Frode Ulvund (red.) Bergen, bergenserne og 1814 Bergen: Bergens Historiske Forening/Bodoni Forlag 2014, 278 s.

Jens Johan Hyvik, Oddmund L. Hoel & Harald Krøvel (red.) Med påhalden penn? 1814 sett frå Nordvestlandet og Telemark Oslo: Novus forlag 2014, 470 s.

Ruth Hemstad Propagandakrig. Kampen om Norge i Norden og Europa 1812–1814 Oslo: Novus forlag/Nasjonalbiblioteket 2014, 560 s.

Grunnlovsjubileet 1814 har avslutats, ett år som resulterat i en bokflod med stor bredd. Antologier eller monografier, populärvetenskap eller ny forskning, lokal- eller rikshistoria, elithistoria eller nedifrånperspektiv – variationen är stor även om man som här begränsar betraktandet till tre verk. Den första är populärhistoriskt inriktad med Bergen som utgångspunkt. Nummer två jämför mer forskningsmässigt andra områden och utgår från ett nedifrånperspektiv, allmogens roll. Den tredje tar sig an ett mindre belyst tema, propagandakriget som rör sig över gränserna inte bara mellan Norge, Danmark och Sverige utan också internationellt, främst Storbritannien.

Bergen, bergenserne og 1814 beskriver inledningsvis hur staden, Norges då största, påverkades av händelserna 1814, men syftet är också att lyfta fram hur staden och dess framträdande personer själva påverkade utvecklingen under det dramatiska året. Utan tvivel blir det senare huvudtemat i boken med dess totalt 13 uppsatser. Man kan nog också hävda att boken utstrålar en lokalhistorisk stolthet. Att handelsstaden Bergen blev ett entusiastiskt och seglivat centrum för norsk självständighetslinje och att bergensare hade centrala roller under hela 1814 omtalas redan i baksidestexten. Och även de skilda bidragen har det synsättet, utan att för den skull bli enkelspåriga eller osakliga.

I introduktionen av Frode Ulvund, som också har skrivit kapitlen om Jens Rolfsen och Peter Motzfeldt, beskrivs stadens situation 1814 och åren dessförinnan. Krig, blockader, inflation och felslagna skördar bidrog till försörjningsproblem som också ledde till social oro. Ledarfigurer lyfts fram som biskop Johan Nordahl Brun, med sina flammande patriotiska tal i domkyrkan, och de ledande representanterna från Bergen på Eidsvoll – Motzfeldt (även om han formellt representerade försvaret) och inte minst Wilhelm Friman Koren Christie.

Även om ungefär halva boken (sex av tretton kapitel) behandlar framträdande individer, belyses också den sociala spänning som ledde till hotfulla krav, främst från bönder i stadens omgivningar. Bönderna ses av författaren Emma Elizabeth Horneman som segrare gentemot stadens borgerskap, men det omfattande rättsliga efterspelet (avslutat först 1822) som en följd av den olagliga aktionen utanför Rådhuset, skapade också bitterhet. «Dyrtid og opprør» är ett av få bidrag som mer utförligt diskuterar temat i ljuset av en forskningsmässig kontext. Konflikten tolkas främst utifrån att det traditionella samhällets moraliska band mellan bönderna och stadens invånare hade förskjutits. Aktionen pekade snarare bakåt mot konservativa traditioner än framåt till demokratiska strider.

Ett kortare kapitel ägnas åt självständighetsrörelsen mer övergripande, Egil Ertresvaags «Selvstendighetsbevegelsen i Bergen 1813 og 1814». En intressant aspekt är hur konservativa och mer radikala strömningar fann varandra i motståndet mot en union med Sverige, ett motstånd som även ledde till besvikelse efter uppgörelsen på hösten. Trohet mot (den danska) kungamakten, omsorg om handelsintresset och förbindelserna med Danmark samt en patriotisk antisvenskhet bidrog till den starka unionskritiska opinionen. Följden blev också att Christie och Motzfeldt röstade med minoriteten (liksom de två övriga Bergensrepresentanterna) när Stortinget godkände unionen den 20 oktober, trots att de ansåg att Grunnloven hade räddats med överenskommelsen.

