Jens Petter Nielsen (red.) Russland kommer nærmere. Norge og Russland 1814–1917 Oslo: Pax forlag 2014, 643 s.

Historia är en vetenskap, och om man tar den på allvar kan den inte skrivas om (Vladimir Putin år 2014).1

Russland kommer nærmere är resultatet av ett sexårigt samarbetsprojekt mellan från norsk sida Norges arktiske universitet i Tromsø och Institutt for forsvarsstudier i Oslo och från rysk sida universiteten i Murmansk, Archangelsk, Sankt Petersburg och Moskva. Boken är ett i raden av verk som har getts ut i samband med 200-årsjubileeet för den norska grundlagen. Som jubileumsbok får den karaktären av ett monumentum aere perennius, för att nu citera en hovskald för två tusen år sedan.

Det är förvisson fråga om ett verk av jubileumskaraktär, utformad som en coffee table-bok (den väger 2295 gram).2 Men den är trots detta skriven i en anda som är motsatt den som president Putin dekreterade i slutet av det år då Ryssland erövrade Krim och presidenten förklarade att Krim, och inte Kiev var den ryska statens dopfunt. Fram till år 2014 hade nämligen Kiev i rysk historieskrivning framställts som alla ryska städers moder och själva symbolen för den ryska staten. Boken vänder sig i första hand till en bred, bildad läsekrets och inte till ämnesexperter men redovisar likafullt den nutida forskningens ståndpunkter.

När Russland kommer nærmere den 9 december 2014 presenterades på Norges ambassad i Moskva framhöll Norges ambassadör Leidulv Namtvedt att «dette er et felles verk, der de norske og russiske historikerne er enige om teksten. Det er unikt».3 I förordet till boken påpekar man att man «ønsket å finne nye måter å forstå forholdet mellom våre to naboland på». Denna ambition gäller inte bara de faktiska förhållandena utan även «våre gjensidige forestillinger om hverandre som nordmenn og russere» (s. 11).

Putins hållning att historien inte kan skrivas om skall uttolkas som att ledaren slår fast vad som är sann historia. Poängen är att denna historia kan vara en annan vid olika tidpunkter, allt enligt vad makten bestämmer. Putins hållning rörande historien som oföränderlig i det givna ögonblicket har starkt stöd i den ryska befolkningen. Enligt en opinionsundersökning hösten 2014 ansåg 60 procent av de tillfrågade ryssarna att historia inte bör omvärderas eller studeras på nytt genom nya tillvägagångssätt och tolkningar.4

Ambassadör Namtvedts utsaga om att de norska och de ryska författarna till Russland kommer nærmere är eniga om texten innebär att boken är ett uttryck för norsk kritisk och omprövande historiesyn och inte för det dogmatiska och samtidigt programmatiskt opportunistiska, ideologiska ryska bruket av historien, vilket i själva verket är ett arv från sovjettiden.5 Jens Petter Nielsen och hans medarbetare har skrivit en diskuterande berättelse med olika infallsvinklar. De redovisar skiljaktiga norska och ryska uppfattningar både om faktiska historiska händelser och förhållanden och hur de har tolkats och hur de förstås idag.

Russland kommer nærmere innehåller förutom inledning och avslutning tjugoen kapitel. Den kronologiska grundstrukturen bryts av olika tematiska infallsvinklar som särskilt belyser nordområdenas egenheter och roll i respektive Norges och Rysslands historia. Det första kapitlet redogör för historien före 1814. Jens Petter Nielsen väljer att etniskt-kulturellt definiera det som Sápmi, Finnmork och Laplandija, det vill säga som ett samiskt-norskt-ryskt blandområde. Han spekulerar om att Sápmi, det vill säga samernas land, fungerade som en buffert eller stötdämpare, «som gjorde møtet mellom Norge og Russland mykere enn det ellers kunne ha blitt» (s. 23).

Den moderna berättelsen börjar i kapitel 2, som tar utgångspunkten i Napoleonkrigen och händelserna 1814 och utmynnar i gränsavtalet mellan unionsstaten Sverige-Norge och Ryssland år 1826. Nielsen klargör att man på rysk sida var missnöjd med gränsens dragning och att detta missnöje molade fram till den ryska revolutionen år 1917. Med hänvisning till ett av de nitton egna verk av Nielsen som utgör förarbeten till det massiva jubileumsverket, uppsatsen «Russisk fare mot Nord-Norge?» från 1992, uppger författaren att enligt en rapport från år 1880 hade det faktum att Ryssland hade «förlorat» sydkusten av Varangerfjorden i så hög grad upprört pomorerna och sårat deras självkänsla att de inte kunde tala lugnt om saken.

