Håkon With Andersen, Brita Brenna, Magne Njåstad og Astrid Wale

Aemula lauri: The Royal Norwegian Society of Science and Letters

Sagamore Beach: Science History Publications 2009. xvi+400 pp.

Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab (DKNVS, i det följande ofta kallat «Sällskapet») i Trondheim fyller 250 år i år, och firar detta med inte bara en, utan två historiker: en av Arild Stubhaug på norska, och en på engelska, av Håkon With Andersen, Brita Brenna, Magne Njåstad och Astrid Wale. Det är denna engelska volym det handlar om här.

Ett syfte med att ge ut boken på engelska är att göra DKVNS:s historia tillgänglig för en internationell publik och bidra till en gemensam europeisk lärdomshistoria. Efter en kortare genomgång av bokens innehåll vill jag här resonera om just detta: bokens relation till en vidare diskussion om institutioners historia.

Boken är till sin struktur en kronologisk genomgång av Sällskapets historia, uppdelad i fyra delar med varsin författare. Den första delen är skriven av Brita Brenna, och behandlar Sällskapets första decennier, från 1760 till 1805. Huvudrollen spelas av biskopen Johan Ernst Gunnerus, tillsammans med historikerna Gerhard Schøning och Peter Friederich Suhm Sällskapets grundare och dess dominerande kraft. Gunnerus lägger mycket kraft på att odla sina vetenskapliga nätverk, lokalt och internationellt, och att samla in information och föremål från präster och andra lärde i trakten. Fokus ligger på Sällskapet (och samlingarna) som en plats för vetenskaplig verksamhet – något som dock avklingar efter Gunnerus död 1773. Då börjar tyngdpunkten förskjutas mot själva samlingarna, och Brenna menar också att dessa samlingar av böcker, naturalier och donationer ger Sällskapet ett slags materiell tröghet, som håller det igång även efter att dess -ursprungliga drivkrafter lämnat det.

Del två, om perioden 1805–1870, är skriven av Magne Njåstad och tar avstamp i Sällskapets förändrade ställning i början av 1800-talet. Med etableringen av universitetet i Christiania 1811, ytterligare konkurrens från Selskabet for Norges Vel och försvagade internationella nätverk under Napoleonkrigen präglas Sällskapet alltmer av lokala intressen, både vad gäller medlemmar och verksamhet. Från och med 1811 kan medlemskap i Sällskapet «köpas» genom en avgift om 10 riksdaler per år, vilket öppnar dörren för lokala präster, köpmän och lärare vid Trondheims Katedralskole som inte kan visa upp de prov på vetenskaplig verksamhet som tidigare krävts. Man delar också ut priser till praktiska projekt i regionen, som dränering och försök med nya grödor, och stipendier för forskning om språk, litteratur och historia, och stödjer utgivningen av tidskrifter utöver Sällskapets egna Skrifter. Samlingarna fortsätter att växa, med fokus på naturalier och antikvariska föremål från landets nordliga delar. Snarare än att producera egen forsk-ning fungerar Sällskapet som en stöd-organisation för annan vetenskaplig verksamhet, först på ett nationellt plan, med tiden alltmer lokalt inriktad.

Under 1870-talet blir frågan om vad Sällskapet egentligen skall syssla med åter brännande. Är det i första hand ett museum med vidhängande bibliotek och stipendieverksamhet, eller bör det behålla sina vidare ambitioner? Denna spänning löper genom bokens tredje del – skriven av Håkon With Andersen – och kulminerar i att Sällskapet 1926 ombildas till ett slags federation av ett vetenskapligt sällskap och ett fristående museum under det gemensamma namnet Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. I takt med att Sällskapet – och museet, numera öppet för allmänheten – får en alltmer lokal prägel förändras dess relationer till andra institutioner i Trondheim. Från 1910 är Norges Tekniske Høiskole (NTH) både det största hotet och den största vetenskapliga tillgången för Sällskapet. I bokens sista del beskriver Astrid Wale hur museet, med en allt växande verksamhet inom utbildning och folkbildning, omsider uppgår i det som till slut blir Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU), medan Sällskapet och den stiftelse som haft hand om museet, efter svåra legitimitetskriser, återförenas.

Två frågor löper genom bokens alla delar. Vad för slags institution är DKNVS? Och vad spelar det för roll att det ligger just i Trondheim?

