kan vara inkluderade i räkenskapsperioden 1584–88.
44Stormskador omtalas 1584–88, 1591–93, 1596–97. Trots åtskilliga reparationer var taket ännu 1622–24 så förruttnat »saa allteritt er iche friett for drøb». 1634–41 gjordes en omfattande takomläggning. Att ekonomin var ansträngd kan exemplifieras med skulder från tidigare år eller inköp på kredit 1589–90, 1596–97, 1606–10.
45Se Bygdén 1923–26, 4: 270.
46Hamberg 1974: 23; liknande resonemang hos Telhammer 1992: 77.
47Bygdén a.a.: 272: »enligt uppgift …», »skall ha …». Jfr Hans Jonsson Tunæus, »Prästekrönika» (1766), manuskr. i HLA Härnösands läroverksbibl. saml., vol. 95 och Erik Tryggdahl, »Samling til Jämtlands Beskrifning, Häfda-Tekning och Privilegier» (1772), manuskr. i ATA Ekdahl A 5.
48Däremot finns det belägg för en kaplan Bengt Månsson i Undersåkers pastorat 1576–83. SRApp 1576 24/6; brev 1579 3/3 refererat i ATA Ekdahl A 1; SRAp 1583 17/3.
49ÖLA Undersåker N I:2, inventarium för Mörsils kyrka (felaktigt hänfört till Undersåkers kyrka i Telhammer 1992: 75, 234).
50Om denna se Hamberg 1974: 56; Telhammer 1992: 88–90. Det saknas intäkter i Alsens kyrkas räkenskaper för katekismustavlan, vilket talar för att Mörsils kyrka fick den till skänks.
51Fler exempel ges i det följande.
52Efter Hamberg 1953: 288, med smärre modifieringar av förf. Hamberg följer Burmans avskrift i ATA Ekdahl A 1, men uppger felaktigt att Ekdahl skulle ha gjort den. Ekdahls avskrift av inskriften finns i stället på baksidan av Ohlssons teckning i ATA Ekdahl II E; den avviker från Burmans på ett par ställen och saknar några svårlästa ord i mitten. – Tack till doc. Sara Risberg, SRA för konsultation angående den latinska texten.
53Se den insiktsfulla analysen i Hamberg 1974: 23–25.
54Ganska stora utgifter för dessa väggmålningar omtalas i kyrkans räkenskaper för åren 1596–99.
55Tavlan kasserades eller avyttrades troligen i samband med att Offerdals kyrka fick en ny altartavla 1667 (ÖLA Offerdal L I a:1, fol. 63r).
56Den i brevform författade redogörelsen låg till grund för och är i domboken avskriven i anslutning till en dom på landstinget på Frösön 18/2 1622. Domboken fördes av tingsskrivaren i Jämtland Jens Mickelsson. ÖLA Jämtl. domsagas häradsrätt A I:1, häfte 1, fol. 21r–22v, tryckt (med en del felläsningar) i JD 1: 18–20.
57Det var stor åldersskillnad mellan Anders och Olof; den senare (ej att förväxla med en annan äldre bror och namne Olof Nilsson i Skottgården i Oviken, omtalad bl.a. i SRAp 1576 16/4) var född omkr. 1575. Han blev formellt kyrkoherde i Offerdals pastorat något av åren 1619–21, enligt en notering i Alsens kyrkas räkenskaper, men hade då enligt samma källa verkat som vice pastor här sedan någon tid. Dessförinnan hade han varit präst i Beitstad i Nord-Trøndelag och innan dess (i början av 1600-talet) sin brors kaplan i Offerdals pastorat. ÖLApp 1615 21/11; ÖLA Alsen L I a:1, s. 39; Bygdén 1923–26, 3: 7, 21; Oddvar Grønli, Til prestesoga for Jamtland og Herdalen, Norsk slektshistorisk tidsskrift 10, 1946: 203 f. (199–211); Hasselberg 1964: 149 f.
