Tore Iversen (ed.)

Archbishop Eystein as Legislator. The European Connection

(Trondheim Studies in History) Trondheim: Tapir Academic Press 2011. 157 s.

Den lilla volymen är koncentrerad omkring Eystein Erlendssøn, ärkebiskop av Trondheim (1157–1188). Åtta författare framträder med var sin studie omkring temat «lagstiftning» och det arbete med kyrklig och världslig lag som kan relateras till Norge och Trondheims stift, domkapitel och ärkebiskop på Eysteins tid. Resultatet, redigerat av Tore Iversen, påkallar intresse och för forskningen vidare. Huvudfrågan hos flera författare är Gratians inflytande på Canones Nidrosienses, samlingen av dekretaler från påven Alexander III rörande Norge och kronologin för de olika samlingar av kanoniska föreskrifter som verserade i Europa på Eysteins tid. Efter Tore Iversens inledning presenteras problemställningen med stor klarhet av Sverre Bagge (s. 11–21) som framhäver den omedelbara politiska betydelse studiet av romersk världslig och kyrklig rätt hade för det kristna kungadömet och i synnerhet för successionen till tronen, för att motsvara en allmänt spridd önskan om fredligt generationsskifte på samhällets topp. En ny generation av kyrkomän från mäktiga släktgrupper, som hade råd att bekosta utländska studier för sina söner, hade tagit romersk rättstradition i sin tjänst för ett konstruktivt uppbyggande av en norsk lagstiftning för kungadömet och skapat dess första till synes framgångsrika syntes i och med Magnus Erlingssons kungadöme med dess speciella variant av en kristen kunglig maktutövning och dess litterära kultur på latin. I en detaljgenomgång (s. 57–71) tecknar Peter Landau ett genetiskt perspektiv på dekretalsamlingens tillkomst och innehåll med dess tradering ända fram till Liber extra 1234 i en kulturgeografisk «periferi» bestående av England och Norge i förhållande till de äldsta samlingspunkterna för en framväxande rättsvetenskap i Florens och Bologna och andra centra i Italien. Landau redovisar alla de norska texternas förekomst i engelska dekretalsamlingar och kan följa materialet till Italien. De utgör för det mesta påvliga svar – mest av Alexander III (1159–1181) – på frågor riktade till påvestolen från Norge (de bidrar därför inte till belysning av den kanoniska processrätten). Landaus bidrag är i hög grad klargörande och borde bli vägledande för fortsatt läsning om ämnet. Mer specialiserat söker Anne J. Duggan (s. 23–56) i sin ingående analys efter de engelska kontakter som ärkebiskop Eystein måste antas ha haft under sitt uppehåll (sin «exil») i England 1180–1183. Det sker med utgångspunkt i det hittills icke bearbetade Latin fragment 152 i Riksarkivet, Oslo, sammanfattande karakteriserat som «a handbook for the guidance of bishops and their clerks in the Norwegian church» (s. 47). Innehållet och glosseringen, specificerade i tre tabeller som appendix, bildar Duggans basis för de många referenser till i perioden verksamma rättslärda som bildar den engelska miljö Eystein månadsvis vistades i. En liknande djupdykning i ett enda dokument, Canones Nidrosienses nr. 2, företas av Anders Winroth (s. 73–85) som undersöker den latinska språkformen hos den man som här bearbetat en textserie hos Gratian för att det skall passa till norska förhållanden och samtidigt gjort sakliga omdispositioner av innehållet och därmed uppnått mer saklig logik i ämnenas ordningsföljd. Winroth är mycket nära att konkludera att bearbetaren är ärkebiskop Eystein själv. Till studiet av ärkebiskopens uppehåll i England hör också diskussionen om Lincoln som centrum för lärdom och rättsvetenskap, bland annat grundat på källställen om islänningars studium där. Några forskare har i analogi förmodat att Lincoln varit av stor betydelse även för Eystein under hans engelska tid. Detta har Martin Brett (s. 87–102) i en grundlig och initierad genomgång med försiktighet rest vissa tvivel om med hänvisning till vittnesbörden om arbetet inom romersk och kanonisk rätt intill året 1180 i Lincoln jämfört med andra platser, t.ex. det i Lincoln stift belägna Oxford samt Hereford. Bland annat de signaler som utgick från biskoparna av Lincoln ger inte anledning att förmoda att Lincoln gick i spetsen för den nya rättsvetenskapen (s. 99f). Också Tore Iversen (s. 103–121) erkänner att Bretts undersökning kan kräva en nytänkning av forskningens uppfattning av skandinavers studier i England före 1200 (s. 119). Iversen undersöker i sitt bidrag möjligheten av att ärkebiskop Eystein konstruktivt förmedlat rättsliga normer till Gulatingslagen. Det rör sig i detta fall dock om paralleller med Corpus iuris, alltså element ur Justinianus’ romarrätt, och inte den kanoniska rätten – exemplet omhandlar jordägares och arrendatorers rätt över jord. En i sin korthet perspektivrik undersökning av Torgeir Landro av bestämmelser om tillåten och förbjuden förtäring av kött från olika djur som dött genom yttre påverkan eller självdött (s. 123–132) framställer två argumentationstyper för detta problem som kan härledas tillbaka till två olika källor: förnuftsresonemang i kyrkorättslig efterföljelse och bibeln. Författaren opererar med en tankegång som går tillbaka på Augustinus och ser i lagens utformning en eklektisk blandning af de två rättsliga argumentationstyperna (jfr. hans PhD: Kristenrett og kyrkjerett – Borgartingskristenretten i et komparativt perspektiv, 2010).

Ett stort steg har tagits av Roman Hankeln (s. 133–157) i hans undersökning av ärkebiskop Eysteins insats för S:t Olavsliturgien i Trondheims domkyrka. Det är känt att många nya helgonofficier («historiae»), tillkomna i senkarolingisk tid och senare, lånat texter från andra officier och via dessa knutit an till den ursprungliga gregorianska repertoarens traditionslinje. Det på Eysteins tid nykomponerade Olavsofficiet har övertagit delar av ett på 1100-talet cirkulerande Augustinusofficium, skapat i förbindelse med augustinerkorherrarnas och premonstratensernas uppkomst och snabba utbredning över hela Europa. Men hos viktorinerna i Paris fann Hankeln utom textliga lån också omfattande lån av melodier ur det där använda S:t Viktorsofficiet. Olavsofficiets lån ur den så kallade Communerepertoaren var därmed begränsade till ganska få stycken. Dessutom ser Hankeln ett mönster i att Olavsofficiets skapare med bara små ändringar satt in ord passande till S:t Olav på samma ställe och med samma melodi som i förlagan om S:t Victor, så att melodin ger uttryck för samma känslor, vilket igenkänns av sångarna och väcker liknande känslor hos dem vid firandet av Olavsofficiet (responsoriet Egregius martyr, text- och notexempel s. 156–157). Hankelns iakttagelser bör bli vägvisande för en löftesrik fortsättning av jämförande studier bland epokens «moderna» gregorianska kompositioner helt upp i 1300-talet.

Utgivelsen av den föreliggande boken är som helhet en uppmaning att gå vidare på vägen att samordna de spridda initiativen omkring denna det kristna kungadömets apoteos mellan kung och ärkebiskop.