Genom hela Sällskapets historia går diskussionen om dess läge på randen av världen: institutionellt, vetenskapligt och geografiskt. Trondheim ligger långt från London, Paris och Berlin – det ligger till och med långt från Köpenhamn. Men geografisk avlägsenhet behöver inte alltid betyda vetenskaplig. Som teknikhistorikern Svante Lindqvist har påpekat gjorde svenska vetenskapsmän under 1700-talet en dygd av nödvändigheten, och publicerade sig om fenomen som norrsken, som ju var specifika, om inte till Sverige, så till våra breddgrader. Linnés lappländska resa var ett slags exotism på hemmaplan (som sedan i och för sig utvidgades genom lärjungarna till att omfatta stora delar av jordklotet). Så under några decennier framstod Sverige som mindre perifert än både förr och senare, inte minst i ett norskt perspektiv. Med detta relativa «centrum» stod Trondheim i kontakt genom korrespondensen mellan Gunnerus och Linné. Boken inleds också med ett Linné-citat, på en karaktäristisk blandning av svenska och latin – i sig en fingervisning om centrum och periferier i gungning. Det lokala sammanhanget – ibland synonymt med det nationella, ibland inte – framstod som allt viktigare, och även om en internationell «vetenskaplig republik» fortfarande samtalade på latin blev folkspråken allt viktigare – även det ett återkommande tema i DKNVS:s historia.

Trondheim beskrivs inte bara som perifert i förhållande till Sverige och den självsäkre Linné. Andra jämförelseobjekt är internationella centra som London, Paris och Berlin, och framför allt Köpenhamn. För DKNVS ligger också i utkanten av det dansk-norska riket. DKNVS:s tidiga historia kan läsas som ett led i att etablera ett norskt centrum i det dansk-norska riket som domineras av Köpenhamn. Trondheim, med sin dom och sin katedralskola, framstår i ett längre historiskt perspektiv som en inte alldeles osannolik plats för ett universitet. Men så blir det inte (åtminstone inte så snabbt), utan det blir Christiania som får den äran. DKNVS framstår under stora delar av berättelsen som en trondheimsk syster till Tjechovs Olga, Masja och Irina – men man längtar inte till Moskva, utan till Paris, till Stockholm, till Köpenhamn, och slutligen till Oslo. Och helst vill man vara Paris, Köpenhamn eller Oslo.

Vetenskapshistorikern Bernadette Bensaude-Vincent har argumenterat för att sådana här «periferier» är extra intressanta för historiker. De kan betraktas som ett slags «trading zones» – för att använda Peter Galisons begrepp – där vi kan försöka förstå den förhandling och omformulering som sker när kunskap – vetenskap, organisationsformer, institutioner – färdas, om det nu är mellan centrum och periferi eller mellan olika punkter på periferin, eller mellan helt andra poler. Vetenskapen i provinsen blir ett särskilt tydligt uttryck för de tolkningar och översättningar som hela tiden sker i vetenskaplig kommunikation.

Detta är dock inte en dimension som utforskas så tydligt i boken. Perspektivet är resolut lokalt, vilket ger en myllrande och mångfacetterad bild av verksamheten inom Sällskapet, vid dess museum och möten. Däremot sätts denna bild sällan in i ett vidare sammanhang, utom när DKNVS och dess tjänstemän direkt arbetar med, eller jämför sig med, andra institutioner och platser för vetenskaplig verksamhet, som Bergen Museum, Universitetet i Oslo, eller Kungl. Svenska Vetenskapsakademien.

Detta blir än mer tydligt i frågan om Sällskapets institutionella identitet. Frågan om vilket centrum DKNVS skall förhålla sig till är tätt sammanvävd med frågan om vad det egentligen är för ett slags institution. Redan vid grundandet är frågan om man skall kalla sig en akademi eller ett sällskap viktig, och den senare historien framstår som ett lågintensivt bråk om institutionella konstruktioner, med ett antal mer våldsamma utbrott i samband med stadgeändringar och ekonomiska kriser. Sällskap, akademi, museum, stiftelse, universitet, forskningsråd – formellt och informellt tar DKNVS på sig en mängd olika titlar, funktioner och identiteter.

