Gullow Gjeseth

Landforsvarets krigsplaner under den kalde krigen

Oslo: Fagbokforlaget 2011. 338 s.

Gullow Gjeseth har sedan sin pensionering som generalmajor i Forsvaret utvecklat en enastående facklitterär produktion, först som redaktör för Norsk Militært Tidsskrift (1996–2007) och sedan som författare och medförfattare till en rad välbehövliga böcker om den norska krigsmaktens utveckling under och efter det kalla kriget: Medförfattare i det sista bandet i Norsk forsvarshistorie (Allianseforsvar i endring. 1970–2000), som utkom 2004 (recension av undertecknad i Historisk tidsskrift 2: 2005), ensam författare till Hæren i omveltning. 1990–2005, som utkom 2008, medförfattare till Heimevernet og Hæren: Landforsvaret stykkevis og delt – eller helt?, som utkom 2010, och nu senast alltså ensam författare till det omfattande och viktiga arbetet om norsk krigsplanläggning under det kalla kriget.

I boken Hæren i omveltning visade Gjeseth hur nedmonteringen av den norska armén gick till efter det kalla krigets slut, i Landforsvarets krigsplaner under den kalde krigen visar han hur samma armé byggdes upp från praktiskt taget ingenting efter andra världskrigets slut:

På mange måter sto [...] Hæren foran de største utfordringene. Bortsett fra en liten gruppe offiserer hadde Hæren ikke deltatt i de store allierte operasjoner under krigen. Den hadde bygget opp styrker i Skottland og Sverige for innsats i Norge, men disse var uten krigserfaring. Spesialstyrker som Kompani Linge hadde langt større erfaring med å operere sammen med den militære hjemmefronten enn med ordinære landstyrker (s. 50).

Det var långt ifrån självklart att Forsvaret och Hæren skulle prioriteras resursmässigt när Norge skulle byggas upp igen efter kriget. Det saknades inte direkt behov inom andra politikområden och landet hade utsatts för omfattande skador åsamkade av kriget, inte minst i Nordnorge.

Framväxten av det kalla kriget och därefter det norska NATO-medlemskapet blev dock en katalysator för en utomordentlig satsning på säkerhetspolitiken och därmed på Hærens tillväxt. Vintern 1948 föreslog regeringen ett extra anslag till Forsvaret på 100 miljoner, en nästan 50-procentig ökning av budgeten det året (s. 68). Sovjetunionen ansågs vara den enda möjliga angriparen och erfarenhetena från det senaste kriget var att Norge inte kunde försvaras mot en stormakt utan förberedd hjälp utifrån. En av de allra mest centrala parametrarna i den krigsplanläggning som etablerades under dessa år – som skulle leva kvar under resten av det kalla kriget – blev därför holdetid, det vill säga att hålla ut tills hjälp utifrån hann anlända:

Et effektivt forsvar av landet over tid var kun mulig med hjelp utenfra. Det gjaldt å holde ut til hjelpen kom. Havner og flyplasser måtte holdes åpne, som inngangsporter for hjelp utenfra […] Dersom det ikke var mulig å holde flyplasser og havner, skulle kampene fortsette innover i landet, eventuelt utenfor landets grenser (s. 84–85).

Att hamnar och flygplatser skulle hållas öppna till nästan varje pris innebar att en periferiförsvars-doktrin växte fram och fick en helt central ställning i krigsplanläggningen. Först om denna misslyckades var ett djupförsvar aktuellt. Det stora problemet, som Gjeseth flera gånger återkommer till, var om det fanns nog med stridskrafter kvar för att ägna sig åt djupförsvar om periferiförsvaret skulle misslyckas:

De operative planer viser at det i hele perioden var et klart mål at visse antatt truede områder skulle holdes. Fienden skulle stoppes og helst kastes på sjøen, alternativt isoleres. Dett gikk igjen i de operative planer. Konseptet førte imidlertid til at mye ble satt på ett kort, og at betydelige deler av de involverte avdelinger kunne gå tapt i en innledende strid. Dette problemet ble ikke mindre etter hvert som kvaliteten på store deler av Hærens avdelinger ble dårligere, sammenlignet med motstanderens (s. 298).

