Kristin Asdal

Politikkens natur – naturens politikk

Oslo: Universitetsforlaget 2011. 298 s.

Kristin Asdal har gjort sig känd som en av de intressantaste norska historikerna i sin generation. Hennes doktorsavhandling, Politikkens teknologier: Produksjoner av regjerlig natur (2004), var närmast miljöhistorisk, men med starka inslag av politisk historia, statsvetenskap och teoretiska infallsvinklar från Science and Technology Studies, STS. I en lång rad artiklar och böcker under det senaste dryga årtiondet har hon undersökt vad man kan kalla den moderna teknovetenskapliga kulturen, dels i form av specifika vetenskapliga subkulturer, dels som ett mer genomgripande samhällsfenomen med inverkan på allt från djurförsök till ekonomisk politik. Hon har rört sig i växlande och oftast tvärgående vetenskapliga miljöer, främst Senter for teknologi, innovasjon og kultur (TIK) vid Universitetet i Oslo, där hon är professor. Hon har visat en ovanlig nyfikenhet på internationell teori och även varit introduktör av fransk och brittisk STS-forskning, däribland Bruno Latour.

Nu har Kristin Asdal gett ut ännu ett arbete som följer i förlängningen av hennes tidigare forskning, Politikkens natur – naturens politikk (2011), en bok som redan före publiceringen mottagit Universitetsforlagets faglitterære pris. Det väcker förstås förväntningar och överlag infrias de också. Denna bok är på många sätt ett sammanfattande arbete som vilar på sådan teori och empiri som hon besökt förut. Men den pekar också framåt och drar framförallt slutsatser om hur man kan uppfatta den moderna norska historien som bör väcka brett intresse och har potential att betyda mycket för periodisering, val av tyngdpunkter men också för hur historien används for formeringen av norsk självförståelse.

Boken kan beskrivas ganska enkelt. Kristin Asdal arbetar med vad man kunde kalla en resonerande, analytisk case-metodik. Hon intresserar sig för den politik som används i olika fall där naturskydds- och föroreningsfrågor kommit upp. Det kan till exempel gälla ett aluminiumverk i Årdal, planer på ett oljeeldat kraftverk på Slagentangen i Vestfold, eller strider mellan myndigheter och departement om «naturens tålegrenser». Hon är pedagogisk, men successivt komplicerar hon sitt resonemang med allt fler begrepp för att mot slutet av boken ha fört läsaren till en ny förståelse av vad politik är – och av vad natur är.

Asdal ställer skenbart enkla frågor. Vad är en naturpolitisk «sak»? Hur blir något en sak? Varför? Vad är ett gränsvärde, till exempel för utsläpp eller påverkan? Hur blir ett visst tal ett gränsvärde? Vad betyder det?

Utan dessa frågor skulle denna bok inte vara vad den är. Den handlar om någonting som blivit så självklart att vi slutat tänka på det. Miljösaker, eller som vi skulle säga på svenska, naturvårdsärenden eller miljöfrågor, är numera vardagsmat. Vi vet hur de brukar utspela sig: drabbade i lokalbefolkningen i allians med miljöaktivister och ekologiska experter står i harnesk mot någon industri, den lokala kommunledningen, men även mot andra slags experter ofta med bakgrund i teknik och ekonomi.

Men för Asdal är det inte nog att beskriva dessa saker och analysera aktörerna. Hon går djupare. Hon söker ta reda på varför man överhuvudtaget sökt sig fram på denna väg och hur naturen på detta sätt får «agens», upphör att bara vara något «stort» «där ute» till att bli en politisk kraft genom sina olika aktörer. Vi får veta att dessa frågor började diskuteras redan på 1940- och 1950-talen, långt innan en modern miljörörelse växt fram. Verdens Gang skrev om ett «industrihelvete» i Årdal redan 1951. Vad det handlade om var industrins lokaliseringsfrågor som mötte folkhälsohänsyn men också folklig vrede.

Visserligen löper dessa ärenden in i den period då «miljödebatten» börjar breda ut sig på allvar med kända aktörskonstellationer. Men denna historia är alltså mycket längre och kontinuerlig, när begreppet «miljö» slår igenom kan den emellertid «framas», ramas in, på nya sätt. Hennes undersökningar i lokala miljösaker gör därför ett mycket större jobb än det först kan förefalla. De är inte alls bara lokala, de skriver in sig i norsk industriell och ekonomisk historia som en helt central del och utgör inget separat miljöappendix som kan adderas från, säg, 1961 (Røykskaderådet), 1970 (Mardøla-aksjonen), eller 1972 (Miljøverndepartementet).

Helt centralt i hennes analys står vad man kunde kalla miljöns eller naturens kvantifiering. Normalt beskrivs detta som ett framsteg, en central del i det växande värde som tillskrivs miljön och ett uttryck för att vi numera är så många om att miljön tas tillvara att vi med förordningar och så kallade «miljömål» (som knyter an till den statliga målstyrningen från 1980- och 1990-talen) begränsar den belastning den får utsättas för. På det sättet blir det också möjligt att beskriva miljön som ett inslag i en progressiv moderniseringshistoria som passar väl in i norsk självförståelse under 1900-talets andra hälft; ännu en utvidgning av den välvilligt teknokratiska arbeiderpartistaten.