DKNVS:s återkommande institu-tio-nella identitetskriser är också en av de tydligaste markörerna i berättelsen av att tiden går. I olika tider framstår olika slags institutioner som önskvärda, mäktiga eller helt enkelt normala. Den engelske medicinhistorikern John Pickstone har gett sig på att försöka karaktärisera olika tiders vetenskaper och institutioner på detta övergripande sätt. Han urskiljer fyra delvis på varandra följande, delvis parallella vetenskapliga arbetsformer, var och en karaktäriserad av vissa modellvetenskaper och modellinstitutioner. Den första formen, «savant science», placerar han i 1700-talets europeiska akademier. Analytisk vetenskap, även kallad museologisk eller diagnostisk, hör hemma under det tidiga 1800-talet vid bland annat museer och sjukhus, medan experimental-vetenskapen och dess laboratorier dominerar det sena 1800-talet, när «techno-science» börjar dyka upp för att slå igenom under 1900-talet.

Det är lätt att kritisera sådana här typologier, storslagna försök att klassificera historien. Men i all sin trubbighet kan de peka på vikten av longitudinella studier och internationella jämförelser. Modellinstitutionerna är inte desamma överallt. Ett exempel på institutionell mångfald är sekelskiftet 1800, av somliga historiker kallat «den andra vetenskapliga revolutionen» när det vi idag kallar forskning och utbildning får fastare institutionella strukturer. Men dessa strukturer tar sig olika uttryck i olika länder.

I Tyskland brukar man framhålla den Humboldtska universitets-modellen, det filologiska seminariet, utvecklingen av en modern forskarutbildning och en struktur med professorsmakt fördelad på en rad universitet runt om i landet. I Frankrike inrättas centrala elitskolor efter revolutionen, men också stora statliga forskningsstrukturer som är frikopplade från utbildningssystemet. Britterna i sin tur arbetar genom mindre statligt sanktionerade strukturer som British Association for the Advancement of Science, den så kallade X-club med medlemmar som Herbert Spencer och Thomas Henry Huxley, och privata initiativ som Royal Institution. Här dröjer det innan universiteten framstår som forskningsinstitutioner.

Även DKNVS står inför ett vägval 1811, när Universitetet i Oslo grundas och det europeiska nätverket av akademier tycks avsomnat. Men i ljuset av den internationella mångfalden är det inte alls självklart vilken väg som Trondheim, eller Norge skall ta. Sällskapet skulle kunna bli en central forskningsinstitution utan att bli ett universitet – museivägen leder inte nödvändigtvis bara till det lokala sammanhanget.

Temat med skiftande institutionella modeller pekas ut av Knut Ove Eliassen i bokens inledningskapitel, och 1700-talets akademi-boom är resonansbotten för Brita Brennas kapitel om Gunnerus, hans verksamhet och hans ambitioner för DKNVS och för Norge. Museet som modell för vetenskaplig verksamhet dominerar bokens mittersta kapitel, och från 1800-talets slut är det universitet och högskolor som sätter standarden för hur vetenskap skall bedrivas. Men perspektivet vidgas inte till en mer övergripande analys, och inte heller till att använda DKNVS och dess skiftande öden som ett verktyg för att utforska större institutionella trender.

På många sätt framstår Aemula lauri snarast som en institutionsbiografi, både konkret och bildligt. Konkret genom den mängd personliga öden som präglat och präglats av institutionen, något som ibland får karaktären av en kollektiv biografi – och i fallet Gunnerus verkar det högst motiverat eftersom DKNVS under hans tid ser ut att fungera som en enmansinstitution. Bildligt i att boken framstår som en institutionell motsvarighet till den beprövade genren «life and letters», en uppteck-ning av en stor mängd intressanta detaljer och träffande iakttagelser av det trondheimska sällskapets kamp med rivaliserande institutioner och med sin egen självbild.

Dessa iakttagelser skulle komma ännu mer till sin rätt i en disposition som tydligare artikulerade de olika trådar som återkommer i bokens olika delar. I avsaknad av en gemensam tematisk uppläggning lämnas många av berättelsens bollar hängande i luften, där en avslutande analys eller sammanfattning hade kunnat slå dem i mål.

På flera sätt lyckas Aemula lauri i ambitionen att tillgängliggöra ett rikt material för en internationell publik. Men boken rör sig aldrig så långt ifrån DKNVS och dess egna källmaterial. Därför återstår en del av arbetet med att knyta detta material till en bredare diskussion om vetenskapliga institutioners historia, om lokala och nationella ingångar i den internationella vetenskapshistorien, om hur man kan koppla organisationsformer till vetenskaplig praktik. Poängen är inte att lokala historier bara blir meningsfulla om de sätts i samband med etablerade centra. Tvärtom: det är historier som den om DKNVS som kan skaka om vedertagna berättelser och förändra vår syn på vetenskapshistorien och på vetenskapliga institutioner.