58Kapellen låg i Landön, socknens nordostligaste by, i Österkälen, som utgjorde socknens östligaste bygd (motsv. nuv. Kälom eller en del därav, jfr det kvarlevande namnet Kapellbacken i byn Västerulvsås), och i Gärde, socknens västligaste by, alla på omkring 2 mils avstånd från sockenkyrkan. Det sägs inget om vilka som en gång hade byggt dem men de omtalas på ett sätt som visar att de måste ha existerat redan vid tidpunkten för reformatsens tillkomst. Det kan alltså inte stämma, som Janrik Bromé förmodar (1945: 90), att de skulle ha uppförts för att bereda fristad åt de utkastade helgonskulpturerna. Att ett av kapellen, i Österkälen, sägs ha behövt repareras eller förbättras före 1621 (se nedan) talar snarare för att åtminstone detta hade ett medeltida ursprung. Deras huvudfunktion kan ha varit att underlätta för dem med lång och svår väg till sockenkyrkan att be böner inför ett kors i ett sakralt rum; jfr de i redogörelsen använda namnen Korset och Gärdes-Kors avseende kapellen i Österkälen resp. Gärde samt att de som bodde i närheten av Österkälens kapell 1621 förgäves framförde önskemål om att få behålla det »thill att bede dieris bøner vdj».
59I handskriften: »en gammell quinde bonegtte» (felläst i JD).
60I handskriften: »ved Backen», felskrivning för »ved Becken».
61Se n. 56.
62Årtalen för kyrkvärdsuppdraget enligt kyrkoräkenskaperna: ÖLA Offerdal L I a:1, fol. 9r. Han levde ännu 1620, se Böter och fredsköp. Jämtlands och Härjedalens saköreslängder 1601–1645, utg. Olof Holm, Georg Hansson & Christer Kalin, Östersund 2016: 46.
63När Simon i Landön uppgav att det hade gått 30 år sedan hans bortgångna svärmor offrade till samma skulptur, tog han av allt att döma miste på tidsavståndet.
64Om denna, byggd 1662, se Hamberg 1974: 87–89; Telhammer 1992: 122 f., 125, 236.
65Karlsson 2005: 118. Jfr Ingrid Swartling, Haaken Gulleson och hans verkstad. Ett bidrag till studiet av Norrlands senmedeltida träskulptur (Gammal hälsingekultur 1956), Hudiksvall 1956: 83; Boel Almqvist, Mattmars kyrka, Jämten 67, 1973: 16–18 (7–24).
66ÖLA Ol-Mattsgårdens arkiv.
67Arvet efter en senare make fördelades på tinget 14/9 1663, se Alsens tingslags domboksprotokoll 1649–1679, utg. Curt Malting, pdf-dokument, www.fornskrift.se, publ. 2017: 31 f.
68Motsvarar troligen »Et par tenstakar små» i kyrkoinventarium 1689. ÖLA Alsen C:1a.
69Dagbok (ovan n. 34) 11/7 1794, s. 66 f. Vid en inventering 1831 – kyrkan hade då genomgått en stor ombyggnad – fanns tre gamla träbilder »från påfviska tiden» kvar: ett krucifix, Maria med barnet samt »Joseph». Inventarium i ATA. Krucifixet är även känt genom ett foto taget före Rödöns kyrkas brand 1923, se Almqvist 1984: 65–68.
70Visitationsprotokoll 9/6 1722. ÖLA Rödön N I:2. Altarskåpet ersattes 1749 av en altaruppsats tillverkad 1688, som övertogs från Rödöns kyrka. Hamberg 1974: 56 med n. 88; Telhammer 1992: 96–98.
71Aron Andersson, Medieval Wooden Sculpture in Sweden 3, Stockholm 1980: 259 f.; Almqvist 1984: 229 f.
72Dagbok (ovan n. 34) 7/8 1798, s. 115.
73ATA. Krucifixet som Burman nämner (om det nu inte har funnits flera) satt dock enligt ett inventarium 1691 inte i altarskåpet. ÖLA Rödön N III:1.
74Inventarium i ÖLA Rödön N III:1.
75Dagbok (ovan n. 34) 8/7 1794, s. 66.
76Almqvist 1984: 64, 103 f.; Karlsson 2005: 125 f.
77ATA. Här omtalas även smärtomannen, men inte de andra två.
78Förvaras nu dels i Näskotts kyrka, dels i JLM.
79ÖLA Rödön N III:1; teckning av Karl Arosenius avbildad i Almqvist 1984: 181.
80Ingrid Telhammer, Näskotts kyrka, Jämten 84, 1991: 169 (161–178) och påpekande av antikvarie Lars Nylander, Hälsinglands museum.
81Almqvist a.a.: 47, 50 f., 53, 63 f., 178–181 (med omkastade bildtexter s. 178); Karlsson 2005: 112–117.
821691 beskrivs den som en »Altartafla slätt och gammal. Målat». ÖLA Rödön N III:1.
83Dagbok (ovan n. 34) 8/7 1794, s. 66. Hamberg 1974: 28. »Altarens sacrament» avser instiftelseorden till nattvarden.