Men genom att arbeta mycket nära källmaterialet kan Asdal visa att det fungerade ganska precis tvärtom. Kvantifieringen av naturens belastningsgränser blev i realiteten en väg för företagen att undslippa drakoniska krav på begränsningar av sina utsläpp. Detta har i sin tur att göra med att det är svårt att fastställa entydiga kriterier för belastning. Visserligen anlitades biologer och hydrologer – detta var en viktig genombrottstid för det som efterhand skulle komma att kallas naturvårds- eller miljöexpertis – men dessa kom i regel med så hårda krav att industrin svarade med att erbjuda nedläggning som enda alternativ. Så gjorde till exempel aluminiumverket i Årdal. Då inleds typiskt sett förhandlingar med Röykskaderådet som medlande aktör. Där vägs olika hänsyn mot varandra; gränsvärde blir i praktiken ett förhandlingsbart värde som blandar sociala, ekonomiska och miljöhänsyn. Gränsen blir ytterst en politisk produkt. I synnerhet eftersom den i sista instans avgörs i Industridepartementet, eftersom Röykskaderådet inte anser sig kompetent att ta ställning. Ännu ett grepp var att man flyttade gränsvärdena från enskilda platser till att omfatta hela Norge. Då kunde enskilda förorenare gå fria.

För Asdal är detta ett av många exempel på hur «tallteknologier» tillämpas som ett slags Ersatz, inte bara för mer äkta, naturvetenskapligt bestämda gränsvärden (om nu sådana alls är möjliga, det kan verkligen diskuteras), utan också för äkta politik, där intressekonflikterna artikuleras öppet och görs till en fråga om värderingar. Hur skall man väga lokala jobb och företagsvinster och ekonomisk tillväxt i Norge mot lokal natur och människors livsmiljö?

Tallteknologier ingår, i Asdals analys, i en bredare omvandling av förvaltningskulturen. Det gemensamma temat är att gränsvärden används för att värna ekonomiska intressen och föreställningar om vad som är socialt nödvändigt mot omsorgen om miljön. Finansdepartementet slår miljödepartementet. Det kan låta som en litet konspiratorisk tankegång, men så är det inte alls. Den är empiriskt väl förankrad, ytterst konkret i sina exempel och ger många aha-upplevelser.

I bokens senare delar visar Asdal hur denna framgångsrika teknologi tillämpas när Norge aktivt försöker förhindra att det sätts tuffa tak på enskilda länders utsläppsbegränsningar av koldioxid eller, ännu värre, på bidragen till utsläppen från egna fossila bränslen. Det helt centrala för oljestaten Norge är att få världssamfundet att acceptera att det handlar om att få till stånd en internationell nivå för utsläppen. Det går först inte så bra och Asdal citerar norska FN-förhandlare som 1992 rapporterar hem till UD i Oslo i ordalag som gör att man inser att det är viktigt att skilja mellan en omtyckt miljödiplomatisk symbol som Gro Harlem Brundtland å ena sidan och krassa norska egenintressen å den andra. Sedan går det som bekant bättre och gemensamma internationella klimatmål blir norm; Norge är räddat.

I Asdals analys används tallteknologier för att förflytta en sak från en plats till en annan, från en viss typ av vetande och bedömningsförmåga som är lokal, sinnlig, konkret och upplevd till en större, abstrakt nationell eller internationell domän där siffror och gränser avgör. Det innebär att de som kan förfoga över kvantitativ expertis får ett övertag. I den hittillsvarande historieskrivningen om miljöfrågorna har det hetat att miljörörelsen bestod av och hade stöd av många av de främsta biologerna och ekologerna och andra specialister. Det är också sant. Men det är inte hela sanningen. Genom att viktiga miljöfrågor flyttades till en domän där också andra faktorer, inte minst de tekniska och ekonomiska möjligheterna att minska utsläppen, fick betydelse kunde andra experter få sista ordet. Hon vidgar ramen för det miljöpolitiska till att också omfatta det industripolitiska och handelspolitiska och då blir det inte längre någon framgångssaga utan en historia full av kompromisser och ganska smutsiga nederlag.

Asdal vet vad hon gör, eftersom hon forskat på så många av de kunskapsområden som förenas i denna bok, inte minst om Økonomenes grep om miljøfeltet, en bok av henne från 1998. I ett viktigt kapitel visar hon hur de lokala gränsvärdesdiskussionerna från 1970- och 1980-talen görs mer generella och blir en del av marknadsanpassade styrmedel i miljöpolitiken: skatter, avgifter, handel med utsläppsrätter. Målet är att minska den samlade miljöbelastningen, men inte till vilken kostnad som helst. Ekonomin värderas högre: «Dette resonnement gikk ikke ut på at naturen måtte beskyttes til tross for kostnadene ved det, men i stedet at naturen ikke måtte beskyttes for mye, på grunn av kostnadene.»