Gjeseths bok är disponerad kronologisk med fyra centrala empiriska kapitel: De första efterkrigsåren (1945–1949), «Opprustning og Nato-forsvar» (1950–1960), «Forsterkninger og fare for lokal krig» (1961–1978) samt «Forsterkningsplanene og USA» (1979–1990).

Huvuddragen i denna utveckling är känd sedan tidigare, tack vare omfattande och internationellt sett unika forskningsinsatser (Norsk utenrikspolitikks historie, Forsvarshistorien, och vid sidan av dessa «storverk» ett antal specialstudier om norsk kärnvapenpolitik, underrättelse- och säkerhetstjänst, regionala militärpolitiska förhållanden etc), men Gjeseth har genom omfattande arkivarbete i Forsvarets många arkiv lyckats komma djupare än alla tidigare studier på området. Således kan den intresserade läsaren följa utvecklingen av krigsplanläggningen närmast på mikronivå i de olika landsdelarna: Østlandet, Oslofjord-området, Trøndelag, Sør- och Vestlandet, Finnmark, Troms och Lyngen samt Salten. Detta kan självfallet bli lite betungande läsning, men tack vare Gjeseths föredömliga systematik går det att identifiera och analysera utvecklingen över tid, vilket ökar behållningen avsevärt.

Ett annat värdefullt inslag i boken är det bakgrundskapitel (kapitel 1) där Gjeseth kontextualiserar den norska operativa planläggningen och förklarar för den oinvigda läsaren vad det är för materia som det rör sig om och hur själva planläggningsprocessen gick till. Det var ett mycket omfattande «top down»-styrt arbete som kan ses som själva idealtypen för hur säkerhetspolitiken systematiskt bryts ned i operativ planläggning i en – i alla fall utåt sett – rationellt utformad process:

For Norges vedkommende ble forsvarsplaner for landet utarbeidet av Nordkommandoen på Kolsås og godkjent av regjeringen ved en kongelig resolusjon. Neste ledd var de to forsvarskommandoene, og før 1969, Øverstkommanderende i Nord-Norge (ØKN) og de allierte forsvarsgrensvise sjefer i syd. Det neste leddet for Hæren var distriktskommando, deretter divisjon eller landforsvar/forsvarsdistrikt. Brigadene og en rekke av bataljonene utarbeidet også egne planer (s. 32–33).

Detta komplexa system krävde massutbildning av stabsofficerare, verkade konserverande över tid och hindrade många gånger nytänkande. Det ansågs viktigare med kvantitet än kvalitet och Hærens tillväxt pågick ända in i det sista: på 1960-talet bestod den av 130 000 soldater, år 1990 bestod den av 160 000 soldater och dessutom cirka 80 000 hemvärnssoldater. Över 90 % av Hæren utgjordes av mobliseringsavdelningar, det vill säga dåligt övade och utrustade «vanliga» norska män med civila arbeten.

Redan på 1970-talet hade det varnats för att Hærens operativa enheter var omoderna och inte kunde lösa sina uppdrag: «De hadde utilstrekkelig fysisk beskyttelse, ildkraft og taktisk mobilitet […] moderniseringen av våpen og materiell fikk av økonomiske grunner en lavere prioritet enn størrelsen på organisasjonen» (s. 317). Vad detta skulle ha betytt i ett skarpt läge kan var och en räkna ut. Möjligen uppvägdes missförhållandena något av att den allierade viljan och förmågan att snabbt förstärka försvaret av Nordnorge ökade över tid, särskilt under 1980-talet då området från allierat håll uppfattades som strategiskt helt centralt.

Ett annat intressant spörsmål som Gjeseth tar upp är kärnvapenfrågans status i krigsplanläggningen. Den norska regeringen hade traditionellt varit tveksam till användning av kärnvapen – inte bara mot norskt territorium utan också från norskt territorium – trots att de allierade strategierna utgick från kärnvapenavskräckning och, ytterst, kärnvapenanvändning om det skulle bli nödvändigt. Från och med 1960-talet medförde denna norska beröringsångest i förhållande till kärnvapen att den norska krigsmakten inte ens fick tillräcklig träning för hur man kunde skydda sig mot kärnvapenangrepp.