84ÖLA Aspås L I a:1 och Näskott L I a:1.
85Kyrkan i Aspås kan tänkas antingen ha fått den beskrivna katekismustavlan genom inköp redan före 1582, fått den till skänks under 1600-talet som en utrangerad altartavla från någon större kyrka (jfr fallet Alsen–Mörsil) eller fått den bekostad genom donationsmedel.
86ÖLA Rödön N III:1. 1688 hade den altaruppsats byggts som 1749 flyttades till Ås kyrka, se n. 70. Tyvärr är kyrkans räkenskaper från den dansk-norska tiden förkomna.
87Ås kyrkoräkenskaper, som börjar 1582, ger inte ett ansträngt intryck. Utrymme borde ha funnits för att införskaffa åtminstone en enklare katekismustavla, om så hade önskats. ÖLA Ås L I a:1.
88Bygdén 1923–26, 1: 107 f.; 3: 29–36; Bromé 1945: 86 f.
89NKJ 2: 54.
90JHD 2 nr 35.
91Det var således bara högaltartavlans bilder som då invigdes, inte kyrkan (vilket ofta påstås i litteraturen). JHD 2 nr 295. Kyrkans invigning låg längre tillbaka i tiden och omtalas även i ett brev 1440 (JHD 1 nr 236). – Maj Nodermann (i Eva Höglund, Lennart Karlsson & Maj Nodermann, Ljusdal–Oviken. Ett flandriskt altarskåp och dess svenska efterbild, Stockholm 1999: 75–77) har spekulerat i att detta altarskåp är identiskt med det berömda och på sin tid säkert oerhört kostsamma Antwerpenskåpet i Ljusdals kyrka i Hälsingland (jfr Telhammer 1992: 231). Det skulle ha sålts till Ljusdal av Erik Andersson, kyrkoherde i Oviken och prost 1525–63, menar hon. Detta är en mycket långsökt och ur luften gripen tanke, som motsägs bl.a. av att nämnda Antwerpenskåp enbart har framställningar av bibliska scener. Det stämmer inte överens med beskrivningen i brevet 1503 av ett skåp försett med sanctorum ymagines. F.ö. var Ljusdal en mycket folkrikare socken (med 285 tiondebetalande hushåll år 1559, SRA Hälsinglands handlingar 1559:6) än Oviken och där bodde en koncentration av Hälsinglands förmögna, handlande bönder (se Olof Holm, Jämtlands karaktärsdrag före 1645. Ett försök till en syntes och förslag till vidare forskning, O. Holm (red.), Jämtland och den jämtländska världen 1000–1645, Stockholm 2011: 217 (206–241)). Det är alltså mycket troligare att Ljusdal skulle ha haft råd med ett Antwerpenskåp än Oviken. I själva verket finns det inget som tyder på att nämnda Antwerpenskåp stått någon annanstans än i Ljusdal.
92ÖLA Oviken L I a:1–2, inventarier 1683, 1696; ibid. N I:1, inv. 1748; ibid. N I:3, inv. 1778, 1820; ATA, inv. 1832; Burmans dagbok (ovan n. 34): 68 f. (15/7 1794).
93Burmans dagbok: 125, 127, 132, 139 samt anteckningar från besök i Åsarna kapell s. 131 (12, 14, 16, 17 och 22/8 1798).
94ÖLA Berg L I a:1 och N I:1–2, inventarier 1729, 1746, 1775, 1800, 1816; ÖLA Klövsjö L I a:1–2, inv. 1614, 1729, 1750, 1777, 1800; ÖLA Myssjö L I a:1, inv. 1613, 1683; ÖLA Oviken N I:1, inv. 1748 för Hackås o. Myssjö kyrkor; ATA, inv. 1831/32 för resp. kyrka samt även inv. 1770 för Myssjö kyrka.
95Burmans dagbok (ovan n. 34): 135 (20/8 1798).
96ÖLA Myssjö L I a:1, Klövsjö L I a:1 (med en lucka för åren 1638–44) och Oviken L I a:1 (vars 6 första blad, inklusive början av treårsperioden 1591–93, saknas).
97De kasserades eller avyttrades troligen i samband med att nya altaruppsatser byggdes här under 1600-talets andra hälft (om dessa se Hamberg 1974: 32, 56).