Perspektivet i denna berättelse om en gemensam norsk och rysk historia är således inte bara från Kristiania och Sankt Petersburg utan även från Finnmark och Murman. Samer, kväner, finnar och nenetser får sin plats i lokalhistorien. På riksnivå spelar inte bara svenska statstjänstemän utan även finlandssvenskar i rysk tjänst – vilka förstod norska – en roll inom de diplomatiska och konsulära relationerna. Boken är rikt illustrerad med målningar och foton av landskap, hav, byggnader och personporträtt men saknar översiktskartor (ett par detaljkartor finns), på vilka läsaren skulle kunnat följa med i de geografiska berättelserna.

I långa stycken är det fråga om «thick description» i antropologen Clifford Geertz’ mening. Goda exempel är kapitel 8 om det norska och det ryska bondesamhället (huvudsakligen författat av familjehistorikern Herdis Kolle) och kapitel 14 om samerna, kvänerna och nenetserna (samförfattat av minoritetsforskarna Kari Aga Myklebost och Einar Niemi). De många vardagslivets aktörer som träder fram i dessa och andra kapitel om sådant som religiösa och kyrkliga förhållanden eller om litteratur och måleri får göra det i sin egen rätt utan att behöva bilda underlag för vidlyftiga generaliseringar. Bildmaterialet bidrar till konkretionen, till att läsaren kan känna närhet till fiskarbefolkningens, renskötarnas, köpmännens, tjänstemännens, lärarnas, prästernas och resenärernas miljöer.

Eftersom texten i stort sett saknar allmänna teoretiska och metodologiska resonemang är det förståeligt att Geertz inte nämns. Däremot skulle framställningen av lokala aktörer som problemlösare och initiativtagare kunnat ha blivit mera pregnant om den hade fördjupats genom att låta sig inspireras av Ottar Brox’ forskningar, även om denne konkret upphållit sig vid en senare tidsperiod och i sitt debutverk Hva skjer i Nord-Norge? (1966) just för läsbarhetens skull utelämnade alla referenser till socialantropologisk teori.6 Russland kommer nærmere vänder sig förvisso till en intresserad allmänhet och inte till yrkeshistoriker, men en mera explicit anknytning till forskningsvärlden skulle knappast behövt försämra textens goda litterära kvaliteter.

Centrum–periferiproblematikens konfliktdimension finns med i Russland kommer nærmere. Den konkretiseras tack vare fokuseringen på relationerna mellan de både nationella periferierna. När det blev konflikt om fisket mellan de ryska pomorerna, som kom från Kola och Murmankusten, och de lokala norska fiskarna i Finnmark, appellerade de norska fiskarna till centralmakten för stöd. Jens Petter Nielsen smyger mitt i kapitel 3, «Russefiske og russehandel fram til 1815», in en deklaration som erbjuder en både intressant och övertygande förklaring till varför Norge och Ryssland trots den gemensamma gränsen aldrig varit i krig, och detta i ett Europa där krig om gränsers dragning varit legio och där inte minst Ryssland flitigt fört krig för att erövra territorier:

Det stabile, gode naboforholdet mellom Norge og Russland var først og fremst basert på ulikhet i ressurser, eller mer presist komplementaritet, det vil si Nord-Norges og Nord-Russlands evne til gjensidig å utfylle hverandres behov. Komplementaritet var selve kjernen i pomorhandelen, som var det viktigste limet i de norsk-russiske relasjonene i de første hundre årene etter 1814 (s. 63).

Konflikten om fisket, där den norska örlogsflottan sommaren 1816 gjorde sin första operation när den sattes in för att driva bort ryssarna, löstes genom att det istället blev «russehandel» i tecknet av den komplementaritet som Nielsen nämner.

Ett gott exempel på den källnära och samtidigt perspektivrika framställningskonsten är kapitel 18, «Kiberg og Kibergrettighetene». Detta norska fiskeläge med «den vackraste och rikaste kyrkan i Finnmark» vid Varangerfjordens mynning nära fästningsstaden Vardø har haft kontakter med Ryssland och ryssarna sedan urminnes tider och fick ett verkligt uppsving som norsk-rysk mötesplats när pomorhandeln utvecklades under 1800-talet. Ryssarnas fiskerättigheter i sex orter på den norska sidan koncentrerades efter antagandet av fiskelagen år 1830 praktiskt taget till Kiberg. Konfliktpotentialen utvecklades ånyo mot slutet av 1800-talet när hamnen i Kiberg blev grundare samtidigt som fiskeskutorna blev allt större och de ryska fiskarna «invaderade» Vardø (som inte hörde till de sex fiskelägen som ryssarna hade rätt att utnyttja).

Kibergrättigheterna upphävdes slutligen 1913 av den norska regeringen. Nielsen menar att upphävandet inte var ett resultat av några lokala initiativ. Arbetarpartiets representanter i Stortinget för Troms, Alfred Eriksen, och för Finnmark, Isak Saba – den förste samen i Stortinget – var emot. Nielsen påpekar att Kiberg-affären inte stämmer med tesen om det goda grannskapsförhållandet. Skälet till utestängandet av de ryska fiskarna var nämligen den norska regeringens vilja att stärka greppet om Finnmark i en tid då den ryska regeringen å sin sida arbetade på att skärpa kontrollen av Nordryssland och utvidga den ryska territorialvattengränsen för fisket.