Förutom de nämnda Christie, Motzfeldt och Rolfsen skildras Jonas Rein, Fredrik Meltzer och Thomas Konow i separata kapitel. Skildringarna bidrar alla till helhetsbilden av 1814, och även minnet av året. Så beskrivs exempelvis hyllningarna i efterhand av Christies insats, men författaren Runar Jordåen påpekar också att denne var en man av sin tid, varken liberal eller demokrat utan en trofast ämbetsman och paternalistisk jurist. Andra viktiga aspekter som lyfts fram i särskilda kapitel är tidningarnas innehåll och politiska roll, Bergens försvarsförmåga samt inte minst det tidiga firandet av 17 maj i staden.

En del upprepningar finns i volymen. De porträtterade personerna delar många kontaktytor med varandra. Likaså finns en del gemensamt stoff också med kapitlet om resan till Eidsvoll våren 1814 (av Knut L. Espelid). Sådant går knappast att helt undvika och stör inte läsningen nämnvärt.

Som redan antytts används sällan explicita teorier, diskussioner om forskningsläge eller tydligt definierade forskningsfrågor. Däremot finns noter och referenslistor. Som helhet är boken populärhistoriskt inriktad, med såväl goda berättelser och personporträtt som intressanta perspektiv. Därutöver innehåller den ett fint och brett bildmaterial (bildredaktör Jo Gjerstad). Också på andra sätt rör det sig om en elegant utformad bok. En plump i protokollet är att bidragsgivarna inte presenteras närmare. Det är brukligt och i detta fall också dem väl unt.

Med påhalden penn? är resultatet av ett projekt vid högskolorna i Volda, Sogn og Fjordane och Telemark med nätverksmedel från Norges forskningsråd. Utifrån ett nedifrånperspektiv reses frågan om allmogens deltagande i de tre områdena. Var folket självt aktivt eller undertecknade de bara vad andra formulerat?

Valet till riksförsamlingen 1814, och i något mindre utsträckning till det extraordinarie Stortinget på hösten, står i centrum, utifrån jämförelser mellan de tre områdena. Begreppet politisk kultur är en utgångspunkt – aktörernas handlingar förstås utifrån en värld av institutioner, normer, värderingar, symboler och praxis. Den politiska kulturen begränsar utrymmet, men förändras samtidigt i ett dynamiskt samspel med aktörernas insatser.

Även om året 1814 innebar ett brott i den politiska utvecklingen betonar redaktörstrion i sin utförliga inledning också kontinuiteten. De refererar Sverre Steens synsätt att om ämbetsmännen styrde i kungens namn före 1814 kom de att styra i Stortingets namn efter 1814. Även vissa institutioner och idéer med äldre rötter bidrar till trögheten i förändringen. Jämfört med boken om Bergen är författarna mer öppna för graden av påverkan från lokalt håll. Frågan som ställs är om det fanns plats för självständiga aktörer från bondehåll vid valet till riksförsamlingen. Man urskiljer en elit inom bondeklassen utifrån ekonomiska och kulturella faktorer. Nätverksbegreppet kommer också till användning. Här rör det sig främst om haugianernas verksamhet. En spänning finns mellan mer moderna synsätt om folksuveränitet och traditionella uppfattningar om naturliga hierarkier.

Kåre Lundens långtgående slutsats att bönderna i allmänhet deltog i självständighetskampen 1814 anser man att materialet inte håller för att vare sig bekräfta eller avvisa. Klart är däremot att många deltog, i alla fall de flesta röstberättigade bönder, i valets olika etapper (edsavläggning och val). Slutsatsen blir att även om andra förde pennan 1814, ämbetsmän och överklass, ger detta inte hela bilden. Det existerade en elitgrupp inom bondeklassen som mobiliserades, vilket i sin tur pekar framåt mot folkstyrets framväxt senare under 1800-talet. För en utomstående betraktare klingar det riskabelt likt den traditionella norska historieberättelsen om 1800-talet som en närmast teleologisk vandring från mörker till ljus, från kunga- och ämbetsmannamakt till folkstyre. En svensk motsvarighet är förstås vägen från fattigsverige till välfärdsstaten.

