Mona Ringvej

Makten og ordene. Demokrati og ytringsfrihet fra Athen til Eidsvoll

Oslo: Humanist forlag, 2011, 262 s.

I denna tänkvärda och spännande framställning, som är en blandning av politisk teori och historia, analyserar Mona Ringvej ett antal centrala historiska tillfällen då frågor om folkstyre och yttrandefrihet diskuterades livligt, och det samtidigt uppkom stridigheter om var gränserna för dessa aktiviteter egentligen gick. Utifrån de valda exemplen diskuterar hon sedan folkstyrets och yttrandefrihetens grundläggande karaktär ur såväl teoretiska som praktiska perspektiv. Med andra ord undersöker Ringvej dels vad flera av den politiska teorins giganter – Jean Jacques Rousseau, John Stuart Mill och Hannah Arendt med flera – uttryckte om dessa fenomen, dels hur olika aktörer – till exempel Maximilien Robespierre, Kristian Lofthus och Marcus Thrane – agerade när de ställdes inför avgörande politiska alternativ. Följaktligen samsas klassiska idéhistoriska spörsmål och politikens mer praktiska förhållanden i samma berättelse, vilket är ett ganska ovanligt men bra sätt att betona hur idéerna och praktiken påverkades av varandra.

Ringvej vänder sig mot uppfattningen att utvecklingen av folkstyre är en linjär process från despotism och mörker till mer och mer upplysning, frihet och ett utvidgat politiskt deltagande. För att understryka detta levereras det inte någon kronologisk berättelse om dessa ting, utan författaren börjar med Franska revolutionen för att sedan gå tillbaka till antikens Aten. Därefter kommer hon till Norge under 1700- och 1800-talen där hon bland annat fokuserar på händelserna i Eidsvoll 1814 och Marcus Thranes demokratiprojekt. Som alltid kan man här framföra invändningar mot valet av olika fall. Här saknas till exempel den klassiska republikanismen och utvecklingen i de norditalienska stadsstaterna under medeltiden och renässansen. Vidare saknas det utblickar utanför Europa och Nordamerika. Författaren skulle till exempel ha kunnat inkludera en diskussion om revolutionen på Haiti (1791–1804) för att på så sätt problematisera de europeiska aktörernas uppfattningar om hur universella de mänskliga rättigheterna och folkstyrets principer egentligen var i slutet av 1700- och början av 1800-talet. På samma sätt saknas det en problematisering av den politiska situationen i antikens Aten. Analysen är ganska idealistisk, eftersom Ringvej i stort sett bortser ifrån att demokratins ekonomiska bas var slavarbetskraft. Det demokratiska systemet möjliggjordes således av att de män som var medborgare hade tid att ägna sig åt politiken närmast på heltid, medan andra skötte sysslor som barnpassning, hantverk och jordbruksarbete.

Analysen av den politiska situationen i Norge under 1700- och 1800-talen visar först och främst att många av de offentliga diskussionerna – vilka hade förts runt om i Europa sedan mitten av 1700-talet – om folksuveränitet och representation samt rätten för människor att öppet diskutera politiska ting, spelade en central roll när norrmännen samlades för att överlägga om den nya politiska ordningen 1814. Samtidigt tydliggör Ringvej, på samma sätt som andra norska historiker har gjort, att vägen från kungligt envälde till demokrati ingalunda var spikrak. Vissa institutioner, såsom tingen och supplikerna, vilka hade fungerat som kanaler mellan invånare och överhet under enväldet, tappade i politisk betydelse efter 1814. I deras ställe växte Stortinget fram som en central institution för öppna politiska överläggningar mellan män från alla delar av Norge. Den var dock inte demokratisk och var inte heller tänkt att vara demokratisk. Den utvecklades snarare till en arena som dominerades av en inflytelserik politisk oligarki. Precis som i många andra stater innebar denna utveckling att den politiska temperaturen i landet gick ned. En av bokens bästa delar är sedan analysen av Marcus Thranes politiska rörelse och hur den utmanade den politiska eliten. Ringvej framhåller på ett utmärkt sätt hur svårt det var för de etablerade politiska institutionerna vid mitten av 1800-talet att hantera en rörelse som valde att skapa alternativa politiska arenor och som hämtade sin legitimitet från det folkliga deltagandet. Den enda utvägen för oligarkin blev därför att definiera rörelsen som revolutionär och därmed olaglig.

Ringvejs analyser av den norska utvecklingen är överlag nyanserade och övertygande, men de hade kunnat stärkas ytterligare om det hade gjorts några jämförelser mellan till exempel Stortinget och den svenska riksdagen. På samma sätt hade den plebejiska politiska mobiliseringen vid mitten av 1800-talet kunnat jämföras med liknande processer i Danmark och Sverige. Dylika komparationer hade kunnat tydliggöra på vad sätt den norska situationen skilde sig från allmänna nordiska och europeiska trender.

En annan styrka med boken är att Ringvej vågar använda de historiska förhållandena som bas för att också kommentera dagens politiska situation. Inte minst är hennes resonemang om den politiska debattens professionalisering och skillnaderna mellan diskussionsforum på internet och torgmöten tänkvärda. Mona Ringvejs bok fungerar därmed både som en introduktion till demokratins idéhistoria och som en kommentar till den politiska organiseringens utveckling. Den är också värd att läsas av en bredare allmänhet som till exempel vill veta mer om den norska politiska situationen under 1800-talet och hur de spörsmål som debatterades då har stor betydelse för människor som lever i dagens Europa.