I de flesta kapitlen väver författarna, bland vilka Jens Petter Nielsen är hegemonen, samman det lokala, socialantropologiska perspektivet med redogörelser dels för den ekonomiska utvecklingen i allmänhet, dels de politiska målsättningarna i S:t Petersburg och Kristiania. Kibergkapitlet fungerar som ett koncentrat av de olika dimensionerna. Staden var ett centrum för blandspråket «russenorsk», ett nordlandets lingua franca, något som ytterligare markerar Kibergs betydelse som mötesplats för ryssar och norrmän. Detta typiska «handelsspråk» med ett ordförråd på 400 ord illustreras i kapitel 7, «Konsuler og kjøpmenn, russehandel og russenorsk», med väl valda exempel och sätts in både i ett allmänt språkteoretiskt och i ett lokalt språkhistoriskt sammanhang. Nielsen påpekar att ordförrådet i stort sett kom lika mycket från norska som från ryska och att detta anger att samtalspartnerna var socialt likställda. Russenorsk var småfolkets språk.

Till den detaljrika konkretionen i de olika kapitlen i boken bidrar att Nielsen och hans medförfattare i stor utsträckning utnyttjar samtida otryckta dokument om administration, diplomati och ekonomi samt brev i arkiv i Norge och Ryssland och tryckta källor i form av statspapper, reserapporter, biografier och memoarer. Läsaren får rikliga tillfällen att se händelseförlopp på mikronivå ur aktörernas perspektiv. Inte minst presenteras tidstypiska värderingar och vad som idag betraktas som fördomar. Att det är fråga om ett verk som primärt har ett överordnat norskt och inte ryskt perspektiv märks i ängslan när man återger uttryck för negativa generaliserande föreställningar om rysk politik och ryskt samhälle i det norska källmaterialet. Kritiska norska attityder till den ryska utrikespolitiken och förhållandena i Ryssland betecknas på flera ställen som uttryck för «russofobi». Detta begrepp är hämtat från psykopatologin och är inte lämpat för en analys av konkreta personers situationsbetingade hållningar inför faktiska händelser och förhållanden. Hur som helst synes det inte ha existerat någon motsvarande «nordmansfobi» bland ryssar.

Russland kommer nærmere är en innehållsrik materialredovisning. De tematiska vinklingarna gör att den förutom att vara en kronologisk berättelse som pekar fram emot de stora omvälvningarnas tid från 1914 och framåt även kan användas som referensverk om de många skilda aspekterna av norsk-rysk fredlig samexistens under de hundra år då den moderna norska staten etablerades samtidigt som det ryska imperiet upplevde en sista kraftutveckling innan den stora kraschen kom år 1917.

Avslutningen, som Jens Petter Nielsen har skrivit, är utformad som en kortfattad kurs i de två staternas och deras olika folks gemensamma historia. Det finns också ett framtidsperspektiv i meningen att 1800-talets utvecklingsoptimism återspeglas, på motsvarande sätt som i många av de enskilda kapitlen. Den detaljerade skildringen av attityder och stämningar bland olika delar av den norska befolkningen vittnar om aldrig infriade förhoppningar när det gäller utvecklingen i Ryssland. Nielsen ger de sista orden till Fridtjof Nansen och citerar ur den lilla boken Rusland og freden från 1921:

Det kan være tvil om Vest-Europa og den vesteuropeiske kulturs fremtidsmuligheter; men at det russiske folk har en stor framtid foran seg, og vil få en stor misjon å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det vanskelig være tvil om. Som det utstrakte russiske og sibirske sletteland har umåtelige muligheter med sine store rikdommer av udyrkede eller ufullstendig dyrkede vidder, har det russiske folk store reservefond av ubrukte åndelige krefter. Den russiske kultur har ennå ikke utfoldet seg; den tilhører fremdeles fremtiden (s. 550).

Russland kommer nærmere är en värdig slutpunkt för den mångsidiga forskning om nordområdenas historia som Jens Petter Nielsen och flera av hans medförfattare har bedrivit under åren efter Sovjetunionens upplösning, då kontakterna med de ryska kollegerna blev rikare och de ryska arkiven blev tillgängliga. Det är sannolikt att bokprojektet koncipierades i den förhoppningsfulla anda som Nansen gav uttryck för år 1921, då det ryska inbördeskriget hade avslutats och den nya sovjetstaten stod i begrepp att lansera den nya ekonomiska politiken och avantgardekonsten var ett glansfullt varumärke för rysk kultur. Nansen framtidsvision är ännu snart hundra år senare endast en vacker dröm.

Russland kommer nærmere är ett monument över en epok då man i Norge, Sverige och Finland hoppades att «den evige lärjungen», Ryssland, skulle ta slutexamen.7 Under president Putin har vi fått klart för oss att det finns en russ som fortfarande inte klarar examen.