98Resedagbok i Linköpings stiftsbibliotek, handskr. G 14 a, bd 1, s. 197. Årtalet kan även läsas »1526» (så i utgåvan av dagboken i Fornvårdaren 1, 1925–26: 160), vilket dock är orimligt för en danskspråkig altartavla i Jämtland. – Flytten skedde av allt att döma i samband med att Bergs kyrka någon gång troligen före 1695 (då kyrkoräkenskaperna börjar) fick en ny altartavla (om denna, som i sin tur så småningom flyttades till Åsarna kapell, se Burmans dagbok: 131). Den danskspråkiga altartavlan kasserades sedan troligen i samband med att Rätans kyrka någon gång före 1751 (då Rätans kyrkoräkenskaper börjar) fick en ny, alltjämt bevarad altartavla.
99Hamberg 1974: 13–16; Telhammer 1992: 51–64. En textbård på insidan av triumfbågen, synlig endast för prästen i koret, är på latin.
100Hamberg a.a.: 15. Denna altartavla kasserades eller avyttrades troligen i samband med att en ny altaruppsats byggdes 1680–81 (om denna se Tryggdahl 1772, stycke 20 § 6; Telhammer a.a.: 103, 232).
101Nämns i bevarade källor första gången som kyrkoherde i Oviken och prost 1576; hans närmast kände företrädare var Nicolaus Stephani (den senare biskopen i Växjö), som verkade här under de svenska ockupationsåren 1563/64–71. Erik hade under några år varit dennes kaplan. RAp 1576 16/4; Bygdén 1923–26, 3: 34, 45; Hasselberg 1964: 158.
102Maj Nodermann (i Höglund m.fl. 1999: 76 f.), som inte tycks ha känt till att Ovikens kyrka fick en ny altartavla på 1590-talet, har spekulerat i att kyrkans senmedeltida altarskåp och helgonbilder rensades ut redan av den i jämtländsk historieskrivning kände prosten Erik Andersson 1525–63, och att kyrkan skulle ha fått en katekismustavla (»bokstavstavla») redan då (jfr Telhammer 1992: 195 och ovan n. 91). Men Erik Andersson verkade i landskapet medan det ännu var svenskt i kyrkligt hänseende och det finns inga tecken på några dylika utrensningar i kyrkorna i det svenska Norrland på den tiden. F.ö. är katekismustavlor en senare, dansk-norsk (och nordvästtysk) företeelse.
103Trots decennier av dylika åtgärder konstaterar stiftsskrivaren Hans Ankersson uppgivet i Klövsjö kyrkas räkenskaper för 1637: »Huor emoed forschriffne kiercke ehr møgitt brøstfelldigh, effter besigttellsis indholdt.»
104Under den dansk-norska tiden erhöll de flesta kyrkorna i Jämtland enbart inkomster från tiondeuppbörd (några hade blygsamma avradsintäkter utöver tiondet), till skillnad från under medeltiden, då kyrkorna dessutom fick inkomster av offermedel och testamentsgåvor, och även till skillnad från den svenska tiden efter 1645, då kyrkorna också tog emot pengagåvor av olika slag. Detta medförde att kyrkornas kassor i många mindre socknar under den dansk-norska tiden i stort sett bara räckte till kultens behov (vin och oblater m.m.) och till nödvändigt basunderhåll – om ens det (jfr föreg. not).
105Att enbart kvinnor uppges ha varit delaktiga i denna kvardröjande helgonkult kan jämföras med att Absalon Pedersson Beyer i sin dagbok 1570 omtalar att det var »nogle gamle quinner oc kerlinger» som hade tillbett de helgonbilder som Jens Skjelderup låtit kasta ut ur domkyrkan i Bergen. Absalon Pederssøns dagbok (ovan n. 8): 180 f.
106Ett diagram publicerat av Maj Nodermann (Mästare och möbler. Jämtländska målare, bildhuggare, hantverkare och deras arbeten, 2 uppl., Östersund 2005: 157) över fördelningen av nya altaruppsatser och predikstolar i Jämtland över tid framstår som starkt missvisande när det gäller 1500-talets sista decennier och 1600-talets början.
107Enda undantagsfallet som konstaterats i denna undersökning gäller Ås kyrka i Rödöns pastorat.
108Dateringar enligt kyrkoräkenskaper: Offerdal och Myssjö (se texten); Revsund 1596–99 (ÖLA Revsund L I a:1). Dateringar enligt arkivaliskt kända inskrifter: Berg 1576 (se texten); Näs 1591 och Lockne 1624 (inventarier omkr. 1690, ÖLA Brunflo J:1). Datering enligt både kyrkoräkenskaper och inskrift: Alsen (se texten). I diagrammet upptas inte de alltjämt bevarade katekismustavlorna i Håsjö (fig. 2) och Marby (fragment, Rydbeck 1937: 301–303), som är odaterade men som på stilkritiska grunder har bedömts tillhöra 1500-talets sista årtionden (Rydbeck a.a.: 302). Det vore värdefullt om det i framtida forskning gick att datera dem med dendrokronologisk metod.