I de tre delarna av den omfångsrika boken behandlas de olika områdena separat, men med närliggande teman. Det rör sig om vilka valmännen egentligen var, nätverken som kan urskiljas samt de ideologiska uppfattningar om landets styre som framträdde. Man kan dock fråga sig om inte komparationen kunde ha varit mer systematisk, med tanke på att den pekas ut som viktig i inledningen. Sammandraget på slutet behandlar varje text för sig. En del övergripande resultat redovisas dock redan inledningsvis, och i några texter förekommer hänvisningar till förhållanden i de andra regionerna.

Praxis var att en av de två valmän som utsågs från varje prästgäld skulle vara bonde. På vissa håll utsågs två bönder. Författarna varnar dock för att dra några större slutsatser om skiftande politisk kultur utifrån sådana skillnader. På en del håll var tänkbara prästerliga valmän mycket få, beroende på hög ålder eller sjukdom. Andra sociala skillnader mellan valmän väger tyngre. I den övre delen av Telemark var inslaget av borgerliga näringsutövare betydligt mindre än i den nedre delen. Också tydligare inslag av en ämbetsmannakritisk och folkstyrevänlig inställning i Nordmöre tas fram som exempel på varierande politisk kultur. Patriotismen som helhet lyfts fram, och då inte bara inom eliten utan också bland allmogens övre skikt.

Även om bokens undertitel anger att 1814 betraktas utifrån olika regioner, är ambitionen också att sådana studier ska bidra till en utvidgad kunskap om det rikspolitiska perspektivet. Så är också fallet. Även om komparation kunde ha varit mer utförlig ger de tolv studierna (samt inledningen på 42 s.) en mängd insikter om hur mångsidigt skeendet är när det belyses från olika håll. Med sin forskningsinriktning blir den givetvis också mer nyttig för forskningen, utan att för den skull bli tråkig läsning.

Ruth Hemstads utgångspunkt i Propagandakrig är att det kring 1814 rådde en kamp om opinionen, om Norge i Norge och om Norge utanför Norge. Såväl Sverige och Norge som Danmark tillgrep propaganda för sina skiftande syftens skull. Därutöver blev också Storbritannien en arena för propagandakriget. Regeringen i London stod på Sveriges sida och verkade för att Kieltraktaten skulle följas, men whig-oppositionen stödde de norska kraven och debatten i parlamentet blev intensiv.

Konkret omfattar frågeställningarna det bibliografiska området – vilka typer av skrifter som sprids, liksom hur distributionen går till. Propagandan leder till reaktioner och motskrifter som undersöks. Det andra huvudområdet är innehållet – vilka budskap, verklighetsbeskrivningar, föreställningar, slagord och strategier som skrifterna uttrycker.

Källorna består knappast överraskande av skrifter av olika karaktär. Syftet att följa skrifternas vidare öden har emellertid nödvändiggjort ett bredare urval. Pamfletter eller delar av sådana har publicerats i tidningar eller framförts i politiska församlingar. Uppläggningen är kronologisk, vilket är rimligt av flera skäl. Syftet är ju att följa skrifterna framåt i tiden – hur de ges ut på nytt, omvandlas till bokform, översätts eller åstadkommer svarsskrifter från det motsatta lägret. Inom den strukturen tematiseras dock innehållet till viss del genom att skilda kapitel behandlar t.ex. internationella skrifter 1813 (kap. 4) eller kampen om Norge i Storbritannien 1814 (kap. 7).

I ett Appendiks förtecknas för övrigt pamfletter, proklamationer och andra typer av skrifter på området under perioden. För varje skrift anges också nyutgivningar, översättningar och andra bibliografiska uppgifter.

Att skrifter med propagandistiskt innehåll spreds under dessa år är naturligtvis inte okänt inom forskningen. Svensken Jörgen Weibull belyste propagandaverksamheten – om än inte lika systematiskt – i sin betydelsefulla avhandling Carl Johan och Norge 1810–1814. Unionsplanerna och deras förverkligande (1957). Främst gällde det emellertid den svenska propagandan, i mindre grad den internationella. Sverre Steen har i 1814. Det frie Norge, bd. 1 (1951) kategoriskt avvisat att propagandan och kampen om opinionen var omfattande eller ens betydelsefull. Varken Karl Johan eller Frederik VI var intresserade av att engagera norrmännen. Deras utgångspunkt var enligt honom att Norges öde avgjordes på den internationella arenan, av stormakterna. På senare år har dock yngre norska och danska forskare fått fram ny kunskap på området. Hemstads arbete är i hela sin uppläggning och med sina resultat en kraftfull gensaga mot Steens slutsats.

Propaganda ses i Hemstads bok som en systematisk och målinriktad verksamhet med ensidig argumentation och delvis manipulerande metoder. Avsikten är att påverka hållningar och meningar i en bestämd riktning, för att få genomslag för bestämda idéer och uppnå önskvärda resultat. Att det modernt klingande begreppet «opinionskrig» användes av den svenska sidan redan 1803 är ett intressant påpekande. Däremot kanske man kan sätta ett frågetecken för påståendet att propagandabegreppet särskilt har präglats av den tyska propagandamaskinen under det andra världskriget. Det är kanske rimligt från norsk horisont, men annars är både verksamheten under det första världskriget och inte minst den sovjetiska propagandan efter 1917 ofta anförda som exempel på modern propaganda.

Som helhet är inte arbetet teoretiskt inriktat. Tonvikten ligger på analyser av skrifter av olika slag och inte minst vilken väg de tar genom vad man kan kalla opinionslandskapet. Ett möjligt teoretiskt angreppssätt hade annars varit det begreppshistoriska, något som vanligen knyts till Reinhart Kosellecks forskning. Ett antal begrepp hade då satts i förgrunden för studien, hur olika sidor tolkat dessa och hur de tillgripits som vapen i opinionskriget.

Utifrån studiens syfte anser jag dock att det valda arbetssättet är att föredra. Ambitionen är att kartlägga, att ur arkiven gräva fram ett stort antal texter av olika slag. Det rör sig i det avseendet om grundforskning. Men genom att skrifterna följs efter tryckningen skapas också möjlighet för mer avancerade analyser på denna kartläggnings grund. Vad som av författaren betecknas som politisk-bibliografisk metod visar sig vara ett brukbart sätt att ta sig an uppgiften.

Att propagandan hade en relationell karaktär blir tydligt genom att motskrifter spåras upp. Kampen om opinionen sker på flera håll samtidigt. Idéer, tolkningar och löften bemöts och omtolkas för den ena sidan och sedan för den andra.

När det gäller innehållet har kunskap på ett mer övergripande plan funnits tidigare, men inte med den bredd och fördjupning som denna studies närläsning ger. Det gör att enskilda moment i den tidigare mer renodlat militärt och politiskt färgade 1814-historien kan betraktas på nyare sätt.

Propagandatemat har således i linje med bokens intentioner skrivits in i 1814-historien, och det utifrån sambandet mellan de olika länder som är inblandade. Här finns möjlighet för andra forskare att utveckla de i detta sammanhang av nödvändighet mer provisoriska analyserna. Presentationen av källorna och inte minst den bearbetning som görs blir sålunda ytterst värdefull för kommande forskning, och perspektivet om propagandans mer betydelsefulla roll kommer att påverka forskningen på området framöver.

Intrycket av de tre, sinsemellan olika men ändå besläktade, böckerna är gott. Populärhistoriska arbeten och akademisk forskning sprider kunskap om 1814 och skapar också ny kunskap. Innan 2015 har gått till ända har med all sannolikhet ännu fler böcker utkommit som ytterligare bidrar till perspektiv på det årtal som har en självklar plats i norskt nationalmedvetande.