I ett brev från Nordkommandoen till stabschefen i Forsvarets Overkommando 1984 påpekades att «[h]æren manglet vesentlig ABC-vernmateriell og at det ikke forelå planer om anskaffelser». Enligt Gjeseth blev planläggarna «befridd fra de ubehagelige spørsmålene» genom detta, vilket resulterade i att Hærens avdelningar var «uforberedte» på «atomkrigens realiteter». «Det er», konstaterar Gjeseth, «med en viss ironi det kan konstateres at ABC-vern har fått økt prioritet etter den kalde krigens slutt» (s. 116–117). Mot bakgrund av vad vi nu vet om hur Sovjetunionen tänkte sig ett storkrig mellan öst och väst på 1980-talet, det vill säga massiv kärnvapenanvändning redan initialt för att så snabbt som möjligt kunna avancera mot Atlantkusten på centralfronten, är inte heller detta förhållande något bra betyg till de ansvariga.

Sveriges och Finlands roll i norsk krigsplanläggning är ytterligare en fråga som tidigare diskuterats i litteraturen, men som Gjeseth borrar djupare i än någon annan tidigare. På 1950-talet ansågs det troligt att Sovjetunionen betraktade Skandinavien som ett enda operationsområde och att Sverige därmed sannolikt skulle angripas under ett angrepp som i stort sett alltid ansågs syfta till kontroll av Östersjösunden och Nordnorge.

Från 1960-talet ändrades denna uppfattning och det ansågs troligt att Sverige skulle kunna hålla sig utanför en storkonflikt (det ansågs lättare för Sovjetunionen att angripa Norge från havet än över land genom Sverige, särskilt som man under lång tid byggt upp betydande marinstridskrafter i Kolaområdet). Oavsett om Sverige skulle dras in eller inte låg det utifrån ett norskt lantförsvarsperspektiv som en «kinesisk mur» (s. 307) mellan Sovjet och Norge som gav stora fördelar i norsk krigsplanläggning, det vill säga förvarning och tid för mobilisering innan ryska stridskrafter hade hunnit nedkämpa svenskt motstånd alternativt «gått runt» Sverige. Detta gjorde också att försvaret av Nordnorge kunde prioriteras under hela perioden, trots att bara 10 % av befolkningen bodde i de tre nordligaste fylkena.

Med Finland var det annorlunda. De norska krigsplanläggarna utgick under hela perioden från att landet skulle angripas redan i ett inledningsskede av ett sovjetiskt angrepp, något som i sin tur skulle öppna för ett angrepp på Nordnorge. Visserligen förstärkte finländarna försvaret av Nordfinland under senare delen av det kalla kriget, men uppfattningen var att detta inte på långa vägar var tillräckligt: «Konklusjonen på norsk side var derfor at sovjetiske avdelinger kunne stå ved Karasjok etter cirka 12 timer og opp mot norskegrensen i Skibotndalen etter cirka 2 døgn» (s. 308).

Gjeseth har skrivit en välstrukturerad, väldokumenterad och balanserad bok om en viktig och mycket resurskrävade fråga under efterkrigstiden. Språket är effektivt och gott – ibland kanske väl diplomatiskt. Man inser att författaren är kritisk till en hel del förhållanden, men han utrycker det ofta så subtilt att man nästan får läsa mellan raderna för att förstå kritiken:

Hærens relative evne til å føre mobile operasjoner i møte med sovjetstyrker sank i løpet av den kalde krigen […] en omfattende og grunnleggende diskusjon om en mindre, mobil hær eller en stor mobiliseringshær med omfattende stillingsutbygging allerede i fred, fant ikke sted […] Periferiforsvarsdoktrinen bidro til stedbundet forsvarstenkning […] Doktrinen var også styrkekrevende ved at et stort antall objekter og områder skulle forsvares (s. 318).

Detta kunde också utryckas som att Norge (i likhet med Sverige och många andra västeuropeiska stater) alltför länge behöll ett föga effektivt, dysfunktionellt, konserverande system som utsatte soldaterna för mycket stora risker och som därmed inte kan sägas ha uppfyllt de krav som uppdragsgivarna, det vill säga medborgarna, har rätt att ställa.

Gjeseth kunde också ha anknutit sin studie tydligare till liknande studier om förhållandena i andra västeuropeiska länder och på så sätt kunnat generalisera sina forskningsresultat och tydligare visa på likheter och skillnader i ett större perspektiv. Men förutom detta utgör boken, som framgått, ytterligare ett solitt forskningsarbete från Gjeseths penna. Jag hoppas att det blir flera.