Thomas Brandt og Ola Nordal

Turbulens og tankekraft: Historien om NTNU

Oslo: Pax forlag 2010. 552 s.

En gång i tiden bestod vetenskapshistorisk forskning till stor del av brett upplagda studier med institutionellt fokus. Historiker över universitet eller akademier skrevs ungefär som klassiska biografier, ofta med en bedövande detaljrikedom men utan analytiska perspektiv. Idag har denna typ av forskning en tvetydig status inom vetenskapshistorien. Å ena sidan har institutioner som universitet och akademier inte på länge stått i centrum för forskningen när det gäller att generera frågeställningar (organisationsteori har till exempel inte satt större avtryck inom vetenskapshistorien). Man har hellre fokuserat på studier av experiment eller laboratorier, av system eller nätverk; kunskapsteoretiska, kulturella, politiska, eller genusteoretiska frågor har fångat intresset snarare än organisatoriska. Å andra sidan produceras fortfarande arbeten i genren som ibland förmår resa intressanta frågor. I Sverige har på senare år studier utgetts om Chalmers tekniska högskola (Henrik Björck) och Uppsala universitet (Carl Frängsmyr); i Norge har vi fått ett monumentalt arbete om Oslo universitets historia (av John Peter Collett et al.) och en jubileumshistorik om Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab (Håkon With Andersen et al.). I Sverige påbörjas snart ett större projekt om Vetenskapsakademiens historia där ambitionen är att samla landets vetenskapshistoriska krafter kring forskningsmässigt intressanta teman snarare än att producera en klassisk monografi. Dessa genomförda eller planerade projekt visar att institutionshistoria fortfarande är en levande genre (som kan öppna finansieringsmöjligheter); den kan moderniseras och användas för att undersöka frågor av principiellt intresse.

Detta visar också Thomas Brandts och Ola Nordals bok om Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU). Studien är traditionell i vissa avseenden, till exempel genom att vara motiverad av ett jubileum (15-årsdagen 2010), men höjer sig över det gamla biografiska perspektivet genom att konsekvent relatera sitt studieobjekt till mer allmänna historiska förändringsprocesser. Dessutom är den originell genom att egentligen bara de två sista kapitlen behandlar den föregivna huvudpersonen NTNU; resten av detta omfångsrika arbete beskriver universitetets förhistoria, som med mycket god vilja har fåtts att sträcka sig tillbaks till 1760 med grundandet av DKNVS. Om den vanliga universitetshistoriken kan kallas biografisk är detta arbete snarare genetiskt. Därmed också sagt att boken, med sin breda approach, formar sig till en historik över det akademiska Trondheim under den moderna vetenskapens tidevarv.

Författarna har utgått från en litet schematisk struktur med interna/externa samt fackliga/administrativa perspektiv (man ser framför sig en fyrfältare). Tack vare att själva framställningen inte är schematisk fungerar greppet i huvudsak utmärkt. Resultatet är ett välskrivet och engagerande arbete med många spännande inblickar i forskning, utbildning och akademisk administration kombinerade med väl avvägda utblickar mot i första hand det norska samhällsbyggandet och industrin under perioden. Boken försöker inte täcka in allt lika noggrant, vilket är en fördel för både läsbarhet och de med lätt hand genomförda historiska analyser som finns jämnt utspridda i texten. Författarna fokuserar på den teknisk-naturvetenskapliga verksamheten som utvecklades vid Norges tekniska högskola, NTH (1916–1995), och som är tyngdpunkten också i den MIT-liknande skapelse som uppstod i och med grundandet av NTNU. Humanistisk, samhällsvetenskaplig och mer publik verksamhet som bedrevs vid andra institutioner som kom att uppgå i NTNU (lärarhögskola, bibliotek, museum) får mindre utrymme, ett val som också är sakligt motiverat. Historien om NTNU är först som sist historien om hur en teknisk högskola grundades, fann sin form och sin funktion i det sent industrialiserade norska samhället, för att till slut motvilligt ta på sig ett bredare akademiskt ansvar. Detta skedde i flera steg och till sist genom en kompromiss som ingen gillade men där resultatet ändå (menar författarna) blev ganska bra.