109Dock bör påpekas att i två av de tio huvudkyrkorna kan medeltida inventarier ha förstörts i bränder under reformationstiden: Hammerdals kyrka på 1580-talet och Undersåkers kyrka 1611. Bromé 1945: 183–185, 240.
110Olof Joh. Bromans Glysisvallur och öfriga skrifter rörande Helsingland, utg. Karl A. Hægermarck & Anders Grape, Uppsala 1911–54, 2: 205–558, avsnitten om Alfta, Arbrå, Bergsjö, Bollnäs, Delsbo, Enånger, Forsa, Harmånger, (Hälsing-)Tuna, Järvsö, Ljusdal, Mo, Norrala, Norrbo, Rogsta, Segersta, Skog, Söderala. Bromans uppgifter om altarprydnaderna i Norrbo kyrka är dock svårtolkade.
111Telhammer 1992: 69, jfr s. 23.
112Om Anders Nilsson se n. 41 och 57. Om Erik Månsson och hans bror Lars se SRAp 1606 21/4; Grønli 1946: 206, 208–210; Hasselberg 1964: 158, 186 f. Oklar biografisk bakgrund har Lars Månssons företrädare Nils Mårtensson (belagd 1573–84, se Bygdén 1923–26, 3: 209).
113Se översikten i Bertil Hasselberg, Till Jämtlands och Härjedalens herdaminne, Fornvårdaren 4, 1931: 73–76 (73–208).
114T.ex. Christie 1973, 1: 19; Bugge 1990: 315 f.
115Se ovan n. 55, 97, 98, 100 samt avsnittet om Rödöns pastorat.
116C 34282; T 7174 (barockaltartavla med återanvänd predella från 1596); Lysaker 1973: 63 f., 79 f.; dens., Nidaros erkebispestol og bispesete 1153–1953 1.2, Trondheim 1987: 105; Ingrid Rygh, Fedrane kyrkje i Skaun. Festskrift til 800-års høgtida for Skaun kyrkje 1982, Skaun 1982: 34; Sigurd Ansnes, Mosvik kirke 100 år, Mosvik 1984: 15, 90–92; Bugge 1990: 322 fig. 6. – Bugge utmärker på sin karta även en katekismustavla från Svorkmo, som jag saknar närmare uppgifter om.
117I Jan Brendalsmos genomgång av kyrkliga medeltidsinventarier i Nord- och Sør-Trøndelag finns uppgifter om helgonskulpturer (bevarade eller kända genom äldre beskrivningar) i 15 kyrkor, när fall där enbart en Mariaskulptur behållits i kyrkan räknas bort. Siffran kan jämföras med att han räknar med 144 »sikre kirkesteder» i samma område före 1600. Kirkebygg og kirkebyggere. Byggherrer i Trøndelag ca. 1000–1600, Oslo 2006: 65, 397, 406–409, 426 f., 433 f., 485, 491, 512, 551, 617, 665, 670, 682, 684, 702. Jfr med reformatsens uppgifter om olika kyrkors befolkningsunderlag, NKJ 2: 42–54, 71–77.
118Om den »utsmykningsepidemi» som svepte över Trøndelag under 1640-talet och följande decennier se Harry Fett, Norges Kirker i det 16de og 17de Aarhundrede, Kristiania 1911: 87–92.
119En av de första danska böckerna som synes ha inköpts till många kyrkor i Jämtland var Niels Jespersens Gradual. En almindelig sangbog …, Kiøbenhaffn 1573, se Beltzén 1945. – Nils Beltzén (a.a.: 27) påpekar f.ö. att böcker på svenska, införskaffade före 1571, verkar ha rensats ut ur de jämtländska kyrkorna (undantag finns dock, se a.a.: 25, 27 om böcker i Bergs kyrka).
120NRR 2: 637 f.; Bromé 1945: 174 f.
121Tack till Øystein Ekroll, Lars Nylander och en anonym granskare för synpunkter på texten. Tack också till Agneta Brink och Georg Hansson vid Landsarkivet i Östersund för hjälp med källmaterialet.

Idunn bruker informasjonskapsler (cookies). Ved å fortsette å bruke nettsiden godtar du dette. Klikk her for mer informasjon