Hon placerar in detta slags domänförskjutningar i ett större sammanhang som handlar om hur värdefrågor får ge vika för mätning, accountability, på allt fler områden av den offentliga förvaltningen. Vi har mött det i sjukvården, skolan, forskningen och den högre utbildningen, polisen, byråkratin. Det kallas i en numera omfattande litteratur för New Public Management; kvantitativa, ofta nyliberalt inspirerade förvaltningsnormer, med enkla, universalistiska och ofta trivialiserande framgångskriterier. Asdal följer, kan man säga, denna förvaltningspolitiska innovations utbredning på naturpolitikens område och den bild hon ger är ganska skrämmande. Det handlar inte heller om någon kuriositet i marginalen, det handlar om en storskalig omvandling av både förvaltningens utformning och av förvaltningsobjekten själva. I bakgrunden skymtar tankar från den sene Michel Foucaults begrepp gouvernementalité; «regjerlighet» för att använda Asdals eget ord i avhandlingen 2004. Här finns också inspiration från Theodore Porters analys i boken Trust in Numbers (1995) av kvantifieringen som inslag i förvandlingen av teknologisk kunskap till trovärdig, rådgivande expertis.

Att skriva denna tallteknologienes miljöhistoria blir således, om man ska tro Asdal själv, på samma gång att omtolka den moderna norska historien. Hon jämför med ett översiktsverk som Aschehougs Norgeshistorie från 1998, där föroreningar och miljöproblem framhålls som problem som samhället efterhand tar itu med genom ett «politiskt uppvaknande». Hon polemiserar inte med detta arbete, det behöver hon inte göra. Det räcker att hon utvecklar sina egna fallstudier och rent empiriskt berättar vad det faktiskt var som hände när miljön blev en «sak» för att visa att en så linjär framstegsskildring inte fångar det väsentliga.

Jag menar att detta arbete av Kristin Asdal är mycket viktigt och bör läsas noga av historiker inte bara i Norge utan i hela Norden. Det visar nämligen hur teoretiska redskap och begrepp som ser ut att tillhöra andra kunskapsfält, i det här fallet Foucault-inspirerade STS-studier och ekonomisk styrnings- och organisationsteori, på oväntade sätt kan förändra förståelsen av hela samhällsfenomen och deras historia. Det återstår för norska historiker och samhällsforskare att diskutera och kritisera Asdals verk, men det går knappast att förbigå det. Hon lanserar i all stillsamhet en tolkning av norsk samhällsutveckling efter andra världskriget som förflyttar mycket mer av den agendasättande offentliga och politiska praktiken till industrins och ekonomins aktörer och ytterst till förvaltningsmodeller som importerades via ekonomer, ingenjörer och organisationsexperter. Det är nästan att begå ett hedersmord på den norska självförståelse som säger att det moderna Norge skapades av en klass av välvilliga ombudsmän och tjänstemän i staten och under ledning av Arbeiderpartiet. Successivt kommer denna nya förståelse att äta sig in i de breda och konventionella bilderna av vad det var som hände i Norge mellan 1945 och 2010 och då kommer vi att få andra formuleringar som kommer att stå i morgondagens skolböcker. Bättre betyg till en bok är det svårt att ge.

Det är inte första gången detta slags omvärdering görs. Den stora debatten om Rune Slagstads bok De nasjonale strateger (1998) var ett förebud om att historieskrivningen behövde göras om. Men intressant nog är det heller inte första gången som TIK-senteret vid UiO med sina för historiker litet ovanliga teoretiska infallsvinklar är med och utmanar konventionerna. År 2003 presenterade Lars Risan sin avhandling med titeln Hva er ei ku? Den handlade om hur Norsk Rødt Fe, NRF, blev den hegemoniska korasen i Norge, ett företag som blev möjligt genom en mäktig allians av jordbruksintressena, mejerinäringen, mjölkpropagandan och en stödjande näringsfysiologisk expertis. Vid NTNU har från likartade teoretiska utgångspunkter historikern Terje Finstad i sin avhandling Frosne fremskritt og varme visjoner (2011) visat hur färdigpackad fryst fisk blev en stor produkt även i det aktivt kustfiskande Norge genom liknande allianser av teknologi, ekonomi, expertis och marknadsföring.

Jag nämner dessa exempel på besläktad forskning eftersom de allesammans innebär rörelser från den norska historieskrivningens periferier – med vetenskap, teknik och miljö som ledord – in mot dess mitt. Kristin Asdal fångar det väl i sitt slutkapitel där hon med största respekt för Jens Arup Seip och hans generation samtidigt påpekar att det är hög tid att förändra. Om det en gång var rätt att riva de teoretiska byggnadsställningarna, kan det en annan gång vara rätt att resa dem igen. Jag kan inte se annat än att detta slags forskning håller på att göra just det och med deras hjälp även förändra bilden av Norge.