Berättelsen om denna utveckling är, som titeln antyder, full av större och mindre kontroverser vilka kan hänföras till olika spänningar som präglat det norska samhället under den moderna perioden och där den viktigaste kanske är den regionalpolitiska, mellan centrum och periferi. Rubriken «Trondheim må også få noe» (s. 92) säger delvis vad det handlar om, nämligen motståndet från regionerna mot en alltför stark centralisering av det pågående nationsbygget. Tunga intressegrupper – politiska partier liksom ingenjörsföreningarna – ville kring 1900 ha den planerade tekniska högskolan till Kristiania medan Trondheimsförespråkarna argumenterade för att just frånvaron av industri i Trøndelag motiverade att den skulle placeras där. Förvånande nog vann den argumenteringen med tiden gehör. Idag skulle vi kanske betrakta detta som ett tidigt exempel på hur idén om regionala innovationssystem implementerades. Drömmarna om att en teknisk högskola skulle bidra till att industrialisera Norges mellersta region injicerades också med tidstypiskt nationalistiskt patos, och när beslutet var klart firades det med blåsorkester och parad. Föga anade man väl att det skulle ta halvtannat decennium innan högskolan kunde öppnas.

Spänningen mellan region och centralmakt har sedan högskolans grundande varit återkommande och märktes också under den bitvis mycket fräna debatten om omvandling till universitet som pågick från 1960-talet (när halvmesyren UNIT inrättades) till 1995. Det framväxande systemet med många mindre högskolor hade, precis som i Sverige under samma period, medfört problem med att hantera kombinationen av bredd och kvalitet. I Norge sköttes förändringen mot sammanslagning och koncentration med hjälp av politiska beslut som bl.a. ledde till upprättandet av det s.k. Norgesnettet, medan man i Sverige något senare valde ett slags utsvältningstaktik som för närvarande utarmar flera mindre högskolor. Det innebar inte att processen alltid blev mer smärtfri i Norge. Att låta den tekniska högskolan utgöra kärnan och motorn i ett nationellt bredduniversitet (av fyra) kunde, för en universitetslärare, låta både rimligt och attraktivt. Men för den självmedvetna sedan länge etablerade och framgångsrika tekniska högskolans ledare Emil Spjøtvoll var det som «å la en fylkeskommune fordele penger til Forsvaret» (s. 423). Uttalanden som dessa, gjorda under en bisarr reklamkampanj för att stoppa planerna på inrättandet av det teknisk-naturvetenskapliga bredduniversitetet, ledde till jämförelser mellan NTH-rektorn och en nordkoreansk diktator. Tonläget i debatten var alltså både dramatiskt och patetiskt och beslutet att inrätta NTNU framstår kanske som mer förvirrat än politiskt väl underbyggt. Brandt och Nordal konstaterar torrt att «[f]ørst vedtok man en ny type universitet, og deretter skulle det utredes hva man hadde vedtatt» (s. 433).

Det verkar uppenbart att dessa konflikter inte kan förstås utan en sådan historisk kontextualisering som Brandt och Nordal här har åstadkommit. De underblåstes av en sedan lång tid uppbyggd identitet som under trycket av ett yttre hot stelnade och blev närmast rigid. Ingenjörerna i Trondheim hade under decennier framgångsrikt lyckats hävda både regionala och professionella intressen vilket givit högskolan en både nationellt och på vissa områden internationellt stark ställning utifrån en regional bas långt från centralmaktens domäner. Ingenjörerna uppfattade sig och var, som Brandt och Nordal flera gånger påpekar, nationsbyggare: i kulturell, social och högst konkret mening. Den självsyn som de också målmedvetet byggde på utifrån en samtidigt yrkesmässig och regional identitet blev under efterkrigstiden i vissa avseenden verklighetsfrämmande. När utbildningsexplosionen och de begynnande upplösningstendenserna inom de tidigare så mäktiga professionerna började märkas på allvar också inom den norska ingenjörskåren stod (vilket Svante Lindqvist har påpekat för Sveriges vidkommande) den gamla ingenjörskulturen inför om inte undergång så i alla fall stora förändringar, vilka den äldre generationen uppfattade som mycket hotfulla.

Historien om NTH och NTNU handlar också om ingenjörernas dubbla professionella ambitioner – i relation till teknikutvecklingen inom stat och privat näringsliv, och i relation till den akademiska vetenskapen. Dessa ambitioner konstruerades som en helhet (vilket förstås var typiskt för ingenjörsvetenskapen i västerlandet generellt). Samhällsbygget som man stolt ägnade sig åt (av bildmaterialet att döma ofta med pipa i mun) antogs vila på en fast vetenskaplig grund; utbildandet av tekniska doktorer var därför symboliskt viktigt, och på samma sätt var det med forskningen i allmänhet. Den tekniska högskolan skulle vara både praktisk och teoretisk, den skulle också samtidigt tjäna både samfundet och privata ekonomiska intressen. Dessa spänningar, som ofta nog var produktiva, lades alltså ovanpå den mellan region och centralmakt som i sig var uttryck för nationsbyggartankens fundamentala tvetydighet.

Ett exempel är den strid som efter första världskriget utbröt angående var den norska kemiutbildningen och kemiforskningen borde ha sitt centrum. Denna kontrovers kan ses i ljuset av spänningen mellan centralmakt och periferi men också mellan universitetsideal och den tekniska högskolans växande akademiska ambitioner. Planerna på ett nytt stort kemilaboratorium i Kristiania framställdes som ett angrepp mot kemiingenjörerna i Trondheim och ett «snikmord» på NTH (s. 161). De upphetsade reaktionerna visade sig som så ofta vara överdrivna; ett kemicentrum i Oslo (1934) betydde inte undergång för NTH.

Högskolans betydelse för det tekniska nationsbyggandet, inte minst på energiområdet, skulle under mellankrigstiden bli uppenbar och säkerställa dess ingenjörsvetenskapliga legitimitet. De mer akademiska anspråken fick långsammare genomslag vilket Brandt och Nordal bland annat illustrerar utifrån en konflikt angående vilken typ av båtmotor som var mest effektiv för den norska fiskeflottan och där bindningarna till industrin delvis överflyglade de vetenskapliga övervägandena. Samtidigt kom den mer akademiska vetenskapen att integreras med den tekniska högkolans verksamhet vilket inte var så märkligt eftersom den avancerade tekniken fick allt större betydelse inom grundforskningen – en utveckling som vid NTH bland annat avspeglade sig i det tidiga intresset för acceleratorfysik.

Efterkrigstiden förde med sig expansion och nya resurser vilket gav nya anledningar till konflikt mellan Oslos och Trondheims ambitioner. En fråga av central betydelse var hur relationen mellan vetenskap och industri skulle organiseras inom den framväxande forskningspolitiken. Kriget hade mer eller mindre tvingat NTH i malpåse och det gjordes framstötar om att flytta verksamheten till Oslo. När det blev tal om att inrätta ett industriforskningsinstitut såg Oslolobbyn till att få det placerat i anslutning till universitetet varpå Trondheim skapade ett eget institut, Sintef, som under många år blev av stor betydelse för högskolans industrikontakter och för industrins utvecklingsarbete. Man eftersträvade, och tycks också ha uppnått, «symbiose» mellan högskolan och institutet vilket – och detta måste betraktas som tämligen originellt – bland annat kunde innebära att Sintef gjorde uppdragsforskning åt NTH (och inte bara vice versa). Här tycks konflikten mellan nationellt och regionalt centrum ha varit produktiv.

Amerikanisering är ett annat tema av betydelse under efterkrigstiden, liksom framväxten av nya områden av stor ekonomisk och samhällelig betydelse – oljan kommer och samtidigt med den en akut medvetenhet om miljöproblematiken och ingenjörsvetenskapens milt sagt tvetydiga roll i samhällsutvecklingen. Förutom oljan (och de särskilda regionalpolitiska förutsättningarna) så känns det mesta igen från efterkrigstidens Sverige. Detta gäller inte minst de senaste två–tre decenniernas utveckling mot innovationshysteri och teknokratisk styrning medelst utvärdering, «tellekant»-system med mera. Faktum är att Norge på dessa områden har framstått som något av ett föregångsland.

Brandt och Nordal har haft en svår uppgift när det gäller att beskriva utvecklingen från teknisk högskola till universitet efter kriget. Processen har varit mycket konfliktfylld och många av aktörerna är ännu vid liv och ibland fortfarande aktiva. Diskussionens stormar har rasat inte bara kring denna omvandlingsprocess utan också kring andra forskningspolitiska spörsmål, som de nyss nämnda allt starkare tendenserna att använda New Public Management inom akademin. Enligt min mening har författarna klarat uppgiften galant genom att å ena sidan inte skygga för att beskriva problem och motsättningar, ibland på ett för de inblandade ganska förödande sätt, och å andra sidan undvika egna ställningstaganden. Hela boken präglas för övrigt av en alltid effektiv och ofta engagerande och levande framställningskonst. NTNU:s (för)historia fungerar som översikt över den norska moderniseringen ur en mycket speciell högskolas perspektiv och den ställer – kanske mer underförstått än uttalat – viktiga frågor om kopplingen mellan politik, kultur, teknik och vetenskap, frågor som är historiskt och kulturellt specifika men som också äger allmängiltighet. Och bildredaktören Mentz Indegaard ska ha en extra eloge: bildmaterialet är